Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Ta mig tillbaka på spåret

November 2017Posted by Roland Fors Tue, November 21, 2017 19:02:43

Denna blogg skulle enbart handla om min kamp och träning och mina tre löpmål för 2018 men har i de senaste inläggen spårat ur fullständigt känner jag. Så med hjälp av Darins ”Ta mig tillbaka” så försöker jag växla in på rätt spår igen med att ställa den klassiska frågan: ”Vart är vi (jag) på väg”. En fråga som från den 8 december åter ställs i ett av de mest sedda TV-programmen någonsin ”På Spåret”. Ett TV-program som jag mer än gärna följer och försöker lista ut resmålet med hjälp av de många gånger oerhört kluriga ledtrådarna som ges.

Så frågan är nu: Vart är jag på väg?

Resa ett: Konduktörens första namngivna station är inte resans start. Slutmålet är inte där de flesta stiger av utan det är ändstationen i bygd med av mäklare tänjbara gränser.

Resa två: Startar inte långt från den plats där Nils taxade ut och flög mot flyttbar stad till ”vägs ände” och där annan slags väg börjar.

Resa tre: Jag lämnar dubbelön via sjö för att i strömförande vatten ta mig förbi klippsamhälle i bestämd form till slutmålet med mången sådan gök.

Svaren på de tre resmålen är givetvis något som har med mina tre ultralopp nästa år att göra och om jag är klurig eller helt crazy vet jag faktiskt inte. Jag får i alla fall inte mer sväva iväg ut på okända vatten och tro att jag är en Ranelid och hänga ut mina skämskuddebanala dikter mer. Usch nu rodnar gubbjäveln som han gjorde i tonåren, vilket jag kanske borde göra för mina "på-spåret-resor" också men skit samma. Att jag har kommentarmöjligheten stängd av personlig hänsyn innebär väl att jag i alla fall har lite självinsikt. smiley

För att inte hålla eventuella läsare på sträckbänken eller i funderingar så ges svaren och förklaringar till ledtrådarna nedan.

Den första resan startar i Höör (Ni vet Hässleholm och Höör sen) med tåg som går mot Lund och Malmö där de flesta stiger av men tåget går sedan vidare till Österlen. Ett område som gärna fastighetsmäklarna gör större för att få sälja hus som ligger på vischan men i Österlen. Ändstationen och svaret på resa ett är Simrishamn som också är starten på Österlen Ultra den 14 april.

Resa två går i Nils Holgerssons fotspår fast inte på en gås utan med flyg från Sturup till staden Kiruna som håller på att flyttas. Sedan vidare transport till Nikkaulokta där vägen slutar men där vandringsleden till Kebnekaise och Kungsleden upp till Abisko går. Nikkaulokta är startplats för Swedish Alpine Ultra den 14 juli.

Resa tre börjar i dubbelön, Höör med paddling över Ringsjön till Rönne å, förbi Klippan och till slutmålet Ängelholm, som kallas för lergöksstaden. Ängelholm ligger mellan Bjärehalvön och Kullahalvön och där springer jag förhoppningsvis förbi den 2 november i loppet Kullamannen Ultra. Har förresten paddlat Höör - Ängelholm via Ringsjön och Rönne å ett flertal gånger. Det är en lättpaddlad sträcka med lugnt vatten och ström i färdriktningen (ca 10 mil). Vid Klippan kan man se Kungsfiskaren, den mest exotiska fågel vi har i Sverige, vad gäller färger. Jag har alltid sett den då jag paddlat där. Visst är den vacker.Puh äntligen ett inlägg med anknytning till mina Ultralopp nästa år, bortsett från .... smiley och visst har den här bloggen ändrat karaktär från den 13 september då jag började skriva till idag men den är äkta, speglar mig, mitt tänk osv. Det är sannerligen intressant för mig själv att se den förändringen i ord och bild som sker (kanske lite väl starkt att kalla det utveckling). Men i alla fall en utveckling efter en operation där jag då varken visste om tumören var allvarlig eller hur operationen hade lyckats.

I morgon ska jag ligga inne i ett MR-rör på Lunds Sjukhus för en röntgen av ryggraden och den borttagna tumören. En kontroll för att se att allt är ok. Förresten så kan nog vem som helst känna lite klaustrofobi i en sådan. Jag brukar ta ett djupt andetag när jag körs in, sedan blundar jag och lyssnar på musik och peppar peppar hittills har det alltid gått bra. Vore inte roligt att få panik och sedan behöva göra om röntgen, då den ibland kan ta nästan en timme. Bara för att man kan verka psykiskt stark genom spring mm så är det ju därmed inte sagt att man klarar allt hur lätt som helst. Nej då men genom att våga visa sig svag eller rädd för saker så visar man sig stark tycker jag i alla fall. Hur som helst så får jag ett medicinskt svar på om allt är ok efter min MR-röntgen.

Träningen ”löper på” som jag skrev i söndags och jag springer nu på tider som innan jag började få problem av tumören. Hallelujah! Pentatonix.

WALLANDER, NU JÄVLAR BLIR VI GRANNAR!

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 19, 2017 18:58:29

VI SKA FLYTTA TILL YSTAD! Äntligen har vi hittat en lägenhet som uppfyller vår kravlista. Vi ska flytta till en stad där polisen Wallander med sin stab löser alla brott och fall vilket känns oerhört tryggt. smiley

Skämt åsido så har vi nu efter åratal av funderande och ett år med aktivt sökande funnit en lägenhet som vi vill ha (dock inte på Mariagatan där Wallander bor). Vi har med all säkerhet lagt ett alldeles för högt bud men hellre lite för högt än att plötsligt befinna sig i en nervös budgivning som kan sluta var som helst. För med 25 tkr – 50 tkr i högre bud åt gången så märks inte höjningen så mycket varje gång. Vi fick dock ge avkall på havsutsikten men det är fin utsikt ändå, över stadens hustak och över ett grönområde och ingen som helst insyn, samt högst upp i huset och på gaveln med en stor härlig inglasad balkong i västerläge. Lägenheten är helt totalrenoverad i en öppen, neutral och modern design. Stadens torg når vi på ett par minuter, vilket var viktigt för alla kvällspromenader vi ska göra i gränderna bland de gamla husen.

Så nu jävlar Ystad, nu kommer vi. Ska bli helt underbart att komma till havet igen. Jag som växte upp i Kalmar och då i stort sett alltid hörde vågornas kluckande eller mistluren som ljöd i Kalmarsund då det var dimma. I morgon kl tre skriver vi kontrakt och sedan flyttar vi när Ystad börjar vakna upp till våren och bor in oss innan alla dessa hundratusentals turister invaderar Ystad i juni till och med augusti. Så nu är det läge att börja leta efter ett windsurfingkit och börja windsurfa, vilket jag har tänkt i många år men då vi bor inne i landet så har det varit lite för besvärligt. Men nu så och man är aldrig för gammal för någonting. Det tar kanske bara lite längre tid att lära sig och många badgästers skratt, men vad gör det?smiley Jag lärde mig ju cykla enhjuling som drygt 50-åring, och enhjulade Haparanda - Ystad som 57-åring, så det kommer säkert att gå bra.

Vi har bott i vårt ganska charmiga hus med en fantastisk utsikt över Höör och med en stor och i stort sett insynsskyddad och mycket barnvänlig samt aktivitetsmöjlig tomt i 22 år. Där hade barnen en stor trädkoja med fönster och dörrar 5 meter ovan mark, där har vi spelat fotboll, krocket, badminton, haft fem– och tiokamper. Ja till och med åkt skridskor på uppspolad liten isbana. Ja det har varit en dröm att bo här med barnen. Så jag hoppas vi kommer att sälja huset till en barnfamilj som sedan kan få det lika underbart som vi har haft. Med nytt tak och bergvärme så kan man känna sig ganska trygg även om huset är byggt 1946. Men vi har bara varit två ägare sedan det byggdes för 71 år sedan. Visst kommer vi att sakna huset lite, men bara lite för samtidigt är det som att börja skriva på ett nytt kapitel i ens liv då man flyttar och skapar nya traditioner och aktiviteter samt träffar nya okända människor.

Bilden nedan visar mig stående vid en strand ett par km från Ystad centrum för ett par år sedan. Då skrev jag den dikt som finns i bilden nedan. Jag satt då i en solstol och fascinerades av vågornas upprördhet över att nå land och gjorde då jämförelsen våg – människa.

Är mycket medveten om mina bristande förmågor som poet smileymen då det är roligt att skriva kan man väl göra det ändå. Så då jag satt där i solstolen var jag lite nostalgisk och tänkte på alla dem jag känt, alla gamla vänner och min gamla kärnfamilj, som inte längre finns.

Det viktigaste med den "banala" dikten, eller vad vi nu ska kalla den, är budskapet att man måste passa på att leva nu innan det är för sent om man nu inte tror på ett liv efter detta och himmelens paradis förstås. Men jag tror att paradiset och helvetet bara finns här på jorden och att det i mångt och mycket är upp till mig att skapa ett eget litet paradis. Samtidigt är jag medveten om att yttre omständigheter kan göra ett liv väldigt jobbigt (t ex barn dör, plågsam sjukdom, handikapp, skilsmässa mm mm).

Visst ja, det var ju träning och spring den här bloggen skulle handla om. Men nu springer jag igen som bara faan. Ja som bara faan var väl kanske att ta i men nu är det en mil spring minst om dagen som gäller och ungefär på de tider jag sprang på innan jag började få mina problem. Så vad gäller korta springet så är det lugnt. Behöver dock mer konditionsträning förstås. Har i helgen också förutom all annan träning också simmat, vilket känns jäkligt bra för hela kroppen och också knoppen för jag känner mig så skönt avslappnad efteråt, som ett sunt nervlugnande piller.

Vad passar inte bättre att avsluta detta blogginlägg med Peps Persson och hans Blodsband i ”Oh boy, vilket vackert väder” för då tänker jag på Ystad, fest och sommar vid stranden och SKÅNE när det är som allra bäst!



Slutfas i rehabiliteringen och "In Memorium"

November 2017Posted by Roland Fors Thu, November 16, 2017 06:50:34

I går var jag hos min supersjukgymnast, ja vad ska man kalla en person som inser vad läkare inte inser och ser vad en vanlig röntgen missar, en tumör. Fast hon visste ju förstås inte att det var en tumör utan mer att det var något som inte stämde med mig. Mina smärtor, mina handikapp stämde liksom inte med att ”bara ha ett diskbråck”. Nu bagatelliserar jag verkligen inte diskbråck som kan vara av mildare grad och till graden ”fasansfullt” där den drabbade ligger i fosterställning och skriker ut sin smärta. Jag har haft den första typen och nästan den andra även om jag inte då låg i fosterställning utan kunde stå på benen med ryggen böjd i 90 graders vinkel men med jäkligt jobbiga smärtor.

Så då min superduktige sjukgymnast märkte att jag bara blev sämre och sämre under hennes behandling i våras så tog hon initiativ till möte med en ortoped, som i sin tur skickade mig till MR-röntgen av ryggen. En röntgen som utöver två diskbråck också visade en tumör och därmed förklarade vad mina olika smärtor i ljumske, bröst, mage och rygg berodde på.

Så tack än en gång snälla duktiga Britta för utan dig så hade jag antagligen stått på ruta ett än och famlat i mörker och bett någon bön till någon handpåläggare eller utdrivare av onda andar. En utdrivare av onda andrar hade jag kanske behövt ändå smileymen nu klarade den svenska sjukvården till slut mina bekymmer på ett föredömligt sätt. Problemet med sjukvården idag är att få en tid, att komma till rätt vårdcentral, rätt doktor, som tror på en och vill lägga ner lite jobb och resurser på felsökning och inte bara menar på att det går över eller är åldersrelaterat och därmed bortkastade resurser eller att man är hypokondriker.

Sista fasen i rehabiliteringen, som jag nu går in i innebär styrketräning så att jag ska kunna lyfta (normala lyft på 25 – 50 kg) igen och kunna bära en ryggsäck för vandring. Så ryggen måste tränas hårdare med tyngre hantlar, tuffare program och mer motstånd på roddapparaten t ex. Vad gäller springandet så känner jag att jag är färdigrehabiliterad och att det nu bara är vanlig löpträning som gäller för framtiden men med en successiv klok upptrappning.smiley

För 12 år sedan dog min käre bror Hans. En storebror 4 år äldre än mig och som när jag var liten alltid beskyddade mig och alltid lät mig vara med honom och de äldre killarna. Vi hade ett fantastiskt fint förhållande då vi var små och tonåringar och in i vuxenlivet som var helt utan bråk, avundsjuka och vi slogs aldrig. När min bror började jobba såg han alltid till att ge mig de där fina födelsedagspresenterna och julklapparna som pojkar ville ha. Min bror var oerhört snäll mot mig och han ställde alltid upp för mig.

Käre bror, kära Hans! Jag saknar dig oerhört mycket och våra samtal om allt, våra gemensamma minnen och vårt lika stora idrottsintresse som gjorde att vi ofta åkte på matcher, idrottsevenemang tillsammans. Det är som sagt 12 år sedan du och strax därefter pappa dog bara drygt ett halvår innan fotbolls-VM i Tyskland, som ni såg fram emot fotbollsfantaster som ni var. Ni hade sett fram emot VM i Ryssland nästa år lika mycket och jag är säker på att ni kommer att sitta på något moln över Ryssland tillsammans och titta på alla matcher som Sverige spelar och även alla andra matcher så klart. I mitt hjärta finns du käre bror alltid nära och det går inte en hel dag utan att jag minns något roligt vi gjorde tillsammans. Tack käre bror för att jag fick vara din bror och för att du tyckte om mig så mycket som jag vet att du gjorde.

Precis som med pappa paddlade du och jag ut på en sista färd tillsammans då jag strödde din aska utanför den ö i Ronneby skärgård som du älskade att vara på. Den ö som du alltid gick till med din båt och där du ankrade många dagar och nätter. Här är en länk till Aviciis låt Hey Brother som när den spelas gör att jag tänker ännu mer på dig kära Bror, Kära Hans.

I övrigt: löpning, promenader, simning, rodd, motionscykling, hantlar och träningsprogram a la sjukgymnast allt med 2018 års ultralopp som stora mål.

Förresten så är det nu i alla fall en person som tror att jag ska klara Kullamannen Ultra nästa år, Britta min sjukgymnast. I övrigt är det tummen ner eller vädjande att inte utsätta mig för som de säger, den nästan omänskliga ansträngningen för en gammal gubbe, som jag. Men nej för helvete, det är mitt mål och jag är envis. Men visst är jag inte redo, skadad eller sjuk så kastar jag självklart in handduken för även om jag är envis så kan ju även jag, trots diverse brister av sunt förnuft och klokhet, fatta nödvändiga beslut. Men där är vi absolut inte nu.


VI ÄR I VM ALLT ANNAT ÄR PEANUTS NU!!!

November 2017Posted by Roland Fors Mon, November 13, 2017 22:45:35

Det finns inga ord, Sveriges landslag är SUPERHJÄLTAR och är i VM i Ryssland 2018

HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA och vad bättre att avsluta inlägget med
vår vackra fina nationalsång "DU GAMLA DU FRIA"!!! när hela Friends sjöng inför första matchen, som Sverige vann!

Nu gäller det bara att få med Zlatan i laget igen! Men inte faan kan han tacka nej!

Farsdag, fars testamente och farsdomen

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 12, 2017 21:20:20

I dag på Fars dag, när solens första strålar tog bort det sista av nattens mörker trädde jag fötterna i mina röda Asics springdojjor och gav mig ut på en träningshalvmara på asfalt (ca 22 km). En halvmara som jag ofta sprang innan jag fick mina problem med rygg, ljumske, bröst- och magmuskulaturen och som har sin mittpunkt precis i Södra Rörum. Allt kändes så bra och jag ville känna hur kroppen skulle reagera på en lite längre sträcka. När jag kände solstrålarna i ansiktet kunde jag inte låta bli att nynna på den gamla men uppiggande låten "Here comes the sun" med The Beatles. En sol som betyder extra mycket för oss som har behov av ljuset för att inte bli deprimerade och jag blir så jäkla glad då jag ser den, känner den.

Under en springtur så dyker det upp hundratals av olika tankar i mitt huvud, en del plågsamma och andra som bomull. Att jag idag på Fars dag rannsakade mig själv i rollen som far var inte speciellt konstigt och inte heller att jag i tankarna skrev ett testamente till mina barn. Ett testamente utan guld och silver men med betydligt viktigare rikedomar ”viktiga ord att leva efter”.

Jag tänker ofta på min mor och far med glädje och idag speciellt på far, som var en kämpe, omtyckt av alla och som ställde upp för mig i alla besvärliga situationer jag hamnade i. Underbart att minnas det och allt roligt vi gjorde tillsammans. Bland annat så var vi alltid ute i naturen varje helg och vi gick på fotboll tillsammans och vi cyklade och campade oss igenom hela Danmark då jag var 12 år. Ett oförglömligt minne för själen. Ja vi gjorde mycket och du var en bra far, kanske lite för snäll.

Dock är det inte med glädje jag minns pappas sista timme/minuter i livet. Pappa låg döende på Norrlidens Sjukhem i Kalmar. Jag satt i en fåtölj bredvid hans säng. När jag suttit där från morgonen, hela dagen och hela natten och det skulle till och bli morgon igen så somnade jag. Då jag vaknade upp en knapp timme senare så sträckte jag ut min hand och tog pappas hand. Hans hand var kall. Min älskade far hade somnat in då jag satt och sov. Det är ett plågsamt minne och inte så fint som jag berättade då min mor somnade in, då jag höll hennes hand och sjöng och visslade hennes älsklingslåt. Men bättre sent än aldrig så här är en länk till Magnus Ugglas "Jag och min far". Du fick dock som du ville då jag paddlade ut i min kajak med din urna med din aska och strödde det i Kalmarsund och slängde i rosor. Tack Käre Far!

I min dom som far så ser jag mig själv som en fantastiskt bra pappa då barnen var små för i allt de och jag gjorde, deltog jag alltid genom att vara närvarande hela jag och inte bara kroppsligt. Jag njöt av att leka, spela fotboll, åka skridskor, åka skidor, bygga kojor, elda och grilla, vara stenåldersman och riddare, ja precis allt. Jag tog mig tid i glädje att läsa, spela spel och lära dem läsa och räkna. Jag fanns inte bara för dem då jag ville det utan när de ville det.

Sedan kom tonåren och då hade jag plötsligt en massa projekt och utmaningar som jag skulle göra. Jag var då inte den fantastiske pappan som jag varit då barnen var små och jag ger mig själv bara betyget ”knappt godkänd”. Jag vet att jag är mycket hård mot mig själv och kanske var jag lite bättre än ”knappt godkänd” men det är jag som ger mig domen och ingen annan. Då barnens mamma alltid varit en fantastisk mamma så betydde min frånvaro under delar av tonåren inte så mycket som det skulle kunna gjort för jag var ju tidvis närvarande både kroppslig och själsligt.Då barnen blev vuxna barn tycker jag att jag åter har blivit en jäkligt bra pappa som man kan prata med om precis allt och som är mycket förstående, ett bollplank och som inte säger att så ska du göra. Även om jag genom livets erfarenhet vet vägar till målet så finns det tusentals andra vägar som kan vara lika bra eller bättre även om de tar betydligt längre tid.

Så under de 2 timmar och 32 minuter som dagens halvmara (22 km) tog kom jag att inse att denna s k träningsblogg egentligen kanske är en självbiografi, ett testamente, ett försvarstal. Så kanske kommer jag till slut att helt ohämmat och utlämnande att släppa på allt jag kan gömma mig bakom och till slut stå där lika naken som jag kom till denna världen.

Slutligen ska det sägas om dagens halvmara: Den tog tid men det viktigaste: JAG KÄNDE INTE AV VÄRK I LJUMSKE, BRÖST OCH MAGE SOM JAG GJORDE INNAN OPERATIONEN OCH SOM DÅ OMÖJLIGGJORDE LÄNGRE DISTANSER! I övrigt så upplevde jag denna Farsdag som väldigt fin med pojkarna som lagade mat som jag gillar och dotter som ringde från Kalmar och hälsade.

Övrig träning:I fredags sprang jag en mil på Långstorpsslingans kuperade, tunga och genomgeggiga stig och i går, lördag sprang jag en mil på asfalt runt Höör. Dessa tre dagar med 42 km löpning har varit en ”kick” och nu känner jag att jag redan innan jul kan ta ut enhjulingen för att köra några mil och kanske tar jag en helmara med lätt ryggsäck, som träning också innan tomten kommer. För att springa med ryggsäck är ett måste både på Swedish Alpine Ultra och Kullamannen. Jag kommer nu också att börja springa då och då i mörker med pannlampa, då det är ungefär så här med väder och mörker den 2 nov nästa år, då Kullamannen körs.

Avslutningen på detta inlägg får bli en hyllning till min käre far och alla fädrar. Här är en länk till "Neil Diamonds Dear Father".



Besatt av ett "väsen", besatt av Kullamannen

November 2017Posted by Roland Fors Thu, November 09, 2017 16:09:10

Jag inser att jag blivit besatt av Kullamannen, ett väsen som ingen har sett men som sätter krokben för många. Jag inser också men vill ändå inte inse det att Kullamannen Ultra 161 km egentligen inte är ett lopp för mig med mina diverse krämpor och i min ålder och att riskerna med loppet är mycket stora. Så för att överhuvudtaget ställa upp så måste jag dels vara helt frisk och skadefri, dels vara supertränad och ha varit ute och sprungit många hundra mil i dagar och nätter både i månens sken och i taskigt väder i mycket tuff och kuperad terräng.

Men kanske någon säger och också mitt sällan men ändå ibland förekommande ”sunda förnuft”: Är inte Österlen Ultra och Swedish Alpine Ultra tillräckligt tuffa och räcker inte de som mål för 2018? Jo, egentligen och Swedish Alpine Ultra i bergsterräng är oerhört tuff men i juli är det midnattssol uppe i Lappland, vilket tar bort en svårighetsgrad. Så Kullamannen Ultra är för mig att likna med svenska ultralopps Formel 1, och vilken pojke vill inte köra en F1-bil.smiley
Men visst fick jag mig en rejäl tankeställare efter årets lopp då bara 40 kom i mål och över 100 bröt. Så Kullamannen Ultra och de 16 milen i höstrusk och mörker får väl ses som lite av ett mandomsprov för mig. Visserligen lite sent i livet men bättre sent än aldrig. Fast förresten inte faan sitter manligheten i benen, så jag får nog fortsätta att vara en naiv tonårig pojke i tänket och det visar väl också min blogg ganska väl. En gång i tiden så tog jag mig själv med ett större allvar än i dag och det är i alla fall något som är positivt med att bli äldre för klokare blir jag i alla fall inte.

Läste förresten på en lite halvtaskig och halvseriös sajt om egenskaper man ska ha för att vara en riktig man och en egenskap jag fastande för var: En man ska se sig större än han är. Den egenskapen gillade jag och när man tänker på sånger om en man så associerar jag direkt till Lill Lindfors ”En sådan karl”. smiley

Men punkt slut om Kullamannen och manlighet och till redovisning av min fysiska och mentala träning, som under veckan varit ganska lugn då min närmaste omgivning sagt åt mig på skarpen att inte rusa iväg och äventyra hela rehabiliteringen

Måndag:
15 km löpning i terräng och på grusväg, En halvtimme sammanlagd rodd, motionscykel, hantlar, trampmaskin, balansskiva. Sjukgymnastiksträning av rygg i ca 15 min.

Tisdag:
Mer eller mindre vilodag med bara en ca 8 km lätt naturpromenad på ”Brottets bana”, ett mycket passande namn på en vandringsled (förr ett järnvägsspår) till ett gammalt och sedan länge nedlagt sandstensbrott några kilometer utanför Höörs tätort.

Onsdag:
Lätt morgonvandring i ca 5 km i Fulltofta naturreservat vid Ringsjön (mellan Höör och Hörby). En halvtimmes stationsträning, rodd, motionscykel, hantlar, trampmaskin, balansskiva. 15 minuter med sjukgymnastens träningsprogram. 1200 meter simning.

Torsdag:
Tidig lätt morgonpromenad ca 5 km i Bjävröd i Fulltofta naturreservat. Vid lunch sprang jag 5 km i närbelägen terräng vid Orupssjukhuset och på eftermiddagen gjorde jag alla övningar enligt program av sjukgymnast.

Aktuell status:
Jag känner att min rehab går framåt och min rörlighet blir bättre och bättre. Så förhoppningsvis kan jag vid årsskiftet släppa på alla fördämningar och springa 2 – 3 mil om inte varje dag så i alla fall fyra till fem dagar av veckans sju. För att springa ultralopp behövs uthållighet både fysisk och mental, vilket jag får genom långa malande ganska långsamma löppass blandade med intervall och backträning och annan varierad träning som cykling på både ett och två hjul mm.

Men och det är väl bäst att avsluta detta inlägg med: Kullamannen är tuffare än alla andra fysiska utmaningar jag gjort tidigare i livet men den största och tuffaste utmaningen är ändå att bara vara människa, vilket de flesta av oss vet inte alltid är så lätt.



Dårar och hjältar och "on the road again"

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 05, 2017 14:59:12

Kullamannen Ultra är avslutad och jag har inte följt hjältarna på plats utan mer kollat Kullamannens hemsida och som de skriver: något jävligare underlag har de aldrig haft, blött, lerigt och svårsprunget. I mål kom bara 40 tappra kämpar och över 100 bröt loppet (länk till resultatlistan). Patrik Wikström kom först till målet i Mölle på tiden 21 timmar och 34 sekunder. Den siste kom i mål 16 timmar senare. Hade det varit jag som kommit sist i mål och klarat loppet så hade jag varit i sjunde himmelen i dag trots den värk och utbrändhet jag hade känt efter en sådan fysisk ansträngning. Men nästa år så hoppas jag få vara en av de som genomför loppet. Hur som helst så är här en länk till Måns Zelmerlöws Hereos, som han vann hela Eurovision Song Contest i Wien med 2015. Den får vara en salut till alla hjältarna som sprang Kullamannen Ultra i helgen!

Ja kanske man kan till och med tala lite om ett svenskt Barkley Marathon som kan ses som klipp i Youtube och hela dokumentären i Netflix i och med det stora antalet som bröt årets Kullamannen Ultra. I Barkley Marathon är bortfallet ibland under vissa år 100%. Så visst är Barkley Marathon ett eller rättare flera strå vassare och det är bland de tuffaste loppen i världen. Men jag tror inte att det finns något jobbigare traillopp i Sverige även om det finns en del som är mycket längre. Men det beror ju så klart mycket på att underlaget är blött och geggigt plus inte att förglömma, det är mörkt ca 13 timmar av loppet eftersom det sker under Allhelgonahelgen och då måste man använda pannlampa. Det vet ju alla som sprungit i skogen med en sådan att det är lätt att springa fel även i mycket kända trakter.

Är de dårar eller hjältar de som springer dessa långa och svåra traillopp. För mig är att vara dåre i detta fallet ett hedersomnämnande som man kan vara stolt över. Jag har blivit kallad dåre och galen många gånger i media, bland annat då jag enhjulade mig de 30 milen runt Vättern 2004 fast då var jag ju ung grabb, bara 55 år. I en lite oanselig artikel i Outdoor blev jag hur som helst kallad ”dåre” och det är jag stolt över.smiley

Igår gick jag med stavar runt en ca 9 km lång slinga runt Söderåsens nationalpark upp och ner och upp och ner. Det var mycket geggigt och surt och alla man mötte och det var många sa hur blött det var längre fram. Antagligen trodde de att en man kring sjuttio som kommer med stavar kanske inte orkar så de ville varna mig Det var dock inget som hindrade mig och min yngste son, för har jag bestämt mig för att gå en runda så blir det så. Förresten så när man är uppe på höjderna så tror man inte man är i Skåne, som ju alla tror är platt som en pannkaka. Tyvärr gör inte min mobilkamera rättvisa åt landskapet men det får bli en bild i alla fall med stavarna i förgrunden. Den turen tog ca 2 timmar att gå, vilket ju visar att terrängen (underlag, nivåskillnader mm bestämmer farten och tiden). Har dock sprungit den men då på torrt underlag på under timmen.

Att springa denna runda är perfekt som träning för det är det närmaste vi kan komma ett alpint underlag här i Skåne, i alla fall vad jag vet. Ca en km av stigen är precis så stentäckt som vägen från Nikkaulokta är till Kebnekajse Fjällstation. En fjällstation som frun och jag besökt två gånger och den andra gången bestigit Kebnekajse, vårt högsta berg.

I dag är jag lycklig, sunt berusad av glädje för jag har sprungit min första mil på asfalt efter operationen och då sprungit med mina lätta Asicsskor. Jag är med andra ord ”on the road again" som man kan lyssna på här med Willie Nelsson. Skillnaden i tid i bilderna är 2 månader och jag skulle egentligen inte redan kunnat springa en mil, så förstå att jag ser lycklig ut på högra bilden, då jag precis kommit hem och avverkat den springande utan smärtor. Ja V-tecknet som i seger får visa på lycka och glädje. Den vänstra bilden är inte lika glädjefylld, nyopererad som jag är och med mycket värk som dämpas med morfin. Kunde då inte ens flytta på mig i sängen utan två personal fick göra detta med draglakan.

Jag har alltid Asicsskor då de passar min lite breda fot bra. Har just nu tre i drift. Mina röda (som bara är för asfalt), mina blåa halvterräng, som nu börjar bli lite väl slitna men ändå är sköna att springa i och mina gröna ganska hårda som är ännu lite mer terräng. Dock så har inte Asics några riktigt kraftiga bra terrängskor som jag skulle behöva i Swedish Alpine Ultra men jag ska köpa mig ett par av annat märke och springa in dem lagom till det är dags. Har t o m funderat på att springa fjällturen i mina vandrarkängor då man verkligen behöver en kraftig sula så att inte fötterna blir helt söndertrasade. Vet av egen erfarenhet då jag 2001 sprang från Treriksröset och Kilpisjärvi i Finland och sedan över till svenska sidan vid Karesuando och därefter längs med Torneälv ner till Haparanda (50 mil). Den asfalten där uppe var så himla grov så mina fötter blev som en blodig massa och av mina fina lätta Asicsskor återstod bara själva sulan och remsor så att skon skulle hålla ihop. Jag var tvungen att skära sönder skornas översida så mycket att de bara höll ihop och mer liknade ett par sandaler än joggingskor för mina arma fötters skull. Men om det ska jag återkomma i ett senare blogginlägg kallat ”Vägens riddare” där jag namnger några riddare jag träffat och berättar vad de gjort för mig under mina många ensamturer, till fots, på två hjul och på ett hjul runt Sverige. Det är en hel del mycket märkliga berättelser, som visar på vilken stor medmänsklighet vi svenskar har.

Asfaltsmilen i dag avverkades i ett hyfsat tempo på 1.05 nästan 10 km/timme, vilket är jäkligt bra för mig idag under min ännu pågående rehab. I övrigt vad gäller träning, ännu mer spring (direkt då jag kom hem ville frun ut så då sprang jag med henne ca 5 km runt Vaxsjön). Sedan blev det en timme sammanlagt med motionscykeltramp på stället, rodd utan att se horisonten och allt annat som jag gör i form av tänjning, stretching, lätta hantellyft, balansövningar på skiva och så följer jag så klart mitt träningsprogram som jag fått av min sjukgymnast.

Men avslutningsvis jag är "on the road again". Nu gäller det bara att hålla igen så inte jag får äta upp det gamla ordspråket "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket", vilket tål att upprepas, då mitt sunda förnuft inte är så stort. Men 2018 så ska jag skriva personlig historia i alla fall, så de så!!!!smiley

Är bäst att tillägga att denna blogg handlar bara om mig och min träning, mitt tänk och de tre kommande Ultraloppen nästa år. Jag blandar så lite som möjligt in min familj och allt övrigt jag gör. Dock skriver jag om min far, mor och bror och gamla vänner som inte längre finns lite då och då. Bäst att skriva detta så ni inte tror att jag är fullständigt insnöad och inte gör annat än tränar och tänker på Ultralopp. Men visst en stor del av mitt nuvarande liv är att komma igen och känna fartvinden i ansiktet och lukten av sin egna svett blandad med naturens underbara dofter i mil efter mil efter mil och slutligen den 3 november nästa år höja armarna och skrikgråta: "I DID IT", efter att ha klarat Kullamannen Ultra och gått i mål i Mölle (tid oväsentlig).smiley



Den 3 november, helgdag och Kullamannen Ultra

November 2017Posted by Roland Fors Fri, November 03, 2017 00:01:35

I dag klockan elva går starten för de 100 tappra kämparna som ska springa Kullamannen Ultra 160 km. De springer från Norrviken längs med Skåneleden runt Bjärehalvön, förbi Ängelholm och sedan mot Kullaberg där de ska springa/klättra i ganska tuffa förhållanden ett par varv och som ”grädde på moset” göra det i mörker innan de kommer till målet i Mölle.

Snyft, snyft, där skulle jag varit med men fick tyvärr ta tillbaka min anmälan då jag skulle opereras. Men för böveln det går fler tåg, NÄSTA ÅR SÅ SKA JAG VARA MED!!!

Dagen till ära har jag en bild på Nimis, Lars Wilks livsverk på Kullaberg, som man passerar mer klättrande än springande i loppet. I detta fantastiska naturreservat Kullaberg har Lars Wilks skapat landet Ladonien/Ladonia (länk till landets hemsida). I kalendern för Ladonien/Ladonia kan man se att det är helgdag i dag den 3 november, vilket ju är mycket passande. Bilden är tagen av mig då jag är på Kullaberg minst ett par gånger om året och vandrar eller springer. Då jag var lärare för en mindre grupp elever i början på seklet så gjorde mina elever kopior på Nimis i bordsformat och sedan bestämde vi träff med Lars Wilks i hans land på Kullaberg och visade upp dem. Han var mycket imponerad över elevernas konstverk. Han berättade då allt om Nimis och Ladonia för oss. Det var en mycket trevlig dag både för mig och mina elever

Själv har jag trappat upp träningen och höjt ribban. Nu räcker det inte längre med 10 km lätt löpning med stavar utan det blir ofta ett motionspass till antingen ett sim-, kortare spring eller gåpass samt lite träning med redskap som roddapparat, motionscykel, hantlar, balansskiva, trampmaskin i mitt motionsrum i källaren. Där saknas tyvärr numera ett löparband, då det mycket professionella som jag hade haft i 15 år sa tack och adjö i början på året. Jag ska nog köpa ett nytt nu till vintern men å andra sidan så är det ju mycket trevligare att springa i naturen än på ett löpband. Så jag får se.

Stavarna, som jag var mycket tveksamma till i början av min rehab har nu blivit mina sanna vänner. De tränar inte bara överkroppen utan de ger tillsammans med armstyrkan bättre kraft uppför i branter och ger också stabilitet i de nästan glashala motionsspåren, som nu är helt täckta med blöta och geggiga löv. Jag funderar till och med att använda dem i det första av mina mål för 2018, Österlen Ultra 60 km för att därefter utvärdera om jag även ska ha dem i Lappland i Swedish Alpine Ultra mellan Nikkaulokta och Abisko. Då det är lättsprunget springer jag bara med dem i luften, så det är den frågan som jag vill ha svar på. Hur länge, hur många timmar orkar man springa med stavar?

Så har då åter den gamle papegojan pratat/skrivit och upprepat lite av tidigare inlägg och visst är han lite insnöad, eller rättare sagt, jävligt mycket insnöad, denne skrivande och patetiske snart 70-årige gubbe?smiley Men det skiter jag i denna helgdag i landet Landonien/Landonia, som även hade varit helgdag för mig om jag kunnat stå där i starten i Norrviken kl 11 i dag.

Jag önskar dock alla de 100 tappra, som springer Kullamannen Ultra, ett STORT JÄVLA LYCKA TILL och hoppas att det inte händer några olyckor i mörkret på de slippriga stenarna på Kullaberg. Men nästa år då jävlar!!!

För att vända ett hotande nederlag till seger är något som jag är van att göra, vilket ju också Sverige och Zlatan visade i VM-kvalet i Berlin den 16 oktober 2012 då de låg under med 4 – 0 och sedan utjämnade till 4 – 4. En himmelsk fotbollsunderhållning som kan ses på Youtube med kommentarer till av Radiosportens Lasse Grankvist och Ralf Edström. Titta, lyssna och njut! När jag själv ser sådana bragder då tänder jag till och tror till 110% på det jag ska göra. Så att titta på bragder då och då ger i a f mig ”råg i ryggen”. Jag har massor av sådana sportklipp som jag tittar på för att bli sporrad. Sportfåne som jag är sedan jag kunde gå eller kanske till och med innan.smiley



"November rain" och "Try to remember"

November 2017Posted by Roland Fors Wed, November 01, 2017 23:00:12

Klockan halv nio tog jag steget ut i ett fridfullt och stilla regn i november månads första dag. Temperaturen var kring 10 grader och det var milt och inga speciellt varma kläder behövdes. Det fanns inga yttre problem för att inte vara ute för motion eller en höstpromenad. För har man fysisk förmåga så kan man alltid snöra på sig dojjorna och ge kroppen och själen en chans att få andas in lite av den luft av harmoni, som naturen och varje dag erbjuder. Att börja dagen med att vara ute en stund gör att dagen känns lättare att ta sig an, oavsett om man befinner sig i en harmonisk stämning eller en mer mörk sådan.

Det stilla regnet denna första novemberdag fick mig direkt att tänka på kultlåten ”November Rain” med Guns and Roses, som har spelats ca en miljard gånger på Youtube. Och höstregn är härligt, det är naturens grund för en lyckad vår och sommarfest, precis som med min grundträning nu, som jag hoppas ska ge fest i motionsspåret till våren och sommaren. Precis den fest jag upplevde förra året då jag sprang Ultravasan och de nio milen mellan Sälen och Mora. Här finns ett litet filminslag som arrangören och sponsorn Volvo då gjorde på alla deltagare som ville, och visst faan ville jag, linslus som jag är.smiley

I dag så kände jag att det var läge för att försöka springa lite längre än 3 km, så jag tog stavarna och småsprang runt Långstorpsslingans 10 km på ett mycket blött och geggigt underlag men tummen upp. Det gick men inte fort. Rundan tog 1 timme och 17 minuter, ca 8 km i timmen, men det är oväsentligt för det viktigaste var att jag kunde. Så jag känner mig lite som Zlatan som gör sin rehab fortare än beräknat. Jag hade tänkt ge mig själv en julklapp med att springa några kilometer på julaftonens morgon, men nu får jag revidera mitt mål och ge mig själv en enhjulingstur till jul. Hade inte tänkt ta ut min 36-tumsenhjuling som är mycket hög förrän till våren då ett felaktigt avhopp eller fall kan få konsekvenser för min opererade rygg. Bilden är från min treveckorsfärd mellan Haparanda och Ystad 2006, då jag "på skoj" blev stoppad av polisen för nykterhetskontroll på min sista dag, ja bara 21 km från målet Ystad. Bilden är dålig men lite rolig och det ska sägas att det går absolut inte att hålla balansen på en enhjuling med ens bara ett par öl i kroppen.smiley

Nostalgi och minnen får fortsätta och avsluta detta inlägg som ju inte handlar så mycket om aktuell fysisk träning utan mer att replikera över livet, mig själv och framtiden men det är ju nog så viktigt och intressant för min del, dock inte för andra så klart. Nedan kommer mer minnen som har att göra med november.

I början av april 1996 då jag och familjen var i Sälen och åkte skidor, fick jag ett telefonsamtal från min far. Mamma hade blivit akut sjuk och fått en hjärnblödning och det var mycket allvarligt. Snabb dusch och iväg de 70 milen från Sälen till Kalmar i rasande fart. Strax före 22 på kvällen var jag på plats bredvid mamma i sjukhussängen. Min far och min bror gick då hem för att sova och vara tillbaka nästa morgon. Mamma var inte vid medvetande. Hon älskade Harry Bellafonte och hans låt Try to remember… så jag började vissla och nynna den samtidigt som jag höll hennes hand. Natten led mot morgon men jag fortsatte vissla och nynna och kl halv fyra så drog mamma en sista suck. Det var sorgligt och ledsamt att mista en älskad mamma men jag kände mig stolt och glad att jag hann och fick dela hennes sista stund i livet. Så självklart måste jag länka till Harry Bellafonte och hans låt Try to remember…. På svenska är texten "Minns i november den ljuva september ……."

Träning sker och allt går framåt ganska fort nu så utöver mitt mål att enhjulscykla till jul så har jag nu som mål att springa en halvmara på asfalt på 2,20 - 2,30 innan tomten kommer men bara jag inte "gapar över för mycket och mister hela stycket".



"Morning has broken och att Välja glädje och Lycka"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Mon, October 30, 2017 07:28:00

I tidigare inlägg har jag lovprisat morgonen och så gör jag även denna dag, måndagen den 30 oktober. Ja jag vet, jag är en gammal tjatig gubbe, med en ekoröst som en stukad papegoja. smiley Men skit samma! När jag skriver detta inlägg och dels ser tillbaka på gårdagen, dels ser att vädret i Höör idag ska bli sol, sol, sol så kan jag inte annat än nynna och vissla på ”Morning has broken”. Låten som är en gammal engelsk psalm från 1931 och blev en världshit, då Cat Stevens spelade in den i början på 70-talet. Den är faktiskt också en psalm i den svenska psalmboken numera, fast då så klart med svensk text. Ja jag vet, jag har skrivit att jag är en tvivlare så inte borde jag väl då hänvisa till psalmböcker och nynna på psalmer. Men för helsicke, musik är musik och den kan vara ljuvlig och underbar oavsett vad texten handlar om. Man kan ju göra sin egen tolkning om inte annat. Bilden är en soluppgång över Ringsjön några kilometer från där jag bor. Bilden tog jag dock för några år sedan och då lite senare på året. Men morgon är morgon och solen går alltid upp i ÖST, som i Österlen Spring Trail, se nedan.Men tillbaka till gårdagen som gav tre hits! Den första på morgonen, så klart smiley, då jag gav mig sjutton på att jag skulle försöka springa tre kilometer nonstop på det fantastisk lättsprungna motionsspåret/promenadstråket runt Vaxsjön. Det gick sannerligen inte fort men det gick och ryggen höll och smärtan efteråt blev inte heller aggressiv utan jag kände mer ryggen som lite stramande och stel. Inte heller idag känner jag något obehag, så vad kan man inte annat än sjunga:

Morning has broken like the first morning

Blackbird has spoken like the first bird

Praise for the singing

Praise for the morning

Praise for them springing fresh from the world

och visst är det kanske lite dumt att testa springet redan men tålamodet är noll och jag tyckte att jag kände mig redo och peppar, peppar det gick så. "Morning has broken....

Gårdagens andra hit skedde prick klockan tolv då jag gjorde min anmälan till Öst Ultra (Österlen Spring Trail den 14 april) för att som en av 150 (maxantalet) springa de ca 6 milen från Simrishamn längs med kusten förbi Kivik och upp mot Brösarps backar och så småningom till mål vid Christinehofs slott. Jag har tidigare sprungit där längs med kusten ett flertal gånger och det är sannerligen vackert. Jag brukar springa med en liten ryggsäck och få förnödenheter ett par gånger om året och då vara ute två eller tre dagar och springa allt från ca fem till åtta mil per dag och ligga över på hotell eller vandrarhem över natten. Det är frihet för mig och jag längtar till jag kan göra det igen.

Gårdagens tredje hit och stora glädje var då jag var och besökte min arbetsplats i Staffanstorp. Ett korttidsboende med underbara brukare och fantastiskt duktiga och fina arbetskamrater. Jag hade inte varit där sedan jag blev sjukskriven efter att man konstaterat en tumör i ryggraden. Men även om det var många månader sedan så kändes det som att jag inte varit borta mer än några dagar. Jag kände mig oerhört välkommen och det värmer mitt hjärta. Så efter jul/nyår är jag åter tillbaka i jobb på min arbetsplats sedan fem år tillbaka. Lönen är låg och inte alls i paritet med vad jag hade som grundskollärare men glädjen av att känna att man betyder något är min allra bästa lön. Så jag hoppas att jag kan jobba i många år till för även om jag på papperet är pensionär så känner jag mig inte som en även om skalet är att likna vid en sådan. Sedan att man kanske är en lite gaggig gubbe i andras ögon får man bortse från.smiley

Klockan är halv åtta denna ljuvliga klara men lite kylslagna morgon och det är jag som bestämmer (i stort sett) om dagen ska bli ljuvligt underbar eller skit. Men jag ska idag välja glädje och lycka som Kay Pollak och Dalailma har skrivit om. Böckernas omslag kan ses på bild och rekommenderas till alla. Men mest rekommenderar jag spring som det bästa vapnet mot ohälsa och för glädje! Men det måste ändå skrivas det finns inga garantier, vilket jag fått erfara men det mildrar, jag lovar!

Ja visst ja, jag skulle ju skriva om träning också, men det blir som vanligt. Gång med stavar, lite spring, simning, balansträning och lätta hantlar med mera. Förresten den viktigaste träningen är kanske egentligen "att bara vara människa" för det är inte alltid så lätt, som ju alla vet, i alla fall jagsmiley.

"Lille hjulafton"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 25, 2017 19:37:51

Så kom då dagen som alla cykelentusiaster väntat på, ”Lille hjulafton”, den 25 oktober. Exakt klockan 19.00 öppnade Vätternrundan sin sida för anmälan och som vanligt gick platserna åt fort. Den ”stora hjulafton” då loppet körs är den 15 – 16 juni nästa år.

Själv har jag och frun cyklat Vätternrundan två gånger tidigare officiellt (2012 och 2015). Inofficiellt så har jag cyklat runt sjön ett flertal gånger både på ett och två hjul. Hur som helst så tyckte frun att vi kunde anmäla oss till nästa år, och nu är det gjort. Så nu är det bara att vänta på mailet som kommer inom 24 timmar och se om vi får starta tidigt på fredagskvällen, vilket vi önskat. Får vi en sen starttid så får vi diskutera hur vi ska göra. Är lite jobbigt att gå och vänta till natten i värsta fall innan man får starta.

Detta är ett tillägg kl 23.11 för nu har vi fått mail om starttid, kl 20.04 på fredagskvällen PERFEKT!!!!! bara 34 min efter första start. Så nu blir det Vätternrundan, ska bli så roligt att cykla med frun igen och cykelträna tillsammans under våren.

2012 då vi cyklade tillsammans första gången öppnade sig himmelens portar på ett mycket obehagligt sätt och regnet var som en strilande dusch i timme efter timme. Då vi kom till Hjo stod där hundratals cyklister som hade kastat in handduken (gett upp och väntade på att bussas till målet i Motala). Det var visst ca 1500 som bröt det året p g a regnet. 2015 då vi cyklade andra gången, vilket också var Vätternrundans 50-årsjubileum, var det ett så fantastisk väder så de gamla cykelrävarna som cyklat i decennier sa att det aldrig varit bättre väder.

Frun och jag cyklar på vanliga cyklar och jag har rejält med packning som ombyteskläder, regnkläder, extra energi och allt i lagningsutrustning för eventuella problem. Nedan är en bild från starten 2012 där man kan se min packning på cykeln. Kanske var det våra ombyteskläder vi hade med som gjorde att vi aldrig funderade på att bryta trots att vi var som ”slickade katter” av regnet och frös så vi skakade då vi rastade i Hjo på Folkets Hus, där det serverades mat och där vi bytte till torra kläder. Men vid start var det sol och när vi trampade in i mål i Motala på lördag eftermiddag så var det också sol.

Då jag och frun cyklar Vätternrundan som en trevlig upplevelse tillsammans cyklar vi verkligen inte fort utan kör runt i ett behagligt och rofyllt tempo. Att cykla de 30 milen runt sjön tar ca 18 – 19 timmar för oss. Då kan vi verkligen njuta av allt runt banan för det är en fantastisk stämning med mycket folk som sitter ute mitt i natten och tittar. Mest folk är det på östra sidan (Vadstena, Ödeshög, Gränna). Ja där är det banne mig folk längs hela vägen och av dem får man mycket energi för de hejar på alla. Har ibland haft tankar på att cykla så fort jag är faan till och i så fall tror jag att jag kan klara ca 12 timmar. Bättre blir det nog inte. Men som Pierre de Coubertin (det moderna OS:ets skapare) sa: ”det viktigaste är inte att segra utan att delta”.

Samma inställning har jag så klart när det gäller mina som jag verkligen hoppas kommande ultralopp 2018. Då jag sprang Lejonbragden i Lund 10 mil 2015 så hade den näst siste hunnit komma hem och duscha, äta och till och med somnat innan jag som jumbo kom inspringande till ett mörkt mål med endast frun som publik (var ju tvungen att vara där då hon skulle hämta mig) och två av arrangörerna som pliktskyldigast var kvar till siste man kom i mål. Men det ska sägas att det loppet var det absolut jobbigaste jag någonsin gjort. Det var en tiovarvsbana och med en återkommande i varje varv, jäkla seg lång sugande uppförsbacke och inte en kotte som var ute och tittade på oss 21 som kom i mål (två kvinnor och 19 män).

Nåväl från ”lille hjulafton” till rehabträning. Var i måndags hos min superduktige sjukgymnast och fick ett träningsprogram. Har nu utökat min arsenal av rehabträningsredskap med en balansskiva och ett par hantlar på ett kg/styck inköpta på Biltema, som tamigfaan har precis allt till mycket billiga priser. Så träningen fortskrider på ett ”lagom” uppsnäppat sätt med gång, motionscykelcykling, rodd, simning, balansering, mycket lätta lyft, stretching mm.

Men idag då jag var och handlade på CityGross blev det handlat en kasse med ganska tunga varor, säkert 8 – 10 kg och det skulle jag aldrig ha gjort. Fick ont direkt och det onda har suttit i hela dagen. Så det borde jag tänkt på och insett. Det sunda förnuftet är som bortblåst ibland (eller nästan alltid).smiley Hoppas det går över till i morgon eller i a f på några dagar. Så faan vad ryggen är känslig. Det får jag inte glömma bort.

Avslutningsvis i dessa ”hjultider” vad passar då inte bättre att titta framåt mot vår, som jag tycker i a f, finaste högtid som vi har med en länk till Werner och Werners både roliga och stämningsfulla jullåt ”Vår julskinka har rymt”. Det är ju faktisk bara två månader till julfesten börjar men nästan 8 månader till Sveriges största hjulfest "Vätternrundan" och då är vi med frun och jag, TOPPEN!!!!!!!smiley



"Swim it magistern, swim it"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 22, 2017 13:14:22


Swim it magistern, swim it, är ett försök att vara lite fyndig och åter igen knyta an till historien. Denna gång till svensk filmhistoria. ”Swing it magistern, swing it” var en låt i en film med samma namn från 1940 med sångerskan Alice Babs. Hon blev senare utnämnd till hovsångare och var mycket folkkär. Hon sjöng aktivt ända fram till i början på tidigt 2000-tal.

Så eftersom jag nu fått börja simma och är en ”gammal” magister så tyckte jag den titeln på låten (fast lite omgjord) passade bra till detta inläggs rubrik. Faan vad jag är fyndig och rolig, va? Patetisk är bara förnamnet. Som ni kan se på ”svarta tavlan” på bilden så är veckans ord just ”patetisk”. Ordet har många synonymer bl a löjeväckande, känslosam och högstämd, vilka alla kan passa bra in. Misslyckad vill jag i a f inte än känna mig som. smiley

Att jag la en länk till låten/klippet i filmen är inte för att jag tycker om den utan för att visa vad som var populärt då för snart 80 år sedan mitt under andra världskriget men också med tanke på min käre, sedan snart 12 år avlidne far, som alltid hade radion på och gärna lyssnade på Alice Babs. Förresten så var min far en riktig kämpe som ända fram till ett par år innan han somnade in som 90-åring minus några månader, gärna cyklade 5 – 6 mil ett par gånger i veckan. Så med tanke på arvet och generna så är mitt mål, som beskrivits tidigare, att springa Stockholm Marathon 2039 som 90-åring inte helt omöjligt.smiley

Hur som helst så har jag nu kommit igång med både allsidig och lite mer krävande träning. Från i onsdags till och med i dag söndag har jag:

Gått ca 60 km, varav ca 30 km i terräng med stavar. Veckans gående avslutades i dag söndag med 10 km i blöt och tung kuperad terräng tillsammans med frun, som visade mig att jag har lång väg att gå innan jag fått igen min fina kondition. De sista kilometrarna försvann hon bara medan jag hasade mig fram i mina blöta regnkläder och tunga vandringkängor.

Jag har simmat 1000 meter med mycket långsamt bröstsim varannan längd och varannan längd så flöt jag sakta och lugnt och bara använde händerna som propellrar. Trots bara badfart så kändes ryggen verkligen av och jag fick jag en djävulsk träningsvärk efteråt. Mina muskler har ju nästan förtvinat p g a inaktivitet och vila i nästan två månader. Jag kan tyvärr inte simma fort (tekniken), vilket jag skulle velat för då hade jag anmält mig direkt till Järnmannen (triathlon) i min födelsestad Kalmar. För vem vill bli uppfiskad som en jäkla döende torsk av arrangörerna redan efter första grenen, som är just simning? Förresten så föddes även Alice Babs i Kalmar.

Jag har också cyklat sammanlagt i ca 1,5 timme på min motionscykel sittandes upprätt och med mycket lågt motstånd.

Jag har rott lite lätt med min roddapparat men bara några minuter/dag.

Jag har stretchat och gjort olika mjuka rörelser med hela kroppen ca 45 – 60 minuter om dagen.

Jag har börjat (försöker i alla fall) att äta lite mindre kolhydrater och mer grönt för att gå ner i vikt från nuvarande ca 80 kg till 72 – 73 kg. För med mina atrosknän betyder varje minuskilo att knäna belastas mindre och att det går lite lättare att springa. Det är dock inte så himla lätt att avstå godsaker. När man springer och motionerar mycket så är det lugnt att äta i stort sett vad som helst och mycket för då förbränner man ju lätt de extra kalorierna. Med mycket lågintensiv träning som det varit och fortfarande är så samlas kalorierna ganska snabbt på olika ställen på kroppen. Jag bestämmer mig dock för ett kortsiktigt förbud, för när det närmar sig den underbara julen, då kan i alla fall inte jag ha förbud, då blir det om inte frosseri, så i a f mycket rikligt.smileyKommande vecka så ska jag, förutom att besöka min duktige sjukgymnast och få träningsprogram också trappa upp träningen ett snäpp till. Det ser jag verkligen fram emot. Ska bli så roligt och underbart härligt! Jag är sannerligen på G men nu gäller det att hålla emot och inte bli övermodig eller högstämd (som ju var en synonym till patetisk).smiley



Next »