Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Det är i huvudet det sitter om man ska klara en ultra eller inte!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sun, May 20, 2018 06:06:37

I dag är det stora "visningsdagen" så om några timmar flyr vi vårt hem till vårt nya hem i Ystad för då kommer 22 familjer eller par till vårt hus för att syna och bedöma om det är något för dem. Det är ett 70 år gammalt hus men charmigt och unikt med sin stora lummiga tomt och hänförande utsikt över Höör. På detta vårt hem i nära 25 år har all fokus lagts den sista månaden sedan jag sprang Simris Alg Ultra och den träning som skett sedan dess är väldigt liten. Men som jag alltid säger: det mesta sitter i huvudet och inte i benen då det gäller att springa ultralopp. Men givetvis är det lättare att springa långt ju mer man tränat.

Men och det ska sägas: jag har nästan två månader på mig till Swedish Alpine Ultra och även om jag inte är till 100% tränad i benen så är jag det mentalt sedan massor av år. Jag har förmågan att glädjas och tycka det är roligt även om det gör ont och jag vet att jag är sist och långt efter den näst siste. Jag känner en oerhörd stolthet över mig själv att jag tar mig an så tuffa utmaningar trots att jag nästa gång fyller 70.

Min stolthet över att klara utmaningarna är stor och då jag går i mål är jag mycket lycklig med tårar som rinner ner för kinderna. Tårar av glädje över att ha gjort något bra i stället för det dåliga jag tyvärr gjorde tidigare i livet. Inga stora saker men tillräckligt stora saker för att minnas dem och önskan av att ha dem ogjorda, då de innebar bekymmer och ledsamhet för nära och kära, som inte längre finns. Det var bl a på den tiden på 60-talet då jag gillade Animals, så varför inte en länk till deras ”House of the rising sun”. För idag denna visningssöndag är verkligen vårt hus inbäddat i underbar sommarsol med rhododendron och syrenbusar som står i blom och på marken har jordgubbsplantorna fått vita blommor. Vita blommor har också en av de blommor fått, som jag tycker mest om efter rosor, nämligen liljekonvaljen. Men det är mer som blommar i trädgården och med solens och våra alla stolta björkar och fruktträds underliggande skugga har man alla möjligheter att välja sol eller svalka denna näst sista söndag i maj innan den sista som alltid är "MORS DAG" och Elitloppet på Solvalla.

Hur som helst så har veckans träning bara varit: en badmintonmatch, som jag förlorade men minsta möjliga marginal (selfiefilm kan ses här), ett simpass och två löpmil i terräng. Löpmilen skedde i den av mig många gånger tidigare nämnda Långstorpsrundan på mycket bra tider. För då jag inte springer ofta och långt får jag försöka pressa mig, vilket också gör en jäkla nytta för framtiden.

Men vad mygg vi har redan i våra skogar här nere i Skåne, hur ska det bli då man ska springa Swedish Alpine Ultra? Ja mycket myggolja och nät för huvudet är ett måste. Så varför inte en repris på en bild som jag hade i ett tidigare inlägg.smiley

Så träningen i veckan har varit minimal och då husförsäljnings- och flyttprocessen lär fortsätta den närmaste månaden så är jag lite bekymrad över min träning. Men får ändå luta mig tillbaka i vetskapen om att jag har en hyfsad grundträning och att det inte bara sitter i benen utan mest i huvudet om man ska klara en ultra eller inte.smiley



En selfiefilm säger mer än tusen ord! "JAG SKA KLARA, JAG SKA"!

Maj 2018Posted by Roland Fors Wed, May 16, 2018 21:49:47
Idag då yngste sonen och jag spelade en sedvanlig badmintonmatch så filmade jag delar av den och slutet fick bli en selfiefilm. Kanske inte precis något att vara stolt över men när jag spelar så ska jag bara vinna. Gör jag det inte så hörs det men sedan är näven direkt där och tackar för match. Att vinnarviljan är stor vare sig det är en badmintonmatch eller att klara Swedish Alpine Ultra den 14 juli framgår nog. Klicka här för en länk till filmen.

___________smileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmiley________



Inte Shakespeare precis men lite typ "julklappsrimsdikt" får duga!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sat, May 12, 2018 21:59:26

Så är då vårt kära hus ett objekt på Hemnet

och jag frågar mig åter igen: gör vi rätt?

som flyttar från sjöar och omväxlande natur

till lägenhet i stad med historia och kultur

och byter vacker bokskog i kuperad terräng

till turisteldorado och barfotastickig strandäng.

Nedanstående bild är kopierad från
Hemnet, så är du intresserad, så är här en länk dit

Svaret på frågan är inte så himla lätt

men av Höör i drygt 30 år vi tillräckligt sett.

För barn är Höör perfekt, en smålagom värld

innan de byter föräldrahem mot egen styrd färd.

Sen när man blir pensionär och på fritid rik

är Höör inte detsamma, inte sig riktigt lik.


Men inget är rätt och absolut inget är fel

för när vi flyttar våra pjäser i livets spel

permanentar andra sina på samma ruta

och skulle definitivt en flytt utesluta.

Men för oss är glädjen och nyfikenheten stor

För snart kan vi säga, att vi i Ystad bor!


Och om det mot förmodan är någon som undrar

och kanske till och med någon som mig beundrar (mycket tveksamt) smiley

att jag orkar springa eller gå i mil efter mil

måste jag säga att jag just nu är träningsinstabil

och att det i veckan bara blivit fyra mil i tre pass

men jag känner mig ändå i form och ganska VASS!smiley

Har skickat efter allehanda fjällkartor för att under de två månader som är fram till start i Swedish Alpine Ultra (Nikkaulokta - Abisko 107 km under 24 timmar), memorera allt, så att jag kan vara mitt eget kontrollrum och styra mig rätt! För kraften finns i ben och kropp, så nu gäller det att vara mentalt och på alla sätt till 100% förberedd. Det där med satellitGPS har jag slagit ur hågen för känner ingen som kan låna mig en och att ett företag skulle sponsra en snart 70-årig gubbe är patetiskt att tro och hoppas på.smiley

Avslutningsvis är väl Sarah Dawn Finers "Moving on" från mellot 2009 bra att sluta inlägget med. För vare sig vi flyttar eller bor kvar så rör vi oss vidare mot okända farvatten vare sig vi vill eller inte!smiley



Styrd från kontrollrum eller av GPS-klocka, det är frågan!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sat, May 05, 2018 20:53:32

Så har då oron över att springa vilse under Swedish Alpine Ultra blivit om inte väldigt stor så i a f ganska stor. Det har faktiskt hänt att jag kommit på avvägar även i kända trakter på grund av att jag sprungit och tänkt på annat så intensivt att jag glömt bort vägen.smiley

Att under sådana omständigheter ha koll på varje stenröse som utmärker Kungsleden till Abisko är sannerligen inte lätt. Kommer man från leden på ställen där underlaget på leden och utanför leden inte skiljer sig (man kan inte se någon upptrampad stig) så kan det vara kört. Såg att det tidigare hänt att löpare i Swedish Alpine Ultra fått räddas av Fjällräddningen. Usch hemska tanke!smiley

Har därför nu börjat titta närmare på satellit-GPS eller annat bra hjälpmedel för att inte fjällräddningens resurser ska behöva användas på en ”förvirrad gubbe”. En gubbe som enligt många kanske borde sitta hemma i trädgården med en bok och en kopp kaffe i stället för att springa 107 km i kuperade fjälltrakter på ett dygn. Men som William Shakespeare skrev i ett bevingat uttryck: ”Vi är av samma stoff som drömmar görs av, och vårt lilla liv är omgivet av sömn”. Så har han rätt Shakespeare, vilket jag absolut tror så gäller det att suga ut allt man kan i detta korta drömliv.smiley

I ovanstående bild ser jag mig själv manövreras fram som en radiostyrd bil från ett kontrollrum och varje steg som jag kommer ur kurs registreras och jag blir direkt uppmärksam på detta och får instruktioner. Ja det hade verkligen varit en hjälp för då hade jag känt mig trygg.smiley

Annars får jag försöka göra som jag skrev i ett tidigare inlägg haka på någon som känner leden till 100%. Problemet är bara att de flesta deltagare antagligen kommer att dra iväg snabbt och lämna mig ensam. För vem faan vill vänta på en långsam gubbe kallad ”The Snigel”? Hur som helst så skrev jag tidigare i år en limerick om behovet av assistans och gjorde också en bild, vilka båda härmed upprepas.smiley

Om det mot förmodan är någon som läser detta och har en lätt satellit-GPS (kanske en GPS-klocka) att hyra ut på en vecka, då jag är uppe i Lappland så hör av er (mailadress finns på hemsidan). En tusenlapp + några hundra får ni för besväret + fraktkostnader betalda också så klart. Jag är helt seriös för min rädsla att komma ur kurs och irra omkring i några dagar är stor. Jag är inte rädd för att irra omkring själv eller för eget liv utan för att inte klara Swedish Alpine Ultra, som ju är mitt nästa mål i min ultratrippel.

Å andra sidan så borde jag kanske också börja oroa mig för att jag inte tränar tillräckligt. I veckan som har gått har det bara blivit ett springpass på 20 km terräng men dock ett bra och tufft sådant med en härlig löpkänsla i maxfart över stock och sten. Utöver mitt enda springpass så har det också blivit en timme simning. M a o jävligt lite fysisk träning på grund av mycket jobb med hus, trädgård inför försäljningsprocessen om ett par veckor. Men att det blivit så lite träning oroar mig inte för har man en hyfsad grundträning så är några dagars träningsuppehåll inga problem. Men nästa vecka ska jag försöka köra ett par längre löppass även om det då också blir mycket jobb (både hemma och på arbetsplats) som bara måste gå före springet.

Nu är i alla fall resor både upp till Kiruna och hem bokade inför Swedish Alpine Ultra. Flyg upp och nattåg hem. Tänkte först boka nattåget hem som går ca 32 timmar efter start på söndagseftermiddagen men kände att det kunde vara ett stressmoment om jag skulle komma på avvägar, så det fick bli måndagståget i stället. Har bokat boende både i Kiruna och Abisko och borde nog också gjort det i Nikkaulokta för att slippa tidig bilresa Kiruna - Nikkaulokta innan starten kl åtta lördag den 14 juli. Förhoppningsvis finns det ännu utrymme att förändra boendet natten innan start. Men efter samtal med arrangör så var allt upptaget.Så vad känns inte bättre som avslutning på inlägget än en länk till den gamla schlagern "Var ska vi sova i natt" med Månz Zelmerlöv från Allsång på Skansen 2013. Men boendet ordnar sig, i värsta fall får det väl bli kapellet i Nikkaulokta eller i tält.



"Bättre sist i mål än först att bryta"

April 2018Posted by Roland Fors Sun, April 29, 2018 14:51:14

Om någon mot förmodan skulle orka läsa alla mina blogginlägg och inte känna mig som person så skulle man garanterat tro att jag bara har en sak i huvudet ”mina tre ultralopp i år” och att jag inte intresserar mig för något annat. Visst är jag ett ”insnöat ego” men jag har också ett hyfsat allmänintresse samt ett visst utanförseende, som bl a inberäknar ”att se och lyssna på andra”. Bäst att skriva det så jag inte anses mer ”koko” än jag är. Fast å andra sidan så är det ju ett subjektivt tyckande om mig själv som kanske inte stämmer. Det är inte alltid så lätt att vara självkritisk och se sig själv ur ett spegelperspektiv. Skit samma för även om denna blogg bara har ett ämne ”mig och mina ultror” så sker det annat både faktiskt och i mitt huvud. Jag har också lovat frun att inte ha en massa åsikter om saker och ting, som jag annars har på gott och ont, utan bara hålla mig till mina ultror och min träning. Men det är ju inte så jävla lätt för vi "gubbar" tror oss ju veta precis allt om allt.smiley

En vecka har gått och inte har det blivit speciellt mycket tränat på grund av allt som ”måste” göras innan ”Hus till saluskylten” pekar in mot huset, som varit vårt boende i nästan 25 år. Så frågan är. Kommer jag att sakna huset när vi flyttar till Ystad? Huset som om två veckor ligger ute på nätet till försäljning.Jag hoppas och tror inte det för allt har sin tid i en människas liv och jag vill hellre se världen och upptäcka nytt än hålla på med ett gammalt hus och en stor trädgård. Det har varit en fantastisk och härlig tid när barnen växte upp och bodde hemma men nu känns det mest bara betungande. Det känns också bra att kunna flytta själv än att man tvingas göra det av hälsoskäl. Att få ”döstäda” själv och slänga all jävla skit man samlat på sig och göra sig av med allt som man inte behöver eller bara har ett nostalgiskt minne av är befriande. Gör man det själv så slipper ju dessutom barnen få dåligt samvete om de ska göra det och tvingas slänga.

Ett hus är bara ett boende som man visserligen äger helt eller delvis men ändå bara har till låns en tid då man lever här. Så vad passar inte bättre än med en länk till Madness och deras ”Our house” som kom ut 1982. Här dock med lite grånande gentlemän från en livespelning 2012. För grånande eller bleka blir vi alla men man får försöka ”hålla sig så ok och med” så länge det bara går. Varje dag i friskhet och rörlighet är en bonusdag, då man kommit upp i en ålder som numera bara är månader från att tiotalssiffran ska slå över till en ”sjua”. Fick här om dagen klart för mig att jag ser gammal ut då jag var på miljöstationen i Höör. Det var sen eftermiddag och jag hade jobbat i stort sett utan rast hela dagen från klockan sex. Jag kom på staplande ben och hade händerna fulla. En man i 30-årsåldern kom att korsa min väg. Jag stannade upp för att släppa förbi honom. Då sa han: Gå före du jag är ung, jag kan vänta! Kunde inte låta bli att säga i skämtsam ton: Så du tycker jag ser så gammal ut? Han sa inget utan bara skrattade lite lätt. Så vad vi ”gamlingar” i vår enfald tror är inte detsamma som vad andra tycker om oss.smiley

Hur som helst så har jag i a f trots ”jobb med hus, trädgård och slänga skit” från tidiga morgon till kvällen sprungit fyra mil varav hälften i tuff terräng och hälften på asfalt, simmat en timme och rott i roddapparaten ca en timme. Inte mycket men ändå något.

För att inte avvika från ett gammal och invant beteende att presentera egobilder på mig själv så är bilden nedan tagen av Thomas Bengtsson, som givit sitt tillstånd att använda dem för privat bruk. Han var anlitad fotograf under Simris Alg Ultra. Även om det är jag som syns i förgrunden så visar jag gärna på springunderlaget där bilden togs. Sand och rullande stenar längs med Östersjökusten i nästan en mil innan vi svängde av från Stenshuvuds nationalpark in mot land. Och visst har ni rätt ni som eventuellt tittar på bilden. Ingen är bakom, i alla fall inte vad man kan se men liksom ”The Eagle” (se tidigare inlägg) så är jag en mycket stolt JUMBO! För som det gamla ordspråket säger: Bättre sist i mål än först att bryta!smiley

Själslig harmoni, ”lätta” fötter och framtidsfokus!

April 2018Posted by Roland Fors Sun, April 22, 2018 10:05:25

Hela veckan efter Simris Alg Ultra har präglats av en inre själslig harmoni och därmed också relativt lätta fötter. Självklart är det avslappningen efter att ha klarat tidsgränsen och att jag nu kan fortsätta träna och kämpa mot nästa mål, Swedish Alpine Ultra. För även om det är nästan tre månader till start så har förberedelserna börjat med att studerar kartan mellan Nikkaulokta och Abisko på detaljnivå och planera springfart mellan fjällstugorna och på olika delar av Kungsleden. Jag har inte vandrat hela denna klassiska vandringsled bara de första ca 2,5 milen. Den sträckan kan jag någorlunda och där ska jag om inte ge järnet så i alla fall försöka springa på i högre medelhastighet än vad som behövs för att klara 24 timmarsgränsen. Då ger jag mig själv en möjlighet till en lägre medelhastighet resterande sträcka, vilket kommer att behövas när tröttheten kommer.

Känner mig nu åter igen som en papegoja som bara maler på med ungefär samma ord och innehåll. Men det är en del av den så viktiga målbildsträningen, där jag ser mig själv pulsa fram i halvmeters drivor i snö, vadar över vattensjuka fjällmarker, är jagad av myggen och gåspringer framåtböjd uppför med extrakraften som stavarna ger. Jag ser mig också komma fram till fjällstugorna där jag kan ladda med mer och ny energi. Vidare ser jag solen gå upp lika fort som den går ner och upplever midnattssolen på fjället med riktning Abisko. Jag har alltså redan börjat fokusera på Swedish Alpine Ultra, så det gick sannerligen inte många dagar med tomt huvud. Mitt framtidsfokus är dock inte satt under tvång utan i stor glädje, för det ska bli en UNDERBAR upplevelse att få deltaga i Swedish Alpine Ultra den 14 – 15 juli, vilket jag verkligen ser fram emot.

Veckans träning har varit som jag redovisade i torsdags + 13 km lätt grus och asfaltsspring i går lördag och i dag söndag 10 km i tuff terräng i ”på gränsenfart”. Utöver vanlig träning har veckan som gått inneburit mycket fysiskt arbete i vår trädgård med att bära och flytta ett ton sten och grus, samt medhjälp att ta ned en ca 12 – 14 meter gammal björk, lövräfsat, målat ett förråd mm. Att ha en stor tomt innebär mycket fysiskt arbete, vilket jag ser som en bra träningsinvestering. Men vi kommer snart att flytta från vårt gamla charmiga hus med stor tomt och en fantastisk utsikt över hela Höör nu i sommar. Det ska bli så jäkla roligt att flytta till Wallanders stad Ystad. En liten stad både till ytan och invånarantalet men en mysig gammal stad som har allt vad vi behöver. Att få höra vågornas kluckande, måsarna skrik, färjornas mistlurar och bara ha ett par minuters gångväg till den härliga milsvidda stranden blir härligt, säger den i Kalmar vid Östersjön födde ”The Snigel” (se tidigare inlägg)!smiley

Bilden ovan tog jag förra hösten i Ystads hamn. Den visar den nya och den gamla sjöfarten. Fören på färjan till Polen och den gamla skutan i förgrunden. På en lite större skuta jobbade min far då han var i 20-årsåldern i slutet på 30-talet. När de var i Ystad och lossade och lastade en gång så fick han ledigt i tre dagar. Han lånade då en gammal damcykel av en expedit på ett konditori där och cyklade de nästan 30 milen hem till Kalmar. Han startade då solen gick upp och tillbringade sedan kvällen, natten och den efterföljande dagen i Kalmar och äntrade sedan damcykeln på tidig morgon dag tre för att vara tillbaka i Ystad på sen kväll. Det är med en viss stolthet jag skriver detta för min far var en riktig kämpe. Denna berättelse är min fars och han ljög aldrig så jag är säker på att den är sann. Så utan att slå mig för bröstet skriver jag: Äpplet faller inte så långt från trädet. smiley

Bilden nedan visar min far och jag när vi cyklade genom hela Danmark från Fredrikshamn på Jylland till Köpenhamn 1961. Jag var 12 år då och jag minns det som i går. Jag köpte cigaretter på färjan, ett paket Salem. Det gjorde jag i smyg, min far som inte rökte såg det inte. Jag tyckte paketet var så snyggt. Att jag sedan rökte en cigarett på en av färjans toaletter och blev illamående är en annan historia. Så vad är inte bättre än att avsluta inlägget med en länk till Deep Purples "Smoke on the water"smiley



The Eagle and The "Snigel"

April 2018Posted by Roland Fors Thu, April 19, 2018 08:29:17

"The Eagle" Michael Thomas Edwards var en brittisk backhoppare som deltog i Calgary OS 1988 och kom sist och så långt efter de andra i meter att man kunnat dubbla hans längd men han hade ändå kommit sist. Han tjänade multum på att slå mynt av att alltid bli jumbo och att vara rädd när han hoppade. Jag kan inte låta bli att jämföra mig lite med "The Eagle" för jag är också jäkligt stolt att komma sist och får väl därför ha smeknamnet ”The Snigel” (på svengelska) för man kan alltid dubbla segrarens tid innan jag kommer i mål.

Här är en länk till en liten film om mig "The Snigel" och Simris Alg Ultra.

Jag är jäkligt rädd för att inte komma i mål och bli avtagen av banan men jag planerar noga min medelhastighet på olika delsträckor av banan så att den ska räcka till för att komma i mål innan målet stänger. Man får försöka acceptera sin förmåga i förhållande till andras och försöka göra något bra av den. Nedan en bild på The Eagle och The Snigel och likheterna finns eller hur ”V-tecknet” och stoltheten trots jumboplatsen.smiley

Så är då Simris Alg Ultra lagd till minnesarkivet och man är åter på G med träning mot nya mål. Sprang i tisdags en knapp mil för att mjuka upp lite styva leder. Igår spelade jag och yngste sonen en ”på livet och döden" badmintonmatch men tyvärr förlorade jag igen. Börjar så smått att vänja mig att hans reflexer, snabbhet och koordination faktiskt är lite bättre än gubbens, drygt 40 år äldre som jag är. Ja, det går utför även att man inte vill kännas vid det. Nej för faan, nästa vecka är det jag som vinner, absolut! Hur som helst så sprang jag 6 km intervall därefter. I morse tog jag enhjulingen i bilen redan kl sex och körde upp till Frostavallen och enhjulade mig sedan runt Frostavallen och Skånes Djurpark, 10 km. Därefter avslutade jag dagens träning med 5 km upp och ner i backe.

Men och det är ett viktigt men: Från och med nu är det verkligen ett måste att höja ribban vad gäller träning. Inte totalt i kilometer räknat för det håller inte mina knän för utan i kilometer vad gäller backe, intervall och längre distanser. Så målet i kilometer fram till den 14 juli får vara detsamma ca 1000 km som det var fram till Simris Alg Ultra från den 1 januari. Dock så måste minst 300 km av dem vara tuff backträning samt som intervall, 300 km bör vara 10 stycken 30-km-pass i terräng, 200 km som lätt myslöpning i komfortfart på asfalt och 200 km ”utanförstiglöpning” på ojämn mark och i ”på gränsen fart”.

På tal om The Eagle så är här en länk till The Eagles och deras Hotel California som avslutning på detta för mig ganska korta inlägg? Förresten så har väl de som sitter på Hotel California och alla andra fängelser ett helvete med att tiden är lång, det känns dock inte så då jag springer ultror, för då är tiden alltid kort.smiley

Nu lägger jag locket på för Simris Alg Ultra och blickar framåt mot Swedish Alpine Ultra, som kommer att innebära en rädsla till utöver tiden, att inte springa vilse, vilket är lätt gjort. Skulle behöva en gps-satellitklocka eller annan lätt gps där man kan lägga in kartan för Swedish Alpine Ultra, så är det någon som vill låna mig en eller hyra ut en, så hör av er! Att något företag skulle sponsra en "gamling" är väl omöjligt?smiley



I DID IT, med minsta möjliga marginal! JIPPI!

April 2018Posted by Roland Fors Sun, April 15, 2018 07:21:53

I DID IT! Med 2 och en halv minuters marginal gick jag i mål vid Christinehofs slott kl 18.57.24 efter 8 timmar, 57 minuter och 24 sekunders tuff kamp från Simrishamn (62 km). Jag gick i mål som nummer 125 och så klart som siste man. Länk till resultat här. Men det var ju några som kastade in handduken under loppet förstås (bröt). Det var verkligen en kamp från start till mål med tuffa tidkontroller, som gjorde att jag inte kunde ta igen mig utan bara fylla på med vätska och energi och sedan iväg. Blev så stressigt med klädbyte i Bengtemölla (halva) att jag slängde ner tröjan med nummerlappen i dropbagen, så resterande hälft sprang jag utan nummerlapp, vilket jag själv inte upptäckte förrän tidkontrollen Vantalängan 10 km före mål. Men det löste sig ändå.

Jag sprang med mina halvterrängs Asicsskor, vilket var ett bra val. Inga problem, inga skavsår, inga blåsor. Min rygga var full med dricka och även stavar, då jag inte använde dem. Den var i tyngsta laget för jag kände av ryggen. Stavarna var dock till suverän hjälp för mig mellan Haväng och Bengtemölla (5 km) samt från Brösarps backar till mål (ca 14 km). Så stavarna ska med i kommande lopp, det är då säkert.

På bilden har jag precis kommit i mål och får medalj plus även en spettekage och en stor kram av Gael Joly, tävlingsarrangören, som sett till att dagen blev en riktigt bra springdag. Arrangemanget var toppenbra! Jag håller mina stavar i ett V, segertecket, VICTORY! Jag kände mig som den störste segraren även att jag kom i mål sist. Så här är en länk till låten jag nynnar på i dag: We are the champions med Queen, vilken så klart får vara en salut till alla som sprang Simris Alg Ultra i går.

På bilden nedan kan man se mig då jag för drygt 7 månader sedan precis efter min ryggradsoperation (bortoperation av tumör) ligger i sjukhussängen fullständigt utslagen med morfin som dropp. Jag kunde inte röra mig utan hjälp. Jag hade en lång rehab framför mig med stränga order om att inte lyfta något (t ex matkasse) på två månader, inte cykla på tre och inte springa på fyra. Men det ska sägas, tumören var godartad, vilket analysen av den efter operationen visade. Den hade dock klämt på nerver och gett mig mycket obehag och värk i både rygg, mage och ljumske. Att springa några längre sträckor var då omöjligt. Så efter rehabiliteringen är jag lika frisk och kry som innan tumören dök upp. Måste skänka Lunds Sjukhus och neurologen och den opererande läkaren dr Christian Brandt en tacksamhetens tanke för den fina professionella vård jag fick, Tack!
Det var då jag bestämde mig för att först försöka klara Simris Alg Ultra i april, vilket nu är gjort och som jag är oerhört stolt över samt också försöka mig på Swedish Alpine Ultra i juli och Kullamannen Ultra i november. Om de loppen ägnar jag ingen tanke idag, mör och lite illamående som jag är just nu i skrivande stund kl 07.20. Så denna söndag den 15 april kommer att gå i lättjans och återhämtningens tecken samt glädjen över att ha klarat mål 1.

Jag var och är oerhört nöjd och glad och visst kom det tårar då jag såg målet och att min kära hustru stod där. Nu får hon i alla fall lugnt i några månader, för nu är det inget fokus på något lopp förrän det närmar sig juli. Fast visst sjutton finns fokuset på nästa ultra redan nu i mitt huvud så klart. Men det märks inte utåt förrän i slutet på juni eller i alla fall inte under april.smiley

Så på onsdag den 18 april börjar träningen mot Swedish Alpine Ultra och då med massor av back- och ojämn markträning. För om jag ska ha en chans så måste träningen bli mer kvalitativ och tuffare. Den mentala träningen måste också intensifieras så att jag åter igen kan se hela startfältet försvinna iväg utan att förivra mig. Jag menar så att jag tar mig fram i ett tempo som jag kan klara och som kan ge mig en möjlighet att komma i mål i Abisko efter 107 km, innan målet stänger efter 24 timmar. På bilden nedan kan ni se när hela startfältet i Simris Alg Ultra lämnar mig långt bakom redan efter ett par km. Det är sådant jag måste klara mentalt och att vara beredd på att springa solo från start till mål. Men och det är viktigt att tillägga: jag slår mig inte för bröstet för jag är medveten om att vad som helst kan hända när som helst. Man skadar sig, man går in i väggen, man blir sjuk, man springer vilse osv.

Att ha klarat Simris Alg Ultra förändrar inget. Jag har bara nått ett delmål. Mina två återstående ultralopp måste också klaras för inget är klart förrän sista steget över den sista mållinjen är taget.smiley



The day after tomorrow - nedräkningen har börjat

April 2018Posted by Roland Fors Thu, April 12, 2018 18:59:15

Ångest och åter ångest men vädret på lördag ser ut att bli hyfsat, toppen!
En djävulsk ångest är min följeslagare och har så varit sedan i söndags då den andra halvan av Simris Alg Ultra genomfördes som träning. Det gick så långsamt att jag hade blivit avtagen vid första tidkontrollen om det varit loppet.smiley

Men ”the day after tomorrow” är en ny dag med nya möjligheter. Kollade just den sista väderrapporten och den ser bra ut. Ingen nederbörd och en vind på bara ca 5 m/sek. Förra året hade de som sprang ett helsickes väder.

För mig är det inte tiden som är viktig utan att ta mig från start till mål!
Så därför har jag bestämt mig för att om jag inte hinner komma i tid till en tidkontroll så lämnar jag nummerlappen och kör vidare utom tävlan. Skulle det ta en timme längre för mig än gränsen på 9 timmar så bryter jag inte ihop för det, för då har jag klarat att springa sträckan och det är det viktigaste. Mest synd är det dock om frun som ska hämta mig vid Christinehofs slott för då får hon ju vänta ännu längre tid.smiley

Att sedan ta sig an Swedish Alpine Ultra i juli på 107 km kanske låter vansinnigt om det går åt helvete på lördag men det är tre månader dit och jag ska väl kunna bli lite bättre tränad. Medelhastigheten som man behöver hålla i Swedish Alpine Ultra för att klara loppet är 2,5 km/timme lägre än i Simris Alg Ultra. Så det är bättre förutsättningar för mig att klara det med min låga hastighet. I och för sig är fjällterrängens underlag mycket tuffare. Jag är ju precis ingen snabbspringare men jag är en som aldrig ger upp, så i mål ska jag oavsett vilket lopp det är. Jag måste ju säga att jag inte mår riktigt bra av att ha tidkontroller lite överallt under loppet för det ger stress och inte den glädjen som jag vill känna då jag tar mig fram med benmuskelkraft. På lördag måste jag hålla 7 km i medelhastighet under nio timmar. Skulle jag rasta i en timme, så måste jag springa med en medelhastighet på närmare 8 km/timme då jag rör på mig. Så det gäller m a o att inte rasta så mycket utan att gå och äta och dricka helst. För de flesta är ju inte 7 – 8 km/timme speciellt märkvärdigt men om man ska ta sig fram i timme efter timme, så är det i alla fall för mig ungefär den hastighet som är mitt max.

The final countdown har börjat. När jag skriver detta är det 39 timmar till start.
Eftersom gubbarna i Europe kan än, länk här, så ska väl också jag en gammal gubbe klara mitt mål att komma i mål. Jag är som jag skrev tidigare jävligt ångestfylld och jag har dessutom ont precis överallt. Jag tror också att jag håller på att bli förkyld. Jag är gnällig, småirriterad och bedrövlig enligt frun.smiley Med andra ord är det är precis som vanligt då jag ska göra någon fysisk utmaning. Jag är helt fokuserad men också samtidigt jävligt mycket ”EGO”, usch! Så det där med förkylning, ont i hela kroppen är så klart mest psykiskt, dock inte smärtan jag fick i söndags i höger lårs baksida. Men det är i alla fall bättre idag. Kommer jag bara igång så släpper skräcken, paniken och när jag har sprungit ett par km så brukar knoppen och kroppen kännas ganska bra och det jävliga har bytts ut mot glädje och tro. Tro på mig själv för Just idag är jag stark, som Kenta sjunger i som jag kallar det min själs nationalsång utöver den vanliga "Du gamla Du fria".smiley

Mat, energi, dricka, rygga, stavar, kläder och speciellt skor är i tankarna.
Jag sliter mitt gråa hår i obeslutsamhet över vilka skor jag ska springa med. Mina halvterräng eller mina röda lätta. Mina lätta håller inte vätan borta, är inte så styva i sulan men de är jäkligt lätta att springa med. Jag tror att jag tar dem och packar ner terrängskorna i dropbagen som forslas till kontrollen vid Bengtemölla (32 km). I den väskan blir det skor och torra kläder, mat och dricka (mjölk, coca cola, drickyoughurt, marmeladmackor, wienerbröd mm) m a o en jäkla massa snabba kolhydrater.smiley

Har också bestämt mig för att ta med tredelade stavar som jag får plats med i ryggan som hjälp i alla tunga backar i loppet. Ja inte är Skåne platt precis.

Skulle det mot förmodan finnas någon som läser min blogg och är nyfiken på hur det går, så kan man gå in på sidan Simris Alg Ultra, länk här och klicka på en svart ruta med vit text ”följ Simris Alg Ultra här”. Jag har startnummer 60 (hade dock varit bättre med 69 eller 70 -).smiley



Generalrepetitionen gick åt helvete, så nu är jag rädd inför lördag

April 2018Posted by Roland Fors Mon, April 09, 2018 07:06:48

Om en generalrepetition går åt helvete så blir premiären lyckad sägs det och det är mitt hopp inför lördag med Simris Alg Ultra 62 km och maxtid 9 timmar, vilket behövs!

Var och sprang den andra hälften av Simris Alg Ultra i går, söndag den 8 april i fantastiskt vårväder. Dock var mitt springande tyvärr inte lika fantastiskt. Jag körde först bil till Christinehofs slott från Höör. Hade cykel med mig som jag cyklade till Brösarp med ca (10 km). Därefter gick jag någon kilometer och började sedan springa vid Bengtemölla som är en halvaloppetkontroll. Jag lyckades där med konststycket att direkt springa fel så det blev en rejäl omväg på någon km till Brösarps station, som med rätt väg bara är 800 m bort. Jag hann inte mer än lämna stationen förrän det började göra ont i höger lårs baksida. Rejält ont. Jag fick springa med kortare steg och långsammare än jag tänkt. Då och då blev det lite bättre men jag kände av det ända fram till målet i Christinehofs slott ca 3 mil och nästan fem timmar efter starten i Bengtemölla. Men det ska sägas att jag hade ganska svårt att hitta genom naturreservaten Kumlan och Drakamöllan, så där la jag nog en halvtimme i söktid.När jag hittade Skåneleden efter Drakamöllans naturreservat ca 13 km från Bengtemölla, så var det dock inga svårigheter att ta sig fram rätt väg. Men Brösarps norra backar kan knäcka vem som helst. De var oerhört tuffa. Jag hade stavar med mig och de var en god hjälp där och även den sista halvmilen som jag tyckte var väldigt tuff att springa på en smal stig upp och ner. Övrig del av banan så var stavarna dock bara till besvär. Får se hur jag ska göra på lördag med stavar.

Som det känns i dag med värk i ryggen, ont i höger lårs baksida och med många krampanfall i höger vad sedan jag kom hem så inser jag att det blir oerhört tufft att klara loppet för mig. Jag ska dock göra allt jag kan och det jag då inte behöver göra är att vara stigfinnare, vilket kräver mycket resurser.

Så inte är jag trygg med att ha sprungit/tagit mig fram hela banan för de svåra och tuffa partierna finns nu i mitt huvud som "svårsprunget". Sträckan från Vik till Stenshuvud i sand på stranden. Klättringen från havet upp till Österrike. Backaleden från Haväng till Bengtemölla. Naturreservaten Kumlan och Drakamöllan, Brösarps Norra backar samt de sista kilometrarna på smal och svårsprungen stig upp och ner. Sedan får vi hoppas att all jäkla snö som finns här och där smälter bort till lördag.Idag är jag trött och lite utbränd både psykiskt och fysiskt, vilket jag verkligen inte var då jag sprang den första hälften mellan Simrishamn och Brösarp. För den halvan kändes betydligt lättare än den andra halvan.

Nog om det, nu lägger jag ner springandet för denna veckan och försöker samla kraft till lördag. Har inte heller tid att göra några fysiska aktiviteter, då jag har så mycket annat att göra som faktiskt är viktigare än mitt spring. Fast frågan är: "finns det något som är viktigare än mitt spring"?smiley

På söndag den 15 april kommer en redovisning hur det gick. Ett misslyckande av att inte ha klarat loppet inom tidsramen skulle vara svårt att bära och skriva om men är det något jag är så är det ärlig. Klarar jag det inte så står det här på söndag. Måste inse att det kan bli så men vill ändå inte inse det. Nej för helvete, inte kasta yxan i sjön utan nu blir det att peppa sig själv med positiva målbilder och krigarmusik.

Lyssnar bl a på Roger Pontares "Vindarna viskar mitt namn", (länk här), som är en kampvisa med bl a orden: "jag ser yxan i krigarens hand". M a o inte sjön.smileyMen kommande dagar till start blir en tid i ångest då jag svävar mellan seger (att komma i mål under tidsgränsen 9 timmar) och totalt fiasko att repet dras och jag kommer till målet transporterad dit av arrangörerna, som en jäkla stor förlorare. USCH vad kan vara värre?



Käre Broder, Käre Hans jag saknar dig!

April 2018Posted by Roland Fors Thu, April 05, 2018 06:31:14
Käre Broder, Käre Hans! Den 5 april 1945 strax före Andra Världskrigets slut föddes du i Kalmar. Jag kom fyra år senare. Idag skulle du fyllt 73 år men livet ville annorlunda. Nu är det snart 13 år sedan du dog och det är verkligen 13 år av saknad.

Du var en storebror som alltid stod upp för mig. Jag fick alltid vara med er stora killar, för det såg du till. Du var en kille som jag alltid skulle vilja vara. Du var en kvinnokarl, en mästare på att fixa tjejer och du var alla tanters gullegris för du charmade alla. Det fanns aldrig något som var dig främmande medan jag däremot skämdes för mycket. Alltid ställde du upp för mamma och pappa. Ville de ha något ärende utfört, något gjort så sa du alltid ja. Jag däremot sa nog nästan alltid nej.

Du var en kille som kunde prata för dig medan jag var blyg så fort det var några tjejer närvarande. Så jag ville alltid vara som du. På bilden är du som 50-talets James Dean och Elvis. En bild som verkligen visar dig under din tonårstid och därefter. En fin bild på en snygg kille. Här är en länk till Elvis Presleys, You are allways on my mind till ditt minne käre Broder.
Den andra bilden är på dig och mig när vi var riktigt små på tidigt 50-tal i Kalmar.Tack Käre Bror för allt Du gjorde för mig och tack för att jag fick vara Din bror!
Elvis Presleys Hound Dog från 1956 får avsluta dessa minnesord. Hound Dog spelades mycket på grammofonen därhemma och jag var väl inte jätteförtjust då, för jag ville ha mjukare musik. Jag kom dock med tiden att gilla även Elvis men först senare för 60-talets musik med alla grupper som Beatles, Rolling Stones, Animals, Who, Garry and the Pacemakers, Four Tops och många många fler kom först att bli min musik.

Marsredovisning och bara 14 dagar kvar nu!

Mars 2018Posted by Roland Fors Sat, March 31, 2018 21:28:31

Jag har i alla fall för första gången sedan min operation i augusti kommit över 30 sprungna mil för en månad. Exakta springmil för mars blev drygt 31 mil. I veckan som gått sprang jag i måndags, som tidigare också redovisats i en selfiefilm halva Simris Alg Ultra, ungefär 32 km. I onsdags småtrippade jag 7 km för att knäna skulle vara lite uppmjukade och kroppseget smorda innan jag spelade badminton. Fick spö, faan också. I går Långfredag sprang jag passande nog ”Lång”storpsrundan (10 km) i ”så fort jag kunde fart” och i ca 1 dm snö och med stavar. Jag sprang faktiskt jävligt bra, var väldigt nöjd med mig själv efteråt. I dag påskafton har jag varit ute och pinat mig med stentuff intervall och backträning i 12 km.

Då det nu bara är exakt 14 dagar till start i Simris Alg Ultra så känner jag mig alls inte tillräckligt tränad. Tvivlen på mig själv och min förmåga har börjat snurra i skallen. Jag får nu hela tiden använda mig av mental målbildsträning för att få bort tvivlen. I min målbildsträning ser jag mig själv springa fram längs stranden och i backarna med pigga ben och till slut sträcka armarna i luften vid Christinehovs slott precis innan målet stänger.smiley Att inte klara och fullfölja Simris Alg Ultra är väl inget större misslyckande och inte precis livsviktigt tycker säkert de flesta men för mig är det jobbigt, jävligt jobbigt att inte klara. Att ha haft denna bloggen sedan i mitten på september och skrivit om mig själv, som om jag vore något speciell samt om min träning och mina tre ultralopp gör ju inte det hela lättare. Riskerna med att offentliggöra en utmaning och till och med sticka ut hakan gör att ett misslyckande skulle kännas tungt. För visst finns det olyckskorpar som kraxar.smiley

Det blev som sagt 31 mil löpning i mars. Tyvärr inte så mycket i terräng som jag skulle velat men där har den segdragna vintern satt käppar i hjulet. Backträning och intervall har skett men inte alls i den omfattningen jag borde ha gjort. Övrig träning har varit tre sim- och tre badmintonpass samt bara ett enda enhjulingspass. Ingen tvåhjulsträning då frun har skadat ena axeln och Vätternrundan som vi är anmälda till med all sannolikhet därför inte blir av. Men den kan vi köra nästa år. Den kan man klara även om man är 80 – 90 år om man är frisk. Mina tre ultralopp blir tuffare och tuffare att klara för varje år som går. Källargymsträningen har inskränkt sig till några timmar i roddmaskinen. Efter operationen var jag mycket duktig på rehabträning i mitt s k källargym men sedan har den liksom sakta men säkert avtagit. Jag hade också som mål att vara nere i ca 72 kg då jag ska springa den 14 april. Tyvärr är vikten idag 77 kg vilket är alldeles för mycket för mina stackars knän. Ett par kilo lättare ska jag dock vara vid start.smiley

Under den kommande veckan ska jag träna så mycket jag kan i backe och intervall i ”på gränsen fart” och avsluta med ett långpass kommande vecka (förhoppningsvis resterande del av Simris Alg Ultran från Brösarp till Christinehofs slott).

De få och arma stackare som följt min blogg och mitt ”tugg” vet att jag i ett blogginlägg i höstas skulle försöka klara att plocka ner de sista tre äpplena på vårt äppleträd. Jag hade fått för mig att just de äpplena var magiska och att äta dem skulle göra att jag klarade alla mina tre ultralopp. Tyvärr så föll de sista 10 – 20 äpplena ner samtidigt, varför jag inte kunde urskilja de tre äpplena som satt längst och hade gett mig magiska krafter om jag ätit dem. Ej heller kan jag be om kraft uppifrån då min tro är ateistens, så jag måste förlita mig på egen kraft. ”Sin egen lyckas smed” ungefär. Nedan min nummerlapp som jag lyckades riva sönder då jag tog upp brevet (slet upp brevet det kom i) så fick tejpa ihop det på ena sidan, men det är säkert ok. En hel nummerlapp gör inget Simris Alg Ultra utan det får man fixa med vilja, envishet, kamp och friska ben.smiley

SÅ OM 14 DAGAR GÄLLER DET OCH DÅ MÅSTE JAG GE ALLT, PRECIS ALLT!smiley

Avslutar med en länk till Simon & Garfunkels April come she will. Inte deras bästa men för hopp om en härlig April med vår. En vår som de flesta av oss längtar till.



Next »