Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Återigen, en pojkes fantasi om att vara en stor stark gladiator!

September 2018Posted by Roland Fors Wed, September 19, 2018 12:39:09

Det är nu bara en dryg månad till starten av Kullamannen. Jag försöker verkligen balansera min träning så att kroppen ska hålla men också för att orka. Kommer inte att vara speciellt bra tränad, vilket jag givetvis hade varit med en yngre och lite friskare kropp för då hade jag vågat ta i mer. Men för att snart fylla 70 så är jag oerhört tacksam över att jag kan röra mig som jag gör. Jag slår mig definitivt inte för bröstet även om det kan verka så i många inlägg. Nej då, jag är ödmjukt TACKSAM och ser min hyfsade rörlighet som en fantastisk GÅVA, en FÖRMÅN och jag är mycket medveten om att den förmodligen inte varken håller eller orkar en Kullaman men det får den dagen visa. Jag har verkligen inte gett upp innan, nej då!

Efter ”dödens zon-varvet” (22 km) på Kullaberg i söndags har jag haft ganska trötta ben och ömmande knän (vä mest). Det hindrade mig dock inte från att i måndags springa 10 km i lugnt tempo i Sandskogens motionsspår. En stor eloge till Ystads kommun som håller Sandskogens motionsanläggning i ett fantastiskt skick!

I går tisdag sprang jag 10 km i ett halvkuperat spår med stavar i området kring Dag Hammarskölds Park samt därefter 5 km i Sandskogen. På fruns önskemål blev det sedan några mils tvåhjulshoj till det vackra Kåseberga.

I dag onsdag har jag varvat gående och småspring i ca 10 km längs med havet och bokat en tredagarsresa till Rom en vecka före Kullamannen. Ska åter igen peppa mig i Colosseum och fantisera att jag är en stor stark grym gladiator, som kan besegra vad som helst.smiley Ungefär som när man var pojke och fantiserade att man var alla hjältar man såg på film eller hörde talas om. Fast det ska sägas att jag aldrig varit en våldsam typ.

Colosseum har en omkrets på 524 meter och är 48 m högt, så ska man springa ett Kullamannen Ultra där, så får man kuta runt ca 300 varv och klättra upp och ner ca 90 gånger.

Utöver spring och cykling så har jag tränat överkropp (behövs verkligen) på utegymmet i Sandskogen. Efter min tumöroperation i ryggraden för ett år sedan har jag varit ganska återhållsam med överkroppsträning, så den känns verkligen.

Bilden visar då jag tar mig upp i en brant backe på Kullaberg i söndags trots stela och mjölksyrefyllda trötta ben (bara förnamnet mot vad som väntar) och inte är man speciellt gladiatorlik inte.smiley



Ett varv på "Dödens Zon"-banan på Kullaberg

September 2018Posted by Roland Fors Mon, September 17, 2018 10:38:19
Efter 15 mils bilfärd från Ystad till Mölle i går morse blev det sedan ett varv på "Dödens Zon"-banan på Kullaberg. Som stigfinnare hade gubben en bergsget vid namn Lars Kronfält. Ett stort tack till Lars som inte tröttande på gubbens sakta mak.

Hur det såg ut kan ses här i filmen "Dödens zon Kullaberg den 16 september 2018"

Att det är en tuff bana får bilden nedan på ett skrubbat knä visa. Liksom filmen visar allt annat än spring och i bland t o m "krypning". Dock så var jag i a f inte värre däran än att jag kunde köra 15 mil tillbaka till Ystad. Men tänk om jag skulle sprungit hem?smileyI övrigt under veckan som gått gällde egentligen cykling, allt för att spara vänstra hälen, men är ju ganska dålig på att göra som jag säger, så det blev väl ca 5 mil kutat. Cyklade dock i a f nästan 10 och var ute en gång på min enhjuling. Ett simpass har det också blivit samt lite överkroppsträning på Sandskogens utegym här i Ystad.

Inser efter gårdagens Kullabergskutande att jag borde träna backe och åter backe men vågar inte för hälens skull så att klara hela Ultran, blir tufft men skam den som ger sig, Jag ska kämpa!



Arrangörerna för Kullamannen gör det inte precis lättare!

September 2018Posted by Roland Fors Wed, September 12, 2018 12:12:25

Precis när man mentalt har förberett sig för hela Kullamansbanan, så slänger arrangörerna in en djävulsk passage till på Kullaberg med ytterligare en nedklättring och därefter troligt såphalt strandstensspring och nytt uppkrypande. smileyJag som tyckte jag mentalt hade accepterat banan och dess svårigheter, därmed inte sagt att jag skulle klara den. Så nu är det bara att träna mer mentalt och åka till Kullaberg med det snaraste, kanske redan på söndag. Men måste i så fall ha en karta över de nya delarna på ”Dödens zon-banan”, som den ju kallas. Ja arrangörerna gör verkligen allt för att Kullamannen Ultra ska bli lite av ett svenskt Barkley Marathon och att så få som möjligt ska klara loppet. Men så hade jag också tänkt som arrangör för att få intresset att växa. Ja jag som bara hade tänkt cykla denna veckan får så klart tänka om och försöka mobilisera kraft att ta mig till Kullaberg på söndag. Visst kan det vara tufft att cykla också men jag cyklar varken så långt eller så fort, är lite av en ”glidare”.smiley Hur som helst så har det blivit några mil hittills i veckan och ett par korta gå och springpass.

Förmodligen eller med all sannolikhet är inte böner till det väsen som kallas ”Kullamannen” tillräckliga utan nu måste jag nog försöka få till en slags omvänd pensionärsrabatt smileymed att maxtiden på 36 timmar höjs med en timme/år över 65. I så fall skulle jag få ytterligare 4 timmar på mig och det behöver jag sannerligen för jag kan nog inte tänka mig att försöka ladda för detta djävulska lopp ett år till. Det säger både det fysiska och det mentala stopp för, så Once in a lifetime, får gälla! Sedan kan jag ju ha Ultravasan som mål om fem år, då jag fyller 75 och Stockholm Marathon då jag är 80. Är helt realistiska mål men Kullamannen, den jäveln tar man inte vid hög ålder och förmodligen inte vid 70 men jag ska försöka, ska försöka, ska försöka klara det!

Återkommer på söndag med ev lite bilder på bergsklättring från Kullaberg. Börjar nu fundera på om jag ska springa med hjälm och/eller höja livförsäkringsbeloppet ytterligare. Men vad faan man kan snubbla inomhus.smiley

En härlig vecka men att jag ALDRIG lär mig!

September 2018Posted by Roland Fors Sat, September 08, 2018 15:19:11

En härlig vecka både vad gäller väder och träning efter den i somras ofrivilliga pausen p g a vänster häl. Jag är inte helt bra än, den känns men den håller och det blir inte värre. Så nu gäller det verkligen att ”balansera” och inte gå på för tufft. Men det är ingen större risk här i Ystad till skillnad mot i Höör, där jag hade mina tuffa terrängspår och den gamla nedlagda slalombacken att träna i. Här i Ystad är det relativt platt var man än springer.

Jag har varje morgon i sex dagar tränat springande och gående i två timmar. Men det är väldigt lättsprunget där jag springer längs med havet (bild från soluppgång i torsdags morse), i Sandskogens motionsspår eller på stadens gator.

Som sagt, en bra träningsvecka, i a f vad gäller antal sammanlagda mil (nästan 10, fast då med en tredjedel snabb gång). Utöver gåspring har det blivit ett halvlångt cykelpass och ett simpass samt lite träning i Sandskogens utegym (bara överkropp).

Då det var backträningen som fick mig på fall inför Swedish Alpine Ultra, så ska jag vara mycket försiktig så att kroppen håller. Jag vill ju så innerligt gärna stå på startlinjen utanför Hotell Skansen i Båstad klockan nio fredagen den 2 november. Sen hur det går är en helt annan sak. Kommande vecka ska jag cykla varje morgon i stället för att springgå, allt för att minimera skaderiskerna. Några springkilometrar ska det också bli och kanske då med lampan på pannan, vi får se.

Nedräkningen har i a f nu börjat på allvar men att jag aldrig lär mig, aldrig inser min rätta ålder, aldrig inser att jag inte har kapaciteten och förmågan, som vältränade unga atleter har. Några av dessa vältränade har anmält i ett facebookinlägg att de den 29 sept ska springa de första fem milen på Kullamannen runt Bjärehalvön från Båstad till Ängelholm. Vill väl visa mig duktig så anmälde mig också. Faan nu får jag bita i det sura äpplet igen. Jag är ju avhängd redan efter första kilometern. Men å andra sidan så skrev jag det, att jag kommer till start kl nio men sedan springer jag själv. Har förresten designat mig en egen Kullamannströja så jag inte fullständigt "binder ris åt egen rygg" utan i stället kan dra mig obemärkt bort om jag måste bryta.smiley Men som texten på tröjan visar så är det först efter 9,5 mil i Mölle som jag ger mig själv Godkänt!Det är inte precis alla deltagare i Kullamannen som har önskan om bra väder och lättspunget den 2 - 3 november utan vill ha såphala stenar, stormbyar mm. Därför tillbad jag det osedda väsen på Kullaberg som kallas Kullamannen och fick då till svar: Svaret kan ses här i en liten film från stenstranden innan Nimis och Arx.smiley

Avslutningen får bli en länk till ”Keep on running” med Spencer Davis Group från 1965, för 53 år sedan, då jag var 16 och bara sprang då jag hade en boll att springa med eller efter.smiley





”Spänn bågen gubbjävel och låt hellre strängen brista än…….”!

September 2018Posted by Roland Fors Sat, September 01, 2018 22:56:13

Tiden går jäkligt fort, nu bara två månader till start i Kullamannen Ultra. Förra året då jag var anmäld till Kullamannen Ultra var det otänkbart att springa då jag då rehabiliterade mig efter min ryggoperation. Och för att vara helt ärlig så hade jag med största sannolikhet fått bryta loppet även om jag varit frisk och någorlunda tränad. Det var urusla väderförhållanden och marken var som gyttja på sina ställen har jag förstått. Inte därför konstigt att bara en tredjedel av de startande kom i mål. Mycket tuffa tjejer och killar, män och kvinnor som klarade av hela distansen. Min beundran är ENORMT STOR och blir det sådana förhållanden även i år, så måste jag nog tänka till om jag ska starta.

För att jag en gubbjävel på nästan 70 (bara tre månader skiljer mig då den 2 nov från att vara 70-åring) skulle klara loppet under sådana förhållanden som förra året eller över huvud taget är väl realistiskt sett mycket små. Men jag vill ju så gärna försöka och som jag skrivit tidigare, så ger jag mig själv godkänt om jag tar mig de första nästan 10 milen från Båstad till Mölle. Allt därutöver är en stor fet bonus. Skulle jag tvingas bryta och inte komma till Mölle och ca 10 mil så skulle jag bli besviken och se det som en flopp. Om jag inte blir skadad eller sjuk förstås för då är det ok att bryta var det än sker. Men jag ska kämpa!

På tal om ålder, så glömmer jag inte då en granne som var 10 år äldre än jag sa då jag precis fyllt 60: Roland det är en enorm skillnad på att vara 60 och 70. Vad han menade var att det märktes rejält att man blev äldre och inte orkade lika mycket. Han sa också: Jag märkte ingen skillnad på när jag var 50 och 60. Han hade så rätt min granne. Jag märkte inte någon större skillnad i ork från 50 till 60 men från 60 till 70 är det verkligen märkbart. Dock ska sägas att jag har en granne som är 93 och kastar sig på cykeln och drar i väg i världens fart på sina dagliga tvåmilsrundor. Men man måste ha bra arvsanlag, vara lite klok och ha tur samt leva någorlunda hälsosamt om man ska behålla den fysiska och mentala kraften. Så här är en länk med en hyllning till alla gamla gubbar Old man” med Neil Young.

Ja inte är jag väl speciellt klok, som vill springa Kullamannen Ultra och än mindre klok är jag väl, som har en blogg som gång efter gång efter gång bara ältar Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra som ett mantra! Men även om jag är en naiv gammal gubbe så är jag realist när det gäller Kullamannen Ultra och jag mäter mig inte med en endaste deltagare för jag förblir jumbo från start till dit jag kommer. Det är jag stolt över men stoltast är jag över att ”våga” trots en sliten gammal kropp. Och visst faan ska man ha rätt att känna den stoltheten. Sedan finns det ju massor av olycksfåglar som kraxar: ”vad är det för fel på honom” eller ”han kommer aldrig i mål” osv osv. Men det skiter jag i för hellre ”spänna en båge som brister än att inte spänna den alls”.

En hyfsad träningsvecka efter att jag i nästan två månader avstått träning p g av inflammation i vänster häl: 2 korta snabbpass på 5 km vardera, ett intervallpass på 7 km, ett gå och småspringa 10 km-pass, ett distanspass på 20 km och en lättare vandring på 15 km (vandring är viktig för det blir många mil gående i Kullamannen). Utöver spring och gång har det blivit några mils cykling och enhjulscyklande.

Snart är det dags att börja springa i mörker med pannlampa och det är en jäkla skillnad mot att springa i dagsljus vill jag lova, som ”natt och dag”.smiley För med mina billiga pannlampor för några hundralappar står mitt hopp till att arrangörerna hänger reflexmarkeringarna mycket, mycket tätt för att inte gubben ska hamna i något slags ekorrhjul någonstans på Kullaberg.smiley



Ett år efter operationen och mitt hundrade inlägg

Augusti 2018Posted by Roland Fors Tue, August 28, 2018 13:30:36

För precis ett år sedan i morgon, den 29 aug opererade jag bort en tumör i ryggraden. När jag rullades in för operation, så visste jag inte om det var en godartad eller elakartad tumör. Mina MR visade att den troligen var godartad men till 100 % visste man inte. Hur som helst så gick operationen bra. Hela tumören, som tryckte på nerver togs bort och den var godartad. Dagen efter operationen började sedan min rehabilitering och träning för att åter igen kunna springa och springa långt. Fyra månaders frånvaro från spring var sjukgymnasternas första stränga order men redan efter en och en halv månad tog jag mina första springsteg. Då hade jag redan trots att jag inte visste hur det skulle bli med långspringet planerat för mina tre ultror i år.

Den första ultran, Simris Alg Ultra på drygt sex mil klarades av i april men sedan fick jag ”bita i gräset” den 14 juli, då jag tvingades ”kasta in handduken” inför Swedish Alpine Ultra. Inte för ryggproblem utan för att jag överansträngt min vänstra häl och fått en hälseneinflammation. Som jag tidigare skrivit så var det extra tufft då jag hade åkt upp till Kiruna och Nikkaluokta och bara dagarna innan insett att jag var en dåre, en ”toker” om jag deltog och sprang de nästan elva milen i tuff fjällterräng. För en gång skull var jag då en ”kloker”. Men mellan tokeri och klokhet är det inte så långt så blir väl en ”toker” igen den 2 nov inför årets STORA MÅL, KULLAMANNEN ULTRA 161 km. Bara att skriva 161 km känns tufft och att dessutom veta exakt hur det kommer att kännas, när man är på ”gränsen”, som jag varit många gånger tidigare och även passerat den känns verkligen i hela kroppen. Men jag ska göra ett försök och tiden fram till start kommer om mina träningsplaner håller att innebära många korta snabbhetspass och färre långdistans (allt för att spara min vänstra häl), mycket cykling samt enhjulscykling och simpass. Min häl känns lite mer efter förra veckans långdistans men är ganska ok idag, även efter gårdagens korta snabbpass i motionsspåren i Sandskogen. Motionsspåren som här i Ystad är befriade från kuperad terräng och mycket lättsprungna, så 5 km i 12km-fart är numera för mig rejäla snabbpass med en i mål mycket flämtande gubbe.smiley

I dag vilar jag från fysiska aktiviteter och i morgon blir det lätt vandring runt en vacker fågelsjö ett par mil bort, Krankesjön.

Avslutningsvis: detta är det etthundrade inlägget sedan jag startade denna blogg för elva och en halv månad sedan och jag liksom ni få läsare måste ju ställa oss frågan: ”hur faan kan man skriva så mycket om så lite”? Ja inte faan vet jag! Det enda skulle väl i så fall vara att jag är "gubbe" och vi är ju kända för att vara lite dryga och långrandiga. smiley



Jag fick ett svar: "MIN HÄL HÅLLER i a f i FEM MIL!

Augusti 2018Posted by Roland Fors Fri, August 24, 2018 08:51:26

Ja, jag skriver fram och tillbaka, om skador och vila men sedan så vilar jag alls inte så länge som läkaren säger, så förstår mer än väl att man tror att jag lever i en fantasivärld där sanningar och påståenden blandas huller om buller. För att direkt ta död på om jag är en mytoman så säger jag: JAG ÄR ALLTID FULLSTÄNDIGT SANNINGSENLIG men jag är mycket medveten om att jag ger en information och sedan efter någon vecka en ny motsträvig info. Detta har att göra med att jag ju så gärna vill vara skadefri och kunna träna ordentligt mot mitt STORA MÅL: KULLAMANNEN ULTRA! Så därför gör jag många gånger tvärs emot vad läkarvetenskapen säger till mig att göra och blir lite granna min egen chansläkare!

Så tidig morgon i onsdags tog jag tåg och buss från Ystad till Båstad. Jag promenerade sedan ett par km till Norrvikens trädgårdar där Kullamansstarten går kl 11 den 2 nov (trodde jag men starten är ändrad till kl 9 vid hotel Skansen i Båstad). Mitt mål som jag hade var att gående och småspringande ta mig fram till Ängelholm och de ca 5 milen längs med Skåneleden under 8 timmar. Åtta timmar är gränsen i Kullamannen Ultra för de som inte hunnit fram då får stiga av loppet. Jag kan direkt säga att ingen klarar att gå den sträckan utan att springa och komma fram i Ängelholm innan repet dras. Man måste alltså springa en hel del, vilket jag gjorde trots mina problem med vänster häl. Visst kände jag av hälen men det var ingen större smärta utan mera av obehag. Träffade på ett par kvinnliga vandrare som jag pratade med om att jag sprang trots en hälsensinflammation, vara den ene sa: du var mig en knepig en. Hon slog nog huvudet på spiken för det är kanske det jag är.

Hur som helst så sprang jag in i Ängelholm med bara 2 minuter till godo, 7.58 och sedan kunde jag gå till hotellet för att vila. Det kan jag inte den 2 nov för då är det elva mil ytterligare att springa/gå innan jag går i mål i Mölle efter tre avlutande Kullabergsvarv. Ja i dagsläget med den brist på kvalitativ träning jag haft de sista två månaderna så ser det minst sagt oövervinnerligt ut. Men jag har ju två månader på mig och jag fick ett positivt svar: min häl håller i a f för fem mil på ojämnt underlag.

Gjorde som vanligt en film om mitt spring runt Bjärehalvön, vilken kan ses här.

I går torsdag efter de fem milen på Bjärehalvön skulle jag egentligen kutat lika långt fast då från Ängelholm till Mölle. Jag kände mig väldigt trött på morgonen och insåg att jag efter nästan två månaders vila var långt ifrån min gamla kondition, så jag tog tåg och buss till Mölle och sprang bara ett Kullabergsvarv på knappt två mil innan jag åkte hem till Ystad. Bilden visar en gående svettig vandrare in i Mölle hamn. Ca 7 mil på två dagar är jag jäkligt nöjd med.

Så nu gäller det att försöka lägga upp ett lagom men bra träningsprogram för två månader som höjer mig både vad gäller kondis och snabbhet för annars är jag direkt rökt innan de avslutande tre Kullabergsvarven börjar (de sista 6,6 milen). Får jag bara vara någorlunda skadefri så tror jag mig i a f klara de första 9,5 milen mellan Båstad och Mölle. Får väl avsluta med en länk till "Always look on the bright side of life" vilket jag säger till mig själv för vad faan är en lite ömmande häl mot att ........







Gubbe på hal is igen (förlåt asfalt)

Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 19, 2018 19:02:49

Så har jag då återupptagit enhjulscyklandet efter två månader, då jag började känna av vänster häl och vi intensifierade vår flytt till Ystad. Att enhjulscykla på en 36-tums enhjuling kräver övning och åter övning och gör man längre uppehåll, så märks det verkligen. När man sitter på en 36-tummare så har man ingen möjlighet till fotkontakt med marken så man måste veta vad man ska göra. Det måste sitta i ryggraden. Nedan är en gammal bild på mig då jag enhjulade mig runt Vättern och får visa på hur högt man sitter.I dag söndag den 19 aug så tog jag bilen och enhjulingen till längst in i ett industriområde här i Ystad, där jag kunde vara mer eller mindre för mig själv och öva påstigningar, avstigningar, slalom och distans. I början var jag ganska osäker och t o m lite rädd, vilket också visade sig vid en misslyckad avstigning, som slutade i platt fall baklänges. Som tur var inga skador. Har varit väldigt förskonad från fall under de 16 år jag kallat mig enhjulare. Bara en handfull fall som gett kortare bestående men, som skrubbade knän och armbågar. Gjorde en liten film i mars om mig själv som enhjulare, så den får vara med en gång till. Länk här!

Då jag nu inte springer några längre distanser, bara går lite fortare än vanligt och ibland tjuvspringer lite trots läkarens dom på 3 månaders vila, så blir enhjulscyklandet ett bra träningskomplement. Eller rättare, jag känner mig inte som en gammal gubbe. Blir alltid imponerad av äldre som kämpar på och inte bara blir sittande. Såg att den gamle stavhopparen Hans Lagerkvist, nu 78 fortfarande hoppar stav. Visserligen "bara" 2.80 men visst faan är det bra? En man, en gubbe ska röra på sig för då mår han bra och lever förhoppningsvis längre (vill jag tro i a f) och det gäller ju så klart kvinnor också.

På onsdag och torsdag ska jag ta mig runt både Bjärehalvön och Kullahalvön gående så fort jag kan. Måste uppleva hur hälen känns efter de drygt 10 milen och därefter utvärdera och bestämma träning/vila fram till Kullamannen i nov. Vill ju så gärna deltaga och eftersom jag inte kunde starta i Swedish Alpine Ultra så är min önskan om att få vara med än större.

Det skulle vara en fjäder i hatten och lite av en bragd om jag klarade hela Kullamansdistansen men som jag skrev i tidigare inlägg så ger jag mig själv godkänt om jag tar mig de 9,5 milen från Norrviken till Mölle. Allt där utöver är bara en bonus och ger hatten en större fjäder.smiley



Jag tog mig till havet och YSTAD

Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 12, 2018 07:58:15

I en vecka har vi nu bott i Ystad. Stigit upp med ett leende med havet så nära och att nu är stor trädgårdsskötsel och gammalt hus med alltid behov av renoveringar ett minne blott. I morgon överlämnar vi nycklar till husets nya ägare och säger, ”Hej då Höör”. Men det är med en underbar glädje vi minns vårt hus och vår stora trädgård där våra barn har lekt och blivit vuxna och där jag från början tyckte det var ganska roligt att sköta trädgården och fixa med huset.

Allt förändras dock så att bo i en totalrenoverad trea med utsikt i Ystad är i alla fall just nu fantastiskt skönt och att få stiga upp, ta en frukost och ge sig ut på en tidig promenad eller som i går morse ta en cykeltur längs havet är en bonus och förmån. Jag måste ju också erkänna att jag har saknat havet i de drygt 30 år jag bott i det natursköna Höör, saknat lukten av tång, mistlurars tjut, se vågornas kamp för att slippa dö då de träffar strandlinjen samt så klart att kunna ta ett uppfriskande havsdopp när som helst. Se här en film jag gjorde igår.

Så vad gäller träning för den vecka som gått, har det blivit promenader, cykelturer och en del sim i havet. En vecka som inte på något sätt kan gå under beteckningen ”träningsvecka” utan mera ”sista sucken med huset” (sett till att tömma det helt, anlita städ och fönsterputsfirma och klippa häcken för sista gången) samt att bara njuta av sommaren i turiststaden Ystad.

Har jag tänkt på långspring och Kullamannen Ultra? Jo visst, men jag försöker så gott jag kan att bara tänka på vad jag just nu kan göra och det är jävligt mycket, så jag är glad för det, så springet får vänta ett tag till och vänstra hälen får vila så mycket som det är möjligt.



"Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja....

Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 05, 2018 19:01:34

Ja så sjöng ju Sven-Ingvars och Sven-Eric Magnusson en gång i tiden och även om jag inte är jätteförtjust i låten så är texten talande. För varför in i helvetes jävlar ska jag sörja ett missat Swedish Alpine Ultra, som ju bara är ett motionslopp i raden av många. Nej förlåt, det är inte ett lopp i raden av många det är ett mycket speciellt lopp och få förunnat att deltaga i, då deltagarantalet är begränsat till ca 50. Det är ungefär som när man sjunger för Lotta på Bråkmakargatan, som fyller år, ni vet den här: ”För det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag”! Men från och med nu får det vara punkt slut med ältandet om bakslaget med Swedish Alpine Ultra och att jag inte kunde starta p g a min hälskada. Det var en flopp verkligen, årets flopp, som jag nu lägger till handlingarna.Från och med idag den 5 aug kommer jag att kämpa på med att röra på mig på olika sätt så mycket jag kan trots skadan för att hålla drömmen och årets största utmaningsmål ”Kullamannen Ultra” levande. Så fortsätter därför att skriva blogginlägg, om kanske dock inte så ofta, vilket nog är bra för mig och min fokus och för att ultrakampen ska fortsätta.

Så jag har verkligen inte kastat in handduken för Kullamannen Ultra men jag har omprövat hela loppet i förhållande till min kropp, mina småskador och min ålder.

Jag ger mig själv ”godkänt” för att klara de 9,5 milen från Norrviken till Mölle (innan de tre varvloppen runt Kullaberg sedan börjar).

Ger mig själv ”med beröm godkänt” för 9,5 mil till Mölle + ett Kullabergsvarv på 2,2 mil totalt 11,7 mil oavsett tid.

Ger mig själv ”med utmärkt beröm godkänt” för 9,5 mil till Mölle + två Kullabergsvarv på 4,4 mil totalt 13,9 mil oavsett tid

Ger mig själv ”EN BRAGDMEDALJ” om jag klarar hela loppet och de 16,1 milen även om jag skulle komma över maxtiden på 36 timmar med en eller några timmar.

Ovanstående betyg är satta med realism och utifrån de erfarenheter jag fick i våras och nu i sommar med skadeproblem och insikten som jag egentligen redan borde ha haft, om att jag fyller 70 om ett halvår och att min kropp är ganska sliten.

Så nu är det nya tag som gäller eller som Sven-Ingvars sjöng ”Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja tiderna som flytt”. Hälproblemen får jag nu sluta att fokusera på utan i stället lägga all fokus på det som jag kan göra och min övriga kropp som ju är frisk och skadefri. Har förresten cyklat många mil de sista dagarna, så det är ju alltid något....



Läkarbesöket i dag gav inget kortsiktigt hopp

Juli 2018Posted by Roland Fors Mon, July 30, 2018 13:16:57
Läkarbesöket idag visade åter på en inflammerad häl. En hälsena som i a f inte är av men som måste/bör vilas i ca tre månader. Tre månader utan träning inför Kullamannen Ultra ger ju inte mig de bästa förutsättningarna att klara det loppet. Ska i a f försöka vila från spring en månad så kanske kanske. Hoppet finns alltid. Förresten så hittade läkaren ett fästingbett på baksidan av vaden som blivit Borrelia (ja han, läkaren trodde det i a f). Så en penicillinkur blev det i a f. Alltid något sa han som såg Åmål, eller vad man nu brukar säga. Men inte FAAN är det roligt med hälen inte när man har springet som sin medicin för att må bra. Jag kan cykla, enhjulscykla, paddla, simma men inget går upp mot springet för det är psykets formel-1-medicin och helt jävla gratis och receptfritt. En dundermedicin för att sjunga även om man inte kan och inte heller har krökat!smiley

Hur som helst så är snart flytten till Ystad klar men faan vilket jobb. Att flytta till större är aldrig problem men till mindre sliter på psyket för alla gamla nostalgiska saker måste bort. Och nu när vi slängt och slängt och gjort oss av med så är det UNDERBART, en FRIHETSKÄNSLA. Förstår inte saksamlare och loppisspringare som fyller sina bostäder med prylar men å andra sidan så förstår de inte heller mig. Men kan ju förstå yngre och medelålders människors intresse för saker.

Innan vi köpte vår lägenhet i Ystad så tittade vi på några stycken andra och minns en med största obehag för i den var det saker, saker från golv till tak. Jag mådde illa, så den titten tog inte många minuter. Kommer åter tänka på den gamla låten med Edvard Persson "Man kan ingenting ta med sig dit man går" eller som den heter "En fattig trubadur" och visar en bild från ett loppis och vet av bekanta att det ser ut så på många loppisar när de öppnar, huuu jag ryser!smileyJa nu blir det i a f ett försök till träningspaus fram till september, då jag åter ska försöka kuta lite mer igen och se hur långt vingarna då bär. Är det möjligt, är det möjligt med 161 km den 2 - 3 november??? Om och ifall är gubbjäveln väl värd en bragdmedalj!smiley

Fast som jag brukar säga, att enhjulscykla Haparanda - Ystad, nästan 200 mil på 23 dagar, som jag gjorde 2006 är peanuts, i förhållande till att alltid bara vara människa och leva upp till samhällets, omgivningens och de egna kraven. Så i förhållande till det är 161 km och två dagars spring blott en blinkning i det stora hela.smiley

Måste tro att det är möjligt trots skada och ingen ungdom

Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 19, 2018 11:43:53

Pausar bloggen från och med nu till sept, som skrivits i förra inlägget. Måste dock tro och kämpa för att Kullamannen Ultra är möjlig trots hälskadan och att jag inte precis är någon ungdom. Lägger därför in en bild då jag sprang Kullamannen som träning i juni (på två dagar dock och bara ca 12 mil). Bilden är från Kullens högsta topp, Håkull. Då var det nästan outhärdligt varmt, vilket det så klart inte blir i nov. Hur som helst så ska jag ta mig faan göra allt som står i min makt för att komma till start. Sedan får jag ju se hur länge vingarna i s f bär. Fördelen med Kullamannen Ultra är att man kan bryta var som helst och bli hämtad ganska fort, vilket ju man så klart inte kunde i Swedish Alpine Ultra.

På tal om Swedish Alpine Ultra så skäms jag lite då jag gick med i en facebookgrupp och var väldigt aktiv innan start men sedan så då jag tvingades slänga in handduken så inaktiverade jag mitt facebook-konto i ren depression över att jag inte kunde starta. Det var verkligen tufft att behöva dra sig ur ett lopp som man sett fram emot och laddat för sedan i okt förra året så i besvikelsen försvann jag bara bort i Swedish Alpin Ultras grupp. Ska aldrig med skriva någon annanstans än här, för det blir bara fel. Skrev ju som jag var ett jävla proffs och sedan kommer man inte alls till start, jag skäms!

Men som frun säger: du kan göra ett nytt försök nästa år. Ja vi får väl se, nu gäller det att bli skadefri så att Kullamannen Ultra är möjlig och inte kraxande olyckskorpar får rätt när de säger: din kropp håller inte för 161 km i tuff terräng, det är omöjligt att du ska klara Kullamannen Ultra, helt omöjligt! Vet inte om jag kan ladda ett år till för Swedish Alpine Ultra med alla kostnader, resor mm som det innebär. Men får se! Så kanske blir Kullamannen Ultra det sista ultraloppet för mig, då jag inser skaderiskerna. För mig är det viktigare att kunna springa ett par mil då och då än att springa en ultra. Vill jag sedan göra något spektakulärt utmanande så är ju enhjulingen en stor möjlighet. 500 mil på ett hjul runt hela jäkla Sverige på 100 dagar, det ni!smiley

Så avslutningsvis och mot bättre vetande och jävligt mycket naivt tänkande om mig själv och min förmåga pausar jag bloggen med: INGENTING ÄR OMÖJLIGT SÅ LÄNGE DET FINNS LIV! så på återhörande i slutet på augusti eller början av september! Ska då vara lite mer ödmjuk så man inte faller så jävla tungt i själen som efter att ha fått kastat in handduken till Swedish Alpine Ultra!smiley

Next »