Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Så det är bara att på det igen 2019!

Jag vill, jag SKA springa tre ultror nästa år trots nuvarande knäskada

November 2018Posted by Roland Fors Sun, November 25, 2018 13:21:57

Har idag söndag den 25 november med mindre än en månad kvar till julafton givit mig själv en julklapp genom en anmälan till High Coast Ultra (Höga kusten Ultra) den 7 juni. 130 km på Höga Kustenleden med start vid Höga Kusten bron, som ses nedan då jag sitter på min enhjuling och gör V-tecknet 2006, då jag enhjulade mig från Haparanda till Ystad. Målet i Höga Kusten Ultran är i Örnsköldsvik.

Kanske är det vansinnigt att anmäla sig till ett lopp, då läget just nu vad gäller mitt vänstra knä och spring tyvärr är ganska dystert. Jag har dock sedan tidigare återhämtat mig från skador som varit mycket besvärliga, så för sjutton varför inte också denna gång. Jag har också tidigare av läkare (2003) efter två operationer i vänster knä fått diagnosen: ”Nu är det slutsprunget”. Jag gav dock inte upp utan började då med enhjuling och baklängesspring, vilket tillsammans med ett jävlar anamma gav mig springet åter. Sedan dess har jag sprungit åtskilliga tusen mil. Jag vill inte på något sätt slå mig för bröstet utan bara säga att man inte alltid ska lyssna och tro på läkare. Vi känner ju själva bäst våra skador och vad vi kan klara. Det man måste lära sig är dock att ha en högre smärttröskel. Det kommer successivt automatiskt då man känner att det går trots värk men att värken och skadan inte blir värre. Detta gäller så klart inte för alla skador och att springa 10 mil med värk redan från första steget är så klart inte ultimalt utan rena rama dårskapen.

Hur som helst så blir det nog inget Swedish Alpine Ultra, som jag hade tänkt anmäla mig till. Detta dels p g a att det är mycket logistik att få allt att fungera med ledigheter mitt i sommaren samt med flyg, tåg och övernattningar, dels att arrangörerna utökat sträckan från 107 km till det dubbla. Det sistnämnda är dock inte helt sant för Nikkaluokta – Abisko 107 km finns fortfarande kvar men det finns också möjligheter att springa tur och retur. För en sådan som mig som alltid gapar efter det mesta och svåraste känns det ju ”bara” att bara springa en sträcka. Skulle ju så klart vilja göra dubbeln men det finns ingen chans för mig att klara, ingen som helst chans. Att klara High Coast Ultra 130 km är nog även det egentligen för tufft men jag vill i alla fall försöka. Kanske är det som sagt huvudlöst av mig att anmäla mig till lopp när den fysiska statusen inte är ok, men det är väl lite jag och min personlighet i ett nötskal och jag vill ju så gärna se mig som en ultralöpare, även att jag innerst inne vet att den korta och inte speciellt framgångsrika karriären är mycket närma slutet. Men för helvete 2019 också, snälla någon där uppe och/eller den svenska sjukvården.

Ja än har jag inte fått något svar från min ortoped angående röntgenresultatet från min knäröntgen, men jag hoppas han ringer mig på tisdag då han har telefontider. Så det är bara att bita ihop och lägga alla planer på spring för dagen åt sidan och försöka göra andra aktiviteter som inte frestar på knäet, simning, lite cykel och enhjuling och gymträning av överkropp. Hoppas om en vecka kunna skriva lite mer positivt om mitt knä.

Avslutningsvis så måste jag ju bara nämna åldermannen Owe Thörnqvist som nästa år fyller 90 och då ska ge sig ut på turne. Så för faan, sluta inte med det du älskar för då går du mot en för tidig död. För att hedra alla kämpande gubbar så är här en länk till Owe Thörnqvists låt Boggieman Blues som han framförde i mellot 2017, då var han bara 88 år gammal. Så hurra för alla gamla kämpande gubbar för de ger alla oss andra gubbar ett stort hopp om liv och att klara det vi vill och förlåt alla ni tappra kvinnor som för det mesta kämpar i tystnad och inte slår er för bröstet. Så avslutningsvis: vad vore vi män utan er?smiley





Den nya bloggens första inlägg

November 2018Posted by Roland Fors Sun, November 18, 2018 16:48:16
Jag hade en blogg om min kamp att komma igen efter en ryggtumörsoperation i aug 2017 och med målen att klara tre ultror under 2018: Simris Alg Ultra, Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Jag klarade Simris Alg Ultra, kunde inte ställa upp i Swedish Alpine Ultra p g a en hälsensinflammation och fick bryta Kullamannen Ultra efter 98 km. Den bloggen har nu gjort sitt så detta är starten på en ny blogg jag kallar "Den patetiske gubbens utmaningar 2019" med slutdatum i början på november 2019, då Kullamannen Ultra är avgjord. För det blir nästan samma mål för 2019 som det varit under 2018.

Att jag har en blogg är inte bara för att visa att jag finns utan även att gubbar kan. Jag driver mycket med mig själv och den typiske "gubben", som jag är i många avseenden.smiley

Som tidigare skrivits så kan man inte leva på gamla meriter. Dock så kan ni här se en film om några av mina tidigare meriter som bl a enhjulscykling Haparanda - Ystad, 70-milaspring Hörby - Stockholm, Veckans kanon i TV4, Sveriges längsta triatlon Treriksröset - Smygehuk. Som jag säger i inslaget från TV4 i Sundsvall så brukar jag ibland titta på inslaget då jag blev "veckans kanon" i TV4-sporten för att peppa mig och jag slår mig då även lite för bröstet och skiter i Jantelagen. Länk till filmen här.Cyklade i går (lördagen den 17 nov) från Båstad till Torekov och runt Bjärehalvön till Ängelholm och sedan vidare mot Mölle i Kullamannen Ultras fotspår. Jag kan inte springa just nu p g a mitt vänstra knä och jag väntar också på resultatet av en knäröntgen jag gjorde för en dryg vecka sedan. Men att cykla går hyfsat även om jag inte kan ta i så mycket och måste gå i branta backar. Hur som helst så gjorde jag en film av min cykling i syfte att hedra Alla hjältar som ställde upp, bröt, kom i mål, hejade på vid sidan om samt till arrangörerna av Kullamannen Ultra. Här är en länk till filmen jag gjorde om min nostalgitripp på cykel mellan Båstad och Mölle

Oavsett skador och krämpor så blir det fysiska aktiviteter och utmaningar efter min fysiska förmåga även nästa år 2019. Den mentala förmågan att kämpa och klara mål är det absolut inget fel på. Hade tankar på Ironman i Kalmar men ska satsa mot den 2020 i stället. Då har jag 1,5 år på mig att bli en bättre simmare, vilket jag sannerligen behöver. Känner också att jag vill återuppta en kvalitativ och kvantitativ träning på min 36-tums enhjuling igen. Har ju ett drömmål att enhjulscykla runt hela jävla Svedala (nästan 500 mil). Drömmar är ju till för att förverkligas men det är ett tufft och mycket kostsamt projekt, så vi får se om det någonsin kan bli verklighet.

Hur som helst så är här länkar till de lopp jag hoppas kunna springa under 2019:

Simris Alg Ultra den 13 april (anmäld)

Kullamannen Ultra den 1 november (anmäld)

Utöver ovanstående spikade lopp/mål ska jag försöka springa hela Skåneledens alla etapper (125 mil) och dokumentera dem i ord och bild på ett lite annorlunda sätt än den jättefina information som finns på skaneleden.se Jag har köpt en hemsida för ändamålet och hoppas komma i gång med det stora projektet i januari 2019.

2019 års största och sista mål är dock Kullamannen Ultra i november och då hoppas jag kunna vara skadefri så att jag kan nå mitt mål att komma i mål i Mölle precis under 36 timmar på 35.59.59 och som jumbo och då nästan 71 år gammal under parollen "det är aldrig för sent"! Bilden nedan är en målbild jag ska jobba mentalt med i ett år framåt. Men det kräver ju också att jag är skadefri och verkligen förmår rent fysiskt. I skrivande stund så är mitt vänstra knä dock tyvärr helt ospringbart. Men jag har kommit igen från jobbiga och svåra skador tidigare, så varför inte även denna gång!