Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Danmark och vi som gillade Kim Larsen har sorg, "This is my life"

September 2018Posted by Roland Fors Sun, September 30, 2018 12:51:03
Skulle egentligen inget skrivit förrän nästa fredag då jag varit hos en ortoped för mitt vänstra knä men då jag hörde att Kim Larsen, en av Danmarks mest älskade sångare och poet var död så var jag tvungen att skriva och länka till en av hans låtar som jag tycker mest om.

Gillade verkligen Kim Larsen och speciellt "This is my life". Ja döden gör sig mer påmind numera då samtida artister, idrottsmän m fl avlider. Så låten "This is my life" är för mig en slags nyckel till det liv jag levt och som inte kan levas om, även om man skulle velat ha en del bitar ändrade och mer positiva. Men ett liv är ju inte alltid så enkelt att leva och av allt man gör, går igenom så blir man mer erfaren och lite starkare samt förhoppningsvis mindre benägen att göra om gamla misstag. Så "This is my life" kommer garanterat att vara en av de låtar jag har på min spellista när jag tar mig an Kullamannen Ultra.


Nästan 20 år sedan jag fick kortison i mitt vä knä men nu måste jag...

September 2018Posted by Roland Fors Thu, September 27, 2018 07:53:37

Det är över tjugo år sedan jag fick kortisonsprutor i mina knän men nu är det dags igen, det finns ingen återvändo. Mitt vänstra knä är i så dåligt skick att jag skriker av smärta (överdriver lite) om jag ska resa mig från huksittande. Jag har tid hos en privat ortoped i Lund i nästa vecka så det blir betydligt dyrare än ett vanligt läkarbesök men det är det värt. Jag ska gå till en ortoped som ger kortisonsprutor, vilket inte alla läkare gör. Jag är så medveten om mina problem så man behöver inte göra någon mer omfattande diagnos för att sticka sprutan i knäet. Ja inte på måfå utan just där den gör nytta och bedövar och häver inflammationen som finns där. Sedan så klart måste jag ju utredas mer, så steg två är sedan magnetröntgen. Som då förhoppningsvis visar på möjlig rehabilitering/operation som ger mig bättre förutsättningar till livskvalitet = att kunna röra på mig utan större hinder. Ja att röra på mig är att springa långt, enhjuls- och tvåhjulscykla och allt annat där ben och knän behöver vara i bra skick.

Kortisonsprutor i knäna fick jag redan som dryg 20-åring då jag alltid fick ont när jag sprang. Då jag sedan opererade mitt vä knä två gånger 2002, så blev det så bra efter den långa rehabiliteringen jag då var tvungen att göra att jag inte tagit en enda kortisonspruta sedan dess. Förresten så var domen från den opererande läkaren efter min andra knäoperation: ”Nu är det slutsprunget Roland”. Det var det nästan i ett år för så ont hade jag och allra mest då jag gick på ojämn mark. Men med enhjulingen som hjälp bl a och en jävla vilja så kunde jag springa igen. Jag var då så oerhört tacksam att kunna göra det så jag lovade mig själv att inte springa mer än högst en mil/gång. Men det löftet till mig själv luckrades upp mer och mer och sedan blev det åtskilliga mil på vägar och skogsstigar.

Kullamannen Ultra blir det sista så långa ultralopp jag springer. Men innan jag drar ner på distanserna ska jag försöka mig på Swedish Alpine Ultra nästa år, eftersom jag var skadad i år. Men sedan får det bli max typ Stockholm marathon och Lidingöloppet.

Denna veckan har inte det blivit någon som helst träning då utöver knäproblemen jag också blev döförkyld som bara vi män kan bli smiley men nästa vecka hoppas jag kunna röra på mig igen.

Jag ska stå på startlinjen till Kullamannen Ultra den 2 nov kl nio. Det har jag sett fram emot sedan hösten 2016, då jag anmälde mig till förra årets lopp. Ett lopp som jag definitivt inte kunde vara med i då jag ett par månader innan opererat bort en tumör i ryggraden och då befann mig mitt inne i en tuff rehabilitering. Så nu är det upp till bevis, jag måste först och främst klara de fem milen till Ängelholm på 8 timmar för då dras repet, sedan för att ha en litet liten chans att klara hela måste jag vara i Mölle efter 9,5 mil efter 18 timmar (mellan Ängelholm och Mölle kommer det då att vara helt mörkt så det blir tufft med bara en pannlampa). Bilden visar en av mina tre pannlampor inköpt på Biltema och den är den absolut billigaste och kostade bara under en hundring. Proffsen springer med pannlampor för tusentals kronor men det hjälper inte mig.smiley

Usch har blivit så där förkyld, som bara vi "gubbar" kan bli!

September 2018Posted by Roland Fors Mon, September 24, 2018 13:28:47
Kände mig halvtaskig i går men var ändå ute åtskilliga timmar och vandrade i den första höstblåsten och blev sedan så där sjuk och förkyld som bara vi "gubbar" kan bli! smiley

Då också knät är mer än halvtaskigt så är all träning och den planerade 5-milaturen mellan Båstad och Ängelholm på lördag inställd. Det blir då Bokmässan i Göteborg och kultur med frun i stället för spring och natur.

Som mental träning har jag i dag måndag suttit vid datorn och googlat och sökt på allt om Kullamannen och hittade då en anonym amatörsångare och tillika poet (en jävligt dålig sådan är bäst att tillägga)smiley, som hade lagt in en hyllningsvisa till alla startande i Kullamannen Ultra den 2 nov. Melodin bör gå att känna igen "I natt jag drömde" men texten är ny. Så i stället för spring har jag roat mig med att ladda ner den och lyssna på den, som mental träning, länk här smiley



Återigen, en pojkes fantasi om att vara en stor stark gladiator!

September 2018Posted by Roland Fors Wed, September 19, 2018 12:39:09

Det är nu bara en dryg månad till starten av Kullamannen. Jag försöker verkligen balansera min träning så att kroppen ska hålla men också för att orka. Kommer inte att vara speciellt bra tränad, vilket jag givetvis hade varit med en yngre och lite friskare kropp för då hade jag vågat ta i mer. Men för att snart fylla 70 så är jag oerhört tacksam över att jag kan röra mig som jag gör. Jag slår mig definitivt inte för bröstet även om det kan verka så i många inlägg. Nej då, jag är ödmjukt TACKSAM och ser min hyfsade rörlighet som en fantastisk GÅVA, en FÖRMÅN och jag är mycket medveten om att den förmodligen inte varken håller eller orkar en Kullaman men det får den dagen visa. Jag har verkligen inte gett upp innan, nej då!

Efter ”dödens zon-varvet” (22 km) på Kullaberg i söndags har jag haft ganska trötta ben och ömmande knän (vä mest). Det hindrade mig dock inte från att i måndags springa 10 km i lugnt tempo i Sandskogens motionsspår. En stor eloge till Ystads kommun som håller Sandskogens motionsanläggning i ett fantastiskt skick!

I går tisdag sprang jag 10 km i ett halvkuperat spår med stavar i området kring Dag Hammarskölds Park samt därefter 5 km i Sandskogen. På fruns önskemål blev det sedan några mils tvåhjulshoj till det vackra Kåseberga.

I dag onsdag har jag varvat gående och småspring i ca 10 km längs med havet och bokat en tredagarsresa till Rom en vecka före Kullamannen. Ska åter igen peppa mig i Colosseum och fantisera att jag är en stor stark grym gladiator, som kan besegra vad som helst.smiley Ungefär som när man var pojke och fantiserade att man var alla hjältar man såg på film eller hörde talas om. Fast det ska sägas att jag aldrig varit en våldsam typ.

Colosseum har en omkrets på 524 meter och är 48 m högt, så ska man springa ett Kullamannen Ultra där, så får man kuta runt ca 300 varv och klättra upp och ner ca 90 gånger.

Utöver spring och cykling så har jag tränat överkropp (behövs verkligen) på utegymmet i Sandskogen. Efter min tumöroperation i ryggraden för ett år sedan har jag varit ganska återhållsam med överkroppsträning, så den känns verkligen.

Bilden visar då jag tar mig upp i en brant backe på Kullaberg i söndags trots stela och mjölksyrefyllda trötta ben (bara förnamnet mot vad som väntar) och inte är man speciellt gladiatorlik inte.smiley



Ett varv på "Dödens Zon"-banan på Kullaberg

September 2018Posted by Roland Fors Mon, September 17, 2018 10:38:19
Efter 15 mils bilfärd från Ystad till Mölle i går morse blev det sedan ett varv på "Dödens Zon"-banan på Kullaberg. Som stigfinnare hade gubben en bergsget vid namn Lars Kronfält. Ett stort tack till Lars som inte tröttande på gubbens sakta mak.

Hur det såg ut kan ses här i filmen "Dödens zon Kullaberg den 16 september 2018"

Att det är en tuff bana får bilden nedan på ett skrubbat knä visa. Liksom filmen visar allt annat än spring och i bland t o m "krypning". Dock så var jag i a f inte värre däran än att jag kunde köra 15 mil tillbaka till Ystad. Men tänk om jag skulle sprungit hem?smileyI övrigt under veckan som gått gällde egentligen cykling, allt för att spara vänstra hälen, men är ju ganska dålig på att göra som jag säger, så det blev väl ca 5 mil kutat. Cyklade dock i a f nästan 10 och var ute en gång på min enhjuling. Ett simpass har det också blivit samt lite överkroppsträning på Sandskogens utegym här i Ystad.

Inser efter gårdagens Kullabergskutande att jag borde träna backe och åter backe men vågar inte för hälens skull så att klara hela Ultran, blir tufft men skam den som ger sig, Jag ska kämpa!



Arrangörerna för Kullamannen gör det inte precis lättare!

September 2018Posted by Roland Fors Wed, September 12, 2018 12:12:25

Precis när man mentalt har förberett sig för hela Kullamansbanan, så slänger arrangörerna in en djävulsk passage till på Kullaberg med ytterligare en nedklättring och därefter troligt såphalt strandstensspring och nytt uppkrypande. smileyJag som tyckte jag mentalt hade accepterat banan och dess svårigheter, därmed inte sagt att jag skulle klara den. Så nu är det bara att träna mer mentalt och åka till Kullaberg med det snaraste, kanske redan på söndag. Men måste i så fall ha en karta över de nya delarna på ”Dödens zon-banan”, som den ju kallas. Ja arrangörerna gör verkligen allt för att Kullamannen Ultra ska bli lite av ett svenskt Barkley Marathon och att så få som möjligt ska klara loppet. Men så hade jag också tänkt som arrangör för att få intresset att växa. Ja jag som bara hade tänkt cykla denna veckan får så klart tänka om och försöka mobilisera kraft att ta mig till Kullaberg på söndag. Visst kan det vara tufft att cykla också men jag cyklar varken så långt eller så fort, är lite av en ”glidare”.smiley Hur som helst så har det blivit några mil hittills i veckan och ett par korta gå och springpass.

Förmodligen eller med all sannolikhet är inte böner till det väsen som kallas ”Kullamannen” tillräckliga utan nu måste jag nog försöka få till en slags omvänd pensionärsrabatt smileymed att maxtiden på 36 timmar höjs med en timme/år över 65. I så fall skulle jag få ytterligare 4 timmar på mig och det behöver jag sannerligen för jag kan nog inte tänka mig att försöka ladda för detta djävulska lopp ett år till. Det säger både det fysiska och det mentala stopp för, så Once in a lifetime, får gälla! Sedan kan jag ju ha Ultravasan som mål om fem år, då jag fyller 75 och Stockholm Marathon då jag är 80. Är helt realistiska mål men Kullamannen, den jäveln tar man inte vid hög ålder och förmodligen inte vid 70 men jag ska försöka, ska försöka, ska försöka klara det!

Återkommer på söndag med ev lite bilder på bergsklättring från Kullaberg. Börjar nu fundera på om jag ska springa med hjälm och/eller höja livförsäkringsbeloppet ytterligare. Men vad faan man kan snubbla inomhus.smiley

En härlig vecka men att jag ALDRIG lär mig!

September 2018Posted by Roland Fors Sat, September 08, 2018 15:19:11

En härlig vecka både vad gäller väder och träning efter den i somras ofrivilliga pausen p g a vänster häl. Jag är inte helt bra än, den känns men den håller och det blir inte värre. Så nu gäller det verkligen att ”balansera” och inte gå på för tufft. Men det är ingen större risk här i Ystad till skillnad mot i Höör, där jag hade mina tuffa terrängspår och den gamla nedlagda slalombacken att träna i. Här i Ystad är det relativt platt var man än springer.

Jag har varje morgon i sex dagar tränat springande och gående i två timmar. Men det är väldigt lättsprunget där jag springer längs med havet (bild från soluppgång i torsdags morse), i Sandskogens motionsspår eller på stadens gator.

Som sagt, en bra träningsvecka, i a f vad gäller antal sammanlagda mil (nästan 10, fast då med en tredjedel snabb gång). Utöver gåspring har det blivit ett halvlångt cykelpass och ett simpass samt lite träning i Sandskogens utegym (bara överkropp).

Då det var backträningen som fick mig på fall inför Swedish Alpine Ultra, så ska jag vara mycket försiktig så att kroppen håller. Jag vill ju så innerligt gärna stå på startlinjen utanför Hotell Skansen i Båstad klockan nio fredagen den 2 november. Sen hur det går är en helt annan sak. Kommande vecka ska jag cykla varje morgon i stället för att springgå, allt för att minimera skaderiskerna. Några springkilometrar ska det också bli och kanske då med lampan på pannan, vi får se.

Nedräkningen har i a f nu börjat på allvar men att jag aldrig lär mig, aldrig inser min rätta ålder, aldrig inser att jag inte har kapaciteten och förmågan, som vältränade unga atleter har. Några av dessa vältränade har anmält i ett facebookinlägg att de den 29 sept ska springa de första fem milen på Kullamannen runt Bjärehalvön från Båstad till Ängelholm. Vill väl visa mig duktig så anmälde mig också. Faan nu får jag bita i det sura äpplet igen. Jag är ju avhängd redan efter första kilometern. Men å andra sidan så skrev jag det, att jag kommer till start kl nio men sedan springer jag själv. Har förresten designat mig en egen Kullamannströja så jag inte fullständigt "binder ris åt egen rygg" utan i stället kan dra mig obemärkt bort om jag måste bryta.smiley Men som texten på tröjan visar så är det först efter 9,5 mil i Mölle som jag ger mig själv Godkänt!Det är inte precis alla deltagare i Kullamannen som har önskan om bra väder och lättspunget den 2 - 3 november utan vill ha såphala stenar, stormbyar mm. Därför tillbad jag det osedda väsen på Kullaberg som kallas Kullamannen och fick då till svar: Svaret kan ses här i en liten film från stenstranden innan Nimis och Arx.smiley

Avslutningen får bli en länk till ”Keep on running” med Spencer Davis Group från 1965, för 53 år sedan, då jag var 16 och bara sprang då jag hade en boll att springa med eller efter.smiley





”Spänn bågen gubbjävel och låt hellre strängen brista än…….”!

September 2018Posted by Roland Fors Sat, September 01, 2018 22:56:13

Tiden går jäkligt fort, nu bara två månader till start i Kullamannen Ultra. Förra året då jag var anmäld till Kullamannen Ultra var det otänkbart att springa då jag då rehabiliterade mig efter min ryggoperation. Och för att vara helt ärlig så hade jag med största sannolikhet fått bryta loppet även om jag varit frisk och någorlunda tränad. Det var urusla väderförhållanden och marken var som gyttja på sina ställen har jag förstått. Inte därför konstigt att bara en tredjedel av de startande kom i mål. Mycket tuffa tjejer och killar, män och kvinnor som klarade av hela distansen. Min beundran är ENORMT STOR och blir det sådana förhållanden även i år, så måste jag nog tänka till om jag ska starta.

För att jag en gubbjävel på nästan 70 (bara tre månader skiljer mig då den 2 nov från att vara 70-åring) skulle klara loppet under sådana förhållanden som förra året eller över huvud taget är väl realistiskt sett mycket små. Men jag vill ju så gärna försöka och som jag skrivit tidigare, så ger jag mig själv godkänt om jag tar mig de första nästan 10 milen från Båstad till Mölle. Allt därutöver är en stor fet bonus. Skulle jag tvingas bryta och inte komma till Mölle och ca 10 mil så skulle jag bli besviken och se det som en flopp. Om jag inte blir skadad eller sjuk förstås för då är det ok att bryta var det än sker. Men jag ska kämpa!

På tal om ålder, så glömmer jag inte då en granne som var 10 år äldre än jag sa då jag precis fyllt 60: Roland det är en enorm skillnad på att vara 60 och 70. Vad han menade var att det märktes rejält att man blev äldre och inte orkade lika mycket. Han sa också: Jag märkte ingen skillnad på när jag var 50 och 60. Han hade så rätt min granne. Jag märkte inte någon större skillnad i ork från 50 till 60 men från 60 till 70 är det verkligen märkbart. Dock ska sägas att jag har en granne som är 93 och kastar sig på cykeln och drar i väg i världens fart på sina dagliga tvåmilsrundor. Men man måste ha bra arvsanlag, vara lite klok och ha tur samt leva någorlunda hälsosamt om man ska behålla den fysiska och mentala kraften. Så här är en länk med en hyllning till alla gamla gubbar Old man” med Neil Young.

Ja inte är jag väl speciellt klok, som vill springa Kullamannen Ultra och än mindre klok är jag väl, som har en blogg som gång efter gång efter gång bara ältar Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra som ett mantra! Men även om jag är en naiv gammal gubbe så är jag realist när det gäller Kullamannen Ultra och jag mäter mig inte med en endaste deltagare för jag förblir jumbo från start till dit jag kommer. Det är jag stolt över men stoltast är jag över att ”våga” trots en sliten gammal kropp. Och visst faan ska man ha rätt att känna den stoltheten. Sedan finns det ju massor av olycksfåglar som kraxar: ”vad är det för fel på honom” eller ”han kommer aldrig i mål” osv osv. Men det skiter jag i för hellre ”spänna en båge som brister än att inte spänna den alls”.

En hyfsad träningsvecka efter att jag i nästan två månader avstått träning p g av inflammation i vänster häl: 2 korta snabbpass på 5 km vardera, ett intervallpass på 7 km, ett gå och småspringa 10 km-pass, ett distanspass på 20 km och en lättare vandring på 15 km (vandring är viktig för det blir många mil gående i Kullamannen). Utöver spring och gång har det blivit några mils cykling och enhjulscyklande.

Snart är det dags att börja springa i mörker med pannlampa och det är en jäkla skillnad mot att springa i dagsljus vill jag lova, som ”natt och dag”.smiley För med mina billiga pannlampor för några hundralappar står mitt hopp till att arrangörerna hänger reflexmarkeringarna mycket, mycket tätt för att inte gubben ska hamna i något slags ekorrhjul någonstans på Kullaberg.smiley