Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Martyren är död, leve springet!

December 2017Posted by Roland Fors Thu, December 14, 2017 15:18:05

I går fick jag den friande domen och jag kan nu inte längre ens i ett självbedraget inre se på mig själv som en martyr, som ska besegra världen, eller i alla fall tre ultralopp nästa år. Jag kan inte leva på att jag bara är en ultrasenior för det finns 100-åringar som springer maratonlopp. Så frågan är: Vad faan ska jag skriva om? Jag kunde ju fram till i går i min enfaldiga mycket lilla bloggvärld leva lite på min tumör, min operation och min rehabilitering som en grund. Nu är operationen snart fyra månader bort och tumören finns inte längre och rehabiliteringen är över och jag är FYSISKT FRISK!

Visst skulle jag kunnat suga ur lite till för helt fri från operationen, då jag inte längre känner av den alls kommer att ta tid. Om den får det nu dock vara slutskrivet men jag har ju mina artrosknän att brottas med förstås. Men vad faan det har ju alla seniorer mer eller mindre så det kan jag ju inte skriva om eller kan jag det?smiley

I fortsättningen ska jag hur som helst ägna mig mer åt fysisk träning av ben och övriga delar av kroppen än åt pekfingrarna i deras sökande efter rätt tangenter. Så jag ber att få återkomma på nyårsdagen då jag ska skriva några minnesord om min allra bästa vän någonsin som dog på årets första dag 2009 i cancer och efter det så får jag se hur det blir. Men ett par tre inlägg per månad kan väl räcka både för mig och de stackare som av en eller annan anledning halkar in på min sida.

Det är tre inlägg som jag verkligen vill skriva nästa år och det är efter den 14 april Österlen Ultra, efter den 14 juli Swedish Alpine Ultra och efter den 2 november Kullamannen Ultra och då förstås som jag hoppas i jubel över att ha klarat loppen som seniorlöpare med artrosknän.smiley

Avslutningsvis: Önskar er en riktigt GOD JUL och ett Jäkligt Bra 2018 med en länk till John Lennons Happy Christmas, war is over. I alla fall är mitt ettåriga krig över! Dock så finns det för det mesta alltid något krig att utkämpa men som tur är så finns det alltid möjlighet till fred eller i alla fall tillfällig vapenvila.smiley



Lussevaka, POSITIVT besked och magiska krafter

December 2017Posted by Roland Fors Wed, December 13, 2017 19:06:07

Tiden rusar för det mesta men denna natt och morgon segade sig fram för jag väntade på ett besked angående min MR-röntgen, som jag gjorde för ett par veckor sedan. Hade en telefontid mellan kl 09.00 – 13.00 i dag och puh, redan 09.03 ringde min opererande läkare Dr Christian Brandt och sa att allt såg jättebra ut med ryggen, tumören var helt borta och att jag nu var helt ok men att man ändå skulle göra en ny MR om ett år. Min tacksamhet till Christian Brandt och neurokirurgen i Lund är ofantlig och mina ord som tack är: att jag fått livet åter eftersom jag nu kan springa och röra mig igen utan smärta.

Min glädje över beskedet gjorde att mina ben direkt kändes lite kraftfullare och mitt huvud rensades till 90% på ångest och 50% på tvivel, som jag känt sista tiden och under min i natt ofrivilliga lussevaka. På 60- och 70-talet var lussevakan dock ett måste för mig. Man skulle bara kröka och vara vaken hela natten. Jag vakade dock inte in årets Luciadag i det syftet utan jag hade bara svårt att sova. Var orolig över beskedet jag skulle få av min opererande läkare angående den sista MR-röntgen (efterkontrollen av operationen). Nu kan jag dock slappna av, vara glad och slippa en massa hjärnspöken om det i alla fall.

När jag inte kunde sova i natt så tänkte jag också mycket på vad vi människor kan bära med oss av olika ryggsäckar från barndom- och tonårstid. Den sista frågan aktualiserades genom den utvecklingsdag vi hade på jobbet i måndags och en diskussionsfråga som löd: Känner alla sig lika mycket värda.

Alla mina arbetskollegor är fantastiska och duktiga människor och de har också alla en förmåga att erkänna om de inte kan en sak. Mina kollegor gör heller inte sig bättre än de är och de vågar öppna upp sig och dela med sig av sina erfarenheter och sin personlighet samt bakgrund. Det är en oerhörd styrka att våga detta och vi får alla i och med det en stor förståelse för varandra. I diskussionerna angående frågan så visade det sig att alla inte kände sig lika mycket värda och det var chockerande men samtidigt egentligen inte konstigt, då det inte är så ovanligt med sådana känslor.

Bilden på mig själv som Lucia är urklippt från en verklig bild i en dagstidning från den 14 dec 1999, då jag på Luciadagen klättrade upp i skolans flaggstång efter ett vad med en elev, att om hon slutade röka så skulle jag klättra. Hon slutade och jag klättrade i glädje över att hon slutade. Jag vet verkligen hur svårt det är att sluta, vilket jag gjorde den 6 juni 1985 och sedan led alla helvetes kval i lång tid därefter. Men oh, så skönt det blev sedan då jag var fri. Som ni kan se så är det inte precis den vackraste Lucian och inte heller nådde jag ända upp till flaggstångens topp (14 m) då flaggstången var såphal i regnet, därav mina gröna diskhandskar för bättre grepp. Jag kom i alla fall upp ca 10 m. Vill ni se en vackrare Lucia och höra skön Luciasång är här en länk till Luciamorgon från Kungsholms kyrka.

Killen på bilden i högra nedre hörnet är den kille som jag var i tidig tonår och som alltid såg till att lussevaka in Luciadagen. En kille som nu blivit gubbe och som liksom så många andra haft och har tvivel på sig själv och allra mest under tonårstiden. I månen har jag skrivit ett par ord om vårt värde som människor. Ett värde som ju självklart är absolut lika oavsett om vi haft trygghet eller inte trygghet i vår barndom och tonårstid. Tyvärr så kan vårt inre inte alltid hålla med om detta som en självklarhet.

Min allra bästa vän från barnsben till han dog i cancer 2009 hade en tuff och otrygg uppväxt med en far som antingen var ute på sjön eller när han var hemma söp mycket och ofta då hade dåligt ölsinne. Min bäste vän hade en mycket ung mor som knappt orkade med sig själv och hade svårt med modersrollen. Hela hans uppväxt präglades av en känsla av ett inre utanförskap, som han berättade om först i vuxen ålder och att han alltid känt sig sämre än andra. Detta inre utanförskap förföljde honom ända till att han i vuxen ålder läste till psykolog. Då slutade han att förbanna sin uppväxt och såg den i stället som något rikt i erfarenheter. Han sa också att han varken var sin far eller mor utan bara ett resultat av dem och att han var en egen och självständig person och att han inte längre tänkte lida för deras brister som föräldrar. Det var ju givetvis inte så att detta skedde över en natt utan det var en lång inre process och dialog för honom. Vi som var hans kamrater, såg honom aldrig som någon som var mindre värd, utan som en av oss och på absolut lika villkor. Jag kommer att på nyårsdagen skriva ett memorium om honom då det var den dagen för 9 år sedan han dog. Jag glömmer honom inte och i mitt minne ska han alltid leva.

Jag har sagt det förut att jag inte är troende men hänvisar ändå till en psalm med tanke på det jag nyss skrev: Du vet väl om att du är värdefull. För så är det och ingen jävel kan se ner på oss, förminska oss och är det någon som vill skratta åt oss, så låt då den göra det men ”Skrattar bäst som skrattar sist”.

Själv hade jag nog en alltför trygg barndom och levde i en mycket omhuldad liten värld med osynliga murar ut mot "den stora farliga världen". Man skulle redan då på 50-talet kunnat tala om curlingföräldrar. När sedan friheten blev stor i tonåren på 60-talet då alla gränser och regler mer eller mindre rämnande, så utmynnade det i att jag inte kunde hantera friheten på ett ansvarsfullt sätt. Det blev mycket alkohol och jag fick känna på mindervärdighetstankar, då jag insåg att andra omkring mig inte alls drack så mycket alkohol som jag och inte heller ställde till så mycket problem för sig själva som jag. Men om det berättar jag en annan gång. Vad jag ville skriva var att oavsett om man haft en trygg eller otrygg uppväxt så kan man få inre känslor av att inte vara värd så mycket. Känslor som tyvärr gör oss väldigt illa och plågar oss.

Nästa års ultralopp måste klaras helt av egen kraft för då jag kom ut i går morse efter nattens snöfall så såg jag att alla 18 äpplen som suttit på trädet i söndags fallit ner under natten. Så något extra tillskott av magisk kraft från de tre sista äpplena på trädet får jag inte utan det är bara träning och min egen vilja som nu gäller.smiley

Gjorde inte någon som helst fysisk träning under måndagen och i går tisdag då jag som tidigare skrivit känt mig seg, ur form och i en rejäl svacka. Efter det glädjande beskedet som jag fick i dag, så kändes det mycket bättre. Så för att fira min fysiska friskhet så spelade jag och yngste sonen badminton på Victoriahallen i Lund i eftermiddags för första gången sedan innan operationen. Vi brukar annars alltid spela en gång i veckan och har gjort så i många år. Har inte under hela min rehab fått ägna mig åt badminton tidigare så det var underbart härligt att få göra det igen. Och än så spöar den 40 år yngre sonen inte så lätt sin far utan det är oftast jämna segrar och förluster i matcher på nästan ”liv och död”. Fast det är klart i dag var jag lite ringrostig och vi spelade heller inte någon match på liv och död. Det var mest en timmes känsla av att som kalven fått komma ut på härligt grönbete.smiley



Ur form och i tvivel

December 2017Posted by Roland Fors Sun, December 10, 2017 09:56:34

Sedan i tisdags har allt känts tungt och mitt huvud har fyllts av tvivel både över Kullamannen Ultra och Swedish Alpine Ultra. Känner att jag är inne i en rejäl formsvacka. Jag hoppas på ett glädjande besked på onsdag då jag får resultatet av min sista MagnetRöngen och att en härlig Luciadag ska få mina ben och huvud att kännas lite lättare.

Det känns mycket tungt och som en stor lång uppförsbacke då jag springer. Det går sakta, tar emot och jag känner det nästan som om jag aldrig sprungit och dessutom har noll kondition. Ungefär som då jag var storrökare. Minns verkligen hur det kändes då jag skulle springa när jag var rökare trots över 32 rökfria år. Vet ju innerst inne att det är övergående dessa tunga steg och att jag inte på några dagar skulle fått sämre kondition eller tappat min förmåga. Jag är inte sjuk fysiskt men kan ju ha en infektion som inte märks men det troliga är att psyket och det mentala just nu spelar mig spratt. Varför vet jag inte då det bara kan kännas så ibland utan någon anledning. En som beskriver träning och genomförande av lopp bra är Stephan på SVT, och som gjort en film om sin klassiker. Den är värd att ses för han uttrycker sina känslor om träning och sina lopp och mål på ett mycket bra sätt.

Ibland lyckas jag lura mig att tro att jag är odödlig och klarar vad som helst men känner nu i och med min svacka en stor rädsla över att misslyckas och komma hem med svansen mellan benen efter Swedish Alpine Ultra. Ett ultralopp som ju är så långt hemifrån det kan vara (Nikkaulokta – Abisko) och därför kostar mycket att vara med i (flygresor, hotellnätter och mycket annat). Men som tur är så är det inte i morgon jag ska springa utan först om 7 månader. Men att misslyckas och göra om det och ladda inför 2019 igen det gör jag inte varken med Swedish Alpine Ultra eller Kullamannen Ultra, utan det får vara en start och ”once in a lifetime”. Så den egna pressen blir så klart därmed ännu större, då ett misslyckande för mig är tufft att bära. Den här bloggen som egentligen bara är tänkt som en hjälp för mig, att sätta lite lagom press på mig gör ju i så fall inte saken bättre.

När jag misslyckades 2003 med att enhjulscykla runt Vättern (ryggen tog slut 7 mil innan mål) så gjorde jag om det och klarade det 2004. Likaså med att enhjulscykla Haparanda – Ystad som jag fick bryta 2005 efter 50 mil även då sa ryggen nej. Jag kom igen och klarade de nästan 200 milen året efter 2006. Då var jag visserligen bara 55 resp 57 år så då hade jag ju all tid i världen framför mig plus inte att förglömma lite mer kraft i barm. Jag ska dock göra allt som jag kan för att försöka klara både Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra och så klart även Österlen Ultra. Det som är mitt bästa vapen i den kampen är just mina erfarenheter av tuffa utmaningar och de rätt och fel jag gjort och att jag både nått målen och misslyckats med att nå uppsatta mål.

I torsdags sprang jag min tuffa terrängmil Långstorpsrundan långsammare än någonsin men i och för sig så var det kanske inte så konstigt för hela jävla skogen är nu som träskmarker. Varje steg är säkert 10 – 20% tyngre då man nästan får slita upp foten från geggan på marken. Har aldrig upplevt något liknande något år tidigare. Är i och för sig bra mental träning för precis så kan det vara både under Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra.

I fredags sprang jag en asfaltsrunda på 17 km och även den långsammare än någonsin. Jag var dessutom tvungen att gå emellanåt. När jag kom hem var benen som gele och det kändes som om jag sprungit en hel dag. Efter en värmande dusch var jag tvungen att lägga mig, vilket jag annars aldrig gör.

I går lördag så sprang jag bara 2 varv 6 km totalt runt Vaxsjön med frun. Hade därefter tänkt springa 7 km hem men ballade ur och åkte bilen hem.

I dag söndag och den andra advent brydde jag mig inte ens om att tänka på spring utan ska i eftermiddag avsluta en dålig träningsvecka med att simma drygt 1000 meter på Kockums Fritid i Malmö, då frun julhandlar.

Den andra halvan av denna vecka har inneburit träning när det tar emot som mest och egentligen är det väl då den behövs som mest för psyket. Jag tänker dock vila från all fysisk aktivitet i morgon då vi ska ha en utvecklingsdag på jobbet med avslutande julbord. Att ”äta julbord” kan ju förstås vara en både mental och fysisk ansträngning och dessutom kan det vara tuffare efteråt än ett ultralopp. Men då jag avstår det farliga och det myckna så ska det bara bli skön avkoppling tillsammans med mina superduktiga kollegor som gör allt för att våra brukare ska ha det tryggt, bra och roligt. Tyvärr har jag dåliga erfarenheter av restaurangjulbord även om det nu är väldigt länge sedan. Bilden får ses som en varningsklocka både till mig själv och andra.

På äppelträdet sitter det fortfarande 18 seglivade äpplen kvar trots att det är den 10 december men det har varit en ovanligt varm höst med bara några få nätter med minusgrader och inte heller någon riktig höststorm. I dag är marken dock lite vit och det snöar rejält när jag skriver detta strax före tio denna andra advent.

Avslutningsvis så gör jag som Torsten Flink sjöng i mellot för fem år sedan. ”Jag reser mig igen” från den här svackan för den är en bagatell mot de riktiga svackor jag tidigare haft i mitt snart 70-åriga liv. De flesta svackor har berott på egna dåliga beslut och egen förskyllan men om det ska jag berätta en annan gång.



Vandring på gladiatorers arena

December 2017Posted by Roland Fors Wed, December 06, 2017 13:43:01

Då jag såg att måndagen skulle bli en toppendag vädermässigt bestämde jag mig för att köra till Kullaberg (i skånsk folkmun bara Kullen). Ryggsäcken packades med bl a varm choklad och hembakade bullar. För första gången sedan operationen tänkte jag bära ryggsäck. Dock bara en joggingrygga men just en sådan som jag måste bära under mina ultralopp nästa år.

Kullaberg är ett himmelskt vackert naturreservat med bland annat branta klippor som stupar ner i havet, grottor i och under havsnivån och vildvuxen bokskog. Det är mycket besökt av turister, vandrare, klättrare och dykare. I skönhet och omväxlande natur tycker jag att det slår både Söderåsens Nationalpark och Stenshuvuds Nationalpark (två av de tre skånska nationalparkerna). Den tredje skånska nationalparken är Dalby Söderskog och är i sig fantastisk men den är så liten att den inte alls kan mäta sig med ovan nämnda. Här är en länk till Skåneleden som i ord beskriver en vandring på Kullaberg, som vandring i världsklass.

Kullaberg är verkligen en av Skånes naturmagneter som man bara dras till och som jag besöker minst en gång per år. Fyren längst ut på Kullaberg har räddat många skepp från skeppshaveri. Jag läste dock på Kullens Fyrs hemsida att över 200 skepp har förlist där utanför sedan 1750 trots fyrar. Så det är farliga och tuffa farvatten, vilket jag själv upplevt en gång då det på bara några minuter och utan förvarning blåste upp till halv storm, då jag paddlade från Torekov och förbi Kullen. Den första fyren tändes redan 1561 och var en kol- eller vedeldad järnkorg som hissades upp. Bredvid fyren finns ett naturrum där man kan lära sig allt om Kullens natur och historia.

När jag besöker Kullaberg parkerar jag för det mesta bilen i Mölle (målet i Kullamannen Ultra), denna sommaridyll med Grand Hotell som syns vitt och brett från alla håll där det ligger högt och majestätiskt. I Mölle på Grand Hotell har jag tillbringat en natt i rum med utsikt både mot hav och Kullaberg och ätit en fantastisk god trerättersmiddag med närodlat och vid fönsterbord med Kattegatt som granne. Ett ställe jag verkligen kan rekommendera och som får en att tänka tillbaka på hur det var då seklet var ungt (1900-talet) och hur de då bättre bemedlade fördrev somrarna där med bad, lekar och punsch.smiley

Från Mölle går jag alltid den västra leden längs med havet upp mot Kullens fyr. En led som ingår i de tre djävulska avslutande varven på totalt 6 mil som jag en gammal gubbjävel förhoppningsvis ska springa den 2 - 3 november tillsammans med unga och vältränade gladiatorer. Detta efter att först ha sprungit 10 mil dessförinnan från Norrvikens trädgårdar runt Bjärehalvön och Torekov förbi Ängelholm, Jonstorp och nära det välkända kaffet ”Flickorna på Skäret”, Arild och sedan ut på Kullaberg. Då får jag verkligen akta mig så att han, Kullamannen inte tar mig.smiley

Hur som helst så var det en som vanligt härlig vandring med chokladrickande och bullätande i solen i lä vid fyren och ett ryggsäcksbärande som inte gav mig några som helst problem med ryggen. På vägen tillbaka till Mölle fyllde jag dessutom ryggan med diverse vackra stenar, som jag ska måla på. Så nu får ryggsäcken vara med lite då och då på mina terrängrundor så att ryggen vänjer sig. Kommer ju att bära ryggsäck i ett dygn eller mer i Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Bilderna ovan är tagna på min vandring i måndags och får illustrera lite av texten. Tyvärr som jag skrivit mången gång är min mobilkamera ganska usel.

Tisdagens träning blev bara i källaren med stationsträning gånger tre.

Onsdagens rejäla morgonregn inbjöd inte till någon tidig springtur, som jag planerat kvällen innan. Tog mig dock samman och sprang en blandad terräng och asfaltsmil innan klockan slagit lunch. Blev visserligen mycket blöt men att balla ur för lite regn är inte likt mig. Känner att jag just nu befinner mig i en liten svacka vad gäller motivation. Men brukar få sådana ibland och kanske är det också väntan på svaret på min MR-röntgen som jag ska få den 13 december som gör att jag inte känner mig hundra. Behöver säkert inte oroa mig men fantasin kan tyvärr spela mig spratt. Hur som helst så kommer jag inte att träna bättre än så här måste jag verkligen äta de tre magiska äpplena för annars klarar jag aldrig mina ultralopp nästa år. På äppelträdet sitter i dag den 6 december exakt 29 äpplen kvar, så snart får jag börja bevaka dem eller montera upp en kamera så att jag verkligen kan fånga upp och äta de rätta tre sista äpplena. De med dunderkrafter och som är faan så mycket sundare och bättre än både konstig läppsalva och andra typer av anabola steroider.smiley

Hur jag än tänker och söker i min numera ganska långsamma och lite förvirrade men ändå fullt ok mänskliga hårddisk så dyker ingen äppellåt upp mer än ”Gånglåt från Äppelbo”, som vi i familjen alltid sjöng i bilen då vi passerade Äppelbo på väg till Sälen för skidåkning. Länken till "Gånglåt från Äppelbo" är från Polar Music Prize Ceremoni 1997. Tar sedan Youtubes sökmotor till hjälp för att hitta någon äppellåt och hittar då en rolig men ändå allvarlig ”Äppelmelodin” som jag hört någon gång men inte direkt lagt på minnet. En låt om att dela med sig, något som jag väl inte är speciellt bra på men kanske i alla fall kan bli lite bättre på, tänker jag i alla fall så här i begynnande jultider. Men att tänka är ju inte detsamma som att handla förstås.

På tal om stenarna jag tog med hem från stranden vid Kullaberg så har jag målat en som en God Jul hälsning och trots att jag vid något tillfälle uttryckt att jag inte visar mina verk så kan jag ju inte undanhålla er denna. Inte på grund av att jag tycker den är bra för den kunde lika väl varit målad av en femåring och lite jävla självinsikt har jag. Med stenmålningen vill jag bara önska er en tidig men dock innerlig och kärleksfull GOD JUL. En hälsning från stranden vid Kullaberg, denna himmelska plats och arena för Kullamannen Ultra 2018. Hälsningen kommer också från huset och trädgården i Höör, där det växer ett magiskt äppelträd med i alla fall tre äpplen som är guld värda eller i alla fall besitter osannolik kraft. Grundmotivet till julhälsningen är stulet (kopierat på lite finare språk) men penseldragen och synderna är mina.smiley



I väntan på ......

December 2017Posted by Roland Fors Sun, December 03, 2017 11:41:43

Så börjar en av de stämningsfullaste tiderna på året, ADVENT, i alla fall om jag får tycka. Naturen sover och natten är som längst. Himlen är för det mesta molnbeslöjad och grådiset vinner oftast över solen i alla fall i här i Skåne. Ändå lyser alla ljusstakar, stjärnor, granar och ljusslingor så fantastiskt vackert att allt det gråa och lite trista blir till guld, i alla fall i mitt huvud. Bilden är på vårt måttligt adventpyntade hus men som för oss är lagom. Här är dock en länk som en kontrast till vårt hus, Sveriges mest julpyntade hus.

Precis lika underbar som jag tycker advent och julen är, tycker många ofrivilligt ensamma och/eller olyckliga att den är ett helvete, en tortyr som man bara vill ska gå över snabbt. Jag vet, för under julen strax efter att mitt första äktenskap kraschat i början av 80-talet, så upplevde jag den känslan. Hade jag vetat att mina magiska äpplen som jag skrev om i förra inlägget kunnat bota mångas ofrivilliga ensamhet och/eller sorg så hade jag hackat sönder dem i tusen bitar för vad är väl att klara några ultralopp mot kärlek och lycka. Här är en länk till Björn Afzelius låt Tusen bitar, från 1989 på Hovdala slott strax utanför Hässleholm. En sångare, poet och rättviseambassadör, som gick bort alldeles för tidigt. Tusen bitar har han dock inte gjort för det har Anne Linnet.

Det är så klart upp till var och en att tycka att advent är en vacker tid och man behöver då sannerligen inte vara troende för att tycka som jag. Jag är inte troende så någon Gud vet jag inte om det finns men jag tror säkert att Jesus funnits men inte att han var en Guds son utan mer en agitator för fred och rättvisa. Ja kanske typ Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King och många fler med dem som har vågat stå upp mot krig, våld och orättvisor.

Bilden nedan är på min speciella adventsljusstake för 2018. En ljusstake i väntan på den 14 april Österlen Ultra, den 14 juli Swedish Alpine Ultra och den 2 november Kullamannen Ultra och så klart julafton som ju är en underbar dag om man mår bra. Men allt kan ju förändras så det gäller att leva varje dag lite som om den vore den sista. Ser givetvis fram mot mycket annat under 2018 som så klart betyder mer än att jag kan klara mina ultralopp men det är en helt annan historia och den berättas inte här. För den här bloggen handlar ju bara om min träning och att springa långt igen och ingenting annat, eller hur?smiley Så därför en länk till E-type ”This is the way I want to live.

Slutligen så kommer då min redovisning av min träning för den andra hälften av veckan som gått. Borde kunnat tränat mer för tid har jag men det finns ju så klart annat jag vill göra också. Träningen ska bara vara något som sker i harmoni med livet i övrigt, tror jag att jag skrivit tidigare och det är viktigt och får aldrig glömmas bort.

Torsdag – ute är gräset täckt av blötvit snö och jag har träningsvärk
För första gången denna vinter föll de första snökornen och marken var blötvit ända till eftermiddagen, i a f i gräsmattor. Under äppelträdet jagade som vanligt fåglarna bort varandra i hopp om att få behålla allt själva. Inne vaknade gubben med träningsvärk efter gårdagens halvmara. Borde jag inte ha, brukar jag inte få efter två mil men det hade jag. Dagen går i fridens tecken med adventsstäd och stjärn- och ljusstakeuppsättningar och med tänkta fysiska inneaktiviteter i motionsrummet i källaren. Det blev bara tänkta för efter städ och adventspynt ville jag göra annat än träna.

Fredag - det tänkta i går blev av idag + drygt tusen meter sim
Inte går det att smita ifrån träning i två dagar i rad, så redan på morgonen gick jag ner i källaren och ägnade mig åt det jag skulle gjort i går. Motionscykel och roddapparat, balansskiva och hantellyft, några armhävningar och andra diverse kroppsegna rörelser i fem minuter per station gånger tre. Simmade sedan vid lunchtid drygt 1000 meter, Min brist på bra teknik gör att det går mycket lååååååååångsamt men det är härligt efteråt. Hade sedan ambitionen att springa en mil men då jag kom hem från simmet var jag slö och förblev så resten av kvällen.

Lördag springtime i höstvintern
Inte sprungit på två dagar så idag längtade jag verkligen. Sprang 10 km i kuperad terräng med stavar. Lite torrare i markerna nu med lite frostfrusen yta och därunder inte riktigt så geggigt och blött som det varit sedan oktober, denna blötaste höst här i Skåne på massor av år.

Söndag och första advent
Sprang 2 varv a 3 km med frun runt Vaxsjön och sprang sedan hem, ca 7 km. Så det blev bara 13 km idag i diset och regnet. Hade tänkt springa ett par mil men så blev det inte, så 13 km får räcka denna första advent.

Letar i min mänskliga hårddisk efter någon låt med ordet ”run” i titel eller refräng som får avsluta inlägget. Hittar många och den första som kommer upp är Keep on running med Spencer Davies Group från 1965 och den sista är Foo Fighters Run som kom ut i år. Efter ”Run” på länken ovan kommer ”The Sky is a neigborhood” som jag personligen tycker är mycket bättre än Run. Men jag gillar Foo Fighters, som förresten kommer till Ullevi i juni. Spencer Davies Group gillade jag mycket på 60-talet. Titeln "Keep on running" är dock tidlös. Ja den historiska musikresan är lång. Hoppas den blir mycket längre.



Strategier och magiska under

November 2017Posted by Roland Fors Wed, November 29, 2017 13:27:42

Massor av fysisk träning är ett måste om jag ska klara mina ultralopp nästa år men lika viktigt är att ta mig an loppen med väl genomtänkta strategier. Den tredje ingrediensen är min udda tro på magiska äppelkrafter, om det kanske inte räcker med mina egna.smiley Att ta helt slut och bara röra sig framåt med en hastighet på en km per timme och se världen som i ett töcken har jag varit med om, så det vill jag inte vara med om igen. Det gäller att springa med pannben och inte med huvudet under armen.

Måndag – ingen fysisk träning bara strategitänk
Gjorde ingen motionsträning i måndags mer än gick en morgonpromenad på ca 6 km. Jag kände inte för mer fysisk aktivitet den dagen. Funderade däremot väldigt mycket på bra strategier för att klara min trippel i ultralopp nästa år.

För Österlen Ultra är mina strategier förutom att springa i lagom tempo att försöka undvika att springa alltför mycket i sanden på stranden för den är tung, mycket tung och kan suga musten även ur en mycket vältränad. Jag ska också gå i varenda backe samt dricka ett par liter vätska precis innan loppet. "Hellre kissa än missa".smiley Då detta lopp ”bara” är 6 mil långt och högst får ta 8,5 timme behövs inte så mycket extra energi under loppet. Vätskepåfyllning då och då samt lite energigel och det man bjuds på vid matkontrollen räcker.

Strategin för Swedish Alpine Ultra blir att be att få hänga på någon som gjort loppet tidigare och räknar med en tid på 22 – 24 timmar. Jag behöver ha vägledning för jag kan lätt springa/gå bort mig, då jag är lite förvirrad ibland.smiley Här behöver jag äta ofta för att fylla på energiförrådet och alltid lite över gränsen vad kroppen behöver. Så i ryggsäcken måste det finnas massor av lättviktsenergi och noga uträknad, planerad. Vill inte riskera att gå energitom och sedan inte återhämta mig. Vet ju hur det känns och hur omöjligt det är att därefter ta sig framåt. På Swedish Alpine Ultra ska jag springa med tredelade stavar som jag kan fästa på min ryggsäck när de inte behövs. Vatten är inga problem då det finns överallt längs leden.

Strategin för Kullamannen Ultra är att springa 5 mil de första 6 timmarna, då det är ljust, för att sedan gåspringa under de mörka timmarna och försöka ta mig fram elva mil totalt till kl 7 på lördagsmorgonen då det åter börjar ljusna och det har gått 20 timmar. Då har jag 16 timmar på mig på de sista fem djävulska milen på Kullaberg, vilket kommer att behövas för mig, då det stundtals kommer att bli krypklättring framåt. Det är då mina stavar som jag kommer att ha med mig verkligen behövs. Under detta lopp fordras massor av energiintag med i ryggsäcken. Jag måste också ha med två bra pannlampor. Då det kan bli så mycket som 20 timmar mörkerspring så måste jag också ha med extrabatterier så att man plötsligt inte står där i mörkret och får förlita sig på en eventuell månes sken. Nej det går inte, då är det kört.smiley

Tisdag - backträning
För första gången på 10 månader la jag in ett pass med backträning i den i Höör närbelägna Frostavallens sedan över 30 år nedlagda slalombacke, som då hade lift. Liften lades ner efter den helg då Olof Palme mördades den 28 februari 1986. Jag var och åkte skidor där på lördagsmorgonen och när jag kom hem fick jag chockbeskedet, vår statsminister var mördad.

Jag hade tänkt springa 10 turer upp och ner med några minuters vila mellan gångerna men jag fick ge mig efter 6 turer. Då jag kom upp på toppen så slog hjärtat så det hördes utanför kroppen tror jag och den höga andhämtningen fick en förbipasserande att undra om jag var sjuk. smiley Trots att backen bara är ca 100 meter lång så sög den all must ur mig så att springdistansen efter backträningen bara blev 5 km i stället för planerade 10.

Onsdag - halvmara
På förmiddagen i halvklart ganska varmt väder och efter att ha ätit en rejäl tallrik nudlar och druckit en dryg liter vatten sprang jag min asfaltshalvmara, som är en km längre än en riktig (22 km). Har aldrig med mig dricka då det inte är längre, bara en mandarin i klyftor, som jag tog då jag passerade banans mittpunkt i Södra Rörum. Det gick hyfsat men det gick mycket långsamt, nästan 2,40. Men jag hade aldrig räknat med att vara så här långt framme i min rehab tre månader efter min operation. Det är magiskt och lite av ett under så varför inte en länk till "Herreys "Blixtar och dunder och magiska under……. I mina gyllene skor" (röda Asics löpardojjor)

De livskraftiga och magiska äpplena
Vi har ett gammalt äppelträd i vår trädgård. Det är cirka 70 år gammalt (ungefär som jag). Det bär årligen massor av frukt till glädje för alla våra fåglar som hittar hit på senhösten och vintern då det är svårt att hitta föda i naturen. Frukterna är inte så goda så därför låter vi dem bara ligga kvar under trädet när de faller ner för att fåglarna ska ha mat. Just idag ligger det väl ca 400 äpplen under trädet. Äpplen som i första hand björktrastar och koltrastar ihärdigt äter av.

Uppe i äppelträdet sitter det ca 100 äpplen kvar, som nu för en tuff kamp mot den begynnande vintern för att överleva och hänga kvar så länge som möjligt. Jag brukar varje år se ungefär hur länge det sista äpplet sitter och det varierar beroende på kyla och vind men en bra bit in i december är inte ovanligt.

I år har jag fått en speciell tro på att om jag äter upp precis allt av de tre sista äpplena på trädet så ger de mig superkraft så att jag klarar alla tre ultraloppen nästa år. Så nu får jag anstränga mig för att verkligen se vilka de tre sista äpplena är. Skulle jag äta fel äpplen så får jag inte kraften. Så står det i alla fall skrivet i min heliga hjärnskrift ”Naiva önskningar om super, duper magiska krafter”.smiley

Att klara mina ultralopp är att gå under maxtiden som är 8,5 timme för Österlen Ultra 60 km, 24 timmar för Swedish Alpine Ultra 107 km och 36 timmar för Kullamannen Ultra 161 km. Jag kan med glädje, lycka och stolthet komma sist i alla av dem bara jag kommer några sekunder innan maxtiden går ut för då är jag den vinnare som Abba sjunger om i ”The winner takes it all ".

Skönt att nu inte längre känna sig som en ”skadskjuten kråka”, som Mikael Wiehe sjunger om i Flickan och kråkan . Nej, tvärtom jag är i sjunde himlen och seglar sakta framåt med en stor jäkla fallskärm.smiley Efter nyår börjar jag åter jobba igen. Mitt mål med jobb är att jobba på min tjänst till jag fyller 70 och sedan ställa upp som vikarie när jag behövs i några år ytterligare om jag får vara frisk. Det betyder mycket för mig att känna att jag behövs.



Shame on you!

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 26, 2017 17:48:43

I dag så skäms jag över min blogg och det fullständigt ointressanta jag skriver. Jag skäms över den självcentrering jag haft och fortfarande har. Jag skäms så in i helvete då jag läser om Ida Boström, som har en aggressiv cancer men som kämpar ursinnigt för att få leva och vara mamma ett tag till. När man läser om Ida Boström så förstår man att hon är en kämpe som få och att hon är en fantastisk människa. Hennes kamp finns att läsa i artiklar i Expressen (länk) för ett år sedan och i går den 25 nov. Artiklarna är skrivna på ett mycket fint och gripande sätt av Robert Börjesson.

När Ida Boström fick sin cancer bestämde hon sig för att klara en ironman/järnmannen, som är 3,86 km simning sedan direkt därefter 180,2 km cykling och som avslutas med ett maratonlopp på 42 195 m. Visst klarade hon det. Hon beslöt sig också för att söka till läkarlinjen trots sin dyslexi och hon kom in och missade inte en tenta de terminerna hon gick där. Nu kämpar hon för att få leva och att få vara mamma ett tag till och ge sina barn så mycket minnen som möjligt. När man läser om Ida Boström och hennes kamp kan man inte annat än bli oerhört berörd. Jag hoppas på att det kan ske ett under så att hon får vara med på sina älskade barns skolavslutningar i många år till och där och då få höra ”Idas sommarvisa”, sjungas av sina barn. En visa, hon tycker så mycket om.

Att efter ovanstående skriva om banala saker om min träning, att jag varit lite förkyld känns löjligt och jag får plötsligt bara lust att lägga ner bloggen. Jag väljer ändå dock att ha den kvar för även om det är få som läser den, då den som sagt både är futtig och banal samt jävligt ointressant så är den ändå en viss hjälp för mig i min strävan att klara av mina mål. Det hjälper ju ingen människa att jag slutar skriva men å andra sidan så hjälper inte mina inlägg någon heller.smiley

Så tillbaka till en egotrippad gubbes röriga tankar om träning samt all annan jävla skit jag skriver. Ett skrivande som förmodligen sker som någon jävla form av självterapi. Jag brukar också säga att jag skriver lika fort och illa som jag tänker, så det går i en jävla fart utan vidare eftertanke.smiley

Jag överlevde även denna gång en MR-rörsröntgen utan att drabbas av panik. Det var faktiskt lätt, då de placerade en kamera /spegel över huvudet så att man kunde se sig själv och mynningen av magnetröntgenröret. Det har jag aldrig varit med om förr och det minskar antagligen väldigt mångas alarmtryck i panik och att röntgen måste avbrytas. Men hur som helst så får jag nu gå och vänta på ett besked ända till Lucia den 13 dec, då jag har en telefontid med min opererande läkare. Inser att jag faktiskt är lite rädd för att de celler som bildade den tumör som opererades bort, finns kvar och kanske växer eller sprider sig och ändrar karaktär från snälla till aggressiva. En rädsla som troligen är helt obefogad men som ändå finns där. Trots min ålder så vill jag leva länge till, i alla fall så länge jag kan röra mig och kan tänka och inte bara är en börda, som mina barn tycker det är jobbigt att hälsa på för att jag är dement och inte känner igen dem.

Trots lite lätt förkylning under senare delen av veckan så har det i alla fall blivit några mil (4) med gångspring och stavar i en fortfarande mycket blöt och geggig terräng. Har nog aldrig upplevt blötare underlag någon höst tidigare och den ”suger” verkligen.

I dag, söndag gjorde jag en trippelträning. Började dagen i gryningen med knappt tre mils cykling på två hjul på delvis lite halt underlag. Fortsatte (var bara tvungen att för första gången sedan i somras) enhjulscykla ca 6 km på en grusad skogsväg, vilket skedde utan fall och incidenter men med mycket möda och stort besvär. I och med att det är en 36-tums enhjuling jag sitter på, så sitter jag mycket högt med fötterna en bra bit från marken. Det är för det första svårt att komma igång med första tramptaget och även att hoppa av på ett mjukt sätt. Det är dock inga problem om man tränar ofta. Men idag gick det inte så bra och varje avhopp som inte var mjuka kändes som en elektrisk stöt genom ryggen. Det måste också sägas att det inte är med enhjulscyklande som tvåhjulscyklande att har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggraden utan det fordras hela tiden övning. Trippeln fullbordades på seneftermiddagen med en löprunda på ca 7 km i närbelägen terräng i mörker med pannlampa, vilket jag måste öva mycket på. För det ska sägas att även i kända trakter blir omgivningarna inte alls så lätta att känna igen i mörker med en ljusstråle som bara lyser upp vägens underlag 5 – 10 meter framför. Fast det finns förstås mycket bättre pannlampor än vad jag har och i en bra sådan ska jag investera innan jag ska ta mig an Kullamannen Ultra nästa år den 2 - 3 nov.

Efter dagens trippelträning förstår jag vad som väntar och att det inte bara är att sätta ut skorna. Nej, stenhård träning med distans i både ljus och i mörker, intervall samt backträning i timme efter timme kommer att behövas. Än så länge så knackar jag bara på dörren till kvantitativ och kvalitativ träning. Jag ska ta det lugnt året ut för att sedan vid årsskiftet hoppas kunna höja ribban rejält.

Avslutningsvis: förlåt denna blogg som är mer att likna vid en personlig dagbok utan allmänt intresse men med vissa offentliga efterlämnade fotspår. Fotspår som likt verkliga fotspår i yrsnö snabbt fylls igen och inte syns så länge.

Så varför inte avsluta inlägget med en länk till ett av de vackraste inslagen på våra idrottsgalor över bortgångna idrottsprofiler. Ja det är vad jag tycker förstås. När Lisa Miskovsky sjunger ”Fields of Gold” 2012 för att hedra minnet av bland annat Sven Tumba, Ricky Bruch, Garvis Määtä, Kjell ”Hammarn” Johansson, Rickard Holmlund, Jan Svanlund, Sven ”Plex” Pettersson och Stefan Liv.



Ta mig tillbaka på spåret

November 2017Posted by Roland Fors Tue, November 21, 2017 19:02:43

Denna blogg skulle enbart handla om min kamp och träning och mina tre löpmål för 2018 men har i de senaste inläggen spårat ur fullständigt känner jag. Så med hjälp av Darins ”Ta mig tillbaka” så försöker jag växla in på rätt spår igen med att ställa den klassiska frågan: ”Vart är vi (jag) på väg”. En fråga som från den 8 december åter ställs i ett av de mest sedda TV-programmen någonsin ”På Spåret”. Ett TV-program som jag mer än gärna följer och försöker lista ut resmålet med hjälp av de många gånger oerhört kluriga ledtrådarna som ges.

Så frågan är nu: Vart är jag på väg?

Resa ett: Konduktörens första namngivna station är inte resans start. Slutmålet är inte där de flesta stiger av utan det är ändstationen i bygd med av mäklare tänjbara gränser.

Resa två: Startar inte långt från den plats där Nils taxade ut och flög mot flyttbar stad till ”vägs ände” och där annan slags väg börjar.

Resa tre: Jag lämnar dubbelön via sjö för att i strömförande vatten ta mig förbi klippsamhälle i bestämd form till slutmålet med mången sådan gök.

Svaren på de tre resmålen är givetvis något som har med mina tre ultralopp nästa år att göra och om jag är klurig eller helt crazy vet jag faktiskt inte. Jag får i alla fall inte mer sväva iväg ut på okända vatten och tro att jag är en Ranelid och hänga ut mina skämskuddebanala dikter mer. Usch nu rodnar gubbjäveln som han gjorde i tonåren, vilket jag kanske borde göra för mina "på-spåret-resor" också men skit samma. Att jag har kommentarmöjligheten stängd av personlig hänsyn innebär väl att jag i alla fall har lite självinsikt. smiley

För att inte hålla eventuella läsare på sträckbänken eller i funderingar så ges svaren och förklaringar till ledtrådarna nedan.

Den första resan startar i Höör (Ni vet Hässleholm och Höör sen) med tåg som går mot Lund och Malmö där de flesta stiger av men tåget går sedan vidare till Österlen. Ett område som gärna fastighetsmäklarna gör större för att få sälja hus som ligger på vischan men i Österlen. Ändstationen och svaret på resa ett är Simrishamn som också är starten på Österlen Ultra den 14 april.

Resa två går i Nils Holgerssons fotspår fast inte på en gås utan med flyg från Sturup till staden Kiruna som håller på att flyttas. Sedan vidare transport till Nikkaulokta där vägen slutar men där vandringsleden till Kebnekaise och Kungsleden upp till Abisko går. Nikkaulokta är startplats för Swedish Alpine Ultra den 14 juli.

Resa tre börjar i dubbelön, Höör med paddling över Ringsjön till Rönne å, förbi Klippan och till slutmålet Ängelholm, som kallas för lergöksstaden. Ängelholm ligger mellan Bjärehalvön och Kullahalvön och där springer jag förhoppningsvis förbi den 2 november i loppet Kullamannen Ultra. Har förresten paddlat Höör - Ängelholm via Ringsjön och Rönne å ett flertal gånger. Det är en lättpaddlad sträcka med lugnt vatten och ström i färdriktningen (ca 10 mil). Vid Klippan kan man se Kungsfiskaren, den mest exotiska fågel vi har i Sverige, vad gäller färger. Jag har alltid sett den då jag paddlat där. Visst är den vacker.Puh äntligen ett inlägg med anknytning till mina Ultralopp nästa år, bortsett från .... smiley och visst har den här bloggen ändrat karaktär från den 13 september då jag började skriva till idag men den är äkta, speglar mig, mitt tänk osv. Det är sannerligen intressant för mig själv att se den förändringen i ord och bild som sker (kanske lite väl starkt att kalla det utveckling). Men i alla fall en utveckling efter en operation där jag då varken visste om tumören var allvarlig eller hur operationen hade lyckats.

I morgon ska jag ligga inne i ett MR-rör på Lunds Sjukhus för en röntgen av ryggraden och den borttagna tumören. En kontroll för att se att allt är ok. Förresten så kan nog vem som helst känna lite klaustrofobi i en sådan. Jag brukar ta ett djupt andetag när jag körs in, sedan blundar jag och lyssnar på musik och peppar peppar hittills har det alltid gått bra. Vore inte roligt att få panik och sedan behöva göra om röntgen, då den ibland kan ta nästan en timme. Bara för att man kan verka psykiskt stark genom spring mm så är det ju därmed inte sagt att man klarar allt hur lätt som helst. Nej då men genom att våga visa sig svag eller rädd för saker så visar man sig stark tycker jag i alla fall. Hur som helst så får jag ett medicinskt svar på om allt är ok efter min MR-röntgen.

Träningen ”löper på” som jag skrev i söndags och jag springer nu på tider som innan jag började få problem av tumören. Hallelujah! Pentatonix.

WALLANDER, NU JÄVLAR BLIR VI GRANNAR!

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 19, 2017 18:58:29

VI SKA FLYTTA TILL YSTAD! Äntligen har vi hittat en lägenhet som uppfyller vår kravlista. Vi ska flytta till en stad där polisen Wallander med sin stab löser alla brott och fall vilket känns oerhört tryggt. smiley

Skämt åsido så har vi nu efter åratal av funderande och ett år med aktivt sökande funnit en lägenhet som vi vill ha (dock inte på Mariagatan där Wallander bor). Vi har med all säkerhet lagt ett alldeles för högt bud men hellre lite för högt än att plötsligt befinna sig i en nervös budgivning som kan sluta var som helst. För med 25 tkr – 50 tkr i högre bud åt gången så märks inte höjningen så mycket varje gång. Vi fick dock ge avkall på havsutsikten men det är fin utsikt ändå, över stadens hustak och över ett grönområde och ingen som helst insyn, samt högst upp i huset och på gaveln med en stor härlig inglasad balkong i västerläge. Lägenheten är helt totalrenoverad i en öppen, neutral och modern design. Stadens torg når vi på ett par minuter, vilket var viktigt för alla kvällspromenader vi ska göra i gränderna bland de gamla husen.

Så nu jävlar Ystad, nu kommer vi. Ska bli helt underbart att komma till havet igen. Jag som växte upp i Kalmar och då i stort sett alltid hörde vågornas kluckande eller mistluren som ljöd i Kalmarsund då det var dimma. I morgon kl tre skriver vi kontrakt och sedan flyttar vi när Ystad börjar vakna upp till våren och bor in oss innan alla dessa hundratusentals turister invaderar Ystad i juni till och med augusti. Så nu är det läge att börja leta efter ett windsurfingkit och börja windsurfa, vilket jag har tänkt i många år men då vi bor inne i landet så har det varit lite för besvärligt. Men nu så och man är aldrig för gammal för någonting. Det tar kanske bara lite längre tid att lära sig och många badgästers skratt, men vad gör det?smiley Jag lärde mig ju cykla enhjuling som drygt 50-åring, och enhjulade Haparanda - Ystad som 57-åring, så det kommer säkert att gå bra.

Vi har bott i vårt ganska charmiga hus med en fantastisk utsikt över Höör och med en stor och i stort sett insynsskyddad och mycket barnvänlig samt aktivitetsmöjlig tomt i 22 år. Där hade barnen en stor trädkoja med fönster och dörrar 5 meter ovan mark, där har vi spelat fotboll, krocket, badminton, haft fem– och tiokamper. Ja till och med åkt skridskor på uppspolad liten isbana. Ja det har varit en dröm att bo här med barnen. Så jag hoppas vi kommer att sälja huset till en barnfamilj som sedan kan få det lika underbart som vi har haft. Med nytt tak och bergvärme så kan man känna sig ganska trygg även om huset är byggt 1946. Men vi har bara varit två ägare sedan det byggdes för 71 år sedan. Visst kommer vi att sakna huset lite, men bara lite för samtidigt är det som att börja skriva på ett nytt kapitel i ens liv då man flyttar och skapar nya traditioner och aktiviteter samt träffar nya okända människor.

Bilden nedan visar mig stående vid en strand ett par km från Ystad centrum för ett par år sedan. Då skrev jag den dikt som finns i bilden nedan. Jag satt då i en solstol och fascinerades av vågornas upprördhet över att nå land och gjorde då jämförelsen våg – människa.

Är mycket medveten om mina bristande förmågor som poet smileymen då det är roligt att skriva kan man väl göra det ändå. Så då jag satt där i solstolen var jag lite nostalgisk och tänkte på alla dem jag känt, alla gamla vänner och min gamla kärnfamilj, som inte längre finns.

Det viktigaste med den "banala" dikten, eller vad vi nu ska kalla den, är budskapet att man måste passa på att leva nu innan det är för sent om man nu inte tror på ett liv efter detta och himmelens paradis förstås. Men jag tror att paradiset och helvetet bara finns här på jorden och att det i mångt och mycket är upp till mig att skapa ett eget litet paradis. Samtidigt är jag medveten om att yttre omständigheter kan göra ett liv väldigt jobbigt (t ex barn dör, plågsam sjukdom, handikapp, skilsmässa mm mm).

Visst ja, det var ju träning och spring den här bloggen skulle handla om. Men nu springer jag igen som bara faan. Ja som bara faan var väl kanske att ta i men nu är det en mil spring minst om dagen som gäller och ungefär på de tider jag sprang på innan jag började få mina problem. Så vad gäller korta springet så är det lugnt. Behöver dock mer konditionsträning förstås. Har i helgen också förutom all annan träning också simmat, vilket känns jäkligt bra för hela kroppen och också knoppen för jag känner mig så skönt avslappnad efteråt, som ett sunt nervlugnande piller.

Vad passar inte bättre att avsluta detta blogginlägg med Peps Persson och hans Blodsband i ”Oh boy, vilket vackert väder” för då tänker jag på Ystad, fest och sommar vid stranden och SKÅNE när det är som allra bäst!



Slutfas i rehabiliteringen och "In Memorium"

November 2017Posted by Roland Fors Thu, November 16, 2017 06:50:34

I går var jag hos min supersjukgymnast, ja vad ska man kalla en person som inser vad läkare inte inser och ser vad en vanlig röntgen missar, en tumör. Fast hon visste ju förstås inte att det var en tumör utan mer att det var något som inte stämde med mig. Mina smärtor, mina handikapp stämde liksom inte med att ”bara ha ett diskbråck”. Nu bagatelliserar jag verkligen inte diskbråck som kan vara av mildare grad och till graden ”fasansfullt” där den drabbade ligger i fosterställning och skriker ut sin smärta. Jag har haft den första typen och nästan den andra även om jag inte då låg i fosterställning utan kunde stå på benen med ryggen böjd i 90 graders vinkel men med jäkligt jobbiga smärtor.

Så då min superduktige sjukgymnast märkte att jag bara blev sämre och sämre under hennes behandling i våras så tog hon initiativ till möte med en ortoped, som i sin tur skickade mig till MR-röntgen av ryggen. En röntgen som utöver två diskbråck också visade en tumör och därmed förklarade vad mina olika smärtor i ljumske, bröst, mage och rygg berodde på.

Så tack än en gång snälla duktiga Britta för utan dig så hade jag antagligen stått på ruta ett än och famlat i mörker och bett någon bön till någon handpåläggare eller utdrivare av onda andar. En utdrivare av onda andrar hade jag kanske behövt ändå smileymen nu klarade den svenska sjukvården till slut mina bekymmer på ett föredömligt sätt. Problemet med sjukvården idag är att få en tid, att komma till rätt vårdcentral, rätt doktor, som tror på en och vill lägga ner lite jobb och resurser på felsökning och inte bara menar på att det går över eller är åldersrelaterat och därmed bortkastade resurser eller att man är hypokondriker.

Sista fasen i rehabiliteringen, som jag nu går in i innebär styrketräning så att jag ska kunna lyfta (normala lyft på 25 – 50 kg) igen och kunna bära en ryggsäck för vandring. Så ryggen måste tränas hårdare med tyngre hantlar, tuffare program och mer motstånd på roddapparaten t ex. Vad gäller springandet så känner jag att jag är färdigrehabiliterad och att det nu bara är vanlig löpträning som gäller för framtiden men med en successiv klok upptrappning.smiley

För 12 år sedan dog min käre bror Hans. En storebror 4 år äldre än mig och som när jag var liten alltid beskyddade mig och alltid lät mig vara med honom och de äldre killarna. Vi hade ett fantastiskt fint förhållande då vi var små och tonåringar och in i vuxenlivet som var helt utan bråk, avundsjuka och vi slogs aldrig. När min bror började jobba såg han alltid till att ge mig de där fina födelsedagspresenterna och julklapparna som pojkar ville ha. Min bror var oerhört snäll mot mig och han ställde alltid upp för mig.

Käre bror, kära Hans! Jag saknar dig oerhört mycket och våra samtal om allt, våra gemensamma minnen och vårt lika stora idrottsintresse som gjorde att vi ofta åkte på matcher, idrottsevenemang tillsammans. Det är som sagt 12 år sedan du och strax därefter pappa dog bara drygt ett halvår innan fotbolls-VM i Tyskland, som ni såg fram emot fotbollsfantaster som ni var. Ni hade sett fram emot VM i Ryssland nästa år lika mycket och jag är säker på att ni kommer att sitta på något moln över Ryssland tillsammans och titta på alla matcher som Sverige spelar och även alla andra matcher så klart. I mitt hjärta finns du käre bror alltid nära och det går inte en hel dag utan att jag minns något roligt vi gjorde tillsammans. Tack käre bror för att jag fick vara din bror och för att du tyckte om mig så mycket som jag vet att du gjorde.

Precis som med pappa paddlade du och jag ut på en sista färd tillsammans då jag strödde din aska utanför den ö i Ronneby skärgård som du älskade att vara på. Den ö som du alltid gick till med din båt och där du ankrade många dagar och nätter. Här är en länk till Aviciis låt Hey Brother som när den spelas gör att jag tänker ännu mer på dig kära Bror, Kära Hans.

I övrigt: löpning, promenader, simning, rodd, motionscykling, hantlar och träningsprogram a la sjukgymnast allt med 2018 års ultralopp som stora mål.

Förresten så är det nu i alla fall en person som tror att jag ska klara Kullamannen Ultra nästa år, Britta min sjukgymnast. I övrigt är det tummen ner eller vädjande att inte utsätta mig för som de säger, den nästan omänskliga ansträngningen för en gammal gubbe, som jag. Men nej för helvete, det är mitt mål och jag är envis. Men visst är jag inte redo, skadad eller sjuk så kastar jag självklart in handduken för även om jag är envis så kan ju även jag, trots diverse brister av sunt förnuft och klokhet, fatta nödvändiga beslut. Men där är vi absolut inte nu.


VI ÄR I VM ALLT ANNAT ÄR PEANUTS NU!!!

November 2017Posted by Roland Fors Mon, November 13, 2017 22:45:35

Det finns inga ord, Sveriges landslag är SUPERHJÄLTAR och är i VM i Ryssland 2018

HURRA HURRA HURRA HURRA HURRA och vad bättre att avsluta inlägget med
vår vackra fina nationalsång "DU GAMLA DU FRIA"!!! när hela Friends sjöng inför första matchen, som Sverige vann!

Nu gäller det bara att få med Zlatan i laget igen! Men inte faan kan han tacka nej!

Farsdag, fars testamente och farsdomen

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 12, 2017 21:20:20

I dag på Fars dag, när solens första strålar tog bort det sista av nattens mörker trädde jag fötterna i mina röda Asics springdojjor och gav mig ut på en träningshalvmara på asfalt (ca 22 km). En halvmara som jag ofta sprang innan jag fick mina problem med rygg, ljumske, bröst- och magmuskulaturen och som har sin mittpunkt precis i Södra Rörum. Allt kändes så bra och jag ville känna hur kroppen skulle reagera på en lite längre sträcka. När jag kände solstrålarna i ansiktet kunde jag inte låta bli att nynna på den gamla men uppiggande låten "Here comes the sun" med The Beatles. En sol som betyder extra mycket för oss som har behov av ljuset för att inte bli deprimerade och jag blir så jäkla glad då jag ser den, känner den.

Under en springtur så dyker det upp hundratals av olika tankar i mitt huvud, en del plågsamma och andra som bomull. Att jag idag på Fars dag rannsakade mig själv i rollen som far var inte speciellt konstigt och inte heller att jag i tankarna skrev ett testamente till mina barn. Ett testamente utan guld och silver men med betydligt viktigare rikedomar ”viktiga ord att leva efter”.

Jag tänker ofta på min mor och far med glädje och idag speciellt på far, som var en kämpe, omtyckt av alla och som ställde upp för mig i alla besvärliga situationer jag hamnade i. Underbart att minnas det och allt roligt vi gjorde tillsammans. Bland annat så var vi alltid ute i naturen varje helg och vi gick på fotboll tillsammans och vi cyklade och campade oss igenom hela Danmark då jag var 12 år. Ett oförglömligt minne för själen. Ja vi gjorde mycket och du var en bra far, kanske lite för snäll.

Dock är det inte med glädje jag minns pappas sista timme/minuter i livet. Pappa låg döende på Norrlidens Sjukhem i Kalmar. Jag satt i en fåtölj bredvid hans säng. När jag suttit där från morgonen, hela dagen och hela natten och det skulle till och bli morgon igen så somnade jag. Då jag vaknade upp en knapp timme senare så sträckte jag ut min hand och tog pappas hand. Hans hand var kall. Min älskade far hade somnat in då jag satt och sov. Det är ett plågsamt minne och inte så fint som jag berättade då min mor somnade in, då jag höll hennes hand och sjöng och visslade hennes älsklingslåt. Men bättre sent än aldrig så här är en länk till Magnus Ugglas "Jag och min far". Du fick dock som du ville då jag paddlade ut i min kajak med din urna med din aska och strödde det i Kalmarsund och slängde i rosor. Tack Käre Far!

I min dom som far så ser jag mig själv som en fantastiskt bra pappa då barnen var små för i allt de och jag gjorde, deltog jag alltid genom att vara närvarande hela jag och inte bara kroppsligt. Jag njöt av att leka, spela fotboll, åka skridskor, åka skidor, bygga kojor, elda och grilla, vara stenåldersman och riddare, ja precis allt. Jag tog mig tid i glädje att läsa, spela spel och lära dem läsa och räkna. Jag fanns inte bara för dem då jag ville det utan när de ville det.

Sedan kom tonåren och då hade jag plötsligt en massa projekt och utmaningar som jag skulle göra. Jag var då inte den fantastiske pappan som jag varit då barnen var små och jag ger mig själv bara betyget ”knappt godkänd”. Jag vet att jag är mycket hård mot mig själv och kanske var jag lite bättre än ”knappt godkänd” men det är jag som ger mig domen och ingen annan. Då barnens mamma alltid varit en fantastisk mamma så betydde min frånvaro under delar av tonåren inte så mycket som det skulle kunna gjort för jag var ju tidvis närvarande både kroppslig och själsligt.Då barnen blev vuxna barn tycker jag att jag åter har blivit en jäkligt bra pappa som man kan prata med om precis allt och som är mycket förstående, ett bollplank och som inte säger att så ska du göra. Även om jag genom livets erfarenhet vet vägar till målet så finns det tusentals andra vägar som kan vara lika bra eller bättre även om de tar betydligt längre tid.

Så under de 2 timmar och 32 minuter som dagens halvmara (22 km) tog kom jag att inse att denna s k träningsblogg egentligen kanske är en självbiografi, ett testamente, ett försvarstal. Så kanske kommer jag till slut att helt ohämmat och utlämnande att släppa på allt jag kan gömma mig bakom och till slut stå där lika naken som jag kom till denna världen.

Slutligen ska det sägas om dagens halvmara: Den tog tid men det viktigaste: JAG KÄNDE INTE AV VÄRK I LJUMSKE, BRÖST OCH MAGE SOM JAG GJORDE INNAN OPERATIONEN OCH SOM DÅ OMÖJLIGGJORDE LÄNGRE DISTANSER! I övrigt så upplevde jag denna Farsdag som väldigt fin med pojkarna som lagade mat som jag gillar och dotter som ringde från Kalmar och hälsade.

Övrig träning:I fredags sprang jag en mil på Långstorpsslingans kuperade, tunga och genomgeggiga stig och i går, lördag sprang jag en mil på asfalt runt Höör. Dessa tre dagar med 42 km löpning har varit en ”kick” och nu känner jag att jag redan innan jul kan ta ut enhjulingen för att köra några mil och kanske tar jag en helmara med lätt ryggsäck, som träning också innan tomten kommer. För att springa med ryggsäck är ett måste både på Swedish Alpine Ultra och Kullamannen. Jag kommer nu också att börja springa då och då i mörker med pannlampa, då det är ungefär så här med väder och mörker den 2 nov nästa år, då Kullamannen körs.

Avslutningen på detta inlägg får bli en hyllning till min käre far och alla fädrar. Här är en länk till "Neil Diamonds Dear Father".



Next »