Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km 2017, började jag träna ganska hårt. Jag fick då ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Jag driver mycket med mig själv och oss gubbar men bevarar älskad familjs integritet. Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

En förkylning blev 9 Farmen i rad och boken om Masse!

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 21, 2018 12:22:35

Så fort jag började jobba efter min rehab kom direkt den första förkylningen på nästan ett år. Inget ovanligt då man jobbar med människor och inget att få panik över. Min målmängd spring (30 mil) för januari kommer med all sannolikhet inte att uppnås, då denna veckas kilometrar endast blev 26. Så när två tredjedelar av januari gått har jag bara sprungit 14,6 mil. För att klara januarimålet måste jag springa 15,4 mil på 10 dagar, vilket kommer att bli tufft med jobb och annat som måste gå före. Är dock inte oroad över mitt första lopp Österlen Ultra som förresten bytt namn till Simris Alg Ultra. Ett ultralopp, som jag ska klara även om springmängden träning inte skulle nå upp till målet 100 mil till den 14 april.Hoppas jag nu inte får äta upp vad jag skriver och stå där med så att säga ”skägget i brevlådan”. Jag underskattar verkligen inte loppet för det kan bli jäkligt tufft men får jag bara vara frisk och skadefri så ska det nog gå bra. För även om jag kommer sist i mål och med bara några minuter till godo innan målet stänger så känner jag mig som en segrare.

Min målsättning med alla tre ultraloppen är bara att gå i mål under tidsgränsen, vilket dock blir svårare och svårare med Swedish Alpine Ultra och slutligen Kullamannen Ultra. Skulle jag klara trippeln och Kullamannen Ultra så har jag gjort en bragd, det är då en sak som är säker för jag är medveten om svårighetsgraden. Betänk att bara 40 av 140 vältränade startande ultralöpare kom i mål i Kullamannen Ultra 2017. Det visar på hur djävulskt loppet är med sina 16 mil och i åtskilliga timmar mörker och med en bana som på sina ställen inte ens har en stig utan bara är snitslad genom ett kuperat klipplandskap och där spring är uteslutet för där gäller krypklättring. Kanske inget för gubbar men vad faan "hälften vågat hälften vunnet"!smiley

Träningen för veckan som gått: Sprang i måndags en terrängmil i ”på gränsen fart” och övriga 16 kilometer i helgen i gå/spring-tempo. Hann spela en ”på liv eller död-badmintonmatch” innan förkylningen bröt ut. Då den började släppa sitt grepp kunde jag genomföra en timmes hyfsad simträning. Källargymmet har dock fått stå tomt under veckan bortsett från två halvtimmar jag varit där nere och rott.Den mentala träningen har inskränkt sig till en mardröm att jag kom fram till Nikkaluokta och starten av Swedish Alpine Ultra 20 minuter över åtta den 14 juli, 20 minuter efter startskottet.Dock drabbades jag inte av panik i drömmen då 20 minuter av 24 timmar, som man har på sig att fullfölja, visserligen kan vara avgörande för mig men ändå inget att bryta ihop för. Fick i alla fall en tankeställare, då jag till skillnad från de flesta övriga deltagare inte kommer att ligga över i Nikkaluokta natten innan start. Jag kommer att ligga över i Kiruna med en tidig bilfärd de 7 milen där emellan innan starten klockan åtta. Är ju givetvis riskabelt och som kan göra att jag kommer sent till start om något skulle hända på vägen. Får kanske ompröva hur jag ska göra. Efter den mardrömmen, som dock inte var så jävlig att jag vaknade och badade i svett och ångest, inser jag ändå hur mycket som mina kommande ultralopp påverkar mitt inre, även om jag inte tycker att jag just nu fokuserar så mycket på dem.

Då motionen varit som den varit under veckan så har det blivit en hel del sittande framför dator och TV samt bokläsande. Så vad tittar egentligen en gubbe som jag på och vad läser jag just nu?

Jag tittar bland annat på The Crown på Netflix (mycket bra serie om Drottning Elisabeth), Bron så klart, alla sportsändningar på de vanliga kanalerna och det jag kan se på olika sajter på nätet, nyheter på SVT några gånger om dagen, På Spåret, Sveriges Mästerkock, Farmen, alla möjliga dokumentärer på Kunskapskanalen och Netflix samt på Youtube och där jag också de sista dagarna tittat på en del klipp från TV-programmet ”Så mycket bättre”. Här är en länk till ett klipp med Magnus Carlssons Eternal Love från säsongen 2016. Låten är en tolkning av Jill Johnsons ”Kärleken är” och är jävligt bra. Att den är bra tycker också andra då antal visningar/uppspelningar är nästan tre miljoner. Om jag skulle sprungit med bara en låt i lurarna i dag så hade det kunna vara den. Låten ger mig bra ”springfeeling”, lätta ben och glatt sinne, så den hade jag nog kunnat lyssnat på 20 gånger i rad samtidigt som jag kutat i en timme.

Och så var det, det här med Farmen som jag maratontittade på TV4play och de nio första avsnitten i torsdags. Ett egentligen bedrövligt program men som ändå fascinerar mig med människor som trampar på varandra och förnedrar sig själva i jakten på prissumman på en halv mille. Jag har tidigare älskat dessa dokusåpor typ Robinson och Farmen mm, vilket man egentligen inte borde säga högt för då riskerar man att degradera sig till en fullständigt okultiverad person. Det skiter jag dock i då jag gärna rör mig mellan ytterligheter i allt jag gör. Frun skulle dock aldrig titta på typ Farmen.

Jag skulle antagligen inte klara av att medverka i Farmen utan att bli rosenrasande
på människor som smiter undan jobb och bara snackar skit om andra men Robinson hade varit roligt, mer ett äventyr.Men det ska sägas att jag skulle aldrig kunna spela det sociala spelet med pakter och att vara oärlig. Så jag skulle aldrig kunna vinna men det hade varit en utmaning att vara med i alla fall och sett om man överlevt första utslagningen. Fast att ha en sådan här blogg om sig själv är kanske lite att likna med Farmen.smiley

Läser just nu boken "Masse" om fotbollspelaren Mats Magnusson och hans liv som fotbollsspelare i MFF och Benfica och hans liv efter fotbollen, som inte alls blev så glamoröst som när han var en firad lirare. Boken har skrivits av Marcus Birro och Mats Magnusson tillsammans och visar på hur svårt livet kan vara efter en idrottskarriär och det är verkligen inte bara Mats Magnusson ett bevis på.



"Att sitta eller stå" är veckans LIVSVIKTIGA fråga!

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 14, 2018 09:05:27

För mig är det självklart att stå på ett ben och ta på strumpan för då känner jag mig rörligare och yngre eller i alla fall inte så gammal. Att alltid stå och ta på strumpan är givetvis bara en jävla grej jag fått i huvudet men allt som man gör vad gäller rörelser har jag en tro på att det skjuter upp det mindre rörliga. Jag kanske har fel men varför ska man sitta när man lika väl kan stå på ett ben? Men det är ju upp till var och en att göra det som passar den bäst. Har man jävligt tajta strumpor, typ stödstrumpor så kan det ju vara lite besvärligt förstås, vilket jag vet eftersom jag ibland har sådana av springtyp. Men då får man i värsta fall gå ner på två ben om man tappar balansen för att sedan åter stå på ett ben. Perikles han med Tuborgbiran ni vet han får svara på denna oerhört ”livsviktiga fråga”, för han vet ju det mesta.

Ja det var ett klart och entydigt svar av Perikles, så hoppas att han alltid själv kan stå på ett ben även om det blir en och annan Tuborg.smiley

Ja denna bloggen handlar ta mig faan mest om ålder, krämpor och sökandet efter evigt liv inser jag nu när jag tittat tillbaka på mina inlägg sedan september förra året. Det är synnerligen intressant för mig att se vad jag snöar in på för även om jag driver mycket med mig själv och mitt gubb-beteende så inser jag att det finns lite allvar bakom orden. Jag vill inte bli en gammal orörlig gubbe. Det är tyvärr så att då man nått den ålder jag är i så är man dödligt skraj för att bli orörlig och tvingas vara en börda för andra. Så därför springer jag, enhjulscyklar, tvåhjulscyklar, klättrar, paddlar, simmar, vandrar och spelar badminton mm för att dels njuta av aktuell rörlighet, dels försöka skjuta upp en mindre rörlighet så länge som det är möjligt. Vem vet, man kanske får vara rörlig till man möter Sankte Per, fast visst ja, jag är ju inte troende. Men att få vara rörlig då man kommer till Nangijala och där få göra äventyr, springa, spela fotboll och klättra i berg vore läckert.smiley

Veckans träning (måndag 8 jan – söndag 14 jan): På grund av saker som måste gå före en egotrippad gubbes kamp att klara tre ultralopp 2018 så är inte springkvantiteten på bara 40 km godkänd. Av dessa 40 km har jag sprungit 20 km i terräng varav 10 km i ”på-gränsen-fart” och 10 km lugnt samt 20 km på asfalt i komfortfart. Jag måste börja springa mer och längre terrängpass på minst 2 mil ett par gånger i veckan. Så får skärpa mig och komma igen i nästa vecka.

Jag har däremot enligt plan simtränat en timme, spelat badminton en timme, cyklat enhjuling 8 km och källargymtränat tre pass samt kört ett pass målbildsträning. Så ser man på den totala träningen så är veckan ändå godkänd. Det är ju dessutom vinter nu även om det inte märks här i Skåne, där vitsipporna under alla löv nu börjat gro så smått, vilket i och för sig inte ska hindra mängden löpning.

Om jag skulle sprungit till musik idag så hade jag valt: Lukas Graham 7 Years Old

I nästa inlägg är det absolut förbjudet att skriva om knän, ålder och att vara gammal. Jag är ”ung” i alla fall till sinnet (tror jag) och jag är stolt över att ha slutat att skriva om min rygg och operationen. För det ska gudarna (vilka de nu är) veta att ryggen har blivit jäkligt fantastiskt bra! Mycket bättre än jag någonsin vågade hoppas på. Så nu är det bara knäna men absolut inte åldern som kan hindra min framfart i ultraspåren.smiley



En jävligt fin träningsvecka trots ömmande knä och åldersnoja

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 07, 2018 12:20:23

Årets första vecka har varit fantastiskt fin, så jag skulle skämmas om jag gnällde och önskade mig något mer (men gör det visst ändå)! Träningen har varit allsidig och bara flutit på och allt övrigt (egentligen det viktigaste) har gått som på räls. I går sprang jag min längsta distans på nästan ett år, 31 km och med ryggsäck. Egentligen var det inte förrän nu vid årsskiftet jag skulle få börja springa lite lätt efter min operation så med tanke på det är det HELT JÄVLA FANTASTISKT UNDERBART. Så vad passar inte bättre än en länk till Always look on the bright side of life".

Men ett litet och bara litet orosmoment är mina artrosknän som ömmade rejält efter att jag sprungit mina 31 km i går. Jag har dock alltid haft ömmande knän så jag kommer inte att skriva om knälederna mera utan de får vara som de är utan kortison. Jag tog kortisonsprutor i knäna i ca 15 år från jag var lite över 40 till 55. Jag fick ett par injektioner per knä varje år. Ibland blev det riktigt bra en månad eller två när läkaren träffade exakt rätt. Kortisonet läker dock inte ömmande knäleder utan lindrar bara värken tillfälligt. Tyvärr har kortisonet en negativ effekt på lång sikt genom att det luckrar upp vävnaden så att knäna blir lite instabilare. Så är värken inte oerhört svår så bör man avstå kortison eller bara ta då det verkligen är akut.

Efter att jag slutade med kortisonet för snart 15 år sedan så har knäna faktiskt blivit bättre. Så nu gäller balanserade distanser. Högst ett par tre träningsrundor/månad över 3 mil och sedan får jag ta de långa distanserna i ultraloppen.

Åldersnojor har vi nog alla lite då och då i livet. När det snart börjar dra ihop sig till att dansa ut julen så kom jag att tänka på ”Morsgrisar är vi allihopa, så jag ändrade texten till: ”Åldesnojor har vi allihopa, allihopa, allihopa, du me och jag me”. Ja nog är det så att vi vid olika perioder i livet kan vara mer eller mindre fokuserade på åldern. Följer inte på något sätt Camilla Läckberg i hennes bloggar och Instagram men man kan ju inte undvika alla rubriker om henne. Hon är en smart tjej och fantastisk på att marknadsföra sig. Jag såg att hon nu skulle träna stenhårt och ställa upp i en fitnesstävling innan hon fyller 45. Ja, jag ska ju springa mina tre ultralopp innan jag fyller 70. En ålder, som jag klarar med exakt två månader tillgodo, då det är dags för Kullamannen Ultra i november. Så där kan man ju dra vissa paralleller. Vi hoppas nog båda och antagligen många fler än vi på en bromsmedicin mot åldrande eller helst en ”ungdomens källa” och visst vore det härligt att finna den. smiley

Från omöjliga? önskningar till redovisning av årets första träningsvecka:

Måndag den 1 jan: Som tidigare redovisats så blev det 3 mil tvåhjulscykling och en mil löpning i terräng samt ett pass källargym.

Tisdag den 2 jan: Enhjulscyklade ca 8 km och sprang sedan 11 km på grusväg och asfalt. Därefter körde jag en halvtimme i roddmaskinen i källaren. Lyssnade sedan på Uneståhls avslappningsband.

Onsdag den 3 jan: Jag sprang bara lite lätt med frun två varv runt Vaxsjön 6 km och spelade sedan en timme badminton på ”liv och död”. Jag förlorade. Revansch nästa vecka.

Torsdag den 4 jan: Sprang 10 km (Långstorpsrundan) i synnerligen blöt terräng + 2 km intervall och backe. Körde sedan direkt, då jag kom hem, ett källargympass på en knapp timme, mest rodd.

Fredag den 5 jan: Efter en tidig timmes källargym blev det sedan en timmes simning med avslutande bastu, vilket känns härligt för lederna. Simningen går bättre och bättre även om min teknik är usel. Vilodag från spring i dag.

Lördag den 6 jan: Efter en dag med vila från spring, så sprang jag en asfalt/grusrunda på 31 km upp till och förbi Frostavallen och Dagstorpssjön. Sedan sprang jag till Hallaröd, Munkarp, Ormanäs och hem. Jag sprang med ryggsäck i bekvämlighetstempo på 3.28, vilket är ungefär 9 km/timme (m a o inte fort). Kändes mycket bra mentalt och även fysiskt men knäna blev väldigt ömma de sista kilometrarna. Rodde i 10 minuter direkt efter att jag kom hem och motionscyklade sedan på lätt motstånd i fem minuter. Slappnade sedan av till Uneståhl och somnade belåtet då jag såg mig själv gå i mål i Abisko i Swedish Alpine Ultra.

Söndag den 7 jan: I ett underbart härligt vinterväder strax efter solens uppgång med minus 10 grader och helt vindstilla sprang och gick jag och frun runt Dagstorpssjön (10 km). Det är viktigt att kunna varva spring och gående då det är så man måste ta sig an ett riktigt långt ultralopp. Knäna kändes bra efter ett par km. Körde sedan en timme ganska intensivt i källargymmet då jag kom hem igen.

Totalt för den 1 jan – 7 jan
Åtta mil spring varav lite backe och intervall samt terräng och asfalt, en tvåhjulscykling på 3 mil, en enhjulscykling på knappt en mil, 6 källargymspass varav 4 rejäla, ett simpass och en badmintontimme samt två avslappningsövningar med målbildsträning. En bra och fullt godkänd träningsvecka. Jag är nöjd med mig själv och livet och vår underbara värld så här en länk till Louis Armstrongs "What a wonderful world"



Nytt år och nya möjligheter, minnesord och nu jävlar börjar träningen

Januari 2018Posted by Roland Fors Mon, January 01, 2018 13:50:12

När klockan vid midnatt slog över till den 1 januari 2018 fylldes som vanligt himlen av fabricerade stjärnor och stjärnfall, raketer, solar, kinesiska drakar och lysande långsamt stigande pappersballonger. Dock var den nyårsnattshimmel som syntes över Höör vid midnatt bara en parantes i förhållande till det fyrverkeri med 100 tusen pjäser a 8 ton som de 1,5 miljoner människorna som var ute på Sidneys gator kunde se och uppleva, se bild nedan och länk här.

På Skansen lästes som alltid Tennyssons ”Nyårsklockorna” och denna gång av Krister Henriksson och vi skålade för ett nytt år med nya möjligheter och hopp om glädje och lycka. Ja tänk om det hade varit så enkelt att vi alla bara lämnat sorg för lycka, depression för välmående, ensamhet för tvåsamhet samt sjukdomar för friskhet exakt kl 00.00.01.

Hur som helst så kommer i alla fall gymmen och motionsspåren att fyllas av ”nyårslöftarna” de närmaste dagarna. Hoppas bara inte man ger upp motionen då de sunda härliga endorfinkickarna inte kommer direkt. Det måste man kämpa ett tag för.

För exakt 9 år sedan kämpade min allra bästa vän i hopp om att få leva över nyårsafton och en stund in på 2009. Han fick 20 timmar av det då nya året. I denna stund är det många som kämpar för livet och jag hoppas att alla har någon som finns som ett stöd för dem.

Christer, Du bestämde att Du skulle uppleva det nya året 2009. Du gav inte upp Ditt sista andetag förrän Du kommit 20 timmar in på det nya året. Då tog Din kamp slut. En kamp som började i januari 2008 då Du fick ett telefonsamtal från Din distriktsläkare, som meddelade Dig resultatet av en lungröntgen. Du hade en lungtumör, som senare visade sig inte gå att operera och som hela tiden skickade ut cancerceller över hela kroppen. Du fylldes av den förbannade cancern och Du sa sent på hösten 2008: ”Jag har i alla fall huvudet kvar”. Vad Du menade var att Ditt tänk, Din oerhörda förmåga att analysera och komma med spetsfundigheter samt att se alla samband fanns kvar.

I 50 år var vi vänner, vi visste allt om varandra och ibland gick det ganska lång tid utan kontakt men så återupptogs den igen och vi var tillbaka precis där vi slutade. Du var en av de absolut intelligentaste människor jag träffat. Du kunde blivit fotbollsproffs, Du var helt suverän med bollen och Din förmåga att se öppningar och att passa var enastående. Du slutade dock med fotbollen då Du redan som 15-åring gick ut på sjön. Du såg stora delar av världen och Du läste och läste och blev oerhört allmänbildad. Du provade på många yrken och till slut så utbildade Du Dig till psykolog.

Christer, Du vän, ett tomrum som aldrig kan fyllas skapades i mitt hjärta då du alldeles för tidigt lämnade jordelivet men en vacker dag så träffas vi i Nangijala och där fortsätter vår vänskap. En vänskap som inte ens döden rår på!

Tack Christer för att jag fick förmånen att vara Din vän!

Här är en länk till Sommarkort, din stund på jorden med Cornelisprojektet. Den skulle egentligen sjungas av Cornelis men den finns tyvärr inte på youtube. Denna inspelning är också bra för det är texten som är så fin.

Från allvar till en patetisk gubbes träning
De två sista dagarna förra året sprang jag 2 mil, en asfaltsmil på lördagen och på nyårsaftonens förmiddag sprang jag en mil i terräng i Långstorpsrundan och avslutade springåret med 10 gånger upp och ner i vår nedlagda slalombacke, vilket sannerligen var tufft. Jag enhjulscyklade en knapp mil på lördagen samt körde källargympass båda dagarna. Avslutningen på året blev godkänt vad gäller träning.

I dag på årets första dag har jag tvåhjulscyklat 3 mil med frun, sprungit en mil på blandat underlag (asfalt och terräng) och kört ett gympass.

Träningsmål för januari
Från och med nu gäller kvalitet och kvantitet och minsta godkända springsträcka i januari är 30 mil. I dessa 30 mil måste ingå ett par mil intervall och backträning samt minst fem mil i fart som är på gränsen till vad jag klarar av. Jag ska springa de flesta milen i terräng med löparryggsäck som ska fyllas med maximal vikt. I terräng kommer jag också att springa med stavar.

Utöver springet gäller fyra sim- och lika många badmintonpass, minst 3 tvåhjulscyklingar på minst 10 mil sammanlagt och minst 2 enhjulingscyklingar på minst 2 mil samt minst 10 källargymträningar med roddmaskin, motionscykel, hantlar, balansskiva, situps och armhävningar mm (ca en timme per pass). Beroende på vinter eller ej vinter kan cyklingsmilen bli färre eller fler.

Träningsmål för 2018 och fram till varje ultralopp samt Vätternrundan mm

Bilden visar mina minimimål och ger mig bara betyget godkänt. Så nu är det definitivt slut på rehabtiden och nu börjar den riktiga träningen. Utöver den fysiska träningen kommer jag att träna mycket mentalt och framför allt målbildsträning, vilket bl a innebär att jag ser mig själv springa i regn och rusk, stormar och i snö, utmattad men i 100 procentig glädje och tro på mig själv och att jag alltid når mina mål. Den mentala träningen sker genom avslappningsövningar med inspelade avsnitt av den mentala träningens fader och guru, Lars-Eric Uneståhl. Länk här till när han berättar om den mentala träningen.

Förr sprang jag alltid med noga utvald musik men numera gör jag det sällan. Om jag hade gjort det i dag så hade Cold Plays Viva La Vida varit given. Den kom ut 2008 då min vän Christer kämpade för livet så den är lite förknippad med hans kamp men den är också uppryckande och jag får fart i benen av att höra den.

Avslutningsvis i detta första inlägg för år 2018:

NU GÄLLER ”KEEP ON RUNNING” I GLÄDJE OCH ABSOLUT TRO PÅ ATT ÖSTERLEN ULTRA, SWEDISH ALPINE ULTRA OCH KULLAMANNEN ULTRA SKA KLARAS!