Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Martyren är död, leve springet!

December 2017Posted by Roland Fors Thu, December 14, 2017 15:18:05

I går fick jag den friande domen och jag kan nu inte längre ens i ett självbedraget inre se på mig själv som en martyr, som ska besegra världen, eller i alla fall tre ultralopp nästa år. Jag kan inte leva på att jag bara är en ultrasenior för det finns 100-åringar som springer maratonlopp. Så frågan är: Vad faan ska jag skriva om? Jag kunde ju fram till i går i min enfaldiga mycket lilla bloggvärld leva lite på min tumör, min operation och min rehabilitering som en grund. Nu är operationen snart fyra månader bort och tumören finns inte längre och rehabiliteringen är över och jag är FYSISKT FRISK!

Visst skulle jag kunnat suga ur lite till för helt fri från operationen, då jag inte längre känner av den alls kommer att ta tid. Om den får det nu dock vara slutskrivet men jag har ju mina artrosknän att brottas med förstås. Men vad faan det har ju alla seniorer mer eller mindre så det kan jag ju inte skriva om eller kan jag det?smiley

I fortsättningen ska jag hur som helst ägna mig mer åt fysisk träning av ben och övriga delar av kroppen än åt pekfingrarna i deras sökande efter rätt tangenter. Så jag ber att få återkomma på nyårsdagen då jag ska skriva några minnesord om min allra bästa vän någonsin som dog på årets första dag 2009 i cancer och efter det så får jag se hur det blir. Men ett par tre inlägg per månad kan väl räcka både för mig och de stackare som av en eller annan anledning halkar in på min sida.

Det är tre inlägg som jag verkligen vill skriva nästa år och det är efter den 14 april Österlen Ultra, efter den 14 juli Swedish Alpine Ultra och efter den 2 november Kullamannen Ultra och då förstås som jag hoppas i jubel över att ha klarat loppen som seniorlöpare med artrosknän.smiley

Avslutningsvis: Önskar er en riktigt GOD JUL och ett Jäkligt Bra 2018 med en länk till John Lennons Happy Christmas, war is over. I alla fall är mitt ettåriga krig över! Dock så finns det för det mesta alltid något krig att utkämpa men som tur är så finns det alltid möjlighet till fred eller i alla fall tillfällig vapenvila.smiley



Lussevaka, POSITIVT besked och magiska krafter

December 2017Posted by Roland Fors Wed, December 13, 2017 19:06:07

Tiden rusar för det mesta men denna natt och morgon segade sig fram för jag väntade på ett besked angående min MR-röntgen, som jag gjorde för ett par veckor sedan. Hade en telefontid mellan kl 09.00 – 13.00 i dag och puh, redan 09.03 ringde min opererande läkare Dr Christian Brandt och sa att allt såg jättebra ut med ryggen, tumören var helt borta och att jag nu var helt ok men att man ändå skulle göra en ny MR om ett år. Min tacksamhet till Christian Brandt och neurokirurgen i Lund är ofantlig och mina ord som tack är: att jag fått livet åter eftersom jag nu kan springa och röra mig igen utan smärta.

Min glädje över beskedet gjorde att mina ben direkt kändes lite kraftfullare och mitt huvud rensades till 90% på ångest och 50% på tvivel, som jag känt sista tiden och under min i natt ofrivilliga lussevaka. På 60- och 70-talet var lussevakan dock ett måste för mig. Man skulle bara kröka och vara vaken hela natten. Jag vakade dock inte in årets Luciadag i det syftet utan jag hade bara svårt att sova. Var orolig över beskedet jag skulle få av min opererande läkare angående den sista MR-röntgen (efterkontrollen av operationen). Nu kan jag dock slappna av, vara glad och slippa en massa hjärnspöken om det i alla fall.

När jag inte kunde sova i natt så tänkte jag också mycket på vad vi människor kan bära med oss av olika ryggsäckar från barndom- och tonårstid. Den sista frågan aktualiserades genom den utvecklingsdag vi hade på jobbet i måndags och en diskussionsfråga som löd: Känner alla sig lika mycket värda.

Alla mina arbetskollegor är fantastiska och duktiga människor och de har också alla en förmåga att erkänna om de inte kan en sak. Mina kollegor gör heller inte sig bättre än de är och de vågar öppna upp sig och dela med sig av sina erfarenheter och sin personlighet samt bakgrund. Det är en oerhörd styrka att våga detta och vi får alla i och med det en stor förståelse för varandra. I diskussionerna angående frågan så visade det sig att alla inte kände sig lika mycket värda och det var chockerande men samtidigt egentligen inte konstigt, då det inte är så ovanligt med sådana känslor.

Bilden på mig själv som Lucia är urklippt från en verklig bild i en dagstidning från den 14 dec 1999, då jag på Luciadagen klättrade upp i skolans flaggstång efter ett vad med en elev, att om hon slutade röka så skulle jag klättra. Hon slutade och jag klättrade i glädje över att hon slutade. Jag vet verkligen hur svårt det är att sluta, vilket jag gjorde den 6 juni 1985 och sedan led alla helvetes kval i lång tid därefter. Men oh, så skönt det blev sedan då jag var fri. Som ni kan se så är det inte precis den vackraste Lucian och inte heller nådde jag ända upp till flaggstångens topp (14 m) då flaggstången var såphal i regnet, därav mina gröna diskhandskar för bättre grepp. Jag kom i alla fall upp ca 10 m. Vill ni se en vackrare Lucia och höra skön Luciasång är här en länk till Luciamorgon från Kungsholms kyrka.

Killen på bilden i högra nedre hörnet är den kille som jag var i tidig tonår och som alltid såg till att lussevaka in Luciadagen. En kille som nu blivit gubbe och som liksom så många andra haft och har tvivel på sig själv och allra mest under tonårstiden. I månen har jag skrivit ett par ord om vårt värde som människor. Ett värde som ju självklart är absolut lika oavsett om vi haft trygghet eller inte trygghet i vår barndom och tonårstid. Tyvärr så kan vårt inre inte alltid hålla med om detta som en självklarhet.

Min allra bästa vän från barnsben till han dog i cancer 2009 hade en tuff och otrygg uppväxt med en far som antingen var ute på sjön eller när han var hemma söp mycket och ofta då hade dåligt ölsinne. Min bäste vän hade en mycket ung mor som knappt orkade med sig själv och hade svårt med modersrollen. Hela hans uppväxt präglades av en känsla av ett inre utanförskap, som han berättade om först i vuxen ålder och att han alltid känt sig sämre än andra. Detta inre utanförskap förföljde honom ända till att han i vuxen ålder läste till psykolog. Då slutade han att förbanna sin uppväxt och såg den i stället som något rikt i erfarenheter. Han sa också att han varken var sin far eller mor utan bara ett resultat av dem och att han var en egen och självständig person och att han inte längre tänkte lida för deras brister som föräldrar. Det var ju givetvis inte så att detta skedde över en natt utan det var en lång inre process och dialog för honom. Vi som var hans kamrater, såg honom aldrig som någon som var mindre värd, utan som en av oss och på absolut lika villkor. Jag kommer att på nyårsdagen skriva ett memorium om honom då det var den dagen för 9 år sedan han dog. Jag glömmer honom inte och i mitt minne ska han alltid leva.

Jag har sagt det förut att jag inte är troende men hänvisar ändå till en psalm med tanke på det jag nyss skrev: Du vet väl om att du är värdefull. För så är det och ingen jävel kan se ner på oss, förminska oss och är det någon som vill skratta åt oss, så låt då den göra det men ”Skrattar bäst som skrattar sist”.

Själv hade jag nog en alltför trygg barndom och levde i en mycket omhuldad liten värld med osynliga murar ut mot "den stora farliga världen". Man skulle redan då på 50-talet kunnat tala om curlingföräldrar. När sedan friheten blev stor i tonåren på 60-talet då alla gränser och regler mer eller mindre rämnande, så utmynnade det i att jag inte kunde hantera friheten på ett ansvarsfullt sätt. Det blev mycket alkohol och jag fick känna på mindervärdighetstankar, då jag insåg att andra omkring mig inte alls drack så mycket alkohol som jag och inte heller ställde till så mycket problem för sig själva som jag. Men om det berättar jag en annan gång. Vad jag ville skriva var att oavsett om man haft en trygg eller otrygg uppväxt så kan man få inre känslor av att inte vara värd så mycket. Känslor som tyvärr gör oss väldigt illa och plågar oss.

Nästa års ultralopp måste klaras helt av egen kraft för då jag kom ut i går morse efter nattens snöfall så såg jag att alla 18 äpplen som suttit på trädet i söndags fallit ner under natten. Så något extra tillskott av magisk kraft från de tre sista äpplena på trädet får jag inte utan det är bara träning och min egen vilja som nu gäller.smiley

Gjorde inte någon som helst fysisk träning under måndagen och i går tisdag då jag som tidigare skrivit känt mig seg, ur form och i en rejäl svacka. Efter det glädjande beskedet som jag fick i dag, så kändes det mycket bättre. Så för att fira min fysiska friskhet så spelade jag och yngste sonen badminton på Victoriahallen i Lund i eftermiddags för första gången sedan innan operationen. Vi brukar annars alltid spela en gång i veckan och har gjort så i många år. Har inte under hela min rehab fått ägna mig åt badminton tidigare så det var underbart härligt att få göra det igen. Och än så spöar den 40 år yngre sonen inte så lätt sin far utan det är oftast jämna segrar och förluster i matcher på nästan ”liv och död”. Fast det är klart i dag var jag lite ringrostig och vi spelade heller inte någon match på liv och död. Det var mest en timmes känsla av att som kalven fått komma ut på härligt grönbete.smiley



Ur form och i tvivel

December 2017Posted by Roland Fors Sun, December 10, 2017 09:56:34

Sedan i tisdags har allt känts tungt och mitt huvud har fyllts av tvivel både över Kullamannen Ultra och Swedish Alpine Ultra. Känner att jag är inne i en rejäl formsvacka. Jag hoppas på ett glädjande besked på onsdag då jag får resultatet av min sista MagnetRöngen och att en härlig Luciadag ska få mina ben och huvud att kännas lite lättare.

Det känns mycket tungt och som en stor lång uppförsbacke då jag springer. Det går sakta, tar emot och jag känner det nästan som om jag aldrig sprungit och dessutom har noll kondition. Ungefär som då jag var storrökare. Minns verkligen hur det kändes då jag skulle springa när jag var rökare trots över 32 rökfria år. Vet ju innerst inne att det är övergående dessa tunga steg och att jag inte på några dagar skulle fått sämre kondition eller tappat min förmåga. Jag är inte sjuk fysiskt men kan ju ha en infektion som inte märks men det troliga är att psyket och det mentala just nu spelar mig spratt. Varför vet jag inte då det bara kan kännas så ibland utan någon anledning. En som beskriver träning och genomförande av lopp bra är Stephan på SVT, och som gjort en film om sin klassiker. Den är värd att ses för han uttrycker sina känslor om träning och sina lopp och mål på ett mycket bra sätt.

Ibland lyckas jag lura mig att tro att jag är odödlig och klarar vad som helst men känner nu i och med min svacka en stor rädsla över att misslyckas och komma hem med svansen mellan benen efter Swedish Alpine Ultra. Ett ultralopp som ju är så långt hemifrån det kan vara (Nikkaulokta – Abisko) och därför kostar mycket att vara med i (flygresor, hotellnätter och mycket annat). Men som tur är så är det inte i morgon jag ska springa utan först om 7 månader. Men att misslyckas och göra om det och ladda inför 2019 igen det gör jag inte varken med Swedish Alpine Ultra eller Kullamannen Ultra, utan det får vara en start och ”once in a lifetime”. Så den egna pressen blir så klart därmed ännu större, då ett misslyckande för mig är tufft att bära. Den här bloggen som egentligen bara är tänkt som en hjälp för mig, att sätta lite lagom press på mig gör ju i så fall inte saken bättre.

När jag misslyckades 2003 med att enhjulscykla runt Vättern (ryggen tog slut 7 mil innan mål) så gjorde jag om det och klarade det 2004. Likaså med att enhjulscykla Haparanda – Ystad som jag fick bryta 2005 efter 50 mil även då sa ryggen nej. Jag kom igen och klarade de nästan 200 milen året efter 2006. Då var jag visserligen bara 55 resp 57 år så då hade jag ju all tid i världen framför mig plus inte att förglömma lite mer kraft i barm. Jag ska dock göra allt som jag kan för att försöka klara både Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra och så klart även Österlen Ultra. Det som är mitt bästa vapen i den kampen är just mina erfarenheter av tuffa utmaningar och de rätt och fel jag gjort och att jag både nått målen och misslyckats med att nå uppsatta mål.

I torsdags sprang jag min tuffa terrängmil Långstorpsrundan långsammare än någonsin men i och för sig så var det kanske inte så konstigt för hela jävla skogen är nu som träskmarker. Varje steg är säkert 10 – 20% tyngre då man nästan får slita upp foten från geggan på marken. Har aldrig upplevt något liknande något år tidigare. Är i och för sig bra mental träning för precis så kan det vara både under Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra.

I fredags sprang jag en asfaltsrunda på 17 km och även den långsammare än någonsin. Jag var dessutom tvungen att gå emellanåt. När jag kom hem var benen som gele och det kändes som om jag sprungit en hel dag. Efter en värmande dusch var jag tvungen att lägga mig, vilket jag annars aldrig gör.

I går lördag så sprang jag bara 2 varv 6 km totalt runt Vaxsjön med frun. Hade därefter tänkt springa 7 km hem men ballade ur och åkte bilen hem.

I dag söndag och den andra advent brydde jag mig inte ens om att tänka på spring utan ska i eftermiddag avsluta en dålig träningsvecka med att simma drygt 1000 meter på Kockums Fritid i Malmö, då frun julhandlar.

Den andra halvan av denna vecka har inneburit träning när det tar emot som mest och egentligen är det väl då den behövs som mest för psyket. Jag tänker dock vila från all fysisk aktivitet i morgon då vi ska ha en utvecklingsdag på jobbet med avslutande julbord. Att ”äta julbord” kan ju förstås vara en både mental och fysisk ansträngning och dessutom kan det vara tuffare efteråt än ett ultralopp. Men då jag avstår det farliga och det myckna så ska det bara bli skön avkoppling tillsammans med mina superduktiga kollegor som gör allt för att våra brukare ska ha det tryggt, bra och roligt. Tyvärr har jag dåliga erfarenheter av restaurangjulbord även om det nu är väldigt länge sedan. Bilden får ses som en varningsklocka både till mig själv och andra.

På äppelträdet sitter det fortfarande 18 seglivade äpplen kvar trots att det är den 10 december men det har varit en ovanligt varm höst med bara några få nätter med minusgrader och inte heller någon riktig höststorm. I dag är marken dock lite vit och det snöar rejält när jag skriver detta strax före tio denna andra advent.

Avslutningsvis så gör jag som Torsten Flink sjöng i mellot för fem år sedan. ”Jag reser mig igen” från den här svackan för den är en bagatell mot de riktiga svackor jag tidigare haft i mitt snart 70-åriga liv. De flesta svackor har berott på egna dåliga beslut och egen förskyllan men om det ska jag berätta en annan gång.



Vandring på gladiatorers arena

December 2017Posted by Roland Fors Wed, December 06, 2017 13:43:01

Då jag såg att måndagen skulle bli en toppendag vädermässigt bestämde jag mig för att köra till Kullaberg (i skånsk folkmun bara Kullen). Ryggsäcken packades med bl a varm choklad och hembakade bullar. För första gången sedan operationen tänkte jag bära ryggsäck. Dock bara en joggingrygga men just en sådan som jag måste bära under mina ultralopp nästa år.

Kullaberg är ett himmelskt vackert naturreservat med bland annat branta klippor som stupar ner i havet, grottor i och under havsnivån och vildvuxen bokskog. Det är mycket besökt av turister, vandrare, klättrare och dykare. I skönhet och omväxlande natur tycker jag att det slår både Söderåsens Nationalpark och Stenshuvuds Nationalpark (två av de tre skånska nationalparkerna). Den tredje skånska nationalparken är Dalby Söderskog och är i sig fantastisk men den är så liten att den inte alls kan mäta sig med ovan nämnda. Här är en länk till Skåneleden som i ord beskriver en vandring på Kullaberg, som vandring i världsklass.

Kullaberg är verkligen en av Skånes naturmagneter som man bara dras till och som jag besöker minst en gång per år. Fyren längst ut på Kullaberg har räddat många skepp från skeppshaveri. Jag läste dock på Kullens Fyrs hemsida att över 200 skepp har förlist där utanför sedan 1750 trots fyrar. Så det är farliga och tuffa farvatten, vilket jag själv upplevt en gång då det på bara några minuter och utan förvarning blåste upp till halv storm, då jag paddlade från Torekov och förbi Kullen. Den första fyren tändes redan 1561 och var en kol- eller vedeldad järnkorg som hissades upp. Bredvid fyren finns ett naturrum där man kan lära sig allt om Kullens natur och historia.

När jag besöker Kullaberg parkerar jag för det mesta bilen i Mölle (målet i Kullamannen Ultra), denna sommaridyll med Grand Hotell som syns vitt och brett från alla håll där det ligger högt och majestätiskt. I Mölle på Grand Hotell har jag tillbringat en natt i rum med utsikt både mot hav och Kullaberg och ätit en fantastisk god trerättersmiddag med närodlat och vid fönsterbord med Kattegatt som granne. Ett ställe jag verkligen kan rekommendera och som får en att tänka tillbaka på hur det var då seklet var ungt (1900-talet) och hur de då bättre bemedlade fördrev somrarna där med bad, lekar och punsch.smiley

Från Mölle går jag alltid den västra leden längs med havet upp mot Kullens fyr. En led som ingår i de tre djävulska avslutande varven på totalt 6 mil som jag en gammal gubbjävel förhoppningsvis ska springa den 2 - 3 november tillsammans med unga och vältränade gladiatorer. Detta efter att först ha sprungit 10 mil dessförinnan från Norrvikens trädgårdar runt Bjärehalvön och Torekov förbi Ängelholm, Jonstorp och nära det välkända kaffet ”Flickorna på Skäret”, Arild och sedan ut på Kullaberg. Då får jag verkligen akta mig så att han, Kullamannen inte tar mig.smiley

Hur som helst så var det en som vanligt härlig vandring med chokladrickande och bullätande i solen i lä vid fyren och ett ryggsäcksbärande som inte gav mig några som helst problem med ryggen. På vägen tillbaka till Mölle fyllde jag dessutom ryggan med diverse vackra stenar, som jag ska måla på. Så nu får ryggsäcken vara med lite då och då på mina terrängrundor så att ryggen vänjer sig. Kommer ju att bära ryggsäck i ett dygn eller mer i Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Bilderna ovan är tagna på min vandring i måndags och får illustrera lite av texten. Tyvärr som jag skrivit mången gång är min mobilkamera ganska usel.

Tisdagens träning blev bara i källaren med stationsträning gånger tre.

Onsdagens rejäla morgonregn inbjöd inte till någon tidig springtur, som jag planerat kvällen innan. Tog mig dock samman och sprang en blandad terräng och asfaltsmil innan klockan slagit lunch. Blev visserligen mycket blöt men att balla ur för lite regn är inte likt mig. Känner att jag just nu befinner mig i en liten svacka vad gäller motivation. Men brukar få sådana ibland och kanske är det också väntan på svaret på min MR-röntgen som jag ska få den 13 december som gör att jag inte känner mig hundra. Behöver säkert inte oroa mig men fantasin kan tyvärr spela mig spratt. Hur som helst så kommer jag inte att träna bättre än så här måste jag verkligen äta de tre magiska äpplena för annars klarar jag aldrig mina ultralopp nästa år. På äppelträdet sitter i dag den 6 december exakt 29 äpplen kvar, så snart får jag börja bevaka dem eller montera upp en kamera så att jag verkligen kan fånga upp och äta de rätta tre sista äpplena. De med dunderkrafter och som är faan så mycket sundare och bättre än både konstig läppsalva och andra typer av anabola steroider.smiley

Hur jag än tänker och söker i min numera ganska långsamma och lite förvirrade men ändå fullt ok mänskliga hårddisk så dyker ingen äppellåt upp mer än ”Gånglåt från Äppelbo”, som vi i familjen alltid sjöng i bilen då vi passerade Äppelbo på väg till Sälen för skidåkning. Länken till "Gånglåt från Äppelbo" är från Polar Music Prize Ceremoni 1997. Tar sedan Youtubes sökmotor till hjälp för att hitta någon äppellåt och hittar då en rolig men ändå allvarlig ”Äppelmelodin” som jag hört någon gång men inte direkt lagt på minnet. En låt om att dela med sig, något som jag väl inte är speciellt bra på men kanske i alla fall kan bli lite bättre på, tänker jag i alla fall så här i begynnande jultider. Men att tänka är ju inte detsamma som att handla förstås.

På tal om stenarna jag tog med hem från stranden vid Kullaberg så har jag målat en som en God Jul hälsning och trots att jag vid något tillfälle uttryckt att jag inte visar mina verk så kan jag ju inte undanhålla er denna. Inte på grund av att jag tycker den är bra för den kunde lika väl varit målad av en femåring och lite jävla självinsikt har jag. Med stenmålningen vill jag bara önska er en tidig men dock innerlig och kärleksfull GOD JUL. En hälsning från stranden vid Kullaberg, denna himmelska plats och arena för Kullamannen Ultra 2018. Hälsningen kommer också från huset och trädgården i Höör, där det växer ett magiskt äppelträd med i alla fall tre äpplen som är guld värda eller i alla fall besitter osannolik kraft. Grundmotivet till julhälsningen är stulet (kopierat på lite finare språk) men penseldragen och synderna är mina.smiley



I väntan på ......

December 2017Posted by Roland Fors Sun, December 03, 2017 11:41:43

Så börjar en av de stämningsfullaste tiderna på året, ADVENT, i alla fall om jag får tycka. Naturen sover och natten är som längst. Himlen är för det mesta molnbeslöjad och grådiset vinner oftast över solen i alla fall i här i Skåne. Ändå lyser alla ljusstakar, stjärnor, granar och ljusslingor så fantastiskt vackert att allt det gråa och lite trista blir till guld, i alla fall i mitt huvud. Bilden är på vårt måttligt adventpyntade hus men som för oss är lagom. Här är dock en länk som en kontrast till vårt hus, Sveriges mest julpyntade hus.

Precis lika underbar som jag tycker advent och julen är, tycker många ofrivilligt ensamma och/eller olyckliga att den är ett helvete, en tortyr som man bara vill ska gå över snabbt. Jag vet, för under julen strax efter att mitt första äktenskap kraschat i början av 80-talet, så upplevde jag den känslan. Hade jag vetat att mina magiska äpplen som jag skrev om i förra inlägget kunnat bota mångas ofrivilliga ensamhet och/eller sorg så hade jag hackat sönder dem i tusen bitar för vad är väl att klara några ultralopp mot kärlek och lycka. Här är en länk till Björn Afzelius låt Tusen bitar, från 1989 på Hovdala slott strax utanför Hässleholm. En sångare, poet och rättviseambassadör, som gick bort alldeles för tidigt. Tusen bitar har han dock inte gjort för det har Anne Linnet.

Det är så klart upp till var och en att tycka att advent är en vacker tid och man behöver då sannerligen inte vara troende för att tycka som jag. Jag är inte troende så någon Gud vet jag inte om det finns men jag tror säkert att Jesus funnits men inte att han var en Guds son utan mer en agitator för fred och rättvisa. Ja kanske typ Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King och många fler med dem som har vågat stå upp mot krig, våld och orättvisor.

Bilden nedan är på min speciella adventsljusstake för 2018. En ljusstake i väntan på den 14 april Österlen Ultra, den 14 juli Swedish Alpine Ultra och den 2 november Kullamannen Ultra och så klart julafton som ju är en underbar dag om man mår bra. Men allt kan ju förändras så det gäller att leva varje dag lite som om den vore den sista. Ser givetvis fram mot mycket annat under 2018 som så klart betyder mer än att jag kan klara mina ultralopp men det är en helt annan historia och den berättas inte här. För den här bloggen handlar ju bara om min träning och att springa långt igen och ingenting annat, eller hur?smiley Så därför en länk till E-type ”This is the way I want to live.

Slutligen så kommer då min redovisning av min träning för den andra hälften av veckan som gått. Borde kunnat tränat mer för tid har jag men det finns ju så klart annat jag vill göra också. Träningen ska bara vara något som sker i harmoni med livet i övrigt, tror jag att jag skrivit tidigare och det är viktigt och får aldrig glömmas bort.

Torsdag – ute är gräset täckt av blötvit snö och jag har träningsvärk
För första gången denna vinter föll de första snökornen och marken var blötvit ända till eftermiddagen, i a f i gräsmattor. Under äppelträdet jagade som vanligt fåglarna bort varandra i hopp om att få behålla allt själva. Inne vaknade gubben med träningsvärk efter gårdagens halvmara. Borde jag inte ha, brukar jag inte få efter två mil men det hade jag. Dagen går i fridens tecken med adventsstäd och stjärn- och ljusstakeuppsättningar och med tänkta fysiska inneaktiviteter i motionsrummet i källaren. Det blev bara tänkta för efter städ och adventspynt ville jag göra annat än träna.

Fredag - det tänkta i går blev av idag + drygt tusen meter sim
Inte går det att smita ifrån träning i två dagar i rad, så redan på morgonen gick jag ner i källaren och ägnade mig åt det jag skulle gjort i går. Motionscykel och roddapparat, balansskiva och hantellyft, några armhävningar och andra diverse kroppsegna rörelser i fem minuter per station gånger tre. Simmade sedan vid lunchtid drygt 1000 meter, Min brist på bra teknik gör att det går mycket lååååååååångsamt men det är härligt efteråt. Hade sedan ambitionen att springa en mil men då jag kom hem från simmet var jag slö och förblev så resten av kvällen.

Lördag springtime i höstvintern
Inte sprungit på två dagar så idag längtade jag verkligen. Sprang 10 km i kuperad terräng med stavar. Lite torrare i markerna nu med lite frostfrusen yta och därunder inte riktigt så geggigt och blött som det varit sedan oktober, denna blötaste höst här i Skåne på massor av år.

Söndag och första advent
Sprang 2 varv a 3 km med frun runt Vaxsjön och sprang sedan hem, ca 7 km. Så det blev bara 13 km idag i diset och regnet. Hade tänkt springa ett par mil men så blev det inte, så 13 km får räcka denna första advent.

Letar i min mänskliga hårddisk efter någon låt med ordet ”run” i titel eller refräng som får avsluta inlägget. Hittar många och den första som kommer upp är Keep on running med Spencer Davies Group från 1965 och den sista är Foo Fighters Run som kom ut i år. Efter ”Run” på länken ovan kommer ”The Sky is a neigborhood” som jag personligen tycker är mycket bättre än Run. Men jag gillar Foo Fighters, som förresten kommer till Ullevi i juni. Spencer Davies Group gillade jag mycket på 60-talet. Titeln "Keep on running" är dock tidlös. Ja den historiska musikresan är lång. Hoppas den blir mycket längre.