Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Jag bröt med stolthet men också i hopp om att det kommer fler chanser. Så oavsett fysiska krämpor ska jag försöka även i år 2019.

Det lönar sig att ligga på och nu är julen slut!

Januari 2019Posted by Roland Fors Sun, January 13, 2019 15:43:43

Så är då julen slut. Idag är det tjugonda Knut så då åkte granen ut och julprydnader med mera är nerpackade till nästa jul. Nu ser vi fram mot vår och ljusa tider!

Det lönar sig att ligga på och inte ge upp om att få en tidigare tid till MR än den man från början fått och som kändes oerhört avlägsen då jag fick den. Mitt vänstra knä skulle magnetröntgas den 5 februari, fick jag en tid om i början på december. Jag tyckte det var så långt fram i tiden så jag mailade röntgenavdelningen och vädjade om tidigare tid. Jag blev då uppsatt på en återbudslista. Men det hände inget så jag mailade och mailade och då blev jag hänvisad att ringa ett telefonnummer. Jag ringde och beklagade mig och då gick det snabbt. Fick först en återbudstid den 31 januari, men blev redan dagen efter (i tisdags) uppringd om en tid redan den 10 januari. Så i torsdags var jag på knäröntgen. Men när jag kom och anmälde mig i receptionen kl 12.05 (hade fått en tid 12.30 var jag säker på) så säger receptionisten. Du skulle ha varit här kl 11.45. Nu är din tid över.

Jag bryter nästan ihop och vädjar att de ska ta emot mig så jag får sitta ner och vänta. Men jag behövde inte vänta länge förrän jag fick komma in. Bad om ursäkt för den sena ankomsten och tackade så mycket för att jag fick komma tidigare än den 5 februari. Kände mig oerhört dum då jag aldrig kommer för sent annars. Puh, hu! Men nu är det avklarat och jag vet ännu inget. Får väl förhoppningsvis information under kommande vecka. Det är en nervös väntan för mycket står på spel. Springa långt eller springa kort eller helst inte springa alls. Fast å andra sidan så gäller det ju inte livet. Det tror jag inte heller det gör när jag ska på en ny magnetröntgen på torsdag den 17 januari. Det är en efterkontroll av min ryggrad efter att jag opererade bort en tumör för drygt ett år sedan. Den röntgen har jag dock inte tänkt så mycket på, vilket jag kanske egentligen borde gjort mer än på min röntgen av ett halvtaskigt knä. För har man inte livet så kan man ju heller inte springa. Men den tumör som opererades bort för ett drygt år sedan var godartad så jag tror inte att det ska vara några problem med ryggen och jag tycker att den varit helt ok sista tiden.

Nog om det och jag gnäller inte. Lovade ju mig själv i ett nyårslöfte att inte gnälla om mina skador och krämpor men som jag ibland säger till frun: Jag bara konstaterar och ett konstaterande ska absolut inte tas för något gnäll, smiley.

Lättjogging har skett under veckan som gått, dock inte mer än fyra mil totalt, då jag också jobbat en hel del. Men det är i alla fall något, som han sa som såg Åmål och det känns bra. Springer med mycket korta löpsteg och smekande fotnedsättningar vilket inte möjliggör snabbspring precis men jag tycker att det känns lite mindre i knäet. Jag springer också på slät mark vilket är lite snällare mot mitt knä. Så snart ska jag väl träffa min läkare och vad ska jag då säga egentligen så det inte blir helt fel!

I övrigt jobbar jag på med min hemsida för Skåneledsprojektet, som startar fysiskt med springande så fort jag vet mer om mitt vänstra knä och vad jag har att vänta.



Vad ska man skriva när man inte har något att skriva om?

Januari 2019Posted by Roland Fors Mon, January 07, 2019 00:21:44

Ja, vad ska man skriva när man inte har något att skriva om? Det brukar sannerligen inte vara så svårt för mig att skriva och slänga in lite bilder, filmer antingen tagna av mig eller bilder som jag snott på nätet och redigerat lite så att jag tycker att de är mina. Men idag är jag tom. Tom som en påse utan innehåll. Kan ju vara skönt att vara det också och inte ha en massa på gång utan bara vara.

Så inlägget i dag blir nog det kortaste jag någonsin gjort. Jag skriver bara att jag har kunnat springa, inte fort och inte så långt åt gången men lite över 4 mil har det i alla fall blivit denna första vecka av år 2019. Jag tar korta steg och försöker få fotnedsättningarna så lätta och mjuka som möjligt för att vänster knä inte ska smärta så mycket. I övrigt jobbar jag på min nya hemsida om Skåneleden som jag har som ett projekt, en utmaning i år. Ett projekt som kanske helt får ersätta deltagandet i de fyra ultror jag anmält mig till. Ultror som inte är möjliga att klara med mina just nu i alla fall fysiska handikapp. Att springa och dokumentera hela ledens 125 mil är inte bara för en ersättning för springandet i ultror utan också för glädjen att ta bilder, filmer om vad jag ser och lägga ut dessa på min hemsida.

I Skåneledsprojektet kommer jag att anpassa dagsetapperna efter min fysiska aktuella förmåga men räknar med att kunna klara 3 – 4 mil/dag. Skåneledsprojektet är ett perfekt projekt med gott om tid och ingen press att komma fram till platser inom en viss tid. Jag återkommer med mer info om det projektet då jag lagt upp grunderna på hemsidan och börjat springa leden. Hoppas komma igång i februari.

Så det får bli denna dags, denna söndag den 6 januaris korta inlägg, i a f för att vara mig. Har kanske lite mer att skriva nästa söndag, men den dagen och den glädjen.



Nytt år och exakt 10 år sedan min bäste vän Christer dog

Januari 2019Posted by Roland Fors Tue, January 01, 2019 12:49:57

Så skriver vi då år 2019. Mitt nyårslöfte är att jag inte ska gnälla så mycket över mina fysiska skador, även om de hindrar mig från att göra det som är min bästa medicin för glädje och hälsa, nämligen att springa. Jag har dock varit ute och kutat redan strax efter kl nio denna första dag på år 2019 i ett för dagen väldigt blåsigt Ystad. Det blev ca 10 km i ett ganska makligt tempo. Men det är en bra början på det nya året, i alla fall mentalt.

Idag ska jag dock inte skriva så mycket mer om mig själv utan i stället skriver jag om min bäste vän Christer som för exakt tio år sedan på Nyårsdagens kväll klockan åtta somnade in för gott. Han hade då kämpat i nästan ett år mot sin cancer, som spred sig från lungor ut i hela kroppen. Nedan är några minnesord jag skrev redan för nio år sedan, då han hade varit död i ett år. Texten (lite förändrad dock) är införd i boken ”Betydelsefulla möten” för jag ville så gärna hedra min bäste vän och att andra skulle få läsa lite om honom för vi lever och så dör vi och bara efter något år eller så, är vi väldigt glömda av de flesta utom våra närmaste. Om vi inte varit kändisar eller på något sätt gjort oss ett namn för den breda massan förstås.

Minnesord över min vän Christer Persson, som dog den 1 januari 2009
Du kom farande med din tidningsväska över axeln, på en blå cykel och din vita kalufs blåste i vinden. Du var söndagsförsäljare för DN. Du bodde inte alls i samma kvarter som jag. Men vi lärde känna varandra och de flesta söndagar, då du sålt alla dina tidningar, stannade du kvar och spelade fotboll med oss i kvarteret. Du var en Nacka Skoglund (den tidens Zlatan). Du kunde göra det mesta med en boll. Du vara bara bäst!

När vi var 11 år hamnade vi i samma klass i skolan på det som då hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk. Det var en institution, som då var fyllt av fördomar och konservatism och som satte de bättre bemedlade föräldrarnas barn i första rummet. Vi var arbetarbarn och då vi förstod att vi inte var riktigt lika mycket värda, i en del lärares ögon, gjorde vi uppror. Vi bröt mot alla regler och gav sjutton i skolan. Du slutade innan realexamen och gav dig ut på sjön, blev kock, sedan plåtslagare och svetsare. Till slut utbildade du dig till psykolog vid Universitetet i Göteborg.

Vårt första möte inträffade för 60 år sedan och vi höll alltid kontakten. Jag blev dataoperatör, programmerare, utredare och till slut utbildade jag mig till grundskollärare. Hela tiden fanns vi där för varandra. Inte fysiskt nära alltid men via telefon. Ibland kunde det dock gå en lång tid mellan våra samtal men sedan bara fanns vi där igen som om tiden stått helt stilla.

För mig har du har betytt oerhört mycket. Din livserfarenhet, din allmänbildning och dina kunskaper, har fått mig att se på saker med helt andra ögon. En dag (den 25 janauari 2008) ringde du och berättade att den lungröntgen du gjort några veckor tidigare visade på en tumör. Du som tjatat på mig att vi skulle göra en cykelsemester tillsammans runt hela Sverige, något som jag hade skjutit på för andra projekt. Du älskade att cykla och körde ofta långa distanser på din racer. Jag lovade dig att om jag så skulle köra dig runt på en tandem så skulle den bli av.

Året 2008 gick, du kämpade mellan hopp och förtvivlan och du blev bara sämre. Du fick så mycket kortison så hälsenorna höll inte. Du fick till slut sitta i rullstol. På hösten köpte jag en fyrhjuling för att visa dig att jag inte gett upp våra planer på en cykelsemester genom hela Sverige. Innerst inne visste vi båda att den aldrig skulle bli av, så du satte upp ett annat mål. Du gav dig sjutton på att du skulle leva en bit in på 2009. Och det klarade du med 20 timmars marginal!

Nu har som sagt tio år gått och jag har tänkt på dig om inte varje dag, så i alla fall varje vecka. Jag har verkligen saknat våra samtal om allt, framför allt om mänskligt beteende, psykisk ohälsa, missbruk och en rättvis fördelningspolitik. Något som vi båda alltid sett som mycket viktig för att alla ska må bra och ingen ska behöva känna sig utanför.

Du Christer, Du vän, ha det fortsatt bra i Nangiala så ses vi där en dag, och fortsätter uppleva äventyr och kämpa mot orättvisor och för alla människors lika värde, precis som Jonathan och Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, Jag tror också att du där i Nangiala är omsvärmad av kvinnor för alla gillade dig och när du och jag var ute tillsammans i unga år så var det alltid du som vann den vackraste tjejens hjärta.Bilden på portalen till det som när vi gick där i början på 60-talet, hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk men som numera heter Stagneliusskolan, får avsluta detta minnesporträtt av dig, min vän Christer. För ända fram till ingången, där det står ”Sanningen skall göra eder fria” körde vi in med bil en dag ett par månader innan du somnade in för alltid. Där gick vi ut och drog ner byxorna och vände våra bara ändar riktade in mot skolan. Det var då nästan 50 år sedan vi slutade där men ändå kände vi fortfarande ett förakt mot den gamla skolformen och vissa läroverksadjunkters (en titel många av lärarna då hade) människosyn där titlar och pengar var ett mått man mätte människor i. Vi spottade och spydde också ur oss några namn på några av våra gamla lärare och plågoandar vi hade haft innan vi körde där ifrån som i ett slags ”jävla där fick ni-triumf”. Att jag sedan utbildade mig till lärare och du, Christer till psykolog var nog egentligen bara ett slags svar och konsekvens av vår tid på det gamla konservativa och förlegade Kalmar Högre Allmänna Läroverk.



Min egen årskavalkad och 2019 års mantra "inget gnäll oavsett hell"

December 2018Posted by Roland Fors Thu, December 27, 2018 17:28:23

Så är då juldagarna över och kommande dagar är för de flesta en andningspaus innan nyårsafton och att sedan försöka hålla det nya årets många löften. För det är sannerligen många som avger nyårslöften men det är också många som bryter dem ganska snabbt. Själv ska jag försöka att gnälla mindre över mina skador, så mitt löfte/mantra blir "inget gnäll oavsett hell" vilket helvete jag än hamnar i. Lätt skrivet svårt att hålla men gör ett försök. 2018 var ett jäkla skadeår för mig och jag gnällde och beklagade mig väldigt mycket. Ska för 2019 vara tacksam för det som jag kan göra i stället. Men jag ger inte upp mina mål och drömmar om ultralopp, nej för faan!

Innan klockan ringer in det nya året så gör jag som media, en liten årskavalkad över året 2018. Men jag gör bara en återblick över mig själv och min fysiska status samt de fysiska utmaningar som jag gjorde eller tänkte göra. M a o är integriteten som vanligt 100-procentig, då det gäller nära och kära och allt som inte berör bara mig och mina utmaningar. Men måste ändå nämna dem och att de står ut med mig och min fokus på min fysiska status, träning och lopp/utmaningar. Tack kära ni och min kärlek till er är mycket större än min kärlek till springandet även om det kanske inte alltid verkar så!smiley

Att jag är en stor utvikare/utfläkare av mig själv har säkert ni som hamnat på min sida förstått. Jag har mer eller mindre gjort det till en grej att fläka ut mig och visa att vi gubbar finns och kan än. Även att jag egentligen är en ganska seriös gubbe driver jag gärna med mig själv och andra gubbar. Jag är dock, även om man inte kan tro det, mycket insiktsfull och inser att jag i mångas ögon är mycket patetisk. Kallar mig därför ”Den patetiske 70-årige gubben”. En gubbstrutt, som tar fler selfies än många av våra ungdomar och med all sannolikhet jävligt många fler än de flesta i min ålderskategori. Får nog vara ärlig och inse att jag lider lite av åldersnoja och vetskapen om att min kropp inte håller så länge till för extrema utmaningar. Men jag trivs med min ålder och att jag har det bra även om det inte alltid är så lätt att vara människa.

Så vad är då inte bättre än att länka till några av alla selfiefilmer jag gjort under året.smiley

Det började med rehabilitering efter att jag opererat bort en tumör i ryggraden. Ja, så såg jag ut då och då gick det åt mycket morfin. Men när det var exakt för ett år sedan så kunde jag åter springa så smått igen och det var lycka. Länken här visar kanske inte precis ”a moviestar” men dock en springande gubbe i backar och vinterväglag en bit in på 2018. Visst hade jag då ett jäkligt stort fokus på kommande ultror.

Och som om det inte räckte med att springa i backar så tog jag fram min stora enhjuling i halvt vinterväglag för att visa mig på styva linan. Här kan det ses!

Under mars månad frös sedan Ringsjön till och jag fick den stora glädjen att dra på mig grillorna och vara ”Bambi på hal is”, vilket jag utöver alla andra fysiska aktiviteter älskar!

Så efter mycket kamp för att komma i bra form var det sedan dags att springa min första ultra, Simris Alg Ultra den 14 april men några veckor innan så testsprang jag halva, vilket kan ses här.

Här är en film från Simris Alg Ultra. En ultra som klarades av med blott tre minuter till godo innan målet stängdes. Givetvis kom jag i mål som jumbo. Då var jag stolt. Från att inte kunnat röra mig knappt under hösten 2017 till att träna upp mig i springform och klara mitt första mål jag hade för 2018. Bilden nedan visar mig i loppet längs med stranden innan Stenshuvuds Nationalpark.

Jag kämpade på och tränade ganska hårt i backar och körde tuffa intervallpass för min andra stora utmaning Swedish Alpine Ultra den 14 juli. Bland annat så sprang jag hela Kullamannen Ultra som träning, fast på två dagar och heller inte helt rätt. Men varmt var det, nästan 30, puh. Gjorde en film som kan ses här.Veckorna innan jag skulle åka upp till Kiruna och Nikkaluokta började min vänstra häl svullna och värka. Jag kämpade på och flög upp till Kiruna tre dagar innan starten av Swedish Alpine Ultra. Frun och jag åkte först till Kilpisjärvi för att därifrån vandra ut till Treriksröset. Bara att vandra gjorde så ont att jag var tvungen att på plats där uppe i Norrland ”kasta in handduken”. Det kändes oerhört tungt och eftersom jag satsat så mycket på att få vara med, så drog jag på mig en mindre depression när jag kom hem. Så någon film om det loppet blev det inte, bara en om renar som hindrade oss på vägen. smiley

Väl hemma blev det läkarbesök och diagnos ”hälsensinflammation” och ordinerad vila i tre månader. Det blev dock bara drygt en och en halv för sedan var jag i någorlunda fit for fight igen. Jag började då springa delar av Kullamannen Ultra som träning och här är ett par selfiefilmer från dessa träningar. Film1 Båstad - Torekov Film 2 Torekov - Ängelholm Film 3 Ängelholm - Arild, Film 4 Kullaberg och dödens zon. Filmerna gjordes inte för att visa mig märkvärdig utan mer som info till alla som skulle springa Kullamannen Ultra och inte tidigare sprungit där. Men jag håller med er, visst faan är han dryg gubbjäkeln.smiley Så kom då den stora dagen, den dag då jag skulle avlägga springexamen och klara Kullamannen Ultra. Tyvärr så hade jag en dryg månad innan loppet börjat få värk i mitt vänstra knä, så att jag fick ta kortisonsprutor. Det lindrade men bara lite. Jag sprang ändå men klarade inte hela utan fick bryta efter 98 km i Mölle. Här är en film med mycket dålig kvalitet som visar mig vid Kullens Fyr, 4 km innan jag bryter vid Grand hotell i Mölle. Filmade mig själv med mobilen strax efter 04.00 den 3 nov. Jag är inte på något sätt nedbruten utan mycket stolt att ha klarat i stort sett 10 mil och dessutom med som sagt ett ömmande knä.

Bara några veckor efter loppet gjorde jag en nostalgitripp på cykel från Båstad till Mölle, som också så klart blev en selfiefilm. Filmen visar bland annat starten i Kullamannen Ultra den 2 november och är en hyllningsfilm till alla som sprang, alla som hejade på och till arrangörerna med Per i spetsen. Och precis som om inte den hyllningen skulle räcka så blev det också ytterligare en hyllningsfilm i form av en känd julvisa och bilder därtill.

Ja där är vi nu mellan jul och nyår och min status vad gäller mitt vänstra knä är att jag inte kan springa ett enda steg utan att känna av det. Jag försöker dock ändå springa men inte så långt och inte så fort och jag håller mig på jämn icke kuperad mark. Jag väntar just nu på en MR-röntgen av mitt knä (den 5 februari) men står på en återbudslista så hoppas att jag får komma tidigare. Jag ska också göra en ryggmagnetröntgen den 17 januari, som en lite sen ettårskontroll av ryggen och den bortopererade tumören, för att kontrollera att den inte kommit igen och börjat växa. Puh, ryggen känns bra men man blir ju så klart lite orolig ändå.

Ja det var 2018 i ord och bild så nu ber jag avslutningsvis en bön till den medicinska vården att något kan göras åt mitt knä så att jag åter kan springa långt utan värk och kan ta mig an tre ultror 2019. Vilken glädje det skulle vara, som att vinna högsta vinsten ungefär. Men jag får ju ändå, oavsett hur det blir, vara glad att jag så här länge, långt upp i åren kunnat springa så långt som jag gjort.

Att springa kortare distanser kommer jag att göra även om jag har värk och att cykla långt igen på min 36-tumsenhjuling ska jag ha som mål för 2019. Jag har också som mål att springa hela Skåneleden, 125 mil och dokumentera alla etapper i bilder och filmer. Men vågar inte än säga att jag definitivt kommer att göra det. Röntgen av knäet och hur skadat det är får avgöra. Jag har dock en köpt en sajt där jag i s f ska dokumentera mitt spring. Än så länge finns där bara en bild.

Denna egensinnade patetiska årskavalkad avslutas med en film då jag springer i Rom i höstas, för sådana kortare turer på en timme cirka, ska jag kunna göra till jag dör, hoppas jag. För allt som glimmar är ju inte bara långa ultror eller hur man nu ska uttrycka sig. Men frågan är: Är jag sanningsenlig, eller är ultror för mig som guld?smiley
Så till er få läsare: ha ett bra avslut på 2018 så ses vi 2019 men då med mer fokus på glädje och vad jag kan göra och inte på det som jag inte kan göra!





I ödmjuk och innerlig TACKSAMHET på Julalaftons morgon!

December 2018Posted by Roland Fors Mon, December 24, 2018 07:52:43

Skulle egentligen inget skriva förrän jag varit på MR av mitt vä knä men skriver några ord i innerlig ödmjukhet och tacksamhet när morgonljuset över ett vintrigt Ystad börjar synas denna Julaftons morgon 2018.
Du är inte som tomten som kommer på besök en bestämd dag och kommer med glädje och värme och sedan kramas om för att snabbt försvinna. Du är tomtens motpol och dessutom osynlig. Vi som får besök av dig är många och det vi har gemensamt är att vi aldrig vet när du kommer och vi vet heller aldrig hur länge du stannar. Du plågar våra själar så att vi känner oss ömkliga och odugliga. Du till och med i de mest plågsamma ögonblicken får oss att önska oss bort från jordelivet. Någonting som, då du lämnat oss, vi aldrig skulle kunna tänka oss för vi älskar livet och vi känner en ödmjuk tacksamhet över att få finnas till. Vi ser då och upplever det mesta som oerhört vackert och vi vill då också omfamna hela världen och allt som lever. Ja skillnaderna är ljusår emellan och varje människa som tvingas göra dessa ytterlighetsresor ser jag som det verkliga livets stora kämpar och hjältar.

Många av oss ytterlighetssjälar älskar att springa och springa långt för det får dig att hålla dig borta från oss eller att vi i alla fall inte bli plågade så ofta eller så mycket. Att springa oavsett fart är en sann och sund lycka för oss och det vi upplever när vi springer är som bomull för våra själar. Många av oss ytterlighetsmänniskor är framgångsrika och stora personligheter som beundras av många. Men även om vi vinner framgång och ära, så kan vi aldrig njuta fullt ut. Vi vet att du kan komma på besök när som helst och mer eller mindre oanmäld och då gör inga gamla meriter oss bättre rustade att ”mota dig i grind”.

Jag hurrar för idrottsmän, skådespelare och alla som gör beundransvärda prestationer. I mina tankar dock, ser jag den mot inre demoner kämpande människan, som inte ger upp utan för den osynliga inre kampen, som de mest beundransvärda. Jag har stor förståelse och respekterar själar som inte längre orkar föra kampen vidare. En kamp som inte har någon jublande och applåderande publik utan bara människor som står där vid sidan om och hoppas och lider och ännu mindre än vi själva vet när du är på väg bort.

Till mig har du kommit då och då i livet. Första gången för över 50 år sedan och ditt senaste jävliga besök för 10 år sedan. Det sista är en oärlig sanning för du har kommit och visat dig många gånger sedan dess. Men då har jag lyckats springa ifrån dig innan du blivit en börda och en jävlig plåga.

Så till er alla, som känner någon ytterlighetsmänniska som ni har kär och som får dessa oanmälda och oönskade besök: Ge aldrig upp hoppet för en lindring eller en total befrielse kan finnas i springandet eller annan fysisk aktivitet.

Till dig som tillhör den ej självvalda kategorin ytterlighetsmänniskor: Känn dig inte ensam för vi är många och säkerligen är vi några stycken som står på startlinjen i olika ultror 2019.

God Jul förresten oavsett vem du är och till vilken personlighetskategori du än tillhör, för det är ändå bara underkategorier för i grunden är vi alla ändå bara MÄNNISKOR!



Självbedrägeriets makt är stor men styrkan räcker inte just nu för att skriva om mig själv som ultralöpare p g a mitt vä knä, som omöjliggör spring. Jag pausar bloggen till jag vet mer om mitt ev "bäst före datum" då jag varit på MR och fått diagnos och rehabplan!

December 2018Posted by Roland Fors Sun, December 09, 2018 21:53:26

Då jag slängde in handduken på Grand Hotell i Mölle kl halv sex på morgonen den 3 november efter avverkade 98 km i Kullamannen Ultra på grund av mitt vänstra knä, som inte bara ömmade utan pulserade smärta kände jag en viss besvikelse men tänkte ändå att det kommer fler chanser. Jag tänkte väl lite på vad min mamma alltid sa: ”ont krut förgås inte så lätt” men tyvärr har ju även ont krut ett bäst före datum. Så frågan jag nu ställer mig är har jag nått ”bäst före datum” och är det kört för framtida ultror/långlopp? Ja vem vet men jag har lyckats med konststycket att bedra mig själv och mina skador under några år och trots dem springa diverse långlopp. Skador som jag med hjälp av ”ett psykologiskt självbedrägeri” lyckats lura mig att de inte är så farliga och inte känns.

Mitt vänstra knä var i stort sett nästan ospringbart veckorna innan Kullamannen Ultra men då tog jag en kortisonspruta och den psykologiska kraft det innebar, den oerhörda tilltron jag hade till kortisonet, gjorde att jag lurade mig själv att jag var skade- och smärtfri.

Jag vet att när jag sprang den första etappen, de första fem milen från Båstad till Ängelholm, att jag sprang och pratade med en like (han var skadad och gick med stavar i hopp om att klara). Då plötsligt vid en ojämnhet och fotnedsättning av vänster ben, jag skrek till av smärta i en ren reflex. Han undrade så klart, så jag sa då som det var men annars så höll jag masken. Jag trodde fullt och fast att jag skulle klara i a f 14 mil med ett skadat knä. Ja det fanns ett hopp inom mig att klara hela. Men verkligheten kom ifatt mig genom den kuperade terrängen på Kullaberg, då varje vänster fotnedsättning blev en plåga. Jag tog då ett mycket klokt beslut (för att vara jag) då jag ringde i avhoppar/ge uppklockan när jag kom till Grand Hotell i Mölle efter 98 km och drygt 20 timmar. De sista fem timmarna hade jag mer eller mindre släpat mig fram på ren och skär vilja.

Inte har mitt vänstra knä heller blivit bättre av den dryga månad som gått, snarare mycket sämre och då jag inte har något aktuellt lopp som jag kan lura mitt psyke med att jag är helt frisk och kan klara vad som helst, så har ju tankarna om min fysiska framtid kommit i fokus. Mina nära och kära säger: det är väl bättre att du kan springa en mil och kanske två än att totalförstöra dig med ultror på 10 – 16 mil. Detta har de så klart rätt i men jag vägrar ännu att kasta in handduken för gott, nej för faan än är jag inte golvad! Mitt hopp står nu till att sjukvården kan fixa knäet och göra det långspringbart igen. Har ju fått en tid för MR-röntgen den femte februari. Så jag har nu bestämt att jag inte ska trötta ut eventuella läsare med tjafs om mina krämpor så därför pausar jag bloggen till jag vet mer om min diagnos och om hur min framtid som långspringare kommer att se ut.

Så till er som följt mig, jag ger inte upp, gör inte ni heller det för jag kommer tillbaka men jag vet inte när. Om två veckor, en månad eller två. På ett eller anat sätt fortsätter jag blogga och det projekt jag i a f ska genomföra nästa år är att springa/gå hela Skåneleden 125 mil i mindre sträckor (ett par mil åt gången) och dokumentera sträckorna i bilder, filmer och med annorlunda kommentarer och info. Jag kommer dock inte att börja med det projektet förrän till våren, när den skånska myllan åter börja gro, flyttfåglarna återkommer och jag har jävligt mycket spring i benen (hoppas och tror jag).smiley

Så i hopp om en GOD JUL och BRA BÖRJAN PÅ 2019 så säger jag avslutningsvis som tysken: Auf wiedersehen! och hänvisar till en länk med sången "Jag kommer tillbaka" av liraren, dribblern och showmannen Nacka Skoglund!



Kanske borde jag inse vad jag inte vill inse!

December 2018Posted by Roland Fors Wed, December 05, 2018 11:50:29

Hälften av den första härliga veckan i advent har gått. Ljusstakar, stjärnor och glittrande granar lyser upp vår just nu mörka tillvaro. Ljusen påverkar även mitt just nu lite mörka och dystra sinne över min dåliga springförmåga p g a knäproblemen och ger mig i a f lite bättre feeling.
Adventstiden och julen är till skillnad för mig annars en hel del människors största plåga. Man kanske inte har någon att uppleva julen med, man kanske är hemlös, man kanske helt enkelt inte har råd att fira jul, man kanske avskyr julklappshysterin och alla inköp som inte precis gynnar vår miljö. Ja det finns många olika orsaker till varför man inte tycker om december månad med advent, jul och nyår. Varje år tänker jag att jag ska göra något för människor som har det så men i år liksom alla övriga år vid jul har jag dåligt samvete för att jag aldrig gör något och för att jag har det bra och andra inte. Så jag försöker alltid springa bort den dåliga känslan. Men i år är det inte så lätt då varje steg påminner mig om mitt vänstra onda knä.

Trots mycket ont i mitt vänstra knä bestämde jag mig för att springa en och en halv mil på asfalt i måndags. Det var en tuff början, sedan blev det lite lättare för att sedan känna de sista kilometrarna som mycket plågsamma. Men det gick och jag kände mig oerhört mycket bättre själsligt efteråt. Men att just nu ens tänka tanken på att springa ultror på 10, 13 och 16 mil är inte bara befängt utan dåraktigt. Så nu får det bli korta löpturer på asfalt med ständig värk i varje steg och ett hopp att jag inte förvärrar min skada/skador (är troligen flera). Hur som helst så har jag fått en tid för MR och den är så långt borta som den 5 februari. Så frågan är hur ska jag klara mig så länge utan att veta hur min kommande diagnos ser ut. ”Springa långt igen eller bara korta turer”. Operera eller inte operera. Den medicin jag fick utskriven för att lindra värk och inflammationer i mitt onda knä hjälpte tyvärr inte alls. Är väl bara dundermediciner med morfinliknande preparat som lindrar men samtidigt så kanske de föder ett begär och det vill man ju verkligen inte få.

I övrigt hittills i veckan har jag ägnat mig åt överkroppsträning på Sandskogens utegym här i Ystad. Ett Ystad, en småstad med väl bevarade gränder och gamla hus och kilometerlånga sandstränder och ett hav som lever sitt eget liv, med mängder av sjöfågel som guppar fram och tillbaka och upp och ner längs med strandkanten. Ystad är en vacker stad som fyller mitt hjärta med glädje och att få känna mig som om inte en gammal men väl Ystadsbo är härligt.

Så vad passar inte bättre än att avsluta detta inlägg med lite bilder från Ystad med lite Godjulönskningsmusik i väntan på julen, den som jag älskar så mycket.







Ja då är det bara att vänta på ny röntgen!

December 2018Posted by Roland Fors Sat, December 01, 2018 22:02:22

Min läkare ringde mig i tisdags och berättade om resultatet av min knäröntgen, som gjordes på båda knäna för att ev visa på skillnader. Mitt högra, som jag bara har lite ont i visade betydligt mer artros än mitt vänstra som jag har ont i vid varje steg jag tar. Kontentan av samtalet blev att jag troligen har en meniskskada eller lösa bitar i mitt vänstra knä och att det måste ske en magnetröntgen för att säkerställa rätt diagnos. Väntetid ca 1 – 2 månader, faan också men inget att göra något åt. Fick också medicin utskrivet för att lindra värken och inflammationer.

Ja, då är man, känns det som, tillbaka på ruta ett, (som strax före jul 2016 då jag började få ont i rygg och bröst, som senare visade sig vara en tumör i ryggraden). Nu är det så klart inte den graden av skada/sjukdom men oavsett grad så är jag inte springbar och det är deprimerande. För att jag ska må bra psykiskt så är spring och motion ett MÅSTE! Så nu blir det att försöka ändra om där uppe i skallen, så att jag kan försöka uppleva andra motions- och träningssätt lika roliga och ge mig, om än inte samma, men i a f ett liknande LUUUUUUUUUUGN som springet ger mig! För mig är springet som jag nog skrivit tidigare mitt Formel 1!

Nedanstående adventsljusstake får dock ge mig hopp inför 2019. I min förra blogg hade jag också den bilden men då var det andra datum som gällde. Nu gäller datumen dock åter igen ultralopp. Den 13 april Simris Alg Ultra 63 km, den 7 juni High Coast Ultra 130 km, den 1 nov Kullamannen Ultra 161 km och ljuset med datumet den 20 juli inom parentes är Swedish Alpine Ultra 107 km (som jag inte bestämt mig för hur jag ska göra). Ja att bestämma är nog inte längre så lätt att bara göra utan nu är det nog så att mitt vänstra knä kommer att bestämma det mesta. Ett par mil skulle jag väl kunna pina mig med värk men vad det i s f blir för konsekvenser av det. Ja det vet jag inte. Hur som helst så blev det dagen för anmälan till Swedish Alpine Ultra och som den just nu virrige och obeslutsamme mycket framtidsovetande "löpare" jag är så slängde jag trots allt in en anmälan. Så nu är jag anmäld till fyra lopp nästa år (se sammansatt anmälningslista nedan), vilket ju tyvärr kan vara fyra för mycket. Det får dock framtiden utvisa för det är ju trots allt 4,5 månader till Simris Alg Ultra.

Ha en trevlig första adventsvecka så får jag väl återkomma den andra advent med förhoppningsvis lite gladare och muntrare toner. Har en hyfsad förmåga att hålla ställningarna ändå utåt trots det inre uppror jag känner mot att jag inte kan springa. Lyssna gärna på min lilla sång och bildspel jag gjort för Kullamannens många anhängare på deras slutna sida. Den är gjord som en hyllning till alla som sprang 2018, ska springa 2019 och alla som hejade på vid sidan och arrangörerna med Per i spetsen. Den kan givetvis inte helt förstås om man inte är med i den gruppen och känner hela banan men sången känns väl ändå igen, eller? Tipp tapp tipp tapp tippe…… länk här

Skulle det vara någon som lyssnar på min tipp tapp-song härifrån denna sida så får ni se den som en tidig julhälsning till er från mig.

Next »