Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Marsredovisning och bara 14 dagar kvar nu!

Mars 2018Posted by Roland Fors Sat, March 31, 2018 21:28:31

Jag har i alla fall för första gången sedan min operation i augusti kommit över 30 sprungna mil för en månad. Exakta springmil för mars blev drygt 31 mil. I veckan som gått sprang jag i måndags, som tidigare också redovisats i en selfiefilm halva Simris Alg Ultra, ungefär 32 km. I onsdags småtrippade jag 7 km för att knäna skulle vara lite uppmjukade och kroppseget smorda innan jag spelade badminton. Fick spö, faan också. I går Långfredag sprang jag passande nog ”Lång”storpsrundan (10 km) i ”så fort jag kunde fart” och i ca 1 dm snö och med stavar. Jag sprang faktiskt jävligt bra, var väldigt nöjd med mig själv efteråt. I dag påskafton har jag varit ute och pinat mig med stentuff intervall och backträning i 12 km.

Då det nu bara är exakt 14 dagar till start i Simris Alg Ultra så känner jag mig alls inte tillräckligt tränad. Tvivlen på mig själv och min förmåga har börjat snurra i skallen. Jag får nu hela tiden använda mig av mental målbildsträning för att få bort tvivlen. I min målbildsträning ser jag mig själv springa fram längs stranden och i backarna med pigga ben och till slut sträcka armarna i luften vid Christinehovs slott precis innan målet stänger.smiley Att inte klara och fullfölja Simris Alg Ultra är väl inget större misslyckande och inte precis livsviktigt tycker säkert de flesta men för mig är det jobbigt, jävligt jobbigt att inte klara. Att ha haft denna bloggen sedan i mitten på september och skrivit om mig själv, som om jag vore något speciell samt om min träning och mina tre ultralopp gör ju inte det hela lättare. Riskerna med att offentliggöra en utmaning och till och med sticka ut hakan gör att ett misslyckande skulle kännas tungt. För visst finns det olyckskorpar som kraxar.smiley

Det blev som sagt 31 mil löpning i mars. Tyvärr inte så mycket i terräng som jag skulle velat men där har den segdragna vintern satt käppar i hjulet. Backträning och intervall har skett men inte alls i den omfattningen jag borde ha gjort. Övrig träning har varit tre sim- och tre badmintonpass samt bara ett enda enhjulingspass. Ingen tvåhjulsträning då frun har skadat ena axeln och Vätternrundan som vi är anmälda till med all sannolikhet därför inte blir av. Men den kan vi köra nästa år. Den kan man klara även om man är 80 – 90 år om man är frisk. Mina tre ultralopp blir tuffare och tuffare att klara för varje år som går. Källargymsträningen har inskränkt sig till några timmar i roddmaskinen. Efter operationen var jag mycket duktig på rehabträning i mitt s k källargym men sedan har den liksom sakta men säkert avtagit. Jag hade också som mål att vara nere i ca 72 kg då jag ska springa den 14 april. Tyvärr är vikten idag 77 kg vilket är alldeles för mycket för mina stackars knän. Ett par kilo lättare ska jag dock vara vid start.smiley

Under den kommande veckan ska jag träna så mycket jag kan i backe och intervall i ”på gränsen fart” och avsluta med ett långpass kommande vecka (förhoppningsvis resterande del av Simris Alg Ultran från Brösarp till Christinehofs slott).

De få och arma stackare som följt min blogg och mitt ”tugg” vet att jag i ett blogginlägg i höstas skulle försöka klara att plocka ner de sista tre äpplena på vårt äppleträd. Jag hade fått för mig att just de äpplena var magiska och att äta dem skulle göra att jag klarade alla mina tre ultralopp. Tyvärr så föll de sista 10 – 20 äpplena ner samtidigt, varför jag inte kunde urskilja de tre äpplena som satt längst och hade gett mig magiska krafter om jag ätit dem. Ej heller kan jag be om kraft uppifrån då min tro är ateistens, så jag måste förlita mig på egen kraft. ”Sin egen lyckas smed” ungefär. Nedan min nummerlapp som jag lyckades riva sönder då jag tog upp brevet (slet upp brevet det kom i) så fick tejpa ihop det på ena sidan, men det är säkert ok. En hel nummerlapp gör inget Simris Alg Ultra utan det får man fixa med vilja, envishet, kamp och friska ben.smiley

SÅ OM 14 DAGAR GÄLLER DET OCH DÅ MÅSTE JAG GE ALLT, PRECIS ALLT!smiley

Avslutar med en länk till Simon & Garfunkels April come she will. Inte deras bästa men för hopp om en härlig April med vår. En vår som de flesta av oss längtar till.



Provsprang halva Simris Alg Ultra i går, blir tufft men roligt!

Mars 2018Posted by Roland Fors Tue, March 27, 2018 13:38:09
Som jag hade planerat så sprang jag ca halva Simris Alg Ultra i går från Simrishamn till Haväng och några kilometer till mot Brösarp. Det var tufft. Det kommer att bli en kamp för mig att klara reptiderna som innebär att jag måste hålla 7 km/timme i medeltid.

Så jag måste ha en bra dag med ben och knän. Solen måste lysa och vinden måste kännas i ryggen. Inga vågor som slår in på stranden för då finns det inte någon torr strandremsa för det är smalt och på vänster sida är det bara en sjuhelvetes hög brant med ogenomtränglig buskvegetation på toppen. Men det ska sägas: måndagen den 26 mars var en perfekt dag att springa sträckan. Sol under första timmarna, ingen vind, lågt vattenstånd, så blev inte alls blöt om fötterna vare sig vid stranden eller någon annanstans. Utöver strandspringet var det ett fint och hårt och torrt underlag i stort sett överallt.

Har nog innan jag provsprang i går tagit lite för lätt på uppgiften. 6,2 mil är ju inte fruktansvärt långt men med det mjuka underlaget vid stranden och sedan sugande backar blir det en kamp för mig. Inser nu att både egen kropp och himlakroppen moder sol och herr vind måste vara på min sida för jag kommer att ha "kniven mot strupen" eller rättare "en tickande klocka som går alldeles för fort mot reptiderna". Då jag bara sprungit halva sträckan visade klockan på 4,5 timme. Hade räknat med att klara den sträckan på 4 timmar, så jag måste verkligen ösa på den 14 april. Inte stanna och rasta utan hela tiden vara på springande/gående fot framåt.smiley

För alla vältränade startande kommer det dock inte att bli några problem. Det är mina gamla knän som spökar mest och de känns både i det mjuka sandunderlaget och i backarna. Hur som helst så filmade jag mig själv och mitt spring som vanligt för vad är en dag utan en selfie, så här är en länk till den selfiefilmen smiley
Ska om jag hinner, provspringa den andra hälften av Simris Alg Ultra i nästa vecka, mellan Brösarp och Christinehofs slott. Att ha sprungit/gått hela sträckan känns för mig oerhört tryggt. Då vet jag var jag kan springa på lite extra och var jag ska gå för att inte spilla för mycket energi. Så jag återkommer förhoppningsvis med en liten selfiefilm från den andra hälften och några kommentarer om den delen av banan. smiley

Självupptagen? ja visst, så ny selfiefilm "På ett hjul igen"

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 25, 2018 13:00:58

Hur jag än försöker bortförklara att jag inte är självupptagen, så visar denna blogg givetvis på en motsats. Bloggen handlar ju bara om mig och lite annat sidotjafs, så vad faan, det är bara att erkänna: JAG ÄR SJÄLVUPPTAGEN! Punkt slut!smiley

Så har vi då åter gått över till sommartid. De flesta verkar inte vilja ha det men personligen så tycker jag att det är härligt med en extra timme ljus på sommarkvällarna. Själva omställningen tycker jag inte man märker av. Jag menar inga problem med sömn eller så. Så en länk till Sommartider med Gyllene Tider passar väl bra.

Som jag skrev i förra inlägget i onsdags så hade jag då rejält ömmande knän, som jag sedan dess mer eller mindre vilat för att de inte ska bli sämre. Så springmängden för veckan har bara blivit knappt 4 mil, varav en tvåmilatur och övriga kilometer uppdelade i en trea, en sjua och en tia i knäsparande fart med korta låga steg. Ingen badminton denna vecka då annat kom emellan men dock ett simpass med efterföljande bastu, vilket är mumma för mina knäleder. Tänkte då vi köpte huset, för länge sedan att anlägga en bastu men det blev aldrig av tyvärr, vilket hade varit bra att ha i dag. Har alltid lite mindre ömmande knän på sommaren, då det är varmt. Ju varmare det är desto mindre ömmande knän. Fast vikten är ändå det viktigaste för varje extra kilo man bär på frestar rejält på knäna.

Om träningen den gångna veckan kan jag inte skriva så mycket mer än ovanstående. Tidigt i morgon kör jag dock bil till Simrishamn och springer sedan de första 32 kilometrarna på Simris Alg Ultra. Springer då bland annat de tunga kilometrarna i sanden på stranden förbi Stenshuvuds Nationalpark, Kivik, Vitemölla och Haväng till Brösarp. I Brösarp tar jag sedan bussen ner till Simrishamn och hämtar bilen och kör hem. Ska självfallet göra en liten selfiefilm på halva Simris Alg Ultra, som redovisas här på onsdag. För vad är det man säger "En selfiefilm per vecka, kan absolut inte räcka".smiley

I går tog jag åter ut min stora 36-tums enhjuling, som kan ses på bild. Jag har inte varit ute och enhjulat mig fram på nästan 2 månader på grund av vintern, så ringrosten gjorde sig verkligen påmind. Hur som helst så tar jag ju varje tillfälle i akt att spela in selfies så klicka här så kan ni se en liten enhjulingsfilm från i går.36-tummaren är hög så man sitter högt och man har ingen som helst möjlig fotkontakt med marken utan man får hoppa av eller snyggt stiga av bakåt när man ska stanna. Det sistnämnda är inga problem om det inte uppstår en akut situation. Då är det bara att hoppa och då lever den tunga enhjulingen (15 kg ca) sitt eget liv en stund om man tappar greppet om den. Det har hänt några gånger sedan jag blev enhjulare då jag var 53 år gammal och de drygt 16 åren som jag haft glädjen att kunna cykla enhjuling.

Att jag blev enhjulare var för att jag efter min andra knäoperation av den opererande läkaren fick beskedet: ”nu är det slutsprunget Roland”. Så jag skaffade mig en enhjuling och bestämde mig för att enhjula mig runt Ringsjön 6,5 mil, runt Vättern 30 mil och den klassiska cykelsträckan Haparanda – Ystad 200 mil. De målen satte jag upp innan jag kunde cykla enhjuling. Läkaren hade förresten fel, för mindre än ett år efter operationen sprang jag igen.

Efter att ha misslyckats första gången runt Vättern och första gången Haparanda – Ystad så klarade jag dem 2004 resp 2006 och det är jag stolt över. Inte mest över att jag klarade dem utan mest över att jag efter misslyckandena gav mig sjutton på att jag skulle klara sträckorna. För som jag skrivit tidigare så hatar jag misslyckanden!smiley



Allt var inte bättre förr, vårdagjämning och "You only live once"

Mars 2018Posted by Roland Fors Wed, March 21, 2018 13:26:10

Så har man då åter fått den. Deklarationen, som de flesta numera bara kan godkänna med bankid på nätet och sen är det klart. Annat var det förr då man slet sitt hår i förtvivlan över att man inte riktigt förstod alla jäkla uppgifter som skulle lämnas och var man skulle skriva in dem. Hade man sålt aktier eller en lägenhet eller hus eller haft någon verksamhet som krävde en bilaga, ja då var man sömnlös innan allt var klart (nu överdrev jag igen).smiley

Men det var lite mer komplicerat än i dag det var det absolut. Jag jobbade i slutet på 60-talet och i början på 70-talet på Länsstyrelsen i Kalmar som dataoperatör. Då fanns inte Skatteverket utan det var Länsstyrelserna som hade hand om skatter, deklarationer och utskick av dem. Vi jobbade treskift under flera månader för att läsa in alla uppgifter från kort till band, som sedan skulle sorteras och därefter printade vi ut deklarationerna för att därefter kuvertera dem i en maskin, som alltid strulade. I Kalmar hanterade vi även Kronobergs Läns och Gotlands läns personuppgifter. Datamaskinen som vi då använde hette Saab D21 och var en svensktillverkad jättesak som väl upptog en yta som en halv tennisplan och egentligen inte var mer utvecklad än den enklaste miniräknaren vid samma tidpunkt.

Så allt var verkligen inte bättre förr även om vi, i alla fall en del av oss ”gamlingar”, påstår det ganska ofta. Sedan finns det ju många som tror på återfödelse och reinkarnation förstås och hoppas på ett bättre eller ett bra liv i nästa liv. Fast den tron har inte jag. Så ingen återuppståndelse vare sig som ängel, krokodil, vitsippa, nyckelpiga eller annat. Även om den gamla James Bondfilmen "You only live twice" säger något annat.smiley

På tal om krokodiler, så gillade, min älskade storebror som inte längre finns att ligga under min säng då jag var 2 – 3 år och låtsas att han var en krokodil. Jag blev alltid rädd, så därför vill jag verkligen inte behöva leva som en sådan. Så varför inte en länk till Elton John och hans låt Crocodile rock. En låt som väl är lika odödlig som krokodilerna, som ju är ett urtidsdjur, som funnits i miljoner år.

Visst ja, den här bloggen skulle ju vara fri från både politiska, religions och samhälleliga åsikter och ställningstaganden, så förlåt så ”himla” mycket denna vårdagjämningsdag den 21 mars. Lika mycket natt som dag över hela världen var man än befinner sig.

För även om termometern inte visar på vår (var minus 10 här i Höör kl sex i morse), så är den snart här och det är dags att säga adjö till vintern med en länk till den underbara låten "Time to say goodbye med Andrea Bocelli och Sara Brightman" som ju ofta spelas på begravningar. Så och på min käre fars, som skulle fyllt 102 år i morgon den 22 mars. Så med den låten kan vi väl begrava vintern och minnas alla kära som inte längre finns.

Och så sist men inte minst det viktigaste, mitt spring, mitt mående.smiley

I måndags
då jag vaknade kände jag mig fullständigt ur form och ställde direkt in alla fysiska uteaktiviteter och ägnade mig bara åt städ och ett avloppsstopp.

I går tisdag i nyfallen pudersnö och minus fem grader i gnistrande sol sprang jag en tvåmilatur runt Dagstorpssjön (två varv) långt innan lunch. Kändes först mycket tungt i steget men allt efter jag sprang så värmde solstrålarna mer och mer och mina steg kändes då också lättare.

I dag onsdag har jag kutat 7 km i mycket långsamt tempo, ja det kan kanske inte bli långsammare än att gå egentligen? Men har jäkligt ont i knäna tyvärr, så bara att gå upp och ner mellan våra våningar i huset känns verkligen. Jag får nog ge sjutton i några längre rundor resten av veckan. Ska på måndag har jag planerat, springa halva Simris Alg Ultra, så då måste jag vara hyfsat bra i knäna. Vill verkligen inte behöva ta kortisonsprutor, som jag gjorde förr. Hjälper ofta på kort sikt men försämrar på lång sikt.

Tyvärr har jag misslyckats totalt med att gå ner i vikt, vilket är oerhört betydelsefullt inte bara för de stackars ömmande knäna (mycket bättre än kortisonsprutor) utan också mentalt av att känna sig lätt som en fjäder. Men det är aldrig för sent, så måste försöka att inte dra i mig så mycket godsaker som ju egentligen blir ”ondsaker” men vad faan, "You only live once" (i a f jag så varför skjuta upp allt gott?).smiley

Börjar nästan känna mig lite velig och som en riktig "skjuter upp det till i morgon gubbe" och inte heller så målmedveten men så är det alltid innan det drar ihop sig till spring/utmaning. Ett spring som nu bara är tre veckor bort. Puh, nu börjar ju misslyckandeångesten redan komma. För är det något som skrämmer mig mer än något annat så är det att misslyckas, trots den gamle avlidne prästen Ingemar Simonssons ord: Det är en mänsklig rättighet att få misslyckas. Ja jag vet att jag skrivit det i ett tidigare inlägg men får ta fram orden igen för nu kan jag behöva dem.smiley



Ödmjukt tacksam i väntan på trandansen!

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 18, 2018 22:11:14

Självklart har jag då och då annat i huvudet än bara mig själv och mina tre ultralopp jag ska springa även om denna blogg inte på något sätt tyder på det.

Därför måste det än en gång poängteras att denna bloggs syfte bara är att behandla mig och mina lopp samt gubbars beteende, fåglar och andra mer eller mindre viktiga frågor.smiley

Trots mycket starka åsikter om politik, samhällsfrågor och annat har jag valt att helt befria denna blogg från ställningstagande och åsikter. Det skapar bara onödiga diskussioner och får mitt springande, mina ultralopp och gubbars beteende och mina nyvunna vänner fåglarna, att hamna i skuggan, vilket de absolut inte får göra.smiley

Våren som jag trodde var i antågande, då jag skrev sist har åter tagit paus. Ja, vintern är så jäkla segdragen att inte ens tranorna har kommit till Hornborgarsjön. Bara ett fåtal tranor har hittills setts där. Förra året den 18 mars räknande man in 3680 tranor och flest tranor var det den 3 april 2014 med 23000 dansande tranor. Jag har varit där vid Hornborgarsjön ett par gånger och sett detta fantastiska skådespel, tidigt i ottan, då tranorna kommer svävande ner i tusental, dels för att äta, dels för att dansa. Ser inte precis ut som på bilden ovan för vi publik eller fågelskådare eller vad man nu ska kalla oss måste hålla oss på ett mycket långt avstånd till tranorna. Bilden blir kanske verklighet i framtiden men då är fåglarna antagligen stadsduvor.smiley

Av de planerade över 10 milen jag skulle springa denna vecka blev det bara 86 km. Skyller lite på vintern men borde ändå klarat 10 mil. Jag sprang dock en mil runt Dagstorpssjön i går, lördag på bästa tid sedan tidig höst 2016, vilket jag är mycket glad för. Det visar att jag fortfarande har en ok springförmåga trots gubbaknän (artros) och trots att jag är en jäkligt "slow starter" och även "slow continuer" (även om det inte heter så). I dag söndag sprang jag 14 km på asfalt i ett avslappnat och andningsskönt tempo. Jag har inte spelat badminton denna vecka men har kört ett simpass på en knapp timme. Jag har rott i källargymmet i ca en och en halv timme. Kvaliteten på springandet har varit klart godkänt med både backträning, intervall och träning i att springa i snö och på is. Det sistnämnda kunde ju ses i en liten selfiefilm i förra inlägget.

Avslutar inlägget ödmjukt och tacksamt över att min tumör som opererades bort för ett drygt halvår sedan var godartad och att jag nu springer som bara faan igen med gubbamått mätt. TACK! Ja vem tackar jag egentligen. Jag tror ju inte på någon Gud. Jag tror inte heller på ödet utan att allt som sker är en slump. Ska jag tacka läkarvården? Ja självfallet och även mig själv som hade tron på att jag skulle bli bra och kunna springa igen. För vad är det man säger:

På tal om våren och vår väntan på den, så varför inte en länk till en mycket gammal låt ”Öppna ditt fönster släpp in lite sol, glöm den snö som föll i fjol…” med Ulla Billquist från 1944. Hon sjöng glada visor och var den tidens firade stjärna men var djupt olycklig, ja så olycklig att hon tog sitt liv 1946. Det är så tragiskt att människor ska må så dåligt att man inte orkar leva, så Ulla Billquists låt får vara en hyllning till alla som mår dåligt och kämpar i tysthet: Fortsätt att kämpa för en dag så vänder det och fönstret till det goda livet öppnas åter. Ja, jag vet och jag vet också att t ex enhjulscykla, som jag har gjort från Haparanda till Ystad bara är "peanuts" i förhållande till att kämpa och kämpa i dag efter dag mot psykiskt illamående. Ni som gör det är mina HJÄLTAR!





"Bambi på hal is" och "Herre på täppan"

Mars 2018Posted by Roland Fors Thu, March 15, 2018 11:13:36

Då jag var ute och sprang på Skåneleden och i ett till Höör närliggande motionsspår i tisdags så var det nästan en mil på jävligt halt is- och snöunderlag, vilket kan ses på bild och som en liten selfiefilm här, som jag kallar ”Bambi på hal is”. Ja det var väl ett jäkligt fyndigt namn på en film om en man/gubbe, som är allt annat än en bambi, ja i alla fall till utseendet?smiley

Men nu är nog våren snart här för snön smälter bort och det är inte längre bitande kallt. De fyra första dagarna denna veckan har varit mycket bra både kvalitets- och kvantitetsmässigt sett ut springperspektivet. I måndags sprang jag en asfaltsmil i hyfsad fart. I tisdags som berättades här ovan blev det 19 km totalt varav ca 9 km på hal is och snö. I går onsdag sprang jag 7 km i ”på gränsen fart” + 6 km i ganska tuffa backar och intervall. I dag, denna torsdag den 15 mars har jag nu på förmiddagen sprungit 14 km på asfalt i mycket avslappnat och lugnt tempo. Så när drygt halva veckans springaktiviteter är utförda så ser det ut som om jag för första gången på nästan ett och ett halvt år, ska nå över tio mil spring på en vecka, härligt! Det märks i mitt huvud att Simris Alg Ultra nu bara är en månad bort.

I nästa vecka eller veckan därpå ska jag köra till Simrishamn och testspringa de första 32 km av Simris Alg Ultraloppet fram till Brösarp, dels för att känna på de olika underlagen, dels för att se vilken fart jag behöver hålla för att inte riskera att repet dras vid de olika tidskontrollerna.

Och så var det, det här med ”herre på täppan”. Ja frun skulle kanske säga att jag är en sådan och då förhoppningsvis med glimten i ögat. Jag är kanske inte en jätteanpassbar och flexibel man/gubbe och kanske håller jag både i ratt och fjärrkontroll oftare än frun eller för det mesta och visst glömmer jag ibland att utföra saker i hemmet, som jag lovat men någon ”herre på täppan” eller någon jävla hustyrann är jag definitivt inte. Ja i alla fall inte om jag får säga det själv.smiley

Den som jag syftar på är inte en människa utan en björktrast som dök upp i vår trädgård i början på januari och som sedan dess har kommit varje dag för att kalasa på utlagda äpplen under vårt äppelträd. Att han är en riktig ”herre på täppan” är helt klart för så fort det har kommit andra björktrastar eller koltrastar för att ta del av äpplena, så har han jagat bort dem. De minsta fåglarna som blåmesar, talgoxar, rödhakar och bofinkar m fl bryr han sig inte om. Men de andra, de får inte en endaste liten äppelbit. Han är verkligen en ogin tyrann som ska ha allt själv. Dagligen har han ätit minst ett par äpplen och det är fascinerande att se hur en äppelhalva snabbt minskar under hans ivrigt hackande näbb. Nä fy, en sådan är jag inte, för är det något jag är så är det givmild och i alla fall inte en ogin ”herre på täppan”. Trädgårdens andra fåglar, som är många har också fått mat fast på andra platser än under äppelträdet. Till dem har det hängts ut talgbollar, lagts ut fröer, havregryn, nötter och även äpplen.

Förresten, vet ni vad? Jo, att ett typiskt kännetecken för en åldrande man/gubbe är att bry sig mycket om våra småfåglar. Det har jag läst och för att visa på gubbåldern riktigt ordentligt så gillade jag den här biten med The Trashmen ”Surfin Bird - Bird is the Word” då den kom 1963 och jag var 14, ja vad ska man säga. Förlåt för ungdomligt oförstånd eller har jag blivit gubbe, så att jag inte längre vill stå för mina tonår? Jag som ofta säger att jag är en tonåring i huvud och tanke. Hur faan ska jag ha det? Ja, det är också ett gubbkännetecken ”att vara lite förvirrad” men den största gemensamma nämnaren för alla oss gubbar är kanske allra mest att tro att vi är tonåringar.smiley



Våren kom, sågs men segrade inte, gammal är äldst och Mellofinal

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 11, 2018 12:00:54

Så kom den då äntligen: VÅREN, trodde jag. När jag sprang ut på en 16 km-runda på snöbetäckt asfalt i tisdags morse var det 3 minusgrader. Under sulorna var det kärv och hård snö, ungefär som då man åker ett första åk i fjällen på våren då den blöta snön under natten frusit till och pistmaskinerna gjort ytan hård och kärv. När jag kom hem drygt en och en halvtimme senare så var det 4 plusgrader och värmande sol. Jag trodde då absolut att våren var här. Jag blev dock som alla andra här i trakterna blåst på våren, som ni kan se på en selfie från i torsdags då jag sprang 21 km.smiley

Hade i tisdags, efter min 16 kilometerrunda, räknat med att springa över 10 mil den gångna veckan men då vintern åter gjort sig påmind med både hård ishalka och löst och glatt slaskigt underlag så blev det knappt 9 mil. Med ett osäkert underlag så finns hela tiden rädslan att sträcka sig och bli skadad och kanske inte kunna ställa upp i Simris Alg Ultra, som bara är en månad bort.

För min del som efter min tumöroperation anmälde mig till tre ultralopp 2018 för att träna mig i form igen, så är det ett bara ett jävla måste att delta och försöka klara de olika loppen. Inget måste som är betungande utan ett måste i glädje. Jag älskar det även om jag är ett nervöst vrak dagarna innan fram till startskottet går. Sedan efter några kilometer börjar kroppen slappna av från att ha varit så stel att jag knappt kommer ur bilen på grund av värk i hela kroppen. Då är jag den mest gnällige gubbe som universum har skådat med tro att jag precis fått ett akut diskbråck, knä- och vristinflammationer, begynnande lunginflammation eller någon typ av infektion.smiley

Började träningsveckan med 5 km intervall och backe i måndags. Fortsatte på tisdagen med 16 km i lugnt tempo, som skrivits om. I onsdags sprang jag 7 km i ”på gränsen fart” och på eftermiddagen spelades en badmintonmatch på nästan ”liv och död”. I torsdags sprang jag en halvmara på en 7 km asfaltsrunda, som var någorlunda skottad. Håller visserligen inte mer än 9 km-tempo men tycker ändå att det är bra. De tre varven sprang jag på nästan exakt 45 minuter/varv och differensen mellan varven var bara några sekunder och det är bra att kunna hålla en jämn fart i drygt två mil även om det inte går så fort. I fredags simmade jag en timme men sprang också 5 km intervall och i backe. I går, lördag sprang jag 10 km i ”på gränsen fart” och i dag på söndag förmiddag sprang jag 22 km i 9,5 km-tempo på min s k halvmara runt Södra Rörum. Jag hade målet att komma upp i tio avverkade springmil men det blev i a f 86 km så får väl skylla på vintervädret med snön att jag inte nådde ända fram. Det har p g a ett springtaskigt underlag inte blivit några terrängmil denna veckan. Men nästa vecka ska det bli 10 mil varav en hel del i terräng för det börjar nu bli ett måste att lägga på ett kol extra för Simris Alg Ultras olika tidsgränser är tuffa. För det ska sägas att lika säker på att klara att springa sex mil drygt lika osäker är jag på att klara att hålla sju km per timme i nio timmar med ett mycket tufft och kuperat underlag. Jag börjar bli osäker och rädd för är det något som plågar mig är att misslyckas och inte klara uppsatta mål.

Börjar också mentalt att förbereda mig för Simris Alg Ultraloppet genom att titta på kartor och skapa målbilder. Jag ser de olika delarna av loppet i mitt inre. Ser mig springa fram på bland annat våt och tungsprungen sandstrand i flera mil och i hård blåst och piskande snöblandat regn.

Kollade förresten åldern på de ca 160 som ska springa Simris Alg Ultra den 14 april och jag var tio år äldre än den näst äldsta och 20 år äldre eller mer än de flesta andra, puh skönt, då kan man lugnt komma sist. Bryr mig egentligen inte om placering utan vill bara klara loppen under maxtiden men inte skulle det vara så kul att komma sist om det var ett oldboyslopp med bara deltagare i min ålder.smiley

Så har vi då åter tagit oss igenom den svenska Melloperioden med delfinaler, andra chansen och finalen, vi som gillar Mellot. Ja det sägs att det mest är barn och yngre tonåringar och så förstås några övervintrade gamla dönickar som en annan, som är de största tittarna. Men jag vet inte. Tittarantalet är ju alltid högt, ca 3,5 - 4 miljoner. Efter Kalle Anka på julafton är Mellofinalen, det mest sedda TV-programmet, så det borde vara fler än barn, ungdomar och jag. Skit samma, rätt låt vann: Benjamin Ingrosso med Dance You Off. Den fick ju flest röster av både den internationella juryn och den svenska TV-publiken så då är det väl inget att snacka om.

Skulle ni sedan på 17 minuter vilja höra alla gamla Eurovison Song Contest vinnare från 1956 till 2017 så är här en länk. Är ni gamlingar som jag så blir det många aha-upplevelser, är ni unga så blir det kanske en chock, när ni hör alla kärleksballaderna som alltid vann år efter år i början. Om inte jag minns fel så var Abba den första grupp som vann 1974 med sin Waterloo. Den enda hårdrockgrupp som vunnit är finska Lordi med sin "Hard rock hallelujah" 2006. År 1969 kom fyra länder etta då de hade samma poäng. Efter det året gjordes reglerna om så från 1970 kan bara ett land vinna.

Det land som har kommit sist flest antal gånger, ja i överlägsen stil, är Norge med elva gånger.smiley Kan kännas skönt att veta så här strax efter OS, där Norge nästan sopade mattan med övriga skidvärlden. Flest segrar har Irland med sju och av dem har Jonny Logan vunnit tre (2 som sångare och en som låtskrivare) men Sverige är på andra plats med sex segrar. Vi är ett fantastiskt musikland och här är vinnarna.



Vasalopp, farbror psykdoktorn ordinerar, segerhuva och egen simhall

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 04, 2018 13:03:44

En salig mix av ämnen denna Vasaloppssöndag. Det 94:e Vasaloppet, vilken tradition! Segrare i herrklassen blev som vanligt en norrman, Andreas Nygaard men i damklassen blev det en svenska, Lina Korsgren, vilken insats! Har själv aldrig åkt Vasaloppet men alltid följt det. Kan i alla fall stoltsera med att jag har sprungit de nio milen i Ultravasan 2016, vilket kan ses på bilden, då jag trött men lycklig spurtar förbi en löpare av motsatt kön men mer än 30 år yngre. Faan vad bra jag är va?smiley

Det ska också sägas att jag hade ett femtiotal manliga löpare (yngre) som kom i mål efter mig och det var jag glad för även om mitt mål i varje lopp jag deltager i bara är att komma i mål under tidsgränsen. Det var 601 män som gick i mål, så 550 var ju före mig. Volvo gjorde en film på alla deltagare, här är en länk till den om migsmileyI övrigt är det precis som vanligt i mitt gamla gubbhuvud, tankar fram och tillbaka. För det mesta är det positiva och härliga tankar men kommer det negativa sådana så får man försöka bli av med dem snabbt som faan, så de inte sätter bo.smiley

Så får väl därför börja med att farbror psykdoktorn tar till orda: ”Om du får ångest, panikångest eller drabbas av depression bryt inte ihop för det finns hjälp och du är inte ensam. Att må dåligt psykiskt kan vara ett helvete men det dödar inte”!

De bästa förutsättningar att inte drabbas av psykiska besvär i livet är att födas med egenskapen ”axelryckare”. Motsatsen axelbärarna, de som aldrig kopplar av utan alltid tänker och oroar sig, är de som löper störst risk att få psykiska besvär, typ utbrändhet, ångest, depressioner och/eller psykosomatiska besvär.

Ovanstående är en mycket generell egen tolkning utan någon som helst psykiatri- eller psykologutbildning mer än livserfarenhet och lite sunt förnuft. Visst finns det alla möjliga personligheter i vår herres hage förutom de två ovan beskrivna och ingen inte ens axelryckaren kan känna sig säker, då denne kan drabbas av en svår sorg eller annan oerhört jobbig motgång. Utöver axelryckarna så är det så klart trygga människor med stor självkännedom som har störst chans att gå igenom livet utan att få någon riktigt djup dipp/livskris. Man kan ju också ha turen att födas med segerhuva och då sägs det att hela livet blir perfekt och att man får köra i gräddfilen hela tiden. Segerhuva är när fosterhinnan inte spricker under förlossningen, och barnet föds med hinnan intakt runt hela kroppen.smileyAtt födas normalt utan segerhuva är också bra så klart. Födslar som är besvärliga och där fostret/barnet får syrebrist kan drabba precis vem som helst och i stället för att få ett friskt barn kan man få ett barn som är oerhört handikappad på olika sätt. Har haft förmånen att jobba med handikappade och det är en glädje att få känna att man betyder något. Många blir liksom rädda och vänder bort huvudet då de träffar en svårt handikappad men jag säger bara, det kunde vara ditt barn. Det kunde vara du! Ibland tycks det nästan bara vara slumpen som avgör.

Men vad ordinerar då den riktiga psykdoktorn när man inte mår bra? Medicinkurer så klart, lyckopiller som det brukar kallas och det hjälper många men det stjälper också och många blir pillerberoende. Ett beroende som liksom alkoholen, olika former av narkotika ger svår abstinens, ångest och depressioner när man försöker leva utan och/eller att man måste trappa upp hela tiden. Men det måste sägas: neurologiska diagnoser och annat som är livsevigt måste ofta kureras med mediciner, så där finns det ibland inget val.

Så som självutnämnd farbror psykdoktor med mycket livserfarenhet inom området ordinerar jag den bästa medicinen ”natur och motion” vid tillfälliga svackor. Det bästa motionssättet för mig är spring, vilket man kan göra när som helst och var som helst. Att sitta och paddla fram i en kajak på lugnt vatten en härlig sommardag är som mumma för själen men att cykla, eller vandra, eller klättra, eller simma, åka skridskor, skida utför eller på längden är också bra. Listan på aktiviteter kan göras hur lång som helst. Det är bara att välja vilket som passar en bäst. Det var allt från den självutnämnde farbror psykdoktorn för denna gången.smiley

Denna Vasaloppshelg har varit en mycket bra träningshelg för mig. I fredags sprang jag först 7 km intervall innan jag och min yngste son simmade i en helt egen simhall. Var bara tvungen att föreviga det genom en selfie, då det aldrig hänt tidigare. Det brukar vara minst 20 personer, som simtränar oavsett den tid vi är där.

Som ni kanske ser genom badets fönster så är det snö utanför. En snö som lamslagit stora delar av Skåne under veckan. Så därför, sa en kvinna i min ålder, som var där och simmade innan vi blev själva: ”att de äldre nog inte vågar sig ut i snön och halkan”. Härligt tänkte jag, hon ser oss inte som äldre, vi som är kring 70. Tack kvinna vars namn jag inte vet. Men så är det ju, det finns alltid de som är äldre.smiley

I går sprang jag 21 km på blandade underlag. 12 km i terräng och grusväg och 9 km på asfalt (ca 5 km sprang jag som intervall). I dag strax efter Vasaloppstarten kl 8 sprang jag 10 km i tuff terräng och ca 3 km i backe upp och ner och blev helt slut. Helgens (fredagens - söndagens) 41 km löpning har sprungits på snö- och lite isbelagda vägar och stigar med broddar under sulorna, vilket behövs. Har rott i ca en timme. Det har varit en mycket bra kvalitativ början på mars vad gäller träning, så nu gäller det bara att fortsätta så, så ska Simris Alg Ultra den 14 april förhoppningsvis inte vara några problem att klara.

Och glöm inte, psykiska besvär kan vara ett helvete men de dödar inte! Så avslutar därför med en länk till After Darks La Dolce Vita (Det ljuva livet) från Mellot 2004, för glöm för faan inte att vi bara har ETT LIV och att det kan vara helt underbart LJUVLIGT!smiley Men som ni alla vet så går det upp och ner, så man ska verkligen passa på och njuta då det är så där himmelskt, som man skulle önska att det alltid är.