Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Att slösa energi och/eller vara en "energitjuv"!

September 2017Posted by Roland Fors Thu, September 28, 2017 09:14:01

Att jag har en blogg som dagbok är kanske lite skrattretande och minst sagt patetiskt för de flesta men då jag inte vill vara som många andra gubbar, som självömkar, gnäller och gör sig själva till det enda samtalsämnet i hemmet, har jag den. Jag kan skriva av mig lite här om hur jag känner, mina framtida mål och i och med det behöver jag inte ta upp allt med frun och vara hennes ”energitjuv”. För det ska gudarna veta att det är många män och inte bara gubbar som är stora energitjuvar i hemmet, fast de flesta är inte ens medvetna om det. Förresten så är energitjuvar inte bara män och de härjar inte bara i hemmet. Man kan möta dem på jobbet, de kan finnas i släkten och i bekantskapskretsen. Det alla energitjuvar har gemensamt är dock att det de säger tycker de är det viktigaste och de lyssnar sällan på andra. Talar någon annan i deras närhet om något de inte känner till så gör de allt för att byta samtalsämne för att sätta sig själva i fokus igen. Men vad göra om man träffar på en sådan. Prata med dem och få dem att förstå och hjälper inte det så får man hålla sig undan dem. Själv har jag väl tyvärr tidvis varit lite av en energitjuv med fullt fokus på mina projekt och utmaningar. Blir jag numera lite för fokuserad på mig själv så säger frun: nu är du en energitjuv” och det hjälper direkt. Men det ska gudarna veta att en vecka innan min operation och två veckor efter så var jag en självömkande, gnällig energitjuv men nu är det mycket bättre. Nog om fullt fokus på mig själv och energitjuvar och i stället till träning.

I måndags den 25:e, en härlig sensommardag blev det en förmiddagsvandring i Långstorpsslingan, ett 10 km ganska tufft terrängspår. Jag gick då med stavar och fick sedan en jäkla träningsvärk i axlar och nacke. Är inte van att använda stavar men inser nu allt mer dess betydelse för träning av överkroppen. Jag gick även senare på dagen runt Vaxsjön ett varv (3 km) när frun som vanligt sprang sina två.

Tisdagen bjöd också på ett fint väder, dock inte så fint som måndagens. Det blev ett gåpass på förmiddagen i ett 5 km långt motionsspår runt Orups rehabiliteringssjukhus (ganska passande eller hur) och ett gåpass på eftermiddagen på 3 km, runt Vaxsjön.

I går onsdag gick jag Långstorpsslingans 10 km med stavar igen, vilket sannerligen är en bra och hård träning, som suger musten ur mig. Jag hoppas och tror inte den träningen förstör min ännu mycket känsliga rygg men visst känner jag av passet i rygg, axlar och nacke efteråt. När jag avverkat 10 km så är jag trött, mycket trött. Men jag har mycket överskottsenergi nu som måste ut på något sätt och långa gåpass är det enda jag får slösa energi på. Slösar jag ingen energi så går jag upp i vikt direkt, då jag gärna äter. Att gå upp i vikt och vara överviktig är detsamma som att ge kroppen stryk (ryggen nu efter operationen och mina diskbråck samt mina atrosknän) så det gäller att ha kaloribalans. Inte äta för mycket och motionera desto mer, vilket inte alltid är så lätt för mig med i grunden en problematik att aldrig hur mycket jag än äter, känna mig riktigt mätt.

I dag torsdag gick jag bara en 5 km-runda på morgonen, då jag kände att ryggen stramade väldigt mycket när jag steg upp. Så nu ska det bli lite lugnare gång kommande dagar.

Utöver alla gå-pass som redovisats så har jag självklart även ägnat mig åt mjuka kroppsegna rörelser. Jag känner att det går framåt men att det fortfarande är en lång väg (många mil att vandra) innan jag är färdigrehabiliterad och kan jobba och springa igen. Men o vad jag längtar till cykeln om två månader och första springstegen vid juletid. Vilken julklapp "the best ever". Men enhjulingen får nog stå ända till våren.



"Upp som en sol och ned som en pannkaka"

September 2017Posted by Roland Fors Sun, September 24, 2017 11:54:12

Att bära sig dumt åt, är en mening jag känner väl. För jag handlar många gånger utan att tänka innan och det får så klart konsekvenser då och då.

Efter att i lördags morse ha varit vid Vaxsjön och gått 3 km medan frun sprang redan kl halv nio på lördagsmorgonen ”morgonstund har guld i mund”, som ni vet, kände jag mig i ganska bra form i a f psykiskt. Natten hade varit hyfsad och efter en välsmakande förmiddagsfrukost satte jag mig vid datorn och ”lekte” lite med filmskapande. Jag har nu i min rehabperiod mycket tid att göra av med som jag innan när jag var helt frisk var ute och sprang, cyklade, enhjulscyklade och paddlade men också skötte trädgård, hus och hem och alla tänkbara hushållssysslor, vilka jag nu inte kan/får göra. Efter att ha suttit vid datorn en stund gick jag då och då och tittade ut genom våra balkongfönster på andra våningen. Inte för att jag var nyfiken på världen utanför utan för att se så att inte en skock skator intog vår gräsmatta på framsidan och hackade sönder den på nolltid i sin jakt på larver. Varje höst så lyckas de slita upp vår gräsmatta så till den grad att den inte återhämtar sig förrän till juli året efter. I vanliga fall bryr vi oss inte men då vår jakt efter ett bra boende i Ystad just nu är är intensivt så kan det bli så att vårt hus ska säljas omgående och då vill vi ju helst att vår gräsmatta på framsidan ska vara en gräsmatta fullt ut och inte bara en tova här och där.

Då jag vid lunchtid tittade ut satt det en skock skator och slet upp gräset. Jag ska då gå ut på balkongen för att skrämma bort dem men får inte upp balkongdörren, som ibland sväller. Jag får då lyfta den med all kraft i handtaget uppåt. Då jag gör detta går det som elektriska stötar genom ryggen, axlarna, nacken och där jag opererats och då först inser jag: vad är det jag gör? Jag får ju bara lyfta högst 2 kg i mer än en månad till. Jag känner att ryggen plötsligt är annorlunda, värker mer och min ångest väller över mig och mina tankar är: har jag förstört nerverna där tumören satt? De nerver som tumören tryckte på.

I ren ångest och desperation bestämmer jag mig för att gå en lång promenad i rask takt för att utvärdera. Det blir ett varv runt Dagstorpssjön (10 km). I början kände jag mycket smärta och värk i rygg, axlar, armar, bröst men allt eftersom kilometerna avverkades kändes det i alla fall lite bättre. Men sen var jag slut i både kropp o själ. Resten av lördagen gjorde jag ingenting, då jag kände stor psykisk rädsla för att jag förstört något efter operationen. Jag somnade sent på natten av ren utmattning efter att ha läst en bok om flyktingmottagandet i Malmö efter andra världskrigets slut.

När jag vaknar vid fem på söndagsmorgonen känner jag mig ungefär som jag varit ute och sprungit 6 – 7 mil dagen innan. Lite utbränd och konstigt trött men också som att jag har träningsvärk. Jag går en lugn promenad på 3 km på söndagsmorgonen och en ca 4 km lugn promenad på eftermiddagen denna fantastiska sensommardag den 24 september. Givetvis tränar jag snälla träningsrörelser av nacke, axlar, rygg, armar, ben i hemmet med endast kroppen själv som redskap. Men att tro att jag som Zlatan kan komma igen mycket tidigare än vad läkarexpertisen säger är nog ganska befängt, snart 70 som jag är. Men visst är jag en överlevare med hög målsättning att komma igen och springa och cykla enhjuling långt igen.

Ja upp som en sol och ned som en pannkaka är ju något som jag känner väl, så det är inget som är speciellt ovanligt för mig för är det något jag är mästare på så är det "ups and downs" men inte att skrämma bort skatorsmiley.



It's a long way to Tipperary, it's a long way to go

September 2017Posted by Roland Fors Fri, September 22, 2017 12:47:52

It's a long way to Tipperary, it's a long way to go är en gammal irländsk folksång som jag fick upp I mitt huvud mycket tidig morgon då värken och avsaknaden av sömn gjorde sig påmind. Jag blev oerhört glad över tumörbeskedet här om dagen men inser också att jag har en lång väg att gå i min rehab. Visst skulle jag kunna stoppa i mig lite starka värktabletter men jag är just nu envis, som den småländske gamle gubbe jag är, på att låta alla medikamenter vara utom en Treo någon gång. Kanske måste ompröva beslutet så småningom och ta i akuta lägen men vi får se. Jag kör på utan så länge det går.

I går dagen efter tumörbeskedet gick jag in på Österlen Spring Trail-sidan (ny bana 2018 på 60 km i ställe för som tidigare 47 km), Ultravasa-sidan (90 km) och Alpine Swedish Ultra-sidan (107 km på Kungsleden mellan Nikkaulokta och Abisko) dels för att peppa mig, dels också med tanke på att eventuellt anmäla mig till dessa lopp för 2018. Det är dock bara Ultravasan som har öppnat sin anmälan till 2018 och det vore väl rent ut sagt jäkligt vansinnigt att i ett så här tidigt skede i min rehab anmäla mig och sedan få kasta in handduken och då bli deppig av det. Men när Österlen Spring Trail öppnar sin anmälan den 29 oktober anmäler jag mig nog i alla fall, så att jag har ett träningsmål att se fram emot. Det är ju mer än en månad dit så min rehabilitering borde ju ha tagit ett stort kliv framåt, även om jag då inte får springa, vilket jag får göra först vid årsskiftet (lite lätt). Österlen Spring Trail är den 14 april 2018, så det blir tufft med träningen (bara tre månader drygt) varav minst två månader i vinter.

Så ovanstående text får väl åter visa på att min personlighet visar på stor avsaknad av tålamod, balans och att vara lagom. Ord som lagom och balans finns bara som ord (begreppen om dess betydelse är jag tämligen osäker och ovetandes om). Balans är jag visserligen bra på men bara då det gäller att enhjula mig fram. Bilden får väl i alla fall visa på att jag är medveten om att det är en lång väg att gå men också lite av min fruktansvärda envishet att nå bestämda mål.

Träningen i går och idag har varit desamma som tidigare dagar. Lätta rörelser med nacke, armar, axlar, mage, rygg och ben inomhus flera gånger om dagen samt promenader. Två promenader på resp 4 km i går och idag endast en men då en lite längre sådan runt hela Dagstorpssjön 10 km (grusväg ca 9 km och asfalt 1 km). Bra underlag men kuperat på sina ställen och uppför är det verkligen inte lätt att ha ryggen rak och uppsträckt som jag ska/måste ha, så då går det i snigelfart. Efteråt var jag totalt slut och fick lägga mig men det gör så jävla gott för psyket att få röra på sig!

Hur som helst, jag jobbar på både med syfte och mål att springa långt igen men också, vilket är mycket viktigt, komma tillbaka till jobb igen. Dock är mitt jobb på ett korttidsboende ganska fysiskt tungt så innan årsskiftet är nog inte möjligt men sedan så. Fyller ju snart 69 så skulle ju inte behöva jobba men känslan av att behövas och att jobba tillsammans med mina duktiga kollegor och för våra brukare och bidra till en positiv verksamhet betyder mycket för mig. Så lika mycket som jag längtar efter att springa igen, lika mycket längtar jag tillbaka till jobbet. Även om jag då och då tidigare, när det varit tufft funderat på att sluta. Men vill ju försöka klara mitt mål att jobba på en tjänst till jag fyller 70 och därefter vara timanställd.



Det blir varken skumpa eller gravöl bara sann äkta glädje och lycka!

September 2017Posted by Roland Fors Wed, September 20, 2017 17:00:33
Så fick jag då äntligen beskedet jag hoppats på att tumören skulle vara godartad, se utdrag av brev nedan. Men det blir ingen skumpa för att fira, då alkoholen för mig inte är bra och som jag måste avhålla mig från då den bara förstör. Men om det blivit ett negativt besked, att tumören varit full av cancer och metastaser, hade jag då avstått alkoholen (gravölet)? Den frågan kan jag inte besvara! Hur som helst, jag är nu bara glad och lycklig och kan se framåt igen. Visserligen har jag ju mina diskbråck kvar men då jag kommer att genomgå nya MR-undersökningar för att följa ryggraden och att inte fler tumörer dyker upp eller att allt inte är borta så får framtiden utvisa vad som ska göras med dem. Då jag ju nu inte alls gör några fysiska ansträngningar mer än promenader märker man inte av dem så mycket, så som sagt framtiden får utvisa.
Bara i Sverige görs massor av tumöroperationer och många får dystra negativa besked efter analyserna. I min glädje kan jag inte låta bli att tänka på alla dem. Jag tänker speciellt på min allra bästa vän Christer, som dog i cancer för drygt 8 år sedan. En kamrat sedan jag började skolan då jag var sju och som jag följde i hans kamp för livet men som tog slut 10 månader efter att han fått reda på att han hade en tumör. En tumör som skickade ut metastaser och där det till slut inte fanns något att göra. Men än värre är alla barn som får cancer och som dör i mycket unga år och lämnar efter sig en familj i ofattbar sorg.

Utöver mitt glada besked jag fick idag, så har jag varit med yngste sonen vid den fina motionsanläggningen Skryllegården utanför Lund och gått det fina 5-km-spåret, som har elbelysning, medan han sprang fram och tillbaka, nästan det dubbla. Vi spelar annars badminton en gång/vecka vilket är en härlig sport att utöva. Nu blir det inget spel detta året då jag måste vara mycket snäll mot ryggen men nästa år, då ska han få smörj igen av gubben, snart 70smiley.

Jag har också idag lyckats hitta snälla träningsövningar för nacke, axlar och rygg på nätet efter nack- och ryggoperationer så i väntan på sjukgymnastik får jag bli min egen sjukgymnast till den 23 oktober, då jag får träffa min personliga och duktiga. Hon som insåg att gubben inte bara var en gnällig "Ove" utan att han hade ont och led. Men idag trots fortfarande värk är jag bara glad och lycklig, en äkta och sann glädje och lycka och värken känns plötsligt 50% mindre.

Att stava eller inte stava det är frågan?

September 2017Posted by Roland Fors Tue, September 19, 2017 22:28:37
I dag är det tre veckor sedan operationen och för första natten sedan dess kunde jag ligga kvar i sängen mellan midnatt och sex på morgonen. En underbar känsla att inte ha så jävla ont i nacken och huvudet att man bara måste upp!

I går tog jag det lugnt med promenader, så det blev bara en 3 km lång sådan. Idag har jag varit ute två gånger. 5 km i vårt s k Fogdarödsspår (ett halvlätt/halvsvårt motionsspår). För 20 år sedan då jag var ca 50 så sprang jag det på lite drygt 20 minuter. Idag gick jag det på 48 min. Kanske, kanske kan jag träna upp mig så att jag springer det på 27 minuter men snabbt går det inte längre och har ju heller aldrig gjort. Min grej är inte att ta mig fram fort utan långt, rejält långt! Det är härligt. Att springa en hel dag, eller i a f en halv dag.

Frågan som jag undrar lite över just är om jag ska använda stavar och gå i lite mer (försöka gå) i lite mer powerwalk men nej inte än, så stavarna får vara med ibland men då bara som lite stöd.I morgon skulle jag egentligen till min duktige sjukgymnast men tyvärr fick hon ställa in p g a sjukdom. Jag hade sett fram emot att få lite träningsprogram som jag kunde göra här hemma utan att gå för hårt fram. Tyvärr så ska hon sedan bort på semester så jag har fått en ny tid först den 23 oktober och tålamod är inte min starka sida. Så i väntan på sjukgymnastik försöker jag köra med mycket lätta rörelser inomhus för att mjuka upp min stela och onda rygg, axlar, nacke. Jag ska se om jag inte kan hitta träning efter rygg- och nackoperationer på nätet och i alla fall försöka träna de snällaste övningarna till jag har återbesök på neurokirurgen den 18 oktober.

Än har jag inte fått något svar om min tumör, så i morgon försöker jag ringa sjukhuset för att få ett svar. Men om det varit allvarligt borde man väl hört av sig direkt, eller?

Vilken underbar septembersöndag med 9 km gång i promenadtakt

September 2017Posted by Roland Fors Sun, September 17, 2017 13:06:30
September är ofta en underbar månad med varma soliga dagar i vackert begynnande höstskrud. Precis så var det i dag då vi redan halv nio körde upp till Vaxsjön för att frun skulle springa några varv och jag gå ett på det 3 km långa fina motionsspåret med ett jämt och fint underlag så man kan ta sig runt utan att bara spana in stenar och rötter. Då jag gått ett varv bestämde jag mig för att därefter gå de ca 6 km hem till huset. Jag kände mig trots en som vanligt jobbig natt mer som en glad och målinriktad Roland än "en man som heter Ove", vilket jag känt mig som sedan mina problem med både ljumsk-, bröst- och ryggvärk började. Fast i sanning ska sägas att jag nog varit en "Ove" lite då och då innan också. Kanske kan man till slut bara bli en positiv typ som bara ger andra "rosor" och inte ris. Det är min förhoppning i a f smiley.

Hem kom jag och utan att för första gången under en promenad sedan jag kom hem efter operationen för nästan 2 veckor sedan känna av ljumsk- och bröstsmärtor. Härligt och underbart men visst är jag trött i ryggen då jag skriver detta. Mycket trött men det är ju inget annat att vänta så klart.

På onsdag ska jag till min superduktige sjukgymnast. Hon som förstod vad inte läkarna på vårdcentralen i Höör förstod att det kanske var lite annat än bara ålderskrämpor och allmänt gnäll. Hon som såg till att jag kom till en ortoped på Capio i Eslöv, som genast remitterade mig till en MR-röntgen som gav svar: två diskbråck och en tumör i ryggraden. Den MR-röntgen kunde jag fått redan då jag besökte VC i Höör tycker jag "usch nu är jag Ove igen". Hoppas dock hon kan ge mig lite omväxlande träningsprogram. Jag går gärna men vill träna lite mer allsidigt om det går trots mina hårda restriktioner om att inte bära mer än högst 2 kg i två månader mm.

Bilden visar en vacker septembermorgon den 17 september vid Vaxsjön vid Frostavallen i Höör och visst kan man trots min gamla mobils dåliga bildkvalitet säga att naturen och livet är vackert.

Liksom vassen fortfarande växer i Vaxsjön växer nu åter skägget ut

September 2017Posted by Roland Fors Thu, September 14, 2017 18:16:45
Fy faan vilken natt. Vaknade ett tiotal gånger och varje gång dröp jag av svett, ungefär som om jag kom direkt ut ur duschen. Fick ha en blöt handduk och torka mig så gott det gick och sedan byta t-shirt, som jag vanligtvis aldrig ligger i men nu är jag så himla frusen efter operationen.När morgonen randades gick jag upp och ställde mig i duschen och bara lät de varma vattenstrålarna smeka min ömma rygg. Så efter dusch, rena kläder och byte av sängkläder, som måste ske varje dag nu, så kände jag mig trots allt i hyfsat skick.

Jag har nog försökt att träna för mycket, gått lite för mycket så idag den 14 sept hade jag ambitionen att ta det mycket lugnare. Det blev dock en förmiddagspromenad och en runda runt Vaxsjön vid Frostavallen i Höör på eftermiddagen Denna vackra lilla sjö med ett 3 km långt motionsspår runt sjön och som hela tiden gränsar till sjön. Ja vår underbara natur här i Höör kommer jag att sakna då frun och jag ska flytta från Höör, vilket vi nu verkligen bestämt oss att göra efter några års funderingar.Höör har varit perfekt för oss då barnen fick växa upp i ett lugnt samhälle med en mångfald av skolor och ungdomsföreningar och det är som sagt en underbar natur vi har här. Kommunikationerna via järnvägen är perfekta, på en dryg timme är man i Köpenhamn, på drygt 4 timmar i Stockholm, efter en dryg halvtimme i Malmö. Men som sagt nu vill vi dra till kusten och Wallanders stad Ystad, till en bra lägenhet där. Vår tomt är för stor för att det ska vara roligt och nu efter min operation måste frun som jobbar heltid även sköta den, vilket ger mig skuldkänslor.

Ännu inget besked om tumören och det ska sägas att jag är orolig och nervös för svaret men är den godartad, vilket man trodde då den togs bort så blir det en sann och äkta LYCKA! Men det ska sägas att även om den är godartad så tryckte den på nerver och gjorde så att det värkte både på framsida och baksida av kroppen, vilket omöjliggjorde några större fysiska aktiviteter. Jag som var anmäld till Österlen Spring Trail 47 km i april och till Ultraloppens formel 1 (för mig i a f) "Kullamannen Ultra 161 km den 3 nov, vilka jag så klart fått avstå från, men nästa år så kanske.

Bara min jäkla värk försvinner, har så ont i bakhuvudet och nacken idag att det är svårt att överhuvudtaget ligga ner. Men hoppas att det är alla nerver som är i olag efter ingreppet och att det lugnar ner sig efter hand. Men nu ser jag framåt och hoppas bli värkfri och en långspringare och enhjulscyklare igen! För att cykla enhjuling krävs en jävligt stark rygg och då¨jag har ett 36-tums hjul så sitter man mycket högt och ett fall eller felaktigt avhopp skulle kunna skada ryggen oerhört om den inte är helt läkt. Så enhjulingen (eller de tre som jag har) får vila resten av året.

Men nu när jag fått en tumör bortopererad (oavsett om den är cancerfri eller inte) så är jag stolt att jag 2007 för tio år sedan gjorde jippon och samlade in över 50 tusen kronor till Cancerfonden, vilket kan ses på bild från en artikel i tidningen Land. Faktum är att jag så gärna skulle vilja göra något liknande för Barncancerfonden, så vi får se om det är möjligt i framtiden med att kanske göra drömmen "cykla enhjuling 500 mil runt hela Sverige". Men man blir ju bara äldre och osmidigare men inget är omöjligt!

Två veckor sedan operation ännu inget besked om tumören!

September 2017Posted by Roland Fors Wed, September 13, 2017 09:33:13
Jag vaknar utsövd och utan några större problem att stiga upp. Jag går in och kollar i "min journal" på nätet men ännu inget resultat om min tumör, Om den är en snäll tumör eller värre än snäll, en elak jävel. På neurokirurgen i Lund där jag opererades den 29 aug och fick stanna en vecka tror man dock att den är snäll. Vill visa en bild på mig från sjuksängen på Lunds Universitetssjukhus, då var jag nyopererad och med jäkla smärtor, då gick det åt morfin vill jag lova. Fick utskrivet en hel arsenal av morfin och avslappnande starka mediciner men som jag sa nej till, den tredje dagen hemma. Gör ju så klart mer ont utan mediciner men man är sig själv och inte en zombie om man stoppar i sig för mycket, vilket är lätt gjort, vilket jag gjorde efter en tidigare operation (en avsliten axelsena) och jag har haft tillräckliga problem i livet för att inte bli morfinist på gamla dagar.Ryggen känns dock. En operation med en borttagning av en tumör i ryggraden och med ett snitt på ca 15 cm och 18 suturer, går självklart inte bort över ett par nätter och dagar. Men jag känner mig förvånansvärt på G i dag. Har varit ganska smått deprimerad till och från sedan jag började få mina rygg, buk och bröstsmärtor i november 2016, och mina alla besök hos läkare och sjukgymnast innan rätt diagnos ställdes i början av sommaren. Gick först till Vårdcentralen i Höör men där blev svaret efter en ljumsk- och höftröntgen "gå till en sjukgymnast"! Antagligen i tron att jag bara var en gnällig gubbe. Ska aldrig mer besöka den Vårdcentralen, aldrig!

Mina fysiska restriktioner efter operationen är stora: inte bära mer än högst 2 kg i två månader, inte cykla eller simma på tre månader och det värsta av allt inte springa en meter förrän om 4 månader. Men jag har mina mål för 2018 i huvudet och kommer att skrivas in här om bara några dagar (efter tumörbeskedet).

Hur som helst så får jag promenera och det har jag gjort dagligen sedan jag kom hem från sjukhuset den 4 september 2017. Med olika resultat ska tilläggas. Ibland har jag varit så trött att jag bara fått kasta mig på sängen och mer än några km åt gången har det inte blivit. Men o vad jag längtar efter att kunna springa igen, vilket för mig är min bästa medicin för glädje och mot depressioner.