Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Bokslut för min första riktiga träningsmånad på ett år och "Yesterday"

Januari 2018Posted by Roland Fors Wed, January 31, 2018 14:49:48

Jag startade denna blogg 2 veckor efter min tumöroperation den 13 sept 2017 för att den skulle vara en hjälp i min rehabilitering, vilket den också verkligen varit. Jag har skrivit av mig min fysiska status och en massa tankar under resans gång.

Rehabiliteringen är nu dock helt över varför bloggens betydelse mer är att likna vid ”moroten och piskan” för att klara mina tre ultralopp. Piskan är dokumentationen av min träning och moroten är när träningen är som bäst och man bara njuter och det ger mental boost!

Bloggen kommer även i fortsättningen att innehålla gubbtankar men jag kommer inte att offentligt ge mig in i samhällsdebatten eller skriva något om familjen mer än mycket ytligt. Detta är bara en blogg där ”gubben” blottlägger sig angående sina böjelser vad gäller utmaningar, träningsmål, selfies, ålder, krämpor och vissa gubbars beteende.smiley

Då jag avslutar denna blogg i början på november i förhoppning att jag då klarat Kullamannen Ultra och dessförinnan Österlen/Simris Alg Ultra och Swedish Alpine Ultra kommer bloggen att vara ett målbildsdokument och förhoppningsvis ett positivt minne för mig, som jag kan ta fram då och då om jag ska göra nya utmaningar 2019 och framåt. Jag har en dröm men om den får den som lever se!

Januari månads träningsbokslut: Januari är min första riktiga träningsmånad på mer än ett år, då mina besvär med rygg, ljumske, magmuskulatur mm började och som sedan utmynnade i en tumöroperation i månadsskiftet aug/sept förra året.

De tre sista dagarna i januari sprang jag 3,7 mil varav 20 km i terräng i komfortfart, 10 km på asfalt i ”på gränsen fart” och 7 km blandad intervall och backe. Jag tränade badminton en timme med match som jag åter förlorade, grrrrrrr samt rodde i roddmaskinen ungefär en timme.

Jag har inte riktigt nått min målsättning med träningen för januari. Den träning som inte inneburit spring har jag klarat bra enligt plan, dock så har tvåhjulscyklingen, som är så viktig för rumpan inför Vätternrundan bara blivit tre mil. Målsättningen 30 springmil har blivit 25,6 mil m a o 4,4 mil för lite. Det är dock ingen katastrof på något sätt då att ta sig fram långt springande inte bara kräver fysisk träning utan också oerhört mycket mental kraft. En mental kraft som kan vara viktigare än att ha massor av mil i benen. Med min mentala målbildsträning som jag gör samt genom att läsa gamla dagböcker och se klipp på tidigare avklarade utmaningar får jag den mentala boosten jag behöver. Så med rätta mentala förberedelser kan jobbiga situationer som uppstår klaras av lättare då man redan i sina tankar gått igenom liknande händelser och övervunnit svårigheterna.

Jag har genom åren fått bra minnen från tidigare utmaningar, vilka ger kraft och tro på mig själv. De är en viktig grund i min målbildsträning inför kommande ultralopp. Det ska dock sägas att dagarna innan jag ska göra en utmaning så är jag som ett darrande asplöv med en prestationsångest som är fruktansvärd och en kropp som är stel och värker överallt (psykisk värk). Men bara jag kommer igång och sprungit några kilometer så släpper det och min kropp känns därefter lätt och rörlig samt tankarna av rädsla att misslyckas försvinner och jag ska ärligt säga det: JAG NJUTER AV VARJE LÖPSTEG!

Så för att än en gång stoltsera med min 70-milslöpning till Stockholm för 18 år sedan redovisar jag här en lite förkortad dagbok mot originalet. Då jag läser den nu och tittar på de TV-inslag som gjordes då så får jag kraften och tron på mig själv. Jag återupplever smärtan, glädjen och lyckan och jag vet att det inte bara är att ”sätta ut skorna” utan att det blir en kamp men en kamp som ska vinnas.

Den första kampen är Österlen/Simris Alg Ultra och är nu bara 2 och en halv månad bort. Jag längtar verkligen för det är då man ska bekänna färg och visa sig själv att den träning man gjort varit bra och tillräcklig. Jag menar, man ska inte behöva kämpa som en kräkande dåre från första löpsteget utan det ska kännas underbart och man ska se, uppleva och njuta av springet, atmosfären och naturen för då har man lyckats bra med träningen.

Så här följer min dagbok för snart 18 år sedan och visst är gubbjäveln fortfarande lite stolt, även om jag aldrig pratar om den utmaningen mer än har den på hemsidan med STORA RUBRIKER OCH SKRIVER OM DEN HÄR I TID OCH I OTID!smiley

Så här en länk till Beatles "Yesterday", som jag inte längtar tillbaka till utan som jag bara vårdar och drar nytta av i mitt liv "Today and tomorrow"smiley

Den 26 maj 2000 kl 07.00 Hörby – Lönsboda (9 mil) Kl sju sprang jag iväg från Georgshillsskolan i Hörby i ett behagligt löpväder. Jag hade gjort vad jag kunnat på det halvår jag förberett mig både vad gällde träning, utrustning och färdväg med övernattningar (allt var bokat och varje matinköpsställe inprickat på karta). Jag hade lagt ner all kraft på den mentala biten och jag visste att inget oväder, inga backar, inga smärre krämpor, inga avstånd skulle få mig att tveka. Etappen gick lätt och fungerade bra både med mat och dricka. Åt lunch på Mc Donalds i Kristianstad. Jag kom fram till Lönsboda halv åtta 8 på kvällen. Jag mådde bra men var stel i benen.

Den 27 maj 2000 Lönsboda - Växjö (8,5 mil) Efter att ha varit uppe och mjukat upp mig en dryg timme kändes kroppen ok. Etappen gick som första etappen mycket bra. Jag hade dock glömt en viktig sak i min packning, nämligen en nål att sticka sönder blåsorna med, vilken inhandlades i en affär i Torne tre mil söder om Växjö.

Den 28 maj 2000 Växjö - Fågelfors (9 mil) Etappen blev ganska besvärlig mot slutet för då jag hade ca två mil kvar till Fågelfors kände jag plötsligt, som en elektrisk stöt i mitt vänstra knä och jag kunde inte springa utan att känna smärta. Jag bestämde mig då för att gå de sista två milen. Det var jobbigt för det gick långsamt men strax före klockan åtta kom jag dock till Fågelfors Vandrarhem. I Fagerhult hade jag av en slump träffat en präst som jag frågade om rätt väg. Han lovade be för mig, och kanske var det avgörandet? Jag är dock säker på att min egen vilja och sportdryckerna från Vitargo var nog så viktiga. Påsar med pulver som jag blandade med vatten varje kväll och varje morgon och som innehöll allt som kroppen behövde.

Den 29 maj 2000 Fågelfors – Vimmerby (7 mil) Etappen var den kortaste av alla men blev mycket jobbig. Mitt vänstra knä hade svullnat upp rejält och varje löpsteg kändes. Jag var dock tvungen att ta mig fram en dryg mara (4,5 mil) till Hultsfred, dit min fru hade ringt och fixat tid kl 15.15 på Vårdcentralen. Efter en grundlig undersökning och provtagning konstaterades "vatten i knät", varför jag tappades på några centiliter och därefter fick jag en kortisonspruta. Fit for fight igen? Nej, inte direkt. Jag hade 2,5 mil till Vimmerby Stadshotell där jag skulle få vila ut inför etapp 5. Tjugofem kilometer kan ta olika lång tid. För mig med ett ömmande knä tog sträckan Hultsfred - Vimmerby nästan fyra timmar. Jag var ändå glad då jag kom till hotellet, trots mitt värkande knä för jag hade klarat av halva sträckan till Stockholm och jag tog mig framåt även att jag hade vissa knäproblem.

Den 30 maj Vimmerby – Gärdserum (8,5 mil) Sporten i TV4 som tyckte att det var en lovvärd insats och bra prestation ringde och ville gärna göra ett reportage, vilket kan ses här… En journalist och en kameraman kom nerfarandes från Stockholm och vi träffades i ett litet samhälle, som heter Dalhem i Norra Småland. TV4 följde mig ca en timme längs med min väg och reportaget som sändes dagen efter blev mycket bra och visade dels mitt syfte, dels min prestation. De ville även ha mig med i ett nytt reportage då jag sprang in genom Stockholm till mitt hotell. De sista kilometrarna till Gärdserums Vandrarhem kändes långa och backarna avlöste varandra. Några kilometer före etappmålet träffade jag på en journalist från Östgöta Correspondenten. Han skrev: En mycket sliten man nästan släpar sig fram på grusvägen mellan Broddebo och Falerum. Jag kände mig dock inte så sliten men kanske gav mitt yttre den bilden.

Den 31 maj 2000 Gärdserums – Stafsjö (9 mil blev 10) De fyra första milen från Gärdserum sprang jag nästan bara på skogsvägar, varav de flesta var grus och i backe upp och backe ner. Jag sprang också fel så denna etapp kom att bli nästan en mil längre än den skulle varit. Väl i Norrköping så trodde jag att de två sista milen skulle gå som en dans och det gjorde den första milen men sedan när jag skulle upp till Stafsjö Vandrarhem med långa sugande backar fick jag gå. Nio kilometer tog tre timmar och då var jag på gränsen till att fullständigt gå in i väggen. En synnerligen hygglig vandrarhemsvärd, Leif kom ner från Stafsjö Vandrarhem och gjorde mig sällskap gåendes de två sista timmarna. Vilken medmänsklighet det finns. Tack Leif för ditt sällskap, din choklad, din varma nyponsoppa, det stärkte mig. Klockan var 30 minuter över midnatt när jag nådde vandrarhemmet och en varm dusch, livgivande pasta och en skön säng.

Den 1 juni Kristi Flygardag 2000, Stafsjö - Björnlunda (8 mil) Jag hade knappt varit ute fem minuter på vägen, då jag plötsligt håller på att bli påkörd av en kvinna som inte alls ser mig. Hon bara kör på och jag hinner med nöd och näppe kasta mig åt sidan. Hur kunde jag dansa så lätt med ben som kändes som cementklumpar är en gåta? Denna etapp kändes lång men gick utan större problem om man då bortser från mitt ömmande vänsterknä. Efter att jag varit i TV4 på onsdagskvällen hade bilar börjat tuta och folk stannat och visat intresse. För första och enda gången i mitt liv fick jag skriva en autograf till en kille i de yngre tonåren, som tillsammans med sin mor körde förbi mig.

Jag fick en smärre chock då jag kom till Björnlunda Vandrarhem och insåg att duschen var utomhus och att jag skulle sova i ett loft på andra våningen i ett gammalt kulturhus. Ett synnerligen pittoreskt vandrarhem, som var inhyst i en gammal bygdegård men ingenting för en långjoggare utan mera för kulturturister. Det fanns heller inget att inhandla för ingen personal var kvar men jag hade fått insatt 8 smörgåsar och en liter mjölk på mitt rum, vilket var ok.

Den 2 juni 2000 Björnlunda – Stockholm (8 mil) Springer i väg kl sex och regnet formligen öser ner. Jag ska ta mig från Björnlunda till Gnesta och därefter till Järna och vidare till Södertälje och sedan ska det bara vara rena rama defileringen in till Stockholm. Trodde jag. Till Södertälje gick allt jättebra. Men genom de södra Stockholmsförorterna: Norsborg, Hallunda, Fittja, Vårberg, Skärholmen m fl i hällande regn och med människor som inte visste hur jag skulle ta mig fram till fots och med en karta som blåst bort så var det inte lätt. Två och en halv timme senare än vad jag hade tänkt sprang jag dock jämte TV4-sportens bil över Västerbron, förbi Stadshuset och till slut via Vasagatan fram till Norra Bantorget och Wallins Hotell, som ställde upp med gratis logi både till mig och min familj, som skulle ansluta på lördagen.

Gissa om jag kände mig nöjd, då jag tog i handtaget till mitt rum och visste att jag klarat mina 70 mil på 8 dagar som varit mitt mål. Många känslor vällde fram men de första jag tänkte på var min familj, som hade fått utstå så mycket under hela våren. Jag som var tyst som en mumie på kvällarna och bara satt och stirrade på mina kartor. Tack familjen för att Ni stod ut, tack för att Ni hejade på mig under hela min färd. De första åtta dagarna via telefon och sedan den nionde dagen som publik på Stockholms gator och inne på Stadion vid målet.

Den 3 juni 2000 Stockholm Marathon (bara 4,2 mil) Jag behöver inte jaga upp tidigt på morgonen. Jag kan lugnt gå ner till frukostmatsalen på hotellet och äta en näringsriktig och välbehövlig frukost. Jag kan i lugn promenadtakt ta mig till Stadion och hämta ut min nummerlapp. Jag ska intervjuas av TV4 strax innan start så jag har lovat att vara vid klocktornet klockan 13.00. Reportage kan ses här…

Efter intervjun är det bara några minuter till start. Någon nämner då chipet på skon. Utan chip, ingen registrering. Var är mitt chip? Jag fick aldrig något när jag hämtade ut min nummerlapp. Paniken över att inte bli registrerad efter att ha sprungit i stort sett nästan 70 mil från Hörby till Stockholm finns där. Vad ska jag göra. Jag skriker till en funktionär som befinner sig några meter bort. Han svarar: Du måste ner till Östermalms idrottsplats och till informationen där för att få ett nytt chip. Jag tränger mig, svär lite men springer mycket fort och hittar ett tält som jag tror är informationen. Det visar sig dock att det är något annat servicetält och att informationstältet ligger på andra sidan planen. Nytt 100-meterslopp och äntligen får jag ett chip, samtidigt som jag hör starten för Stockholm Marathon gå. Jag springer upp på vägen och befinner mig nu mitt inne i startfältet.

Det kändes relativt lätt i kroppen efter några kilometer och jag njöt. Det var en fantastisk känsla då jag såg min älskade familj, som åkt tåg upp till Stockholm på lördagsförmiddagen, bland publiken längs med banan, vilket gjorde mig otroligt rörd men också oerhört glad. Jag hade ju inte sett dem på en dryg vecka så jag stannade och kramade om dem. Efter att ha tagit det mycket lugnt på det första varvet och med gott om tid för andra varvet så tog jag det ännu lugnare då och jag kostade på mig att gå en hel del. Jag blev igenkänd inte bara av publiken utan också av många deltagare. 70-milaren blev mitt namn.

Jag är stolt när jag ser Stadion och målet och när en Höörsbo, som för länge sedan gått i mål, rusar fram och kramar om mig känner jag tårar i mitt ansikte. Jag vet att det jag bestämde mig för den 13 december för nästan ett halvår sedan, nu snart är avklarat. Inne på Stadion väntar mina kära. Min fru och mina två söner. Jag kostar på mig en liten spurt de sista tvåhundra metrarna. Jag är lycklig och plötsligt känner jag hur ont jag har i benen och i fötterna. Jag tar av mig skorna och går sedan ut till en väntande taxibil utan skor. Till hotellet, en varm dusch, mat, Coca Cola, Ramlösa och en härlig säng att krypa ner i.

Den 4 juni 2000, dagen efter (ca 5 km i promenadtakt) Jag känner tomhet. Mitt projekt är avslutat. Det jag tränat både fysiskt och mentalt för i ett halvår är nu bara ett minne. Vasamuseet och Skansen med familjen, vandring på Stockholms gator. Telefonen ringer, det är TV4. Titta på sporten ikväll, säger Micke, som är den journalist som gjort de två tidigare reportagen.

Väl hemkommen efter en flygtur, där jag blickat ner på ett landskap med långa slingrande vägar. Har jag sprungit fram här, tänker jag. Det är en prestation jag gjort, säger jag till mig själv, för först då inser jag att min vilja och min småländska envishet hade besegrat ännu ett hinder. Att använda sin vilja till rätta, positiva saker och inte till destruktivitet, gnäll och irritation över allt som är jobbigt, är något som jag absolut inte alltid gjort. Men när jag väl bestämmer mig för att klara ett fysiskt mål så är ingenting omöjligt, för då är jag beredd att kämpa till sista andetaget (nästan).smiley

Min glädje var stor då TV4 Sporten på söndagskvällen utnämnde mig till veckans Kanon. Se inslaget här… Var jag värd det? Jag kände det inte först men några dagar efter Stockholm Marathonmålgången kände jag att visst sjutton var jag värd att bli veckans Kanon.

Och det ska gudarna veta att ovanstående dagbok och TV-inslag ger mig en oerhörd mental kraft för mina kommande utmaningar, EN JÄVLA BOOST!smiley

Februari månads träningsmål: Minst fem dubbla Långstorpsrundor i tuff terräng på 20 km (totalt 10 mil), minst två 3-milsrundor på asfalt i lugnt tempo (6 mil). Minst fyra enmilsrundor på asfalt i ”på gränsen fart” (4 mil). Ca fem mil intervall och backe. Totalt minst 25 mil spring för "godkänt" men helst mer.

Utöver spring så är målsättningen: 10 mil tvåhjulscykling, 3 mil enhjulscykling, 4 sim- och 4 badmintontimmar, 8 timmar rodd och annan källargymsträning samt mental träning.



Veckoredovisning och typiska "gubbkännetecken"

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 28, 2018 14:04:05

Jag har alltid älskat avklippta urtvättade och jäkligt slitna jeansshorts, men en liten fågel har alltid kvittrat: ”det är bara du, andra gubbar och massor av unga flickor som har jeansshorts”. Visst har jag sett mig om i världen och konstaterat att den lilla fågeln har rätt men jag har kört på ändå.smiley

I sommar efter sommar har jag burit avklippta urtvättade uppvikta jeans och någon gammal sladdrig vit t-shirt med text. Den lilla fågeln har också kvittrat: Nu ser du ut som en övervintrad hippie, då jag haft lite långt hår och även där har den lilla fågeln haft rätt för när jag klippt mig kort så har jag tittat mig i spegeln och konstaterat att jag ser yngre ut!

Så nu har jag kastat mina jeansshorts och sladdriga gamla t-shirt i hopp om att jag därmed också kastat av mig begreppet ”gubbe”. Dock har jag sparat ett par gamla jeans som jag kan klippa av och göra om till jeansshorts om saknaden efter den ”gamla jeansshortspersonligheten” blir för stor.smiley

För visst är det så att vi förknippar oss själva och vår personlighet med våra kläder, skägg och hår och det vi gör t ex på vår fritid. Många gånger är vi livrädda för förändring då vi kanske tror att vi hamnar i något slags personlighetsträsk där man inte hittar en fast tuva att stå på, om man byter utseendestil och fritidsintresse. Fast det gäller förstås inte alla de, som alltid vet vem de är och är till tusen procent trygga i sig själva.

Men vad menar folk i allmänhet egentligen med begreppet ”gubbe”? Jag har sökt på nätet och hittat följande synonymer: gammal man, gamling, åldring, gråhårsman, farbror, gubbstrutt, gubbskrälle

Det finns några olika stereotyper för äldre män/gubbar. Den mest positiva är ”Den gamle mannen som är så klok att han är en symbol för vishet”. Andra stereotyper är ”den sure och otrevlige gubben som ständigt gnatar och bråkar”, och ”den skröplige gubben som mödosamt hankar sig fram med en käpp”.

Stålfarfar, Gustaf Håkansson länk här är en gubbstereotyp som vid första anblicken ser ut som den skröplige gubben men som sedan visar sig vara väldigt vital. Så en sådan vill jag vara, en Stålfarfar, som när jag är 70 om precis ett år i februari 2019 enhjular mig 500 mil runt hela Sverige. Det är i alla fall en dröm jag har men som troligen aldrig blir av då kostnaderna för en sådan utmaning skulle bli upp mot 100 tkr. För hur egotrippad jag än är så har jag inte hjärta att ta av familjens sparpengar för mina böjelser.

Stålfarfar cyklade Haparanda – Ystad, 200 mil på en gammal oväxlad Kärnancykel på 6 dagar utom tävlan i Sverigeloppet 1951. Bilden nedan är från hans cykling som följdes av publik överallt där han cyklade fram.

Jag har cyklat den sträckan tre gånger. En gång på ett hjul på 23 dagar, en gång på tvåhjuling på 8 dagar och en gång på 7 dagar. M a o inte så fort som den 66-åriga Stålfarfar cyklade Sverigeloppet 1951. Fast han cyklade i stort sett hela dygnet för att som sagt utom tävlan, komma först i mål i Ystad (tävlingsledningen tillät bara män under 40 att deltaga). Han blev rikshjälte och en symbol för gubbar/äldre män med kraft och styrka även om åldern hade gjort hans yttre jämförbart med en skröplig nästan sjuklig man med långt skägg och tanig och smal. Ja skägg är bra, det ska man ha. Det ger kraft. Men inte för långt. Men långt hår? Nej!smiley

Glenn Hysen talar ju förresten alltid om ”goa gubbar” och han menar definitivt inte gamlingar för han pratade om ”goa gubbar” om sina lagkamrater redan när han var en aktiv och ung fotbollsspelare. Så för att avsluta mitt mycket intellektuella och filosofiska resonemang om ”gubbar” så säger jag bara: Nej Glenn, jag vill inte bli kallad ”go gubbe” utan hellre då omnämnd som ”en patetisk MAN” fast visst faan, jag kallar mig ju själv gubbe i min hemsides- och bloggrubrik. Så nu jäklar känner jag mig helt schizofren och kanske är det, det absolut största och säkraste tecknet på att vara gubbe. Jag menar att inte riktigt veta vem man är och fundera mycket på ”gubbidentiteten”.smiley

Hur som helst så har Magnus Uggla också en gång i tiden gett sig in i gubbdebatten, men det var ju innan han själv hade nått gubbålder (om det nu finns någon sådan). Så här är en länk till ”Fula gubbar”, som Magnus Uggla sjunger för kungen på hans 50-årsdag.smiley

Från patetisk man/gubbe? till veckans träning:

Måndag: I ett vintrigt terrängspår med ca 5 cm snö och mjukt underlag därunder sprang jag en mil med löstagbara broddar på skorna och stavar i nävarna. Inte ett steg halkade jag till och inte tog det längre tid än tidigare då man fick springa i djup gegga och vattensjuka marker. Körde därefter en timme i källargymmet.

Tisdag: ”The same procedure as yesterday”, men dubbelt upp. 20 km, då jag spelade in filmen ”The moviestar” länk här". Därefter en timme i källargymmet.

Onsdag: 10 km asfaltslubbande i vårvinterväder + 5 grader och en badmintontimme med match som jag helst vill glömma, förlust, grrr!

Torsdag: En halvtimme rodd + direkt därefter 7 km intervall på asfalt, puh!

Fredag: 9 km blandat asfalt/grus med 2,5 km backe upp och ner, puh! 30 minuter rodd och en timmes simträning samt mental målbildsträning

Lördag: 7 km asfalt i lugnt tempo + 20 min rodd

Söndag: 10 km asfalt i avslappnat tempo + 20 minuter rodd

Totalt för veckan: 73 km blandat spring, 3 tim 40 min källargym, en badminton- och en simtimme samt målbildsträning, som ofta sker parallellt med annan aktivitet (att jag skapar målbilder eller tar fram gamla målbilder). En fullt godkänd vecka för en "gammal gubbe eller patetisk MAN" tycker jag.



"Not a moviestar" inte heller med i MENSA

Januari 2018Posted by Roland Fors Wed, January 24, 2018 09:15:53

Från Höör upp till Frostavallen är det ca 5 km och en viss nivåskillnad, vilket gör att det ibland är helt grönt eller slaskigt i Höör och vitt och vintrigt i Frostavallen med omgivande terrängspår. Precis som det ofta var då vi i många år åkte till Lindvallen och åkte skidor vid påsk. I Sälen var det grönt eller slaskigt men uppe i Lindvallen var det mycket snö och vintrigt.

Så i går tog jag med kameran och sprang två varv i Långstorpsspåret (20 km) i vinterterräng och förevigade några sekvenser som kan ses i en liten film jag gjort. Länk här till filmen med namnet ”Med broddar och stavar…..eller "not a moviestar" smiley

Att jag gjorde den var dels av eget intresse hur det ser ut när jag springer, dels för att visa att jag inte bara skriver att jag springer utan att jag verkligen också gör det ibland. Så håll till godo kära följare eller ”förfäras ej du lilla hop”, det kunde varit värre.smiley

Måndagens, tisdagens och onsdagens träning har varit 30 km i vinterterräng, 10 km asfalt, 2 entimmars källargym och lite senare idag en badmintonmatch ”på liv och död". Men jag tror på seger i dag för ”gammal är äldst” eller vad man nu brukar säga!smiley

Intelligens vad faan är det? Ibland blir man ansedd som lite dum, eller kanske t o m som mycket dum om man inte är någon kändis och har en dålig blogg med noll allmänintresse. Tittar man sedan dessutom på Farmen, då har man definitivt en stämpel som ”dum”. Så jag har inget val, jag måste försvara mig.smiley

Att springa ger väl intelligens eller? Man blir i alla fall inte dummare, är svaret jag ger med mina erfarenheter. Men och det är kruxet, intelligens (IQ) mäts oftast bara på ett sätt och det är med en massa figurer och sedan ska man plocka ut den som saknas. Det kan man inte öva sig på att bli bättre i utan det är medfött. Att intelligensen mäts på detta sätt är för att det anses vara lika för alla oavsett om man har studerat, är analfabet eller har olika kulturell uppväxt och/eller växt upp under svåra förhållanden osv.

För mig har i alla fall springandet gjort att jag under själva springandet kunnat reda ut egna missförstånd och bli av med irritation. Jag har kommit in i en mer harmonisk mod och därmed förhindrat mig själv att säga dumma saker eller göra en dum handling. Men att knipa käft då det är bäst att göra det eller att typ inte ha en sådan här blogg räknas inte som intelligens.smiley

Mensas snabbintelligenstester på nätet ger en hyfsad indikation på vilken IQ man har. Här är en länk till ett snabbtest. Jag har ganska lätt för att göra sådana tester men är ändå inte riktigt så "bra" eller vad man nu ska kalla det, så att jag får vara med i MENSA. Numera mäter man ju intelligens också med andra kriterier såsom, social …. , musikalisk …. språklig …. intelligens, så då kan jag känna mig ganska dum. Men springer jag så känner jag mig i a f inte dum.smiley

På 70-talet då man i stort sett bara anställde folk efter liknande tester som IQ-tester (i alla fall i mitt dåvarande skrå, ADB Automatisk Data Behandling), så fick jag i stort sett alla jobb jag sökte, när jag fick komma på en anställningsintervju. På 80-talet då man också började med psykologiska tester, typ muntliga diskussioner och beteendefrågor, så blev det svårare för mig. För precis som jag skriver mycket om allt möjligt skit, så kunde jag stänga in mig i ett hörn i diskussioner, så att jag hade två svar på en fråga som bara krävde ett svar. Psykologen eller intervjuledaren kunde göra så att man själv nästlade in sig i olika ställningstaganden. Men var man 100% trygg med sig själv och visste precis vem man var och vad man ville, då klarade man även dessa test bra. Var väl därför jag till slut omskolade mig till pedagog och gick på Lärarhögskolan i tre och ett halvt år, då efterfrågan av manliga lärare i grundskolan var så stor att bara man sökte ett jobb så fick man det. Nog om det. Men gäller det bara en traditionell IQ-test eller att springa långsamt och långt då jävlar.smiley

Bilden är ett mycket lätt exempel på hur de flesta IQ-tester fungerar, där en figur saknas.

Ovanstående frågeställning kan säkert bli aktuell både under Swedish Alpine Ultra på fjället och i mörkret på Kullaberg i Kullamannen Ultra och gälla fler än mig.smiley

En förkylning blev nio Farmen i rad och boken om Masse!

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 21, 2018 12:22:35

Så fort jag började jobba efter min rehab kom direkt den första förkylningen på nästan ett år. Inget ovanligt då man jobbar med människor och inget att få panik över. Min målmängd spring (30 mil) för januari kommer med all sannolikhet inte att uppnås, då denna veckas kilometrar endast blev 26. Så när två tredjedelar av januari gått har jag bara sprungit 14,6 mil. För att klara januarimålet måste jag springa 15,4 mil på 10 dagar, vilket kommer att bli tufft med jobb och annat som måste gå före. Är dock inte oroad över mitt första lopp Österlen Ultra som förresten bytt namn till Simris Alg Ultra. Ett ultralopp, som jag ska klara även om springmängden träning inte skulle nå upp till målet 100 mil till den 14 april.Hoppas jag nu inte får äta upp vad jag skriver och stå där med så att säga ”skägget i brevlådan”. Jag underskattar verkligen inte loppet för det kan bli jäkligt tufft men får jag bara vara frisk och skadefri så ska det nog gå bra. För även om jag kommer sist i mål och med bara några minuter till godo innan målet stänger så känner jag mig som en segrare.

Min målsättning med alla tre ultraloppen är bara att gå i mål under tidsgränsen, vilket dock blir svårare och svårare med Swedish Alpine Ultra och slutligen Kullamannen Ultra. Skulle jag klara trippeln och Kullamannen Ultra så har jag gjort en bragd, det är då en sak som är säker för jag är medveten om svårighetsgraden. Betänk att bara 40 av 140 vältränade startande ultralöpare kom i mål i Kullamannen Ultra 2017. Det visar på hur djävulskt loppet är med sina 16 mil och i åtskilliga timmar mörker och med en bana som på sina ställen inte ens har en stig utan bara är snitslad genom ett kuperat klipplandskap och där spring är uteslutet för där gäller krypklättring. Kanske inget för gubbar men vad faan "hälften vågat hälften vunnet"!smiley

Träningen för veckan som gått: Sprang i måndags en terrängmil i ”på gränsen fart” och övriga 16 kilometer i helgen i gå/spring-tempo. Hann spela en ”på liv eller död-badmintonmatch” innan förkylningen bröt ut. Då den började släppa sitt grepp kunde jag genomföra en timmes hyfsad simträning. Källargymmet har dock fått stå tomt under veckan bortsett från två halvtimmar jag varit där nere och rott.Den mentala träningen har inskränkt sig till en mardröm att jag kom fram till Nikkaluokta och starten av Swedish Alpine Ultra 20 minuter över åtta den 14 juli, 20 minuter efter startskottet. Dock drabbades jag inte av panik i drömmen då 20 minuter av 24 timmar, som man har på sig att fullfölja, visserligen kan vara avgörande för mig men ändå inget att bryta ihop för. Fick i alla fall en tankeställare, då jag till skillnad från de flesta övriga deltagare inte kommer att ligga över i Nikkaluokta natten innan start. Jag kommer att ligga över i Kiruna med en tidig bilfärd de 7 milen där emellan innan starten klockan åtta. Är ju givetvis riskabelt och som kan göra att jag kommer sent till start om något skulle hända på vägen. Får kanske ompröva hur jag ska göra. Efter den mardrömmen, som dock inte var så jävlig att jag vaknade och badade i svett och ångest, inser jag ändå hur mycket som mina kommande ultralopp påverkar mitt inre, även om jag inte tycker att jag just nu fokuserar så mycket på dem.

Då träningen på grund av förkylningen varit som den varit under veckan så har det blivit en hel del sittande framför dator och TV samt bokläsande. Så vad tittar egentligen en gubbe som jag på och vad läser jag just nu?

Jag tittar bland annat på The Crown på Netflix (mycket bra serie om Drottning Elisabeth), Bron så klart, alla sportsändningar på de vanliga kanalerna och det jag kan se på olika sajter på nätet, nyheter på SVT, På Spåret, Sveriges Mästerkock, Farmen, kulturprogrammet Sverige, alla möjliga dokumentärer på Kunskapskanalen och Netflix samt på Youtube och där jag också de sista dagarna tittat på en del klipp från TV-programmet ”Så mycket bättre”. Här är en länk till ett klipp med Magnus Carlssons Eternal Love från säsongen 2016. Låten är en tolkning av Jill Johnsons ”Kärleken är” och är jävligt bra. Att den är bra tycker också andra då antal visningar/uppspelningar är nästan tre miljoner. Om jag skulle sprungit med bara en låt i lurarna i dag så hade det kunna vara den. Låtens melodi ger mig bra ”springfeeling”, lätta ben och glatt sinne, så den hade jag nog kunnat lyssnat på 20 gånger i rad samtidigt som jag kutat i en timme.

Och så var det, det här med Farmen som jag maratontittade på TV4play och de nio första avsnitten i torsdags. Ett egentligen bedrövligt program, vilket jag håller med alla TV-kritiker om men som ändå fascinerar mig med människor som trampar på varandra och förnedrar sig själva i jakten på prissumman på en halv mille. Jag har tidigare älskat dessa dokusåpor typ Robinson och Farmen mm, vilket man egentligen inte borde säga högt för då riskerar man att degradera sig till en fullständigt okultiverad person. Det skiter jag dock i då jag gärna rör mig mellan ytterligheter i allt jag gör. Frun skulle dock aldrig titta på typ Farmen.

Jag skulle antagligen inte klara av att medverka i Farmen utan att bli rosenrasande på människor som smiter undan jobb och bara snackar skit om andra men Robinson hade varit roligt, mer ett äventyr. Men det ska sägas att jag skulle aldrig kunna spela det sociala spelet med pakter och att vara oärlig. Jag skulle aldrig kunna vinna men det hade varit en utmaning att vara med i alla fall och sett om man överlevt första utslagningen. Fast att ha en sådan här blogg om sig själv är kanske lite att likna med en enmans-Farmen.smiley

Läser just nu boken "Masse" om fotbollspelaren Mats Magnusson och hans liv som fotbollsspelare i MFF och Benfica och hans liv efter fotbollen, som inte alls blev så glamoröst som när han var en firad lirare. Boken har skrivits av Marcus Birro och Mats Magnusson tillsammans och visar på hur svårt livet kan vara efter en idrottskarriär och det är verkligen inte bara Mats Magnusson ett bevis på.



"Att sitta eller stå" är veckans LIVSVIKTIGA fråga!

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 14, 2018 09:05:27

För mig är det självklart att stå på ett ben och ta på strumpan för då känner jag mig rörligare och yngre eller i alla fall inte så gammal. Att alltid stå och ta på strumpan är givetvis bara en jävla grej jag fått i huvudet men allt som man gör vad gäller rörelser har jag en tro på att det skjuter upp det mindre rörliga. Jag kanske har fel men varför ska man sitta när man lika väl kan stå på ett ben? Men det är ju upp till var och en att göra det som passar den bäst. Har man jävligt tajta strumpor, typ stödstrumpor så kan det ju vara lite besvärligt förstås, vilket jag vet eftersom jag ibland har sådana av springtyp. Men då får man i värsta fall gå ner på två ben om man tappar balansen för att sedan åter stå på ett ben. Perikles han med Tuborgbiran ni vet han får svara på denna oerhört ”livsviktiga fråga”, för han vet ju det mesta.

Ja det var ett klart och entydigt svar av Perikles, så hoppas att han alltid själv kan stå på ett ben även om det blir en och annan Tuborg.smiley

Ja denna bloggen handlar ta mig faan mest om ålder, krämpor och sökandet efter evigt liv inser jag nu när jag tittat tillbaka på mina inlägg sedan september förra året. Det är synnerligen intressant för mig att se vad jag snöar in på för även om jag driver mycket med mig själv och mitt gubb-beteende så inser jag att det finns lite allvar bakom orden. Jag vill inte bli en gammal orörlig gubbe. Det är tyvärr så att då man nått den ålder jag är i så är man dödligt skraj för att bli orörlig och tvingas vara en börda för andra. Så därför springer jag, enhjulscyklar, tvåhjulscyklar, klättrar, paddlar, simmar, vandrar och spelar badminton mm för att dels njuta av aktuell rörlighet, dels försöka skjuta upp en mindre rörlighet så länge som det är möjligt. Vem vet, man kanske får vara rörlig till man möter Sankte Per, fast visst ja, jag är ju inte troende. Men att få vara rörlig då man kommer till Nangijala och där få göra äventyr, springa, spela fotboll och klättra i berg vore läckert.smiley

Veckans träning (måndag 8 jan – söndag 14 jan): På grund av saker som måste gå före en egotrippad gubbes kamp att klara tre ultralopp 2018 så är inte springkvantiteten på bara 40 km godkänd. Av dessa 40 km har jag sprungit 20 km i terräng varav 10 km i ”på-gränsen-fart” och 10 km lugnt samt 20 km på asfalt i komfortfart. Jag måste börja springa mer och längre terrängpass på minst 2 mil ett par gånger i veckan. Så får skärpa mig och komma igen i nästa vecka.

Jag har däremot enligt plan simtränat en timme, spelat badminton en timme, cyklat enhjuling 8 km och källargymtränat tre pass samt kört ett pass målbildsträning. Så ser man på den totala träningen så är veckan ändå godkänd. Det är ju dessutom vinter nu även om det inte märks här i Skåne, där vitsipporna under alla löv nu börjat gro så smått, vilket i och för sig inte ska hindra mängden löpning.

Om jag skulle sprungit till musik idag så hade jag valt: Lukas Graham 7 Years Old

I nästa inlägg är det absolut förbjudet att skriva om knän, ålder och att vara gammal. Jag är ”ung” i alla fall till sinnet (tror jag) och jag är stolt över att ha slutat att skriva om min rygg och operationen. För det ska gudarna (vilka de nu är) veta att ryggen har blivit jäkligt fantastiskt bra! Mycket bättre än jag någonsin vågade hoppas på. Så nu är det bara knäna men absolut inte åldern som kan hindra min framfart i ultraspåren.smiley



En jävligt fin träningsvecka trots ömmande knä och åldersnoja

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 07, 2018 12:20:23

Årets första vecka har varit fantastiskt fin, så jag skulle skämmas om jag gnällde och önskade mig något mer (men gör det visst ändå)! Träningen har varit allsidig och bara flutit på och allt övrigt (egentligen det viktigaste) har gått som på räls. I går sprang jag min längsta distans på nästan ett år, 31 km och med ryggsäck. Egentligen var det inte förrän nu vid årsskiftet jag skulle få börja springa lite lätt efter min operation så med tanke på det är det HELT JÄVLA FANTASTISKT UNDERBART. Så vad passar inte bättre än en länk till Always look on the bright side of life".

Men ett litet och bara litet orosmoment är mina artrosknän som ömmade rejält efter att jag sprungit mina 31 km i går. Jag har dock alltid haft ömmande knän så jag kommer inte att skriva om knälederna mera utan de får vara som de är utan kortison. Jag tog kortisonsprutor i knäna i ca 15 år från jag var lite över 40 till 55. Jag fick ett par injektioner per knä varje år. Ibland blev det riktigt bra en månad eller två när läkaren träffade exakt rätt. Kortisonet läker dock inte ömmande knäleder utan lindrar bara värken tillfälligt. Tyvärr har kortisonet en negativ effekt på lång sikt genom att det luckrar upp vävnaden så att knäna blir lite instabilare. Så är värken inte oerhört svår så bör man avstå kortison eller bara ta då det verkligen är akut.

Efter att jag slutade med kortisonet för snart 15 år sedan så har knäna faktiskt blivit bättre. Så nu gäller balanserade distanser. Högst ett par tre träningsrundor/månad över 3 mil och sedan får jag ta de långa distanserna i ultraloppen.

Åldersnojor har vi nog alla lite då och då i livet. När det snart börjar dra ihop sig till att dansa ut julen så kom jag att tänka på ”Morsgrisar är vi allihopa, så jag ändrade texten till: ”Åldesnojor har vi allihopa, allihopa, allihopa, du me och jag me”. Ja nog är det så att vi vid olika perioder i livet kan vara mer eller mindre fokuserade på åldern. Följer inte på något sätt Camilla Läckberg i hennes bloggar och Instagram men man kan ju inte undvika alla rubriker om henne. Hon är en smart tjej och fantastisk på att marknadsföra sig. Jag såg att hon nu skulle träna stenhårt och ställa upp i en fitnesstävling innan hon fyller 45. Ja, jag ska ju springa mina tre ultralopp innan jag fyller 70. En ålder, som jag klarar med exakt två månader tillgodo, då det är dags för Kullamannen Ultra i november. Så där kan man ju dra vissa paralleller. Vi hoppas nog båda och antagligen många fler än vi på en bromsmedicin mot åldrande eller helst en ”ungdomens källa” och visst vore det härligt att finna den. smiley

Från omöjliga? önskningar till redovisning av årets första träningsvecka:

Måndag den 1 jan: Som tidigare redovisats så blev det 3 mil tvåhjulscykling och en mil löpning i terräng samt ett pass källargym.

Tisdag den 2 jan: Enhjulscyklade ca 8 km och sprang sedan 11 km på grusväg och asfalt. Därefter körde jag en halvtimme i roddmaskinen i källaren. Lyssnade sedan på Uneståhls avslappningsband.

Onsdag den 3 jan: Jag sprang bara lite lätt med frun två varv runt Vaxsjön 6 km och spelade sedan en timme badminton på ”liv och död”. Jag förlorade. Revansch nästa vecka.

Torsdag den 4 jan: Sprang 10 km (Långstorpsrundan) i synnerligen blöt terräng + 2 km intervall och backe. Körde sedan direkt, då jag kom hem, ett källargympass på en knapp timme, mest rodd.

Fredag den 5 jan: Efter en tidig timmes källargym blev det sedan en timmes simning med avslutande bastu, vilket känns härligt för lederna. Simningen går bättre och bättre även om min teknik är usel. Vilodag från spring i dag.

Lördag den 6 jan: Efter en dag med vila från spring, så sprang jag en asfalt/grusrunda på 31 km upp till och förbi Frostavallen och Dagstorpssjön. Sedan sprang jag till Hallaröd, Munkarp, Ormanäs och hem. Jag sprang med ryggsäck i bekvämlighetstempo på 3.28, vilket är ungefär 9 km/timme (m a o inte fort). Kändes mycket bra mentalt och även fysiskt men knäna blev väldigt ömma de sista kilometrarna. Rodde i 10 minuter direkt efter att jag kom hem och motionscyklade sedan på lätt motstånd i fem minuter. Slappnade sedan av till Uneståhl och somnade belåtet då jag såg mig själv gå i mål i Abisko i Swedish Alpine Ultra.

Söndag den 7 jan: I ett underbart härligt vinterväder strax efter solens uppgång med minus 10 grader och helt vindstilla sprang och gick jag och frun runt Dagstorpssjön (10 km). Det är viktigt att kunna varva spring och gående då det är så man måste ta sig an ett riktigt långt ultralopp. Knäna kändes bra efter ett par km. Körde sedan en timme ganska intensivt i källargymmet då jag kom hem igen.

Totalt för den 1 jan – 7 jan
Åtta mil spring varav lite backe och intervall samt terräng och asfalt, en tvåhjulscykling på 3 mil, en enhjulscykling på knappt en mil, 6 källargymspass varav 4 rejäla, ett simpass och en badmintontimme samt två avslappningsövningar med målbildsträning. En bra och fullt godkänd träningsvecka. Jag är nöjd med mig själv och livet och vår underbara värld så här en länk till Louis Armstrongs "What a wonderful world"



Nytt år och nya möjligheter, minnesord och nu jävlar börjar träningen

Januari 2018Posted by Roland Fors Mon, January 01, 2018 13:50:12

När klockan vid midnatt slog över till den 1 januari 2018 fylldes som vanligt himlen av fabricerade stjärnor och stjärnfall, raketer, solar, kinesiska drakar och lysande långsamt stigande pappersballonger. Dock var den nyårsnattshimmel som syntes över Höör vid midnatt bara en parantes i förhållande till det fyrverkeri med 100 tusen pjäser a 8 ton som de 1,5 miljoner människorna som var ute på Sidneys gator kunde se och uppleva, se bild nedan och länk här.

På Skansen lästes som alltid Tennyssons ”Nyårsklockorna” och denna gång av Krister Henriksson och vi skålade för ett nytt år med nya möjligheter och hopp om glädje och lycka. Ja tänk om det hade varit så enkelt att vi alla bara lämnat sorg för lycka, depression för välmående, ensamhet för tvåsamhet samt sjukdomar för friskhet exakt kl 00.00.01.

Hur som helst så kommer i alla fall gymmen och motionsspåren att fyllas av ”nyårslöftarna” de närmaste dagarna. Hoppas bara inte man ger upp motionen då de sunda härliga endorfinkickarna inte kommer direkt. Det måste man kämpa ett tag för.

För exakt 9 år sedan kämpade min allra bästa vän i hopp om att få leva över nyårsafton och en stund in på 2009. Han fick 20 timmar av det då nya året. I denna stund är det många som kämpar för livet och jag hoppas att alla har någon som finns som ett stöd för dem.

Christer, Du bestämde att Du skulle uppleva det nya året 2009. Du gav inte upp Ditt sista andetag förrän Du kommit 20 timmar in på det nya året. Då tog Din kamp slut. En kamp som började i januari 2008 då Du fick ett telefonsamtal från Din distriktsläkare, som meddelade Dig resultatet av en lungröntgen. Du hade en lungtumör, som senare visade sig inte gå att operera och som hela tiden skickade ut cancerceller över hela kroppen. Du fylldes av den förbannade cancern och Du sa sent på hösten 2008: ”Jag har i alla fall huvudet kvar”. Vad Du menade var att Ditt tänk, Din oerhörda förmåga att analysera och komma med spetsfundigheter samt att se alla samband fanns kvar.

I 50 år var vi vänner, vi visste allt om varandra och ibland gick det ganska lång tid utan kontakt men så återupptogs den igen och vi var tillbaka precis där vi slutade. Du var en av de absolut intelligentaste människor jag träffat. Du kunde blivit fotbollsproffs, Du var helt suverän med bollen och Din förmåga att se öppningar och att passa var enastående. Du slutade dock med fotbollen då Du redan som 15-åring gick ut på sjön. Du såg stora delar av världen och Du läste och läste och blev oerhört allmänbildad. Du provade på många yrken och till slut så utbildade Du Dig till psykolog.

Christer, Du vän, ett tomrum som aldrig kan fyllas skapades i mitt hjärta då du alldeles för tidigt lämnade jordelivet men en vacker dag så träffas vi i Nangijala och där fortsätter vår vänskap. En vänskap som inte ens döden rår på!

Tack Christer för att jag fick förmånen att vara Din vän!

Här är en länk till Sommarkort, din stund på jorden med Cornelisprojektet. Den skulle egentligen sjungas av Cornelis men den finns tyvärr inte på youtube. Denna inspelning är också bra för det är texten som är så fin.

Från allvar till en patetisk gubbes träning
De två sista dagarna förra året sprang jag 2 mil, en asfaltsmil på lördagen och på nyårsaftonens förmiddag sprang jag en mil i terräng i Långstorpsrundan och avslutade springåret med 10 gånger upp och ner i vår nedlagda slalombacke, vilket sannerligen var tufft. Jag enhjulscyklade en knapp mil på lördagen samt körde källargympass båda dagarna. Avslutningen på året blev godkänt vad gäller träning.

I dag på årets första dag har jag tvåhjulscyklat 3 mil med frun, sprungit en mil på blandat underlag (asfalt och terräng) och kört ett gympass.

Träningsmål för januari
Från och med nu gäller kvalitet och kvantitet och minsta godkända springsträcka i januari är 30 mil. I dessa 30 mil måste ingå ett par mil intervall och backträning samt minst fem mil i fart som är på gränsen till vad jag klarar av. Jag ska springa de flesta milen i terräng med löparryggsäck som ska fyllas med maximal vikt. I terräng kommer jag också att springa med stavar.

Utöver springet gäller fyra sim- och lika många badmintonpass, minst 3 tvåhjulscyklingar på minst 10 mil sammanlagt och minst 2 enhjulingscyklingar på minst 2 mil samt minst 10 källargymträningar med roddmaskin, motionscykel, hantlar, balansskiva, situps och armhävningar mm (ca en timme per pass). Beroende på vinter eller ej vinter kan cyklingsmilen bli färre eller fler.

Träningsmål för 2018 och fram till varje ultralopp samt Vätternrundan mm

Bilden visar mina minimimål och ger mig bara betyget godkänt. Så nu är det definitivt slut på rehabtiden och nu börjar den riktiga träningen. Utöver den fysiska träningen kommer jag att träna mycket mentalt och framför allt målbildsträning, vilket bl a innebär att jag ser mig själv springa i regn och rusk, stormar och i snö, utmattad men i 100 procentig glädje och tro på mig själv och att jag alltid når mina mål. Den mentala träningen sker genom avslappningsövningar med inspelade avsnitt av den mentala träningens fader och guru, Lars-Eric Uneståhl. Länk här till när han berättar om den mentala träningen.

Förr sprang jag alltid med noga utvald musik men numera gör jag det sällan. Om jag hade gjort det i dag så hade Cold Plays Viva La Vida varit given. Den kom ut 2008 då min vän Christer kämpade för livet så den är lite förknippad med hans kamp men den är också uppryckande och jag får fart i benen av att höra den.

Avslutningsvis i detta första inlägg för år 2018:

NU GÄLLER ”KEEP ON RUNNING” I GLÄDJE OCH ABSOLUT TRO PÅ ATT ÖSTERLEN ULTRA, SWEDISH ALPINE ULTRA OCH KULLAMANNEN ULTRA SKA KLARAS!