Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

"Morning has broken och att Välja glädje och Lycka"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Mon, October 30, 2017 07:28:00

I tidigare inlägg har jag lovprisat morgonen och så gör jag även denna dag, måndagen den 30 oktober. Ja jag vet, jag är en gammal tjatig gubbe, med en ekoröst som en stukad papegoja. smiley Men skit samma! När jag skriver detta inlägg och dels ser tillbaka på gårdagen, dels ser att vädret i Höör idag ska bli sol, sol, sol så kan jag inte annat än nynna och vissla på ”Morning has broken”. Låten som är en gammal engelsk psalm från 1931 och blev en världshit, då Cat Stevens spelade in den i början på 70-talet. Den är faktiskt också en psalm i den svenska psalmboken numera, fast då så klart med svensk text. Ja jag vet, jag har skrivit att jag är en tvivlare så inte borde jag väl då hänvisa till psalmböcker och nynna på psalmer. Men för helsicke, musik är musik och den kan vara ljuvlig och underbar oavsett vad texten handlar om. Man kan ju göra sin egen tolkning om inte annat. Bilden är en soluppgång över Ringsjön några kilometer från där jag bor. Bilden tog jag dock för några år sedan och då lite senare på året. Men morgon är morgon och solen går alltid upp i ÖST, som i Österlen Spring Trail, se nedan.Men tillbaka till gårdagen som gav tre hits! Den första på morgonen, så klart smiley, då jag gav mig sjutton på att jag skulle försöka springa tre kilometer nonstop på det fantastisk lättsprungna motionsspåret/promenadstråket runt Vaxsjön. Det gick sannerligen inte fort men det gick och ryggen höll och smärtan efteråt blev inte heller aggressiv utan jag kände mer ryggen som lite stramande och stel. Inte heller idag känner jag något obehag, så vad kan man inte annat än sjunga:

Morning has broken like the first morning

Blackbird has spoken like the first bird

Praise for the singing

Praise for the morning

Praise for them springing fresh from the world

och visst är det kanske lite dumt att testa springet redan men tålamodet är noll och jag tyckte att jag kände mig redo och peppar, peppar det gick så. "Morning has broken....

Gårdagens andra hit skedde prick klockan tolv då jag gjorde min anmälan till Öst Ultra (Österlen Spring Trail den 14 april) för att som en av 150 (maxantalet) springa de ca 6 milen från Simrishamn längs med kusten förbi Kivik och upp mot Brösarps backar och så småningom till mål vid Christinehofs slott. Jag har tidigare sprungit där längs med kusten ett flertal gånger och det är sannerligen vackert. Jag brukar springa med en liten ryggsäck och få förnödenheter ett par gånger om året och då vara ute två eller tre dagar och springa allt från ca fem till åtta mil per dag och ligga över på hotell eller vandrarhem över natten. Det är frihet för mig och jag längtar till jag kan göra det igen.

Gårdagens tredje hit och stora glädje var då jag var och besökte min arbetsplats i Staffanstorp. Ett korttidsboende med underbara brukare och fantastiskt duktiga och fina arbetskamrater. Jag hade inte varit där sedan jag blev sjukskriven efter att man konstaterat en tumör i ryggraden. Men även om det var många månader sedan så kändes det som att jag inte varit borta mer än några dagar. Jag kände mig oerhört välkommen och det värmer mitt hjärta. Så efter jul/nyår är jag åter tillbaka i jobb på min arbetsplats sedan fem år tillbaka. Lönen är låg och inte alls i paritet med vad jag hade som grundskollärare men glädjen av att känna att man betyder något är min allra bästa lön. Så jag hoppas att jag kan jobba i många år till för även om jag på papperet är pensionär så känner jag mig inte som en även om skalet är att likna vid en sådan. Sedan att man kanske är en lite gaggig gubbe i andras ögon får man bortse från.smiley

Klockan är halv åtta denna ljuvliga klara men lite kylslagna morgon och det är jag som bestämmer (i stort sett) om dagen ska bli ljuvligt underbar eller skit. Men jag ska idag välja glädje och lycka som Kay Pollak och Dalailma har skrivit om. Böckernas omslag kan ses på bild och rekommenderas till alla. Men mest rekommenderar jag spring som det bästa vapnet mot ohälsa och för glädje! Men det måste ändå skrivas det finns inga garantier, vilket jag fått erfara men det mildrar, jag lovar!

Ja visst ja, jag skulle ju skriva om träning också, men det blir som vanligt. Gång med stavar, lite spring, simning, balansträning och lätta hantlar med mera. Förresten den viktigaste träningen är kanske egentligen "att bara vara människa" för det är inte alltid så lätt, som ju alla vet, i alla fall jagsmiley.

"Lille hjulafton"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 25, 2017 19:37:51

Så kom då dagen som alla cykelentusiaster väntat på, ”Lille hjulafton”, den 25 oktober. Exakt klockan 19.00 öppnade Vätternrundan sin sida för anmälan och som vanligt gick platserna åt fort. Den ”stora hjulafton” då loppet körs är den 15 – 16 juni nästa år.

Själv har jag och frun cyklat Vätternrundan två gånger tidigare officiellt (2012 och 2015). Inofficiellt så har jag cyklat runt sjön ett flertal gånger både på ett och två hjul. Hur som helst så tyckte frun att vi kunde anmäla oss till nästa år, och nu är det gjort. Så nu är det bara att vänta på mailet som kommer inom 24 timmar och se om vi får starta tidigt på fredagskvällen, vilket vi önskat. Får vi en sen starttid så får vi diskutera hur vi ska göra. Är lite jobbigt att gå och vänta till natten i värsta fall innan man får starta.

Detta är ett tillägg kl 23.11 för nu har vi fått mail om starttid, kl 20.04 på fredagskvällen PERFEKT!!!!! bara 34 min efter första start. Så nu blir det Vätternrundan, ska bli så roligt att cykla med frun igen och cykelträna tillsammans under våren.

2012 då vi cyklade tillsammans första gången öppnade sig himmelens portar på ett mycket obehagligt sätt och regnet var som en strilande dusch i timme efter timme. Då vi kom till Hjo stod där hundratals cyklister som hade kastat in handduken (gett upp och väntade på att bussas till målet i Motala). Det var visst ca 1500 som bröt det året p g a regnet. 2015 då vi cyklade andra gången, vilket också var Vätternrundans 50-årsjubileum, var det ett så fantastisk väder så de gamla cykelrävarna som cyklat i decennier sa att det aldrig varit bättre väder.

Frun och jag cyklar på vanliga cyklar och jag har rejält med packning som ombyteskläder, regnkläder, extra energi och allt i lagningsutrustning för eventuella problem. Nedan är en bild från starten 2012 där man kan se min packning på cykeln. Kanske var det våra ombyteskläder vi hade med som gjorde att vi aldrig funderade på att bryta trots att vi var som ”slickade katter” av regnet och frös så vi skakade då vi rastade i Hjo på Folkets Hus, där det serverades mat och där vi bytte till torra kläder. Men vid start var det sol och när vi trampade in i mål i Motala på lördag eftermiddag så var det också sol.

Då jag och frun cyklar Vätternrundan som en trevlig upplevelse tillsammans cyklar vi verkligen inte fort utan kör runt i ett behagligt och rofyllt tempo. Att cykla de 30 milen runt sjön tar ca 18 – 19 timmar för oss. Då kan vi verkligen njuta av allt runt banan för det är en fantastisk stämning med mycket folk som sitter ute mitt i natten och tittar. Mest folk är det på östra sidan (Vadstena, Ödeshög, Gränna). Ja där är det banne mig folk längs hela vägen och av dem får man mycket energi för de hejar på alla. Har ibland haft tankar på att cykla så fort jag är faan till och i så fall tror jag att jag kan klara ca 12 timmar. Bättre blir det nog inte. Men som Pierre de Coubertin (det moderna OS:ets skapare) sa: ”det viktigaste är inte att segra utan att delta”.

Samma inställning har jag så klart när det gäller mina som jag verkligen hoppas kommande ultralopp 2018. Då jag sprang Lejonbragden i Lund 10 mil 2015 så hade den näst siste hunnit komma hem och duscha, äta och till och med somnat innan jag som jumbo kom inspringande till ett mörkt mål med endast frun som publik (var ju tvungen att vara där då hon skulle hämta mig) och två av arrangörerna som pliktskyldigast var kvar till siste man kom i mål. Men det ska sägas att det loppet var det absolut jobbigaste jag någonsin gjort. Det var en tiovarvsbana och med en återkommande i varje varv, jäkla seg lång sugande uppförsbacke och inte en kotte som var ute och tittade på oss 21 som kom i mål (två kvinnor och 19 män).

Nåväl från ”lille hjulafton” till rehabträning. Var i måndags hos min superduktige sjukgymnast och fick ett träningsprogram. Har nu utökat min arsenal av rehabträningsredskap med en balansskiva och ett par hantlar på ett kg/styck inköpta på Biltema, som tamigfaan har precis allt till mycket billiga priser. Så träningen fortskrider på ett ”lagom” uppsnäppat sätt med gång, motionscykelcykling, rodd, simning, balansering, mycket lätta lyft, stretching mm.

Men idag då jag var och handlade på CityGross blev det handlat en kasse med ganska tunga varor, säkert 8 – 10 kg och det skulle jag aldrig ha gjort. Fick ont direkt och det onda har suttit i hela dagen. Så det borde jag tänkt på och insett. Det sunda förnuftet är som bortblåst ibland (eller nästan alltid).smiley Hoppas det går över till i morgon eller i a f på några dagar. Så faan vad ryggen är känslig. Det får jag inte glömma bort.

Avslutningsvis i dessa ”hjultider” vad passar då inte bättre att titta framåt mot vår, som jag tycker i a f, finaste högtid som vi har med en länk till Werner och Werners både roliga och stämningsfulla jullåt ”Vår julskinka har rymt”. Det är ju faktisk bara två månader till julfesten börjar men nästan 8 månader till Sveriges största hjulfest "Vätternrundan" och då är vi med frun och jag, TOPPEN!!!!!!!smiley



"Swim it magistern, swim it"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 22, 2017 13:14:22


Swim it magistern, swim it, är ett försök att vara lite fyndig och åter igen knyta an till historien. Denna gång till svensk filmhistoria. ”Swing it magistern, swing it” var en låt i en film med samma namn från 1940 med sångerskan Alice Babs. Hon blev senare utnämnd till hovsångare och var mycket folkkär. Hon sjöng aktivt ända fram till i början på tidigt 2000-tal.

Så eftersom jag nu fått börja simma och är en ”gammal” magister så tyckte jag den titeln på låten (fast lite omgjord) passade bra till detta inläggs rubrik. Faan vad jag är fyndig och rolig, va? Patetisk är bara förnamnet. Som ni kan se på ”svarta tavlan” på bilden så är veckans ord just ”patetisk”. Ordet har många synonymer bl a löjeväckande, känslosam och högstämd, vilka alla kan passa bra in. Misslyckad vill jag i a f inte än känna mig som. smiley

Att jag la en länk till låten/klippet i filmen är inte för att jag tycker om den utan för att visa vad som var populärt då för snart 80 år sedan mitt under andra världskriget men också med tanke på min käre, sedan snart 12 år avlidne far, som alltid hade radion på och gärna lyssnade på Alice Babs. Förresten så var min far en riktig kämpe som ända fram till ett par år innan han somnade in som 90-åring minus några månader, gärna cyklade 5 – 6 mil ett par gånger i veckan. Så med tanke på arvet och generna så är mitt mål, som beskrivits tidigare, att springa Stockholm Marathon 2039 som 90-åring inte helt omöjligt.smiley

Hur som helst så har jag nu kommit igång med både allsidig och lite mer krävande träning. Från i onsdags till och med i dag söndag har jag:

Gått ca 60 km, varav ca 30 km i terräng med stavar. Veckans gående avslutades i dag söndag med 10 km i blöt och tung kuperad terräng tillsammans med frun, som visade mig att jag har lång väg att gå innan jag fått igen min fina kondition. De sista kilometrarna försvann hon bara medan jag hasade mig fram i mina blöta regnkläder och tunga vandringkängor.

Jag har simmat 1000 meter med mycket långsamt bröstsim varannan längd och varannan längd så flöt jag sakta och lugnt och bara använde händerna som propellrar. Trots bara badfart så kändes ryggen verkligen av och jag fick jag en djävulsk träningsvärk efteråt. Mina muskler har ju nästan förtvinat p g a inaktivitet och vila i nästan två månader. Jag kan tyvärr inte simma fort (tekniken), vilket jag skulle velat för då hade jag anmält mig direkt till Järnmannen (triathlon) i min födelsestad Kalmar. För vem vill bli uppfiskad som en jäkla döende torsk av arrangörerna redan efter första grenen, som är just simning? Förresten så föddes även Alice Babs i Kalmar.

Jag har också cyklat sammanlagt i ca 1,5 timme på min motionscykel sittandes upprätt och med mycket lågt motstånd.

Jag har rott lite lätt med min roddapparat men bara några minuter/dag.

Jag har stretchat och gjort olika mjuka rörelser med hela kroppen ca 45 – 60 minuter om dagen.

Jag har börjat (försöker i alla fall) att äta lite mindre kolhydrater och mer grönt för att gå ner i vikt från nuvarande ca 80 kg till 72 – 73 kg. För med mina atrosknän betyder varje minuskilo att knäna belastas mindre och att det går lite lättare att springa. Det är dock inte så himla lätt att avstå godsaker. När man springer och motionerar mycket så är det lugnt att äta i stort sett vad som helst och mycket för då förbränner man ju lätt de extra kalorierna. Med mycket lågintensiv träning som det varit och fortfarande är så samlas kalorierna ganska snabbt på olika ställen på kroppen. Jag bestämmer mig dock för ett kortsiktigt förbud, för när det närmar sig den underbara julen, då kan i alla fall inte jag ha förbud, då blir det om inte frosseri, så i a f mycket rikligt.smileyKommande vecka så ska jag, förutom att besöka min duktige sjukgymnast och få träningsprogram också trappa upp träningen ett snäpp till. Det ser jag verkligen fram emot. Ska bli så roligt och underbart härligt! Jag är sannerligen på G men nu gäller det att hålla emot och inte bli övermodig eller högstämd (som ju var en synonym till patetisk).smiley



Mardröm och reformerad träning!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 18, 2017 13:25:56

Så har jag då idag varit hos min opererande läkare på återbesök. Bilden överensstämmer dock inte med besöket, då bilden bara är en ond mardröm. Inget ont om PRO (Pensionärernas Riks Organisation) men det får vänta för mitt vidkommande. Går hellre med i EURO (Eviga Ungdomars Riks Organisation) om det nu finns någon sådan förstås. Det skulle dock behövas en sådan för alla oss lite patetiska ”old men”.smiley

Hur som helst så har jag fått klartecken av min läkare, som tycker att min rehab fortskrider bra, att göra lite mera än bara gå lättare promenader. Om detta kan läsas på anslagstavlan på bilden. För jag har liksom reformatorn Martin Luther som spikade upp sina teser (för 500 år sedan exakt den 31 oktober – om det nu stämmer) också spikat upp mina reformerade träningsaktiviteter på vår anslagstavla. Tyckte det var bäst att låta dem finnas i ord på papper så att jag inte glömmer och förivrar mig igen.För de som inte vet något om Martin Luther så var han präst och den som satte igång reformationen av den protestantiska kyrkan på 1500-talet. Bland annat så motsatte sig Luther kyrkans lära att frihet från Guds straff för begångna synder kan köpas för pengar. Men har vi kommit så mycket längre på 500 år? Jag menar kan man inte idag också köpa sig fri från skuld och straff med bra advokater, mutor osv. Jo i många delar av världen i a f. Att jag skriver om Martin Luther är inte för att jag är troende, då jag under hela mitt liv varit en stor tvivlare utan mer som en historisk händelse. Jag associerar ju gärna till mig själv med händelser från historien. Ser mig dock absolut inte redan som historia för jag tänker banne mig skapa personlig historia ett tag till. Så därför finns det en länk här till ”Forever young med Alphaville”, som var mycket spelad 1984 då jag träffade min älskade hustru.

Rädd för att dö? nej men vill inte än, har inte tid, vill uppleva mycket mer som t ex resor till städer och kultur samt fysiska aktiviteter i exotisk natur tillsammans med frun och finnas ett tag till som pappa till älskade "vuxna barn". Sedan vill jag ju så klart fortsätta att kuta, lubba, jogga, springa (kärt barn/aktivitet har många namn) OCH FÖR HELVETE (på tal om religionens olika ytterligheter - paradiset och helvetet) SÅ FÅR JAG JU SNART BÖRJA JOGGA LITE LÄTT OCH DET ÄR PARADISET!!! Aj då, nu var jag ju där igen med svart eller vitt men det är då sannerligen inte lätt att lära en ytterlighetsmänniska mellanläge och att vara lagom i känsloyttringar.smiley



Återhållsamt och ödmjukt

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 15, 2017 08:12:36

Äntligen så ursäkta mitt tjafs om min fysiska status! Jag har blivit lite bättre de sista dagarna och värken känns lite mindre. Bäst av allt är att jag nu kan ligga på rygg igen och att sömnen därför både blir bättre och längre, vilket innebär att jag är utvilad och psykiskt stabil när jag vaknar. Jag hoppas därför att mina inlägg från och med nu också blir lite stabilare och återhållsamma i känsloyttringar och inte bara ”svarta eller vita”.

Har alltid älskat mornar för när man sovit bra (vilket jag oftast gör) så är det som ljuv musik i själen att vakna och bara se möjligheter. Då sjunger jag ofta på Kentas låt ”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra”. Det är en text som verkligen speglar mitt morgontillstånd. Därmed inte sagt att hela dagen är i det tillståndet.smiley Kenta var inte någon skönsångare precis men texten är bra. Kenta sjöng dock mycket bättre än vad jag gör i alla fall, så min sång är tyst och inte offentlig. Kenta blev bara lite över 50 år men han var ändå en överlevare och kämpe på sitt sätt. Han var en trogen Bajenfan, så låten är också Bajens kampsång. Här är en länk till låten då 30000 Bajenfans bildar kör och sjunger den på fullsatta läktare på Tele2arena tillsammans med Kentas inspelning som ljuder i högtalarna. Mäktigt oavsett vilket lag man håller på.

Sedan sista inlägget har jag tränat på att inte träna. Genom att inte fokusera så mycket på träning och framtida spring har jag inte känt så mycket frustration och kanske är det också lite därför som jag känner mig bättre. Träningen har varit att lägga den fysiska träningen lite åt sidan och bara ta det lugnt, typ vardagslunk och två kortare naturpromenader/dag, bokläsning, lättare hushållsarbete samt skapande verksamhet. Det sista ger mig inre harmoni och nya krafter. Det slutliga resultatet är oväsentligt då det är den skapande processen som skänker glädje och inre ro. Har målat bilder med oljefärger på släta fina stenar som tagits hem från stranden. Producerade alster visas aldrig offentligt och försvinner ofta lika fort som de kommit till.smiley

Nu väntar jag bara på att träffa min opererande läkare på onsdag så han kan bedöma min aktuella status och om jag eventuellt kan trappa upp något. Kanske börja cykla lite på min motionscykel och använda lätta hantlar typ ett eller två kg och/eller simma lite lugnt. Viktigast är dock att kunna göra lite mer i hemmet så att frun kan avlastas.

Avslutningsvis så måste det åter sägas så att mina tidigare inlägg inte misstolkas: Jag är oerhört tacksam för att man opererat bort min tumör och att den var godartad. Jag har ibland lätt för att glömma bort att jag ska vara tacksam för livet och den kärlek mina anhöriga ger mig. Ibland rusar jag bara i väg och tar liksom livet, kärleken, min egen rörlighet och springförmåga som självklar. Den är verkligen inte självklar då man snart är 70 och periodvis utsatt både kropp och själ för tuffa påfrestningar.

Kenta var en "överlevare" och det är också jag. En som aldrig ger upp även om jag får jobbiga dippar då och då men det är då SPRINGET, cykling på ett eller två hjul och annan motion betyder allt. Det här året har ju dock fått mig att i alla fall tänka på ett liv utan långspring och med andra lugnare och inte så fysiskt krävande aktiviteter. Men där är jag verkligen inte än utan nu är det fullt fokus på en lyckad rehabilitering med ultralopp som mål 2018. Det sista skrivet återhållsamt och ödmjukt, eller?smiley



Ord, ord men jävligt lite verkstad

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 11, 2017 07:32:54

Det enda jag gör i träning nu är att sitta vid datorn och använda mus och tangentbord för att skriva texter om vad jag gjort, hur jävla duktig jag varit (PATETISKT) och vad jag ska göra. Jag blir så jäkla trött av att inget göra och dessutom känna rädsla för att ta i för hårt med något! Så det är bara ord och ord och ingen som helst verkstad i väntan på återbesök på neurokirurgen i Lund den 18 oktober. Då ska jag fråga och också komma ihåg vad jag kan göra som inte äventyrar läkningen efter operationen och vad jag inte får göra utan måste vänta med.

Så detta inlägg blir kort, det kortaste hittills smiley och som sagt vad gäller träning så är det liksom detta korta inlägg bara korta promenader i lugnt tempo som gäller. Den som kan läsa mellan raderna förstår (fast det märks ju ändå så klart), vilken frustration jag känner och hur instabil jag är utan att få springa eller i alla fall gå långa intensiva promenader. Visst borde jag vara glad för att operationen är över och att tumören var godartad och det är jag självfallet men JAG VILL SPRINGA OCH RÖRA PÅ MIG, stillasittande och i inaktivitet är förödande för människan, ja i a f för mig. smiley

Så nu får nästa inlägg dröja tills jag kan skriva något om träning och/eller att rehabiliteringen går framåt och ryggen värker mindre och inte bara en massa jäkla ord, ord och åter ord utan någon som helst verkstad.



"Negativt papegojältande och målinriktade framtidsplaner"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Tue, October 10, 2017 08:02:39

Stycke 2 i detta inlägg är en medveten papegojtext för "seniliteten" inskränker sig än så länge bara till minnesförluster vad gäller namn och förresten så har jag inga anförvanter som drabbats av senilitet (är ju oftast ärftligt) så peppar, peppar jag kanske klarar mig. Men å andra sidan så är jag ganska förvirrad ibland. Förvirrad = desorienterad, vilket förklarar min rädsla för att springa bort mig i de svenska fjällen i Swedish Alpine Ultra.smiley

Papegojtext börjar: Förra måndagen gjorde jag något som jag inte borde gjort om jag följt mina förhållningsorder efter operationen fullt ut. Jag gick ett 10-km mycket kuperat terrängspår med intensiv stavföring och dessutom ganska snabbt. Jag kände redan mot slutet att jag fick mer ont i ryggen (efter operationen) samt i bröst och i höger ljumske. Det blev sedan bara värre och värre med blixtrande värk som flyttade sig runt överallt. Jag blev också direkt mindre rörlig då sidorörelser typ vridning t ex stramade oerhört. Jag fick mer eller mindre panik och befarade det värsta: att jag kanske förstört operationen (nerver o muskler mm). I torsdags skrev jag in i min journal på nätet vad som hänt/vad jag gjort och önskade kontakt med opererande läkare. Slut på papegojtexten.

I går eftermiddag ringde min opererande läkare och lugnade mig då han sa: ”nerverna har det inte hänt något med men däremot har du troligen fått blödningar i muskler av ansträngningen. De första 8 veckorna efter en sådan ryggoperation ska man inte göra sådant men med vila så kommer det att gå över”.

Puh, det telefonsamtalet gjorde mig bättre direkt och tog bort de hjärnspöken som i en vecka fått min rygg att säkerligen värka 50% mer på grund av mina negativa tankar. Ja vårt tänk spelar oss mycket spratt när vi tänker negativt, oroligt och i stress. Det är också svårt att bryta ett negativt tänk när det väl börjat och man t ex söker ett svar som man får vänta på. Men får man bara ett någorlunda positivt besked så bryter man de negativa tankarna direkt. Ja jag gör det i alla fall. Så visserligen fick jag gå tillbaka några steg på spelplanen för rehabiliteringstiden men inte så långt tillbaka som till ruta ett som tur är, puh! Men kan man kanske tycka, borde inte den mentala träningen som jag gör hjälpt mig att hantera den uppkomna situationen stabilt utan att få panik och mer värk? Jo kanske det men så enkelt fungerar inte vår hjärnapparat tyvärr för de negativa tankarnas kraft är så jäkla stor och många gånger betydligt starkare än de positiva tankarna.

Hur som helst så har jag åter fått enorma positiva krafter och tankar på både kort- och långsiktiga utmaningar och projekt.smiley

Så en trippel i ultralopp nästa år och sedan 2039, som 90-åring bli den förste som går med rollator mellan Haparanda och Ystad. Ja varför inte, för slutar man drömma (även om drömmarna är rosa och naiva) så dör man lite granna. Men varför inte tänka positivt att jag kanske inte behöver någon rollator utan springer sträckan. Ja för faan men då får jag nog börja leta efter "ungdomens källa" lite mer intensivt än jag gör nu.smiley

Förklaring: Papegojtext = tröttsamma upprepningar för lyssnare/läsare.



"Flugsvamp och kantarell" och vikten av mental målbildsträning

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 08, 2017 00:08:10

Den röda tråden i min blogg/dagbok är just nu ytterligheter typ ”flugsvamp och kantarell”. Det ena inlägget är positivt med stor tro på mig själv medan nästa inlägg kan vara precis tvärtom och vara negativt känsloladdat med tvivel. Men jag skulle tro att det nog är en ganska normal fas i en lång rehabiliteringsprocess, där den framtida fysiska statusen (långspringet och enhjulscykling ultra) är oviss.

Normalt så har jag långa perioder med stor tro på mig själv och kortare med tvivel men sedan jag fick mina ryggproblem för snart ett år sedan och ännu mer efter operationen så har jag blivit skör/instabil och med snabba tvära kast mellan positivitet och negativitet. Det är jobbigt både för mig och frun då jag ibland har svårt att hålla igen ”gnäll och svarta tankar om att inte kunna springa långt igen”. Jag lyckas dock att slippa vara en alltför stor ”energitjuv i hemmet” genom den här bloggen/dagboken i alla fall. Så tack ”kära dagbok” för att du ger mig tron åter och att jag här kan skriva precis vad jag känner av oro, hopp och den lite naiva syn jag har på mig själv som en i alla fall i mina egna ögon ”jävel på att nå mål och vara lite av en he-man” smiley i alla fall just under tiden då processen varar (långspringet, långcyklandet på ett eller två hjul mm).

Mina inlägg fram till att klartecken ges från medicinskt håll att: ”spring som bara faan” handlar så klart mer om vad jag tänker än vad jag tränar, eftersom min fysiska träning i dag inskränker sig till promenader och typ mjuk stretching i hemmet. Så för egen del kommer denna blogg/dagboks inlägg att vara mycket viktiga att se tillbaka i för framtida prioriteringar och kunskap om mig själv. Jag vill i alla fall tro det smiley men som tidigare skrivits så är det ”jäkligt svårt att lära gamla hundar (gubbar) att sitta”.

Men och det är viktigt att tillägga: jag tränar i alla fall också mentalt efter Lars-Eric Uneståhls intalade målbildsträningar mm, vilket jag började med då jag började springa långt. De programmen har gjort så att jag aldrig sett hela sträckan utan bara delsträckor fram till mål och därför aldrig känt frustration över hur långt det är kvar till mål. När jag sprang Ultravasan 90 km förra året, så pratade jag ju så klart med andra som sprang och några av de unga deltagarna jag pratade med räknade ner i kilometer fram till mål. Det gjorde det mycket tungt och psykiskt jobbigt för dem medan jag bara såg några kilometer framåt eller till nästa kontroll. Det lärde jag mig i slutet på förra seklet av Lars-Eric Uneståhl, den mentala träningens fader. Att kunna dela upp en lång distans i delsträckor är ett måste för att man ska kunna njuta fullt ut från start till mål, eller i alla fall inte känna sig psykiskt tung och trött mer än korta stunder.

För hade jag inte lärt mig det så hade jag aldrig kommit upp ur sängen för en ny dag med ca 10 mil spring, efter att ha sprungit ca 10 mil/dag i flera dagar i rad tidigare, aldrig. Jag hade inte heller kunnat dela upp min rehabperiod i mindre delar, även om jag hittills inte lyckats fullt ut utan glömt bort "mina medicinska förhållningsorder" och "gått på för mycket". smiley

Tillbaka på ruta ETT!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Fri, October 06, 2017 13:09:54

Hur många misstag har jag inte gjort i mitt liv. Misstag som fått konsekvenser men som jag till slut ändå kunnat reda upp. Frågan är nu: Hur stort var mitt misstag att i måndags gå 10 km i Långstorpsslingans mycket kuperade terrängspår, så fort jag kunde och med våldsam stavföring i syfte att träna överkropp? De kortsiktiga konsekvenserna är nu efter 5 dagar, en mycket ömmande rygg, smärtor i bröst och ljumske och ett helsicke att ligga ner. Innan den där olycksaliga 10-km-rundan mådde jag väldigt bra då jag verkligen kände att min rehab pekade uppåt hela tiden. Jag häpnade till och med lite över hur snabbt det gått framåt. Nu känner jag det precis som jag gått tillbaka till ruta ett. För så som jag känner nu kände jag ca 2 veckor efter min operation, då jag började skriva denna för alla andra ointressanta dagbok, som bara handlar om mig och mina krämpor. smiley Kan ju inte helt balla ur så får ju som vanligt driva lite med mig själv med glimten i ögat.

I går torsdag skrev jag in i min journal på nätet, om mina problem och ställde helt enkelt frågan till opererande läkare: Har jag förstört operationen nu? Det känns onekligen så just nu och den glädje jag kände i söndags över att ha anmält mig till Swedish Alpine Ultra har nu förbytts till svårmod och förbannelse över mig själv och min tro att ”jag vet bäst”. Mina förhållningsregler var stenhårda och att det inte stod att jag inte fick gå 10 km i kuperad terräng och med våldsam stavföring, borde jag ändå förstått, trots min ibland (ofta förekommande) inskränkta förmåga till förnuftigt tänk. Usch känner mig som världens dummaste människa som bara förstör för mig och aldrig kan lära mig att sluta att begå misstag. Hur de långsiktiga konsekvenserna av mitt misstag blir vet jag inte förrän min läkare svarat eller att jag träffar honom den 18 oktober. Kanske går det inte att sia om förrän en ny MR-röntgen är gjord, jag vet inte?

Träningen onsdag – till idag fredag har varit ringa (gått cirka 15 km sammanlagt i makligt tempo och givetvis utan stavar). Jag har inte gjort några träningsövningar i hemmet. I mitt huvud ältar jag bara: Hur mycket har jag förstört genom dumdristig träning och kan det bli bra igen? Visst är tumören borta men frågan är om jag slitit upp nervtrådar som lagts tillrätta? Ja jag är ju ingen läkare så jag vet ej. Lika optimistisk som jag är när det gäller något jag ska klara, lika pessimistisk kan jag vara. Att ha en ytterlighetspersonlighet och se allt som antingen svart eller vitt är inte så lätt men det är nu bara att åter igen bita i det sura äpplet och finna nya vägar som är framkomliga. För jag vet ju innerst inne att det finns något mellan det svarta och det vita som nästan kan vara lika bra som det vita!

Jag SKA börja jobba igen efter nyår och jag SKA springa ett ultralopp nästa år för jag tänker inte ge upp mina mål. Nej så faan heller även om målen nu är mycket längre bort än för några dagar sedan. Men som tidigare skrivits, något tålamod har jag inte och det blir sannerligen inte bättre med åren heller, vilket man ju skulle kunnat tro.smiley



Kampen står mellan "lite dum" småländsk envishet och realism!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Tue, October 03, 2017 22:28:33

Naturen är världens bästa apotek och all medicin är helt gratis, som bl a frisk luft, växtlighetens dofter, fåglars sång, vindens sus, lugnet, sol och skuggor, regndroppar som faller mm. Att springa i naturen och uppleva den samtidigt som man tränar är en njutning i alla fall för mig. Att träna maniskt och se varje springpass som ett måste ger mig disharmoni. Tidigare i livet såg jag dock varje träningspass som ett absolut måste och som inte fick ställas in. Överallt var jag sprang så var klockan och tidtagningen mycket viktig för mig och var jag långt ifrån rekordet, så kände jag efter om jag var sjuk eller hade någon begynnande infektion. Att bli förkyld och inte kunna springa på några dagar var en katastrof. Det var egentligen först då jag började springa lite längre distanser som jag började njuta av springandet och att det inte behövde gå fort och att jag till och med kunde gå i uppförsbackar. Det jag såg och upplevde vid sidan av springandet blev en viktig detalj för mig för att uppleva harmoni. Sedan den upptäckten för snart 20 år sedan har springandet blivit min absolut bästa medicin för glädje och mot psykiskt illamående. Visserligen är jag ingen läkare men då jag pratar med någon som inte mår helt bra ordinerar jag spring eller promenader i naturen p g a mina egna erfarenheter i ämnet.

Så att jag kämpar och sätter upp mål med springandet är för att jag varken vill eller kan vara utan det. Men visst tvivlar jag ibland på att min fysiska förmåga (ryggen) inte blir helt bra. Jag inser att jag i så fall måste anpassa mig till ett liv utan långdistansspring och att mitt springande får begränsas till någon eller några mil. Att i så fall springa uppåt 10 mil nonstop är givetvis inte sunt om man måste pina sig till bristningsgränsen och sedan efter en sådan distans vara helt handikappad under lång tid.

Att jag skriver om tvivel är för att måndagens 10-km i Långstorpsslingan med stavar blev lite för bra. Jag gick fortare och mer kraftfullt med stavarna än tidigare, vilket jag sedan fick äta upp med ryggvärk resten av dagen och hela natten, så att sömnen inskränktes till ett par timmar. Det dåliga tillståndet har fortsatt hela dagen idag, tisdag. Jag måste ha tålamod. Det har bara gått fem veckor sedan operationen och mina strikta förhållningsorder att inte bära mer än 2 kg de första två månaderna, inte utföra mer än lätt hushållsarbete, inte dammsuga, inte jobba i trädgården och inte simma eller cykla på tre månader och inte springa på fyra månader måste jag hålla. Så den kraftfulla rundan går ju lite stick i stäv med vad jag skrev först i dagens inlägg. Att ta det lugnt och njuta och bara vara i naturen. Förresten så har jag dessutom varit en gnällig energitjuv i dag efter att ha fått mer värk och dåligt med sömn. M a o ”det är inte lätt för gamla hundar att alltid sitta fint”.

Ja med bakslaget i måndags så har det så klart blivit lugnare promenader i dag. Två kortare pass ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen på vardera 3 km runt Vaxsjön vid Frostavallen utan stavar. Ryggen känns verkligen inte bra, så frågan är har jag slagit upp något eller är det mina diskbråck som nu börjar leva sina egna liv och känns både i rygg, bröst och ljumske. Precis den värk som började plåga mig i nov 2016. Jag lever, min tumör var godartad och är bortopererad så jag får väl vara med ett tag till, så nog borde jag vara glad och lycklig.

Visst är jag det men springet när hela kroppen bara njuter av rörelsen och man känner sig lätt som en fjäril och stark som en oxe är utöver familjen och livet den viktigaste ingrediensen för att få känna sann och gränslös lycka, i alla fall för mig!

Så att anmäla sig till Swedish Alpine Ultra ena dagen för att nästa dag vara en gnällig energitjuv är verkligen som att åka "berg och dalbana" och inte kan jag påstå att jag känner mig speciellt stabil utan mer som ett höstlöv, som blåser fram och tillbaka i vinden och som inte vet vart det hamnar i en slags kamp mellan småländsk envishet och realism.

Inte kan jag heller luta mig tillbaka mot gamla meriter men då jag just nu inte fyller på mitt CV så får jag hänvisa till mitt spring mellan Hörby och Stockholm (70 mil på en vecka). Se TV-inslag här. En bedrift som visserligen skedde för en del år sedan, då seklet var ungt men som jag ändå är stolt över. Att lägga ut gamla TV-klipp kan ju verka helt "sjukt" men det ger mig positiva vibbar och sätter lite positiv press på mig.



Fånigt som bara den men sant!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 01, 2017 09:32:08
Vad har Roald Amundsen norrmannen som var den förste att beträda Sydpolen den 14 dec 1911 och jag Roland Fors gemensamt förutom förnamnens likhet och skägg? Jo vi var båda först. Han att ta sig till Sydpolen och jag att enhjula mig hela vägen mellan Haparanda och Ystad. Hans väg var dock inte jämn och fin asfalt som min utan is och ännu mer is men lika fullt så var vi båda först. Vilken fånig jämförelse kan tyckas och det har du som eventuellt läser detta rätt i men då jag gick på Kalmar Högre Allmäna Läroverk på 60-talet så var jag helt såld på äventyrare och upptäcktsresande så jag skrev som 12-åring en uppsats om Roald Amundsens Sydpolsfärd. Sedan dess har jag läst och tittat på dokumentärer om massor av mänskliga utmaningar och bedrifter och det har så klart färgat av sig på mig så att min vilja att göra egna bedrifter varit stor och inte har åldern förminskat mina drömmar om framtida utmaningar. För det ska gudarna veta att det är bara skalet som har åldrats, för inom mig är jag samme pojke som då. Utmaningar och strapatser med enbart muskelkraft är bara helt underbara att göra.

Men varför skriver jag om detta den första oktober 2017? Jo av den enkla anledningen att jag varit i Oslo i ett par dagar med frun som skulle åka dit i tjänsten och att jag då följde med. Självklart var jag på Frammuseet. Båten som tog Amundsen och hans manskap ner till Antarktis där han byggde baslägret Framheim, som blev hans startpunkt för den sista färden mot Sydpolen. Den sista färden över is och berg som företogs med hjälp av hundspann och som startade den 20 okt 1911 och slutade med att han placerade den norska flaggan på Sydpolen den 14 dec 1911, knappt två månader senare. Så därför har hans bedrift åter aktualiserats mig. En bedrift som nästan tog två år (från och hem till Norge) mot mina 23 dagar på enhjuling från Haparanda - Ystad sommaren 2006. Det var mitt andra försök. 2005 fick jag bryta p g a diskbråck i Hörnefors ca 50 mil söder om Haparanda. Men skam den som ger sig så sommaren 2006 gjorde jag därför ett nytt och då lyckat försök! På hemsidan www.roland.fors.se finns tidningsartiklar och här är ett TV-inslag från den färden.

Så varför inte göra ett litet bildcollage med den store äventyraren och forskaren Roald Amundsen och den lille "smått fånige" utmanaren Roland Fors (fast allt är dock gjort i humorns tecken även om jag gärna meddelar omvärlden vad jag gjort för utmaningar och strapatser) smiley. Ja så fånigt "skrattar" men man måste våga driva lite med sig själv, vilket jag gör mer och mer med åldern och det är skönt. I yngre dagar tog jag mig alldeles för allvarligt och att misslyckas med något var en KATASTROF, vilket jag dock gjorde många gånger. Att misslyckas idag är ingen katastrof men jag tycker verkligen inte om det.Vad gäller träning så har det blivit många men kortare promenader i den vackra staden Oslo och självklart en del museibesök och andra sevärdheter. Längre avstånd har avverkats med buss, spårvagn och båt. Jag har inte burit någon väska och ej heller öppnat stora dörrar/portar och vilat mellan varven så tiden i Oslo har inte varit jobbigare för ryggen än mina promenader och träning i Höör. På sätt och vis har jag ju varit en energitjuv då frun fått öppna dörrar/portar och bära min väska, fast en legal energitjuv tycker jag, i min rehabfas.smiley En sak är dock säker och det är att Oslodagarna har varit en mental boost för mig och att viljan att komma igen och springa och enhjulscykla långt igen har blivit ännu större och starkare än innan. Så från och med nu så ska jag höja träningsnivån ett snäpp så jag hoppas bara att ryggen håller. Min kroppsliga status blir långsamt bättre och min värk och kroppsliga spärrar till rörelser avtar men inte så man märker det från dag till dag utan mer från vecka till vecka.

Och vet ni vad och så jävla tokigt men jag har anmält mig till Swedish Alpine Ultra 107 km mellan Nikkaluokta och Abisko (Kungsleden) sommaren 2018 (14 juli på Frankrikes nationaldag) och ni som vandrat där vet ju vilket underlag det är. Inte precis ett krattat motionsspår utan stenigt och på vissa ställen snö upp till knäna. Att jag anmälde mig idag den 1 oktober var därför att anmälan öppnade idag och då det bara är 45 platser, så var det lika bra. Var dock bland de sista som anmälde mig och blev därför nummer 47 men arrangören accepterade i år 47, då väl någon/några av en eller annan anledning måste dra sig ur.

Så nu har jag ett tufft, mycket tufft mål att försöka klara av nästa sommar. Här är en länk till Swedish Alpine Ultra . Om allt går vägen så kan jag ju börja småspringa vid årsskiftet igen och blir det inga bakslag så är det lugnt! Jag räds varken distans eller underlag utan mer att komma ur spår så att fjällräddningens resurser måste användassmiley och i stället för att komma springande in i mål i Abisko kommer jag flygande dit med helikopter.