Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Ett år efter operationen och mitt hundrade inlägg

Augusti 2018Posted by Roland Fors Tue, August 28, 2018 13:30:36

För precis ett år sedan i morgon, den 29 aug opererade jag bort en tumör i ryggraden. När jag rullades in för operation, så visste jag inte om det var en godartad eller elakartad tumör. Mina MR visade att den troligen var godartad men till 100 % visste man inte. Hur som helst så gick operationen bra. Hela tumören, som tryckte på nerver togs bort och den var godartad. Dagen efter operationen började sedan min rehabilitering och träning för att åter igen kunna springa och springa långt. Fyra månaders frånvaro från spring var sjukgymnasternas första stränga order men redan efter en och en halv månad tog jag mina första springsteg. Då hade jag redan trots att jag inte visste hur det skulle bli med långspringet planerat för mina tre ultror i år.

Den första ultran, Simris Alg Ultra på drygt sex mil klarades av i april men sedan fick jag ”bita i gräset” den 14 juli, då jag tvingades ”kasta in handduken” inför Swedish Alpine Ultra. Inte för ryggproblem utan för att jag överansträngt min vänstra häl och fått en hälseneinflammation. Som jag tidigare skrivit så var det extra tufft då jag hade åkt upp till Kiruna och Nikkaluokta och bara dagarna innan insett att jag var en dåre, en ”toker” om jag deltog och sprang de nästan elva milen i tuff fjällterräng. För en gång skull var jag då en ”kloker”. Men mellan tokeri och klokhet är det inte så långt så blir väl en ”toker” igen den 2 nov inför årets STORA MÅL, KULLAMANNEN ULTRA 161 km. Bara att skriva 161 km känns tufft och att dessutom veta exakt hur det kommer att kännas, när man är på ”gränsen”, som jag varit många gånger tidigare och även passerat den känns verkligen i hela kroppen. Men jag ska göra ett försök och tiden fram till start kommer om mina träningsplaner håller att innebära många korta snabbhetspass och färre långdistans (allt för att spara min vänstra häl), mycket cykling samt enhjulscykling och simpass. Min häl känns lite mer efter förra veckans långdistans men är ganska ok idag, även efter gårdagens korta snabbpass i motionsspåren i Sandskogen. Motionsspåren som här i Ystad är befriade från kuperad terräng och mycket lättsprungna, så 5 km i 12km-fart är numera för mig rejäla snabbpass med en i mål mycket flämtande gubbe.smiley

I dag vilar jag från fysiska aktiviteter och i morgon blir det lätt vandring runt en vacker fågelsjö ett par mil bort, Krankesjön.

Avslutningsvis: detta är det etthundrade inlägget sedan jag startade denna blogg för elva och en halv månad sedan och jag liksom ni få läsare måste ju ställa oss frågan: ”hur faan kan man skriva så mycket om så lite”? Ja inte faan vet jag! Det enda skulle väl i så fall vara att jag är "gubbe" och vi är ju kända för att vara lite dryga och långrandiga. smiley



Jag fick ett svar: "MIN HÄL HÅLLER i a f i FEM MIL!

Augusti 2018Posted by Roland Fors Fri, August 24, 2018 08:51:26

Ja, jag skriver fram och tillbaka, om skador och vila men sedan så vilar jag alls inte så länge som läkaren säger, så förstår mer än väl att man tror att jag lever i en fantasivärld där sanningar och påståenden blandas huller om buller. För att direkt ta död på om jag är en mytoman så säger jag: JAG ÄR ALLTID FULLSTÄNDIGT SANNINGSENLIG men jag är mycket medveten om att jag ger en information och sedan efter någon vecka en ny motsträvig info. Detta har att göra med att jag ju så gärna vill vara skadefri och kunna träna ordentligt mot mitt STORA MÅL: KULLAMANNEN ULTRA! Så därför gör jag många gånger tvärs emot vad läkarvetenskapen säger till mig att göra och blir lite granna min egen chansläkare!

Så tidig morgon i onsdags tog jag tåg och buss från Ystad till Båstad. Jag promenerade sedan ett par km till Norrvikens trädgårdar där Kullamansstarten går kl 11 den 2 nov (trodde jag men starten är ändrad till kl 9 vid hotel Skansen i Båstad). Mitt mål som jag hade var att gående och småspringande ta mig fram till Ängelholm och de ca 5 milen längs med Skåneleden under 8 timmar. Åtta timmar är gränsen i Kullamannen Ultra för de som inte hunnit fram då får stiga av loppet. Jag kan direkt säga att ingen klarar att gå den sträckan utan att springa och komma fram i Ängelholm innan repet dras. Man måste alltså springa en hel del, vilket jag gjorde trots mina problem med vänster häl. Visst kände jag av hälen men det var ingen större smärta utan mera av obehag. Träffade på ett par kvinnliga vandrare som jag pratade med om att jag sprang trots en hälsensinflammation, vara den ene sa: du var mig en knepig en. Hon slog nog huvudet på spiken för det är kanske det jag är.

Hur som helst så sprang jag in i Ängelholm med bara 2 minuter till godo, 7.58 och sedan kunde jag gå till hotellet för att vila. Det kan jag inte den 2 nov för då är det elva mil ytterligare att springa/gå innan jag går i mål i Mölle efter tre avlutande Kullabergsvarv. Ja i dagsläget med den brist på kvalitativ träning jag haft de sista två månaderna så ser det minst sagt oövervinnerligt ut. Men jag har ju två månader på mig och jag fick ett positivt svar: min häl håller i a f för fem mil på ojämnt underlag.

Gjorde som vanligt en film om mitt spring runt Bjärehalvön, vilken kan ses här.

I går torsdag efter de fem milen på Bjärehalvön skulle jag egentligen kutat lika långt fast då från Ängelholm till Mölle. Jag kände mig väldigt trött på morgonen och insåg att jag efter nästan två månaders vila var långt ifrån min gamla kondition, så jag tog tåg och buss till Mölle och sprang bara ett Kullabergsvarv på knappt två mil innan jag åkte hem till Ystad. Bilden visar en gående svettig vandrare in i Mölle hamn. Ca 7 mil på två dagar är jag jäkligt nöjd med.

Så nu gäller det att försöka lägga upp ett lagom men bra träningsprogram för två månader som höjer mig både vad gäller kondis och snabbhet för annars är jag direkt rökt innan de avslutande tre Kullabergsvarven börjar (de sista 6,6 milen). Får jag bara vara någorlunda skadefri så tror jag mig i a f klara de första 9,5 milen mellan Båstad och Mölle. Får väl avsluta med en länk till "Always look on the bright side of life" vilket jag säger till mig själv för vad faan är en lite ömmande häl mot att ........







Gubbe på hal is igen (förlåt asfalt)

Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 19, 2018 19:02:49

Så har jag då återupptagit enhjulscyklandet efter två månader, då jag började känna av vänster häl och vi intensifierade vår flytt till Ystad. Att enhjulscykla på en 36-tums enhjuling kräver övning och åter övning och gör man längre uppehåll, så märks det verkligen. När man sitter på en 36-tummare så har man ingen möjlighet till fotkontakt med marken så man måste veta vad man ska göra. Det måste sitta i ryggraden. Nedan är en gammal bild på mig då jag enhjulade mig runt Vättern och får visa på hur högt man sitter.I dag söndag den 19 aug så tog jag bilen och enhjulingen till längst in i ett industriområde här i Ystad, där jag kunde vara mer eller mindre för mig själv och öva påstigningar, avstigningar, slalom och distans. I början var jag ganska osäker och t o m lite rädd, vilket också visade sig vid en misslyckad avstigning, som slutade i platt fall baklänges. Som tur var inga skador. Har varit väldigt förskonad från fall under de 16 år jag kallat mig enhjulare. Bara en handfull fall som gett kortare bestående men, som skrubbade knän och armbågar. Gjorde en liten film i mars om mig själv som enhjulare, så den får vara med en gång till. Länk här!

Då jag nu inte springer några längre distanser, bara går lite fortare än vanligt och ibland tjuvspringer lite trots läkarens dom på 3 månaders vila, så blir enhjulscyklandet ett bra träningskomplement. Eller rättare, jag känner mig inte som en gammal gubbe. Blir alltid imponerad av äldre som kämpar på och inte bara blir sittande. Såg att den gamle stavhopparen Hans Lagerkvist, nu 78 fortfarande hoppar stav. Visserligen "bara" 2.80 men visst faan är det bra? En man, en gubbe ska röra på sig för då mår han bra och lever förhoppningsvis längre (vill jag tro i a f) och det gäller ju så klart kvinnor också.

På onsdag och torsdag ska jag ta mig runt både Bjärehalvön och Kullahalvön gående så fort jag kan. Måste uppleva hur hälen känns efter de drygt 10 milen och därefter utvärdera och bestämma träning/vila fram till Kullamannen i nov. Vill ju så gärna deltaga och eftersom jag inte kunde starta i Swedish Alpine Ultra så är min önskan om att få vara med än större.

Det skulle vara en fjäder i hatten och lite av en bragd om jag klarade hela Kullamansdistansen men som jag skrev i tidigare inlägg så ger jag mig själv godkänt om jag tar mig de 9,5 milen från Norrviken till Mölle. Allt där utöver är bara en bonus och ger hatten en större fjäder.smiley



Jag tog mig till havet och YSTAD

Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 12, 2018 07:58:15

I en vecka har vi nu bott i Ystad. Stigit upp med ett leende med havet så nära och att nu är stor trädgårdsskötsel och gammalt hus med alltid behov av renoveringar ett minne blott. I morgon överlämnar vi nycklar till husets nya ägare och säger, ”Hej då Höör”. Men det är med en underbar glädje vi minns vårt hus och vår stora trädgård där våra barn har lekt och blivit vuxna och där jag från början tyckte det var ganska roligt att sköta trädgården och fixa med huset.

Allt förändras dock så att bo i en totalrenoverad trea med utsikt i Ystad är i alla fall just nu fantastiskt skönt och att få stiga upp, ta en frukost och ge sig ut på en tidig promenad eller som i går morse ta en cykeltur längs havet är en bonus och förmån. Jag måste ju också erkänna att jag har saknat havet i de drygt 30 år jag bott i det natursköna Höör, saknat lukten av tång, mistlurars tjut, se vågornas kamp för att slippa dö då de träffar strandlinjen samt så klart att kunna ta ett uppfriskande havsdopp när som helst. Se här en film jag gjorde igår.

Så vad gäller träning för den vecka som gått, har det blivit promenader, cykelturer och en del sim i havet. En vecka som inte på något sätt kan gå under beteckningen ”träningsvecka” utan mera ”sista sucken med huset” (sett till att tömma det helt, anlita städ och fönsterputsfirma och klippa häcken för sista gången) samt att bara njuta av sommaren i turiststaden Ystad.

Har jag tänkt på långspring och Kullamannen Ultra? Jo visst, men jag försöker så gott jag kan att bara tänka på vad jag just nu kan göra och det är jävligt mycket, så jag är glad för det, så springet får vänta ett tag till och vänstra hälen får vila så mycket som det är möjligt.



"Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja....

Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 05, 2018 19:01:34

Ja så sjöng ju Sven-Ingvars och Sven-Eric Magnusson en gång i tiden och även om jag inte är jätteförtjust i låten så är texten talande. För varför in i helvetes jävlar ska jag sörja ett missat Swedish Alpine Ultra, som ju bara är ett motionslopp i raden av många. Nej förlåt, det är inte ett lopp i raden av många det är ett mycket speciellt lopp och få förunnat att deltaga i, då deltagarantalet är begränsat till ca 50. Det är ungefär som när man sjunger för Lotta på Bråkmakargatan, som fyller år, ni vet den här: ”För det är ingen vanlig dag, för det är Lottas födelsedag”! Men från och med nu får det vara punkt slut med ältandet om bakslaget med Swedish Alpine Ultra och att jag inte kunde starta p g a min hälskada. Det var en flopp verkligen, årets flopp, som jag nu lägger till handlingarna.Från och med idag den 5 aug kommer jag att kämpa på med att röra på mig på olika sätt så mycket jag kan trots skadan för att hålla drömmen och årets största utmaningsmål ”Kullamannen Ultra” levande. Så fortsätter därför att skriva blogginlägg, om kanske dock inte så ofta, vilket nog är bra för mig och min fokus och för att ultrakampen ska fortsätta.

Så jag har verkligen inte kastat in handduken för Kullamannen Ultra men jag har omprövat hela loppet i förhållande till min kropp, mina småskador och min ålder.

Jag ger mig själv ”godkänt” för att klara de 9,5 milen från Norrviken till Mölle (innan de tre varvloppen runt Kullaberg sedan börjar).

Ger mig själv ”med beröm godkänt” för 9,5 mil till Mölle + ett Kullabergsvarv på 2,2 mil totalt 11,7 mil oavsett tid.

Ger mig själv ”med utmärkt beröm godkänt” för 9,5 mil till Mölle + två Kullabergsvarv på 4,4 mil totalt 13,9 mil oavsett tid

Ger mig själv ”EN BRAGDMEDALJ” om jag klarar hela loppet och de 16,1 milen även om jag skulle komma över maxtiden på 36 timmar med en eller några timmar.

Ovanstående betyg är satta med realism och utifrån de erfarenheter jag fick i våras och nu i sommar med skadeproblem och insikten som jag egentligen redan borde ha haft, om att jag fyller 70 om ett halvår och att min kropp är ganska sliten.

Så nu är det nya tag som gäller eller som Sven-Ingvars sjöng ”Börja om från början, börja om på nytt, varför ska man sörja tiderna som flytt”. Hälproblemen får jag nu sluta att fokusera på utan i stället lägga all fokus på det som jag kan göra och min övriga kropp som ju är frisk och skadefri. Har förresten cyklat många mil de sista dagarna, så det är ju alltid något....