Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Läkarbesöket i dag gav inget kortsiktigt hopp

Juli 2018Posted by Roland Fors Mon, July 30, 2018 13:16:57
Läkarbesöket idag visade åter på en inflammerad häl. En hälsena som i a f inte är av men som måste/bör vilas i ca tre månader. Tre månader utan träning inför Kullamannen Ultra ger ju inte mig de bästa förutsättningarna att klara det loppet. Ska i a f försöka vila från spring en månad så kanske kanske. Hoppet finns alltid. Förresten så hittade läkaren ett fästingbett på baksidan av vaden som blivit Borrelia (ja han, läkaren trodde det i a f). Så en penicillinkur blev det i a f. Alltid något sa han som såg Åmål, eller vad man nu brukar säga. Men inte FAAN är det roligt med hälen inte när man har springet som sin medicin för att må bra. Jag kan cykla, enhjulscykla, paddla, simma men inget går upp mot springet för det är psykets formel-1-medicin och helt jävla gratis och receptfritt. En dundermedicin för att sjunga även om man inte kan och inte heller har krökat!smiley

Hur som helst så är snart flytten till Ystad klar men faan vilket jobb. Att flytta till större är aldrig problem men till mindre sliter på psyket för alla gamla nostalgiska saker måste bort. Och nu när vi slängt och slängt och gjort oss av med så är det UNDERBART, en FRIHETSKÄNSLA. Förstår inte saksamlare och loppisspringare som fyller sina bostäder med prylar men å andra sidan så förstår de inte heller mig. Men kan ju förstå yngre och medelålders människors intresse för saker.

Innan vi köpte vår lägenhet i Ystad så tittade vi på några stycken andra och minns en med största obehag för i den var det saker, saker från golv till tak. Jag mådde illa, så den titten tog inte många minuter. Kommer åter tänka på den gamla låten med Edvard Persson "Man kan ingenting ta med sig dit man går" eller som den heter "En fattig trubadur" och visar en bild från ett loppis och vet av bekanta att det ser ut så på många loppisar när de öppnar, huuu jag ryser!smileyJa nu blir det i a f ett försök till träningspaus fram till september, då jag åter ska försöka kuta lite mer igen och se hur långt vingarna då bär. Är det möjligt, är det möjligt med 161 km den 2 - 3 november??? Om och ifall är gubbjäveln väl värd en bragdmedalj!smiley

Fast som jag brukar säga, att enhjulscykla Haparanda - Ystad, nästan 200 mil på 23 dagar, som jag gjorde 2006 är peanuts, i förhållande till att alltid bara vara människa och leva upp till samhällets, omgivningens och de egna kraven. Så i förhållande till det är 161 km och två dagars spring blott en blinkning i det stora hela.smiley

Måste tro att det är möjligt trots skada och ingen ungdom

Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 19, 2018 11:43:53

Pausar bloggen från och med nu till sept, som skrivits i förra inlägget. Måste dock tro och kämpa för att Kullamannen Ultra är möjlig trots hälskadan och att jag inte precis är någon ungdom. Lägger därför in en bild då jag sprang Kullamannen som träning i juni (på två dagar dock och bara ca 12 mil). Bilden är från Kullens högsta topp, Håkull. Då var det nästan outhärdligt varmt, vilket det så klart inte blir i nov. Hur som helst så ska jag ta mig faan göra allt som står i min makt för att komma till start. Sedan får jag ju se hur länge vingarna i s f bär. Fördelen med Kullamannen Ultra är att man kan bryta var som helst och bli hämtad ganska fort, vilket ju man så klart inte kunde i Swedish Alpine Ultra.

På tal om Swedish Alpine Ultra så skäms jag lite då jag gick med i en facebookgrupp och var väldigt aktiv innan start men sedan så då jag tvingades slänga in handduken så inaktiverade jag mitt facebook-konto i ren depression över att jag inte kunde starta. Det var verkligen tufft att behöva dra sig ur ett lopp som man sett fram emot och laddat för sedan i okt förra året så i besvikelsen försvann jag bara bort i Swedish Alpin Ultras grupp. Ska aldrig med skriva någon annanstans än här, för det blir bara fel. Skrev ju som jag var ett jävla proffs och sedan kommer man inte alls till start, jag skäms!

Men som frun säger: du kan göra ett nytt försök nästa år. Ja vi får väl se, nu gäller det att bli skadefri så att Kullamannen Ultra är möjlig och inte kraxande olyckskorpar får rätt när de säger: din kropp håller inte för 161 km i tuff terräng, det är omöjligt att du ska klara Kullamannen Ultra, helt omöjligt! Vet inte om jag kan ladda ett år till för Swedish Alpine Ultra med alla kostnader, resor mm som det innebär. Men får se! Så kanske blir Kullamannen Ultra det sista ultraloppet för mig, då jag inser skaderiskerna. För mig är det viktigare att kunna springa ett par mil då och då än att springa en ultra. Vill jag sedan göra något spektakulärt utmanande så är ju enhjulingen en stor möjlighet. 500 mil på ett hjul runt hela jäkla Sverige på 100 dagar, det ni!smiley

Så avslutningsvis och mot bättre vetande och jävligt mycket naivt tänkande om mig själv och min förmåga pausar jag bloggen med: INGENTING ÄR OMÖJLIGT SÅ LÄNGE DET FINNS LIV! så på återhörande i slutet på augusti eller början av september! Ska då vara lite mer ödmjuk så man inte faller så jävla tungt i själen som efter att ha fått kastat in handduken till Swedish Alpine Ultra!smiley

Fy faan för gnälliga gubbar så tar därför paus i bloggskrivandet!

Juli 2018Posted by Roland Fors Mon, July 16, 2018 03:03:17
Den bistra sanningen är den att jag i dag måndag den 16 juli vänder hemåt till Höör från Norrbotten, Kiruna och fjällvärlden med oförrättat ärende och ett STORT jävla misslyckande i bagaget och dessutom med uppenbar betydande risk att framledes permanent tillhöra gruppen "gnälliga gubbar", vilket jag är livrädd för.smiley

Jag skrev i bloggen strax efter min operation i september förra året att jag skulle försöka klara tre ultror i år, Simris Alg Ultra, Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Det har jag kämpat för och trott att jag skulle klara. Det är tyvärr nu kört p g a min hälskada, som gjorde att jag fick kasta in handduken och inte ens kunde starta Swedish Alpine Ultra. Det känns i hjärtat och även att alla runt omkring mig inte tycker det är något misslyckande så tycker jag själv det då jag verkligen maniskt kämpat för att klara mina mål. Inser att jag genom mitt alldeles för mycket backspringande de sista veckorna förstörde för mig så att jag fick en hälsensinflammation, så därför är den egna misslyckandedomen mycket hård.

Med ovanstående som anledning pausar jag bloggen. Känns inte just nu speciellt roligt att skriva. Ska nu hem och lägga all fokus på vår flytt från huset i Höör till lägenheten i Ystad som ska vara genomförd till den 13 aug och hoppas också att min häl kommer att bli bättre. Ska till läkare den 30 juli och därefter får jag se om jag kan, om det är möjligt för mig att ta mig an Kullamannen Ultras 161 km i höstmörkret den 2 november eller om jag även då tvingas kasta in handduken. Det är väl tyvärr troligt för utan springträning så ingen Kullamannen. För att starta då i s f vore en ren förbannad idioti och med ett hundraprocentigt säkert fiasko och misslyckande än en gång. Är jäkligt allergisk mot misslyckande trots prästen Ingemar Simonssons ord om att misslyckas är en mänsklig rättighet. Ja för andra är det ok att misslyckas men inte för mig, som tidigare i livet misslyckats tillräckligt mycket och då på egen förskyllan. Om jag kommer att försöka klara Kullamannen Ultra, då kommer jag inte att bara springa för att jag älskar det utan också springa med kniven på strupen för hela min existens som människa, i a f löpare. I s f kära lilla hop så kan ni följa varenda jävla meter jag tar mig fram via en GPS-tracker (länk till förra årets) som gör att jag syns på en Kullamanskarta på deras hemsida som mitt startnummer. Blir jag stillastående under en lång tid så kan det ju vara jäkligt illa liksom också då farten är nere i en eller högst två km/timme. Då kan i a f de närmaste samt arrangörerna rycka ut och se om det fortfarande är något liv i gubbfaan eller om han (jag då) ska transporteras i svart bil till det definitiva slutmålet för oss alla oavsett kön, rikedom, skönhet, makt mm.smiley

Skämt åsido men Kullamannen 16 mil i höstrusk och mörker med tre tuffa avslutande 2,2 milsvarv i tuff kuperad terräng är nog på gränsen vad jag en då nästan 70-årig gubbe ska kunna klara. Gör jag det så gör jag en bragd och jag ger mig i s f slutbetyget "väl godkänd" för 2018. Om inte så är det ""icke godkänt". Med tanke på att över 70% av förra årets startande bröt så inser vem som helst att Kullamannen är fruktansvärt tuff, troligen det tuffaste ultraloppet i Sverige även om det inte är det längsta.

Under alla omständigheter så kommer denna blogg att vara vilande precis som jag, minst fram till sommaren är slut och det har blivit september. Så förfäras ej du lilla hop jag kommer i a f tillbaka och berättar hur det blir. En satsning mot Kullamannen och fortsatt bloggskrivande eller en definitiv gravsättning av bloggen och därmed nya men icke offentliga mål för 2019. För att bara skriva en massa strunt och trams om mig själv som gubbe och mina löjliga gubbegenskaper känner jag inte för om det inte kan ske underordnat eller tillsammans med satsningar mot tuffa ultror. Gnälliga gubbar finns det tillräckligt många av så jag behöver inte vara en offentlig sådan och det räcker ta mig FAAN med gnället här i detta blogginlägg för att man ska spy. För vem sjutton vill läsa sådan smörja.

Trots dock ett stort jäkla personligt misslyckande så har frun och jag haft det trevligt här i norr med många underbara naturupplevelser, så får väl avsluta med ett par härliga bilder så att jag inte slutar i enbart gubbigt typiskt jävla gnällande. Bland annat från Treriksröset och över stora vidder sett från berget Sauna i Kilpisjärvi.Så avslutningsvis: vad jag är trött på mig själv och allt jävla skrivande som skett här i bloggen som en slags upptrappning i kampen för att klara tre ultror! En kamp som nu inte kan vinnas helt längre och det är jag oerhört jävligt mycket besviken över. Faans helvetes jävla förbannade skit!!! Men tar nu så klart nya tag för annars kan man ju vandra till ättestupet direkt och det har jag ta mig FAAN inte varken tid eller lust med.smiley

Auf wiedersehen!





Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket

Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 12, 2018 18:41:36
Efter att ha bestigit ett lättbestigbart berg i Kilpisjärvi och med fusk vandrat (åkt båt) en del av de 11 kilometrarna mellan Kilpisjärvi och Treriksröset så har jag tvingats inse att min häl och den inflammation jag har i hälsenan inte klarar nästan elva mils spring i fjällterräng.

Det var ett tufft beslut att fatta efter att ha tränat mig tillbaka efter tumöroperationen förra året och sedan stupa på startlinjen i stort sett. Mitt eget fel som var dum att köra backträning i timmar upp och ner i Höörs nedlagda skidbacke de sista veckorna.

Men i sorgen så säger frun: Roland det blir väl en bättre merit för dig att göra alla ultraloppen nästa år då du ju fyllt 70. Ja så får det bli så klart.

Skriver mer när jag kommit hem för har lite svårt att mobilisera skrivkraft just nu.

Klarar en inflammerad eller ev trasig hälsena 75000 fotnedsättningar?

Juli 2018Posted by Roland Fors Sun, July 08, 2018 18:59:21

Efter att försökt kuta en mil i terräng i fredags och därefter hoppats att inte känna av min häl är jag nu tillbaka på ruta ett. Den värker tyvärr mer nu efter fredagsspringet än tidigare så frågan är: Klarar en inflammerad eller kanske t o m i värsta fall en trasig hälsena 75 tusen fotnedsättningar i mycket ojämn och kuperad terräng?

Ett genomtänkt och realistiskt svar är nog: Nej! och ge faan i att försöka ta dig fram de 107 kilometrarna mellan Nikkaluokta och Abisko för du kan äventyra hela din framtids rörlighet. Ja så skulle säkert alla kloka människor säga. Tyvärr har jag aldrig varit så klok, som de flesta andra och efter min tumöroperation i ryggen i aug förra året blev jag som besatt av att rehabilitera ryggen fort som faan och träna för att klara av att springa tre ultror i år, varav Swedish Alpine Ultra är den andra och som nu väntar om bara 5 dagar. Så Voltaren, fotledsskydd och hälkudde är inköpta och ska förhoppningsvis hjälpa mig lite på färden. De ger i alla fall en psykologisk lindring för som ni vet, ”tron kan försätta berg”. Men är skadan allvarlig så hjälper så klart inte den allra största tro som går att uppbringa. Då plötsligt kommer jag dock att tänka på honom bergsklättraren Aron Ralston som 2003 blev fastkilad med sin arm i ett klippblock och efter fem dagar skar av sin arm för att komma loss. Då får jag kraft och tron för är det något jag beundrar så är det s a s ”kamp i motvind, kamp för livet”. länk till info om Aron Ralston

Så varför i helvete gnälla om min lilla skada? Tyvärr är jag nog ibland lite av en ”Ove-typ” som jag skrivit i min beskrivning av mig själv. Den riktigt tappre gamle gubbtjyven skulle inte nämna något om en ev skada utan antingen ställa in eller bara kuta i tysthet. I många avseenden så är jag väl en s k krutgubbe så att gnälla om skador borde jag inte göra men som sagt tyvärr så gör jag det ibland. Det är i och för sig inte skadan som är mitt problem utan rädslan över att inte klara ett uppsatt mål. Tror att lite ligger i min barndom med en underbar mamma men som dock oftast osagt förväntade sig att jag aldrig skulle misslyckas. Det gamla läroverket gjorde inte saken bättre med tuffa prov och vetskapen över att gå om ett läsår vid ”icke godkänt” i ett eller två ämnen. Fy faan för den gamla skolformen, säger den gamle grundskolläraren. Så inte var allt bättre förr inte även om det just nu är lite kris i den svenska skolan med alltför många som inte får något betyg över huvud taget.

Som tur är så har denna blogg inte så många läsare och kommentarfältet är låst för annars skulle jag säkert fått kommentarer som: idiot, jävla egoist som bara tänker på dig själv och inte familjen, ja är du så jävla dum så kan du halta dig fram i livet och glömma allt vad ultror och spring heter. Men som sagt, jag är besatt och ska göra ett försök trots den rädsla jag känner för att skadan ska bli än värre och jag inte kan ta mig framåt. Men jag har som tidigare skrivit lovat fru och barn och även mig själv att efter knappt 2 mil då jag kommer till Kebnekaise Fjällstation verkligen känna efter och göra en bedömning om handduken ska kastas in eller jag ska försöka 14 km ytterligare till nästa fjällstation, Singistugan och där verkligen ta det definitiva beslutet för därefter finns ta mig faan ingen återvändo. Då tänker jag dock på Nordman och Vandraren , länk här där texten bl a är ”du kan alltid vända om”. Och visst är det så, man kan alltid vända om.

Hade jag varit yngre och inte varit så besatt av att klara tre ultror i år efter min tumöroperation, så kanske jag hade hoppat av (dock inte troligt). Jag har ju inte precis livet framför mig och som tidigare skrivits så är Swedish Alpine Ultra med på min bucket-list.

Om ett par dagar går i alla fall flyget upp till Kiruna och sedan därefter hyra av bil för 30 mils körning till Finland och Kilpisjärvi, där frun och jag ska småvandra i den finska Nationalparken Malla och även besöka Sveriges nordligaste punkt, Treriksröset och det gula fula betongfundamentet, som markerar gränsen. Bilden nedan är lånad från nätet, då jag bara hade mina egna bilder från då jag var där 2001 på CD och inte längre har någon CD-anslutning till min dator. Ska dock lägga in en ny bild här då jag och frun varit där.

Kanske kan jag hämta naturlig kraft i Malla Nationalpark så att jag kan klara Swedish Alpine Ultra eller så blir det verkligen uppenbart för mig att hälen och foten inte pallar. Men om det kommer det ingenting att skrivas här på denna blogg förrän tidigast på söndag eftermiddag/kväll den 15 juli. Om jag inte trots besattheten är tvungen att kasta in handduken redan innan förstås. Men det skulle kännas svårt, mycket svårt. Först komma igen efter min tumöroperation och vara så pass bra tränad så att målet att klara fjällultran under 24 timmar är helt möjligt men sedan falla på för intensiv träning sista månaden. Med facit i hand skulle jag gett sjutton i backträningen. Har i alla fall lärt mig (ja man är aldrig för gammal att lära) att inte öka träningen sista månaden före en ultra utan hellre då dra ner på träningen. Min gamla slitna kropp håller inte för det och för mig som alltid bara har målet att gå under maxtidsgränsen och komma jumbo så är det viktigaste inte att vara supertränad fysiskt. Den mentala biten är viktigast. Känns kroppen bra fysiskt så är den mentala styrkan alltid på topp och då är målen alltid mycket lättare att nå för då är det bara ren och skär glädje att ta sig fram även om det tidvis är mycket tufft. Men då behöver man inte springa med rädsla över att misslyckas och det är en ljuvligt underbar känsla. Hur som helst så ska jag stå där på startlinjen i Nikkaluokta kl 8 på lördag morgon.

Så återkommer förhoppningsvis på söndag den 15 juli eller senare med en som jag hoppas positiv rapport. Så säger till mig själv, enligt bild:





Ni har gett oss fotbollsälskare en underbar VM-sommar, TACK!

Juli 2018Posted by Roland Fors Sat, July 07, 2018 18:08:05

England, Ni var med och vann andra världskriget och det tackar vi för men att ni vann mot oss i fotboll i dag den 7 juli 2018 är jag ledsen över. I ledsamheten direkt efter matchen är jag dock samtidigt oerhört glad över att ha fått uppleva denna underbara svenska VM-sommar och är det något lag utöver Sverige jag vill ska vinna VM så är det Ni, England.

Jag har snart skrivit 100 inlägg i min blogg och inläggen har varit långa men idag ska jag inte skriva så mycket utan bara TACKA ER, NI VÅRT FANTASTISKA LANDSLAG för detta VM. TACK, TACK, TACK för att jag fick vara med om denna fotbollshysteri en gång till i mitt liv. 1958, 1994 och nu 2018!





Tålamod är inte min grej och Britannia ska skjutas i sank!

Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 05, 2018 18:05:17

Tålamod är inte min starkaste egenskap oavsett om det gäller nästa veckas start i Swedish Alpine Ultra och min häls läkning eller att vänta på matchen på lördag. Så väntan är lång och jag är otålig. Ja matchen är ju så klart matchen mellan hemlandet för gamla Tipsextras sändningar England och vårt lag, vårt SVERIGE. Även att jag egentligen har en massa sysslor med vårt hus och vår flyttning till Ystad, så är mitt fokus för närvarande bara på Sverige och fotboll och nästa veckas fjälläventyr, Swedish Alpine Ultra 107 km på högst 24 timmar.

För att börja egoistiskt och om mig själv vad annars, så har den sista veckans vila bortsett från nödvändig gång och ett simpass, varit svår. Är van att bara dra ut och kuta en runda när jag blir otålig och/eller vill känna mig så där härligt nöjd och bra mående som jag alltid gör under en springrunda och efteråt. Men nu har jag inte haft något val om jag ska kunna ställa upp i Swedish Alpine Ultra, mitt andra springmål i år. Foten eller rättare hälen har blivit lite, lite bättre med vila och Voltaren. Att jag har en hälsene/slemsäcksinflammation är jag tämligen säker på. Jag har en knapp vecka till mer vila, bortsett från en vandring på torsdag från Kilpisjärvi till Treriksröset. Ett röse, eller ett stort jäkla gult fult betongblock, som frun inte har sett. Är förresten inget att se utan det är ju vetskapen om att man har varit där tre riken möts, Sveriges nordligaste punkt, som är grejen. Ja, sedan vandringen genom Malla Nationalpark så klart. Men i stället för att vandra 22 km t o r, så åker vi nog Mallabåten en sträcka, vilket förkortar vandringen till ca 15 km. Detta så klart för min häls skull och att Swedish Alpine Ultra, då bara är mindre än två dygn bort. Men vad faan är ett Swedish Alpine Ultra jämfört med mångas kamp för livet. Såg i kväll dokumentären om Anna Holmlund. Vilken kämpe, vad positiv och vilka målsättningar, man skäms, en liten hälbagatell och så mycket gnäll . Länk till programmet här.

På lördag gäller det matchen, som jag hoppas och tror att vi ska vinna för då lever verkligen VM:et för vårt älskade lag med två matcher till. En ev semifinal spelas i så fall på onsdag, då jag är i Kilpisjärvi på kvällen i ett bokat rum utan TV. Hur faan kunde jag vara så dum? Ja rummet bokades för länge sedan och då hade jag ju inte en tanke på att Sverige ev skulle kunna spela då. Vidare så är matchen om bronset på lördagen kl 16, den tid då jag förhoppningsvis befinner mig långt från befolkade trakter och där man inte kan se på TV. Så vinner Sverige i dag, så måste det underbara fina laget vinna även semifinalen, så att jag kan se finalen på hotellet i Kiruna, där jag förhoppningsvis är på söndag kl 17. Men det kan ju vara så att jag hasar mig fram eller inte vet var jag är och inte kommer till bebodda trakter förrän på måndagen eller senare. Nej usch, hemska tanke. Ja fru och vuxna barn är minst sagt oroliga för gubben. Inte nog med att han är gammal och förvirrad, han är ju som sagt inte helt skadefri heller. Men jag har lovat både fru och barn att jag inte ska ta död på mig i a f.

Så avlutningen på detta inlägg får bli: Både Sverige (på lördag och på onsdag) och jag nästa lördag ska vinna, så att jag kan sitta i en hotellfåtölj i Kiruna, glad och stolt över mig själv och se Sverige vinna VM-finalen över självaste Brasilien, som vi ju mötte 1958 i VM-finalen på Råsunda men då torskade med 5 - 2. Nu ska vi ha revansch!

Men vad gör jag om Sverige förlorar på lördag? Skriver jag om historien i mitt huvud så att Tyskland bombade sönder England under andra världskriget? Nej för helsicke, ska Sverige förlora mot några så är det England och/eller Brasilien. De är två lag, länder vars fotboll jag älskar mest efter Sverige. Men vi vinner, så det ska inte finnas några men, bara svenska MÄN, som i fotbollshistorien kommer att omnämnas som det gudomliga landslaget med en Grankung i centrum. Och är det några som då förtjänar en staty utanför Friends så är det i s f alla, hela laget!

Heja Sverige och avslutningen är ju så klart, en länk till Du gamla Du fria från Friends och Stå upp för Sverige, min selfiefilm.



VI ÄR BÄST I VÄRLDEN! I ALLA FALL BLAND DE ÅTTA BÄSTA!

Juli 2018Posted by Roland Fors Wed, July 04, 2018 00:37:36
För första gången sedan jag i mitten på september förra året startade denna blogg skriver jag två inlägg samma dag för VI ÄR BÄST I VÄRLDEN ELLER I ALLA FALL BLAND DE ÅTTA BÄSTA i FOTBOLL! HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE!, HEJA SVERIGE!smileyHar varit och jobbat i eftermiddag och kväll men ändå lyckats se större delen av vår seger över Schweiz. Fy faan vad vi är bra, fy faan vad vi är bra för vi har vunnit en åttondels final, fy faan vad vi är bra!!!!smiley

Jag minns VM i fotboll i Sverige 1958 då Sverige spelade final mot Brasiliens Pele. Jag minns andra VM, bl a VM i Västtyskland 1974, var då och såg matchen mellan Sverige och Cruyffs Holland. Vi gjorde en stormatch och spelade 0 - 0, vilket var som en seger.

Jag minns VM 1994 och jämför årets VM med då och tror att vi har stora chanser att gå längre och t o m hela vägen till VM-final FÖR VI ÄR BÄST I VÄRLDEN ELLER I ALLA FALL BLAND DE ÅTTA BÄSTA! SE UPP NU BRITTER FÖR NU JÄKLAR SKA VI RULLA BOLL SÅ BRITANNIA GÅR UNDER I FRAMSTÖTARNA OCH AV DE SVENSKA SPELVÅGORNA. Tänker på låten: Rule Britannia! Britannia, rule the waves! Britons never, never, never shall be slaves.

Nej några slavar blir ni inte ni Britter men ni kommer att bli låsta, som fastkedjade i ert spel och i chock av den svenska spelglädjen, kylan och taktiken och sist men inte minst lagandan. Ni har vunnit många krig men kriget på lördag vinner ni inte för det gör VI, SVERIGE!smiley

Så har därför gjort ett par svenska texter som passar in att sjunga på refrängen till Rule Britannia: Om ni inte kan melodin så är här en länk till den, Rule Britannia!

och sen var det så klart selfielänken "stå upp för Sverige" och Du gamla Du fria! och jävlar anamma, nu börjar jag tro att min selfiefilm har betydelse för hela VM!smiley

Fortsättning följer och just nu skiter jag fullständigt i min häl, min Akilleshäl för Sverige har absolut ingen Akilleshäl! HEJA SVERIGE!

Sverige förlös min själ i dag så att jag glömmer min ömmande häl!

Juli 2018Posted by Roland Fors Tue, July 03, 2018 05:50:15
Det är tyvärr inte psyket som spelar mig spratt vad gäller min vänstra häl utan det är med stor sannolikhet en hälsensinflammation (slemsäcksinflammation). Har läst på nätet och känner igen mina obehag exakt som det beskrivs. Jag har även varit hos läkare, som dock inte vågade sig på en diagnos utan remitterade mig till ortoped. Jag hade hoppats på en kortisonspruta men han sa nej då han hörde mitt springmål. Det var kanske bäst så för kan ju mala av hälsenan utan att känna det. Vet hur jag delvis malde av min högra axelsena då jag paddlade oavbrutet i ett upprört hav utan landkänning i 17 timmar för 16 år sedan. Den var givetvis lite skadad innan. Det blev då operation och lång rehab. Visst blev axeln bra men höger arm har aldrig sedan blivit så stark som den var. Kanske skulle jag dock då tränat den annorlunda för att den skulle blivit bättre men jag slapp i alla fall värken och obehagen helt efter ca ett halvår efter operationen. Hur som helst så kan jag inte just nu gå på tå eller gå nedför i trappor utan obehag. Ej heller sitta eller ligga med foten i fel vinkel utan att då också känna obehag och en konstig känsla som om jag hade en sko på foten trots att jag är barfota. Där häldelen på skon är klämmer det och jag känner precis som om gruskorn ligger och maler och det svider trots som sagt att jag är barfota. Om jag sätter ner foten platt mot mark/golv så känner jag inget men står jag med foten i ett spänt hälläge (bara lite framåtböjd) eller böjer mig ner så känns det. Än är dock inte obehagen/smärtan så stor men är det en inflammation, så måste hälen vilas. Så allt jag nu gör är tar det lugnt med träning och tror på under samt står på min trampmaskin med platta nästan som fastklistrade fötter på trampplattorna iförd min Sverigetröja och väntar på matchen. Den match mot Schweiz, som förhoppningsvis ska föra oss till en kvartsfinal. Den segern kommer i s f att innebära hällindring och fokusbyte, vilket verkligen behövs nu.smiley

Har lovat min fru att verkligen känna efter och bryta Swedish Alpine Ultra redan efter några mil om det bara blir värre och värre med hälen. Hon säger också att i s f kan jag anmäla mig till nästa år igen trots att mitt fokus även nästa vår och försommar då kommer att ligga på mig själv och mitt spring och också inskränka på semesterplanerna en del. Min älskade hustru är så oerhört snäll och klok och även om familjeintegriteten säger att jag inte ska visa någon bild, då hon är raka motsatsen till mig, selfieälskare som jag är, så lägger jag upp en på henne där hennes blick är riktad ner mot dalen på väg från Kebnekaises topp, som vi besteg för några år sedan. Kan inte heller låta bli att länka till Elvis Presleys "You are always on my mind" vilket också är en låt som får mig att tänka på min hustru och den enorma tacksamhet och stolthet jag känner över att få vara hennes man. En man som dock inte alltid har satt hennes behov först tyvärr, då mina utmaningar ofta överskuggat det mesta den tid innan då det börjar dra ihop sig. Ja en ganska lång tid innan, vilket jag verkligen inser. Så självklart är "You are always on my mind" med på min spellista, som jag ska lyssna på när det tidvis känns tufft på min väg mot Abisko. Även låten "Send me an angel" med Scorpions är med på min spellista då den drömmen och förhoppningen "come true" redan för mer än 30 år sedan.Åter till skadan som jag hoppas, hoppas ska bli bättre med de övningar jag gör samt med både Voltarenpiller och gel. Jag vet inte om psyket gör obehagen värre eller ej, då jag aldrig haft denna typ av fotskada. Men är kanske dock inte så konstigt att jag fått den då det varit mycket backspring sista månaden samt då jag också sprungit med nya Asics terrängskor som är lite hårda i hälen. Så på Swedish Alpine Ultra blir det gamla lite halvslitna skor och stavspring för att avlasta ben lite då jag är på väg uppför men även brant nedför. Har tredelade stavar, som då jag inte behöver dem får ligga i min rygga.

Så avslutningsvis: förlös min själ i dag Sverige och vinn mot Schweiz så glömmer jag min ömmande häl för en stund. Så som vanligt inför match blir det länkar både till "Du gamla Du fria" från Friends och min selfiefilm "Stå upp för Sverige".smiley

Usch det här var ett tråkigt blogginlägg, men så här i den tidiga tisdagsmorgonen känns det lite tufft med min hälskada men det blir säkert bättre framåt dagen och helt UNDERBART BRA om Sverige vinner. Jag kan i alla fall garantera att min skada inte bara är en psykisk skada eller att jag är en hypokondriker och ej heller tar fram en skada för att göra det lättare för mig att bryta och inte klara mitt mål. Nej för faan, inte kasta yxan i sjön inte! Jag ger mig inte i första taget men inser jag att det inte går så är jag jävligt dum om jag ändå fortsätter och därmed då riskerar ännu värre skada och ännu längre rehab. Men frågan är: Kommer jag att vara så klok? Jag kommer i alla fall garanterat att stå där på startlinjen kl 8 i Nikkaluokta och sedan får jag utvärdera efter ett par mil (i Kebnekaise Fjällstation), där jag i så fall kan ta helikopter tillbaka till Nikkaluokta om det skulle vara så illa.smiley

Sedan ska jag inte ens i denna stund med en ömmande häl, som verkligen är en bagatell, glömma bort att livet är underbart, så här är en länk till Blacks "Wonderful life" som jag enbart förknippar med livsglädje och här är en länk till Louis Armstrongs "What a wonderful world".