Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Välvårdat majavslut med tankar på 150 tusen steg och miljoner sten

Maj 2018Posted by Roland Fors Thu, May 31, 2018 06:18:57

Man kan inte sträcka ut löpsteget särskilt långt i den lappländska fjällvärlden på grund av sten och åter sten, så jag räknar med ett kort ca 70 cm långt steg i genomsnitt. Det betyder att det blir ca 150 tusen steg mellan Nikkaulokta – Abisko och de 107 kilometerna där emellan. Det blir tufft för mina artrosknän med alla stenar men det ska/måste gå.

Man måste också ha fullständig fokus på var man sätter fötterna för annars ramlar man lätt. Även om man har fullständigt fokus så är det så många steg så risken att ramla är oerhört stor då tröttheten kommer. Så jag kommer nog inte undan ett och annat fall. Då får jag bara hoppas att jag kan falla snällt så jag inte bryter något eller gör mig så illa att jag måste bli hämtad av Fjällräddningen. Inser att jag måste kolla mina försäkringar jag har så att de täcker en eventuell helikopterhämtning.smiley

Det enda ställe som jag vet i Skåne, som liknar marken där uppe i fjällen är en del av ett spår (ca 1 km) i Söderåsens nationalpark, vilket kan ses på bilden nedan och i filmen jag gjorde lite snabbt när jag var där i tisdags och sprang ca 2 mil (klicka för länk här).Puh, det var tufft så man vet vad som väntar. För mig är förberedelser A och O och där ingår naturens och markens beskaffenhet, nivåskillnader, väder, energiintag, kläder och skor samt övrig utrustning mm. Känslan av att vara mentalt förberedd och se sig själv springa i mål i Abisko är oerhört betydelsefull. För att aldrig glömma vad jag ska göra den 14 juli, så har jag nu lagt in en ny skrivbordsbild på min dator, vilken kan ses nedan. Det är en bild över Kebnekajse Fjällstation och leden som fortsätter ner i dalen mot Singi och Kungsleden. Bilden är från 2011 då frun och jag var där uppe och vandrade. Så de första milen känner jag väl och där är relativt bra att springa, så mitt mål är att ta mig fram de första 3,4 milen till Singistugorna på ca 6 – 6,5 timmar.

Den fysiska statusen: supertränad eller hyfsat tränad betyder mindre, då jag kan pina mig och uthärda smärta trots att benen är som stockar och kropp och knopp känns oerhört tunga. Men som jag skrivit tidigare, det är ju så klart lättare att ta sig fram desto mer vältränad man är.

I övrigt så har jag väl under de nio månader sedan jag opererade bort en tumör i ryggraden och haft denna blogg (lika långt som ett havandeskap)smileygjort allt jag tänkas kan för att driva lite med mig själv och oss gubbar och visa på vad som rör sig i en virrig, patetisk gubbes huvud. Allt från att rimma, skriva dikter och limerickar, göra selfiefilmer och sjunga jävligt taskigt till att visa att det finns många känslor samt också lite kraft i en gubbes kropp och att viljan att komma igen efter en tumöroperation varit jävligt stor. Jag menar från att inte kunna springa en meter och rehabilitera mig långsamt under i stort sett 4 månader till att klara av Simris Alg Ultra. Visserligen i mål som jumbo men dock i mål under tidsgränsen. Räknar med en jumboplats även i Swedish Alpine Ultra för som jag alltid säger, ”hellre sist i mål än att bryta först”.smiley

Maj månads träningsmängd har blivit långt under planerad (30 mil spring, 4 simpass, 4 badminton, 4 mil enhjuling) som var mitt uppsatta mål. Jag har bara till och med i dag den 31 maj sprungit lite över 20 mil och simtränat tre pass, spelat badminton två gånger med förluster samt enhjulscyklat ca 2 mil. Så juni måste bli bättre trots processen med husförsäljning, som är lång och utdragen med väntan på köparens besiktning av huset och det definitiva ”avslutet" och den definitiva slutflytten till Ystad. Har i alla fall fått mina efterskickade Asics Trailskor som man inte hittar i butik. De är lite halvtrail och jag hade inga som helst problem att springa Simris Alg Ultra och de drygt 6 milen med samma typ av skor, som nu börjar bli slitna. Så det blir perfekt med ett par nya, som jag hinner springa in fram till start i Swedish Alpine Ultra den 14 juli.

I begynnande valtider pratas det nu mycket om vården och psykisk ohälsa
och jag blir förbannad att inte alla får den hjälp de behöver. Det är så oerhört tragiskt att läsa och höra om ungdomar som tar sina liv då de inte ser något hopp om bättre mående. Jag vet för jag har sedan tonåren brottats med dippar då och då. Jag har fått lära mig att leva med det, vilket man dock inte ska behöva. Min bästa medicin har varit och är naturen och springet för hade jag inte haft det så vet i sjutton + min mycket kloka fru förstås. Bilden är från Söderåsens Nationalpark i tisdags.

Var i Ystad i går och hade egentligen inte tänkt springa men kunde inte låta bli att ta en tur längs havet och den fantastiska sandstranden. Blev ca en mil underbar löpning. Bilden nedan visar mig vid havet i Ystad, nyklippt och nyrakad av frisör och plötsligt ser jag tio år yngre ut väl? och faan vet om jag inte skulle kunna få ett bankjobbsmiley.

Kontrasten mot då jag sprang i Söderåsens nationalpark i tisdags förmiddag (vilket kan ses på bilden ovan), då jag enligt frun, såg ut som en övervintrad ovårdad hippie är stor. Men de riktiga ultralöparna ser ju ut som gamla hippies så sitter det i håret och skägget om man ska klara en ultra så får jag väl låta det växa ut igen. Om jag ser sur ut på bilden så är det inte så för solen sken i ansiktet så jag fick kisa och bita ihop. Det är ju inte så lätt att ta perfekta "selfies", trots år av erfarenheter. Men får som vanligt skylla på halvtaskig mobilkamera.smiley

Dagens länkar får med tanke på "psykisk ohälsa" vara "Ted Gärdestads För kärlekens skull" och om den fantastiske svenska brottaren Mikael Ljungberg från Idrottsgalan 2005.

Men jag får ju inte glömma Avicci, så här är en länk till Wake me up, som är spelad över en och en halv miljard gånger på youtube. Han var och kommer alltid att vara stor. Tyvärr så orkade han inte med livet precis som Ted Gärdestad och Mikael Ljungberg. Och visst skulle man önska att man kunde väcka upp dem och att de skulle få må bra!



Morsdag 2018 "Jag saknar Dig, Kära Mor"

Maj 2018Posted by Roland Fors Sun, May 27, 2018 07:13:41

Här är en film till Dig, Kära Mor där jag sjunger hellre än bra men som är ärlig!

Kära Mor, det är nu 22 år och nästan 2 månader sedan du lämnade oss efter en mycket kort sjukdom. Jag, din svärdotter och barnbarn var i Sälen och åkte skidor när pappa ringde och sa att du var mycket illa däran och att läkarna sagt att döden var nära förestående. Jag bytte direkt från skidor till bil och körde lite fortare hem till Kalmar än man borde göra. Jag kom till sjukhuset strax före 23. Pappa och min bror Hans hade då varit där hela dagen, så de gick hem för att sova lite då jag kom. Jag tog din hand och satte mig sedan i timme efter timme och visslade och sjöng på Harry Bellafontes ”Try to remember” den svenska texten ”Minns i november, den ljuva september för jag visst att du tyckte så mycket om den. Det kändes som om du visste att jag var hos dig och att du hade väntat på att jag skulle komma. I drygt 5 timmar fick vi vara tillsammans för sista gången innan du somnade in för gott. Du var en oerhört snäll mor, som alltid ställde upp på alla sätt även hur jag än strulade till det för mig, vilket under tonåren och ett antal år därefter, var mycket vanligt.

JAG SAKNAR DIG OCH DIN KÄRLEK OCH JAG SKULLE GE ALLT FÖR ATT FÅ GE DIG EN STOR KRAM DENNA DAG, MORSDAG OCH TACKA FÖR ALLT! För en sak ska ni eventuella läsare veta att även om man som jag är nästan 70, så saknar man sina föräldrar. Filmen är från vår trädgård och med lite sång till DIN ÄRA, KÄRA MOR och inte för att jag tror att du kan se den, men den har varit en slags saknadsterapi för mig, när jag gjorde den i veckan.

Om det mot förmodan är någon som tittar på den, så rodnar de nog av förlägenhet för min skull för de tycker nog att jag är helt knasig som sjunger då jag inte kan men det bjuder gubbajäveln på för är det något som blir bättre med åldern så är det att man inte skäms så mycket för saker man gör. Ibland, ja ofta tycker vi gubbar också att vi är duktiga och kan en sak som vi egentligen inte alls kan.smiley

Efter att huset visats sista gången i tisdags så kom budgivningen igång på onsdagen. På torsdagen så var det bara en budgivare kvar, som så klart får köpa huset om de även efter besiktningen tycker det är ok. Så förhoppningsvis får vi vårt hus sålt och det kommer i så fall att innebära fullständigt fokus på flytt. Träningen blir då prio 2 ett bra tag framåt men för helvete: ”JAG SKA KLARA SWEDISH ALPINE ULTRA!” även om jag inte får mina 100 mil i benen innan den 14 juli, som jag planerat. Det blir nog bara drygt hälften men det blir till att kämpa än mer. Under veckan som gått har det blivit 2 mil enhjuling ett simpass och ca 6 mil löpning (terräng, backe, grus och asfalt). Den längsta turen blev en halvmara i går på blandat underlag ”så det tar sig” som pyromanen sa!smiley

Men jag skiter i att tänka på träning i dag, denna MORSDAG, då Du Mamma är extra mycket i fokus i mitt huvud. Jag tänker på Dig ofta, ofta i stor tacksamhet DU UNDERBART SNÄLLA OCH KÄRLEKSFULLA MODER!

Avslutningslänken är till Harry Bellafontes ”Try to remember” så att det blir lite skönsång också i detta inlägg och inte bara en kraxande gubbes stämma.smiley



Från och med nu blir kvällslitteraturen enahanda men ack så viktig!

Maj 2018Posted by Roland Fors Thu, May 24, 2018 12:04:31

För eventuella nya läsare (fast vem faan vill läsa om en gammal virrig patetisk gubbe)smileyså måste jag ju skriva att jag kan springa bort mig även i kända trakter och på markerad stig. Det hände så sent som i lördags då jag var ute i den av mig många gånger omtalade Långstorpsrundan, som jag väl sprungit något hundratal gånger under årens lopp. På ett ställe springer man ut på en grusväg för att efter några hundra meter åter springa in på en skogsstig, som är väl markerad. Men tänkte så intensivt på något annat att jag sprang vidare utan att svänga vänster. Upptäckte att jag inte riktigt kände igen terrängen och omgivningen efter någon minut. Fick stanna och titta noga och då som först insåg jag att jag sprungit förbi skogsstigen jag skulle in på.

Så kan man förirra sig i så kända trakter, på så kända stigar som här i Höör, hur faans lätt kan det då inte bli att springa bort sig fullständigt mellan Nikkaulokta och Abisko? Usch ja, hemska tanke om fjällräddningen får rycka ut med helikopter för att leta efter mig. En förvirrad gubbe, som väl då antar jag får springförbud överallt utom på mycket väl snitslad bana eller med medföljande kartläsare eller med inopererad sändare så jag kan pejlas/spåras.smiley

I Swedish Alpine Ultra måste jag i alla fall vara min egen kartläsare. Har nu fått mina efterskickade fjällkartor över terrängen mellan Nikkaulokta och Abisko. Kartor som nu kommer att vara mina vänner från sänggåendet till insomnandet. M a o kommer de att studeras och memoreras gång efter gång efter gång efter gång. Om det sedan räcker för att förhindra fjällräddningen för att behöva rycka ut det återstår att se.

Så har då huset visats för många intressenter. En granne sa att det var kaos med parkerade bilar utanför vårt hus i söndags och att trädgården var full med folk som på ett stort gardenparty. Så nu återstår att se om det bara var nyfikenhet eller om det finns ett reellt intresse för vårt hus. Hur som helst så är det just nu stor efterfrågan på hus i Höör. Att vi redan i maj fått sommar gör väl också att viljan att flytta från lägenhet till hus med stor lummig tomt än större. Det är i alla fall budgivning på gång, så vem vet, kanske måste vi dra från vårt kära hus på någon vecka eller två om en köpare kräver det. Men och jag har sagt det tidigare, det ska bli härligt att komma till Ystad och känna brisen och tånglukten från havet.

Träningen har i alla fall kommit i gång igen. I måndags blev det ca en mil enhjulscykling och en mils kutande i terräng. I tisdags blev det åter en mil enhjulscyklande och nästan en timmes spring upp och ner i vår gamla nedlagda skidbacke vid Frostavallen, puh! I går onsdag inskränkte sig den fysiska träningen till montering av möbler i vår lägenhet i Ystad. Idag torsdag har jag varit ute och kutat en mil i terräng och ca en halvtimme upp och ner i backe. Tyvärr känner jag lite av högra lårets insida, som jag också gjorde några veckor innan Simris Alg Ultra. Då gick det över med både Voltaren invärtes och utvärtes, så hoppas inte det ska bli värre och att det ska bli bra även denna gång.

Snart så börjar FOTBOLLS-VM, underbart härligt! Hoppas bara att jag är tillbaka i bebodda trakter den 15 juli då finalen går, så man då inte irrar omkring på fjället med en sökande fjällräddning utan lugnt kan sitta på hotellet i Kiruna och kolla finalen på TV. Hur som helst så tycker jag Per Gessles VM-låt är skit så jag tycker vi tar spelarnas barns VM-låt som vår officiella VM-låt. Länk till den här. Den är medryckande. Avslutningsvis: Vi är bäst i hockey! Vi vaaaaaaaannnn VM i söndags så nu jävlar ska vi vinna VM i fotboll också!!!!! Inget är omöjligt, bollen är rund!!!! HEJA SVERIGE!



Det är i huvudet det sitter om man ska klara en ultra eller inte!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sun, May 20, 2018 06:06:37

I dag är det stora "visningsdagen" så om några timmar flyr vi vårt hem till vårt nya hem i Ystad för då kommer 22 familjer eller par till vårt hus för att syna och bedöma om det är något för dem. Det är ett 70 år gammalt hus men charmigt och unikt med sin stora lummiga tomt och hänförande utsikt över Höör. På detta vårt hem i nära 25 år har all fokus lagts den sista månaden sedan jag sprang Simris Alg Ultra och den träning som skett sedan dess är väldigt liten. Men som jag alltid säger: det mesta sitter i huvudet och inte i benen då det gäller att springa ultralopp. Men givetvis är det lättare att springa långt ju mer man tränat.

Men och det ska sägas: jag har nästan två månader på mig till Swedish Alpine Ultra och även om jag inte är till 100% tränad i benen så är jag det mentalt sedan massor av år. Jag har förmågan att glädjas och tycka det är roligt även om det gör ont och jag vet att jag är sist och långt efter den näst siste. Jag känner en oerhörd stolthet över mig själv att jag tar mig an så tuffa utmaningar trots att jag nästa gång fyller 70.

Min stolthet över att klara utmaningarna är stor och då jag går i mål är jag mycket lycklig med tårar som rinner ner för kinderna. Tårar av glädje över att ha gjort något bra i stället för det dåliga jag tyvärr gjorde tidigare i livet. Inga stora saker men tillräckligt stora saker för att minnas dem och önskan av att ha dem ogjorda, då de innebar bekymmer och ledsamhet för nära och kära, som inte längre finns. Det var bl a på den tiden på 60-talet då jag gillade Animals, så varför inte en länk till deras ”House of the rising sun”. För idag denna visningssöndag är verkligen vårt hus inbäddat i underbar sommarsol med rhododendron och syrenbusar som står i blom och på marken har jordgubbsplantorna fått vita blommor. Vita blommor har också en av de blommor fått, som jag tycker mest om efter rosor, nämligen liljekonvaljen. Men det är mer som blommar i trädgården och med solens och våra alla stolta björkar och fruktträds underliggande skugga har man alla möjligheter att välja sol eller svalka denna näst sista söndag i maj innan den sista som alltid är "MORS DAG" och Elitloppet på Solvalla.

Hur som helst så har veckans träning bara varit: en badmintonmatch, som jag förlorade med minsta möjliga marginal (selfiefilm kan ses här), ett simpass och två löpmil i terräng. Löpmilen skedde i den av mig många gånger tidigare nämnda Långstorpsrundan på mycket bra tider. För då jag inte springer ofta och långt får jag försöka pressa mig, vilket också gör en jäkla nytta för framtiden.

Men vad mygg vi har redan i våra skogar här nere i Skåne, hur ska det bli då man ska springa Swedish Alpine Ultra? Ja mycket myggolja och nät för huvudet är ett måste. Så varför inte en repris på en bild som jag hade i ett tidigare inlägg.smiley

Så träningen i veckan har varit minimal och då husförsäljnings- och flyttprocessen lär fortsätta den närmaste månaden så är jag lite bekymrad över min träning. Men får ändå luta mig tillbaka i vetskapen om att jag har en hyfsad grundträning och att det inte bara sitter i benen utan mest i huvudet om man ska klara en ultra eller inte.smiley



En selfiefilm säger mer än tusen ord! "JAG SKA KLARA, JAG SKA"!

Maj 2018Posted by Roland Fors Wed, May 16, 2018 21:49:47
Idag då yngste sonen och jag spelade en sedvanlig badmintonmatch så filmade jag delar av den och slutet fick bli en selfiefilm. Kanske inte precis något att vara stolt över men när jag spelar så ska jag bara vinna. Gör jag det inte så hörs det men sedan är näven direkt där och tackar för match. Att vinnarviljan är stor vare sig det är en badmintonmatch eller att klara Swedish Alpine Ultra den 14 juli framgår nog. Klicka här för en länk till filmen.

___________smileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmiley________



Inte Shakespeare precis men lite typ "julklappsrimsdikt" får duga!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sat, May 12, 2018 21:59:26

Så är då vårt kära hus ett objekt på Hemnet

och jag frågar mig åter igen: gör vi rätt?

som flyttar från sjöar och omväxlande natur

till lägenhet i stad med historia och kultur

och byter vacker bokskog i kuperad terräng

till turisteldorado och barfotastickig strandäng.

Nedanstående bild är kopierad från
Hemnet, så är du intresserad, så är här en länk dit

Svaret på frågan är inte så himla lätt

men av Höör i drygt 30 år vi tillräckligt sett.

För barn är Höör perfekt, en smålagom värld

innan de byter föräldrahem mot egen styrd färd.

Sen när man blir pensionär och på fritid rik

är Höör inte detsamma, inte sig riktigt lik.


Men inget är rätt och absolut inget är fel

för när vi flyttar våra pjäser i livets spel

permanentar andra sina på samma ruta

och skulle definitivt en flytt utesluta.

Men för oss är glädjen och nyfikenheten stor

För snart kan vi säga, att vi i Ystad bor!


Och om det mot förmodan är någon som undrar

och kanske till och med någon som mig beundrar (mycket tveksamt) smiley

att jag orkar springa eller gå i mil efter mil

måste jag säga att jag just nu är träningsinstabil

och att det i veckan bara blivit fyra mil i tre pass

men jag känner mig ändå i form och ganska VASS!smiley

Har skickat efter allehanda fjällkartor för att under de två månader som är fram till start i Swedish Alpine Ultra (Nikkaulokta - Abisko 107 km under 24 timmar), memorera allt, så att jag kan vara mitt eget kontrollrum och styra mig rätt! För kraften finns i ben och kropp, så nu gäller det att vara mentalt och på alla sätt till 100% förberedd. Det där med satellitGPS har jag slagit ur hågen för känner ingen som kan låna mig en och att ett företag skulle sponsra en snart 70-årig gubbe är patetiskt att tro och hoppas på.smiley

Avslutningsvis är väl Sarah Dawn Finers "Moving on" från mellot 2009 bra att sluta inlägget med. För vare sig vi flyttar eller bor kvar så rör vi oss vidare mot okända farvatten vare sig vi vill eller inte!smiley



Styrd från kontrollrum eller av GPS-klocka, det är frågan!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sat, May 05, 2018 20:53:32

Så har då oron över att springa vilse under Swedish Alpine Ultra blivit om inte väldigt stor så i a f ganska stor. Det har faktiskt hänt att jag kommit på avvägar även i kända trakter på grund av att jag sprungit och tänkt på annat så intensivt att jag glömt bort vägen.smiley

Att under sådana omständigheter ha koll på varje stenröse som utmärker Kungsleden till Abisko är sannerligen inte lätt. Kommer man från leden på ställen där underlaget på leden och utanför leden inte skiljer sig (man kan inte se någon upptrampad stig) så kan det vara kört. Såg att det tidigare hänt att löpare i Swedish Alpine Ultra fått räddas av Fjällräddningen. Usch hemska tanke!smiley

Har därför nu börjat titta närmare på satellit-GPS eller annat bra hjälpmedel för att inte fjällräddningens resurser ska behöva användas på en ”förvirrad gubbe”. En gubbe som enligt många kanske borde sitta hemma i trädgården med en bok och en kopp kaffe i stället för att springa 107 km i kuperade fjälltrakter på ett dygn. Men som William Shakespeare skrev i ett bevingat uttryck: ”Vi är av samma stoff som drömmar görs av, och vårt lilla liv är omgivet av sömn”. Så har han rätt Shakespeare, vilket jag absolut tror så gäller det att suga ut allt man kan i detta korta drömliv.smiley

I ovanstående bild ser jag mig själv manövreras fram som en radiostyrd bil från ett kontrollrum och varje steg som jag kommer ur kurs registreras och jag blir direkt uppmärksam på detta och får instruktioner. Ja det hade verkligen varit en hjälp för då hade jag känt mig trygg.smiley

Annars får jag försöka göra som jag skrev i ett tidigare inlägg haka på någon som känner leden till 100%. Problemet är bara att de flesta deltagare antagligen kommer att dra iväg snabbt och lämna mig ensam. För vem faan vill vänta på en långsam gubbe kallad ”The Snigel”? Hur som helst så skrev jag tidigare i år en limerick om behovet av assistans och gjorde också en bild, vilka båda härmed upprepas.smiley

Om det mot förmodan är någon som läser detta och har en lätt satellit-GPS (kanske en GPS-klocka) att hyra ut på en vecka, då jag är uppe i Lappland så hör av er (mailadress finns på hemsidan). En tusenlapp + några hundra får ni för besväret + fraktkostnader betalda också så klart. Jag är helt seriös för min rädsla att komma ur kurs och irra omkring i några dagar är stor. Jag är inte rädd för att irra omkring själv eller för eget liv utan för att inte klara Swedish Alpine Ultra, som ju är mitt nästa mål i min ultratrippel.

Å andra sidan så borde jag kanske också börja oroa mig för att jag inte tränar tillräckligt. I veckan som har gått har det bara blivit ett springpass på 20 km terräng men dock ett bra och tufft sådant med en härlig löpkänsla i maxfart över stock och sten. Utöver mitt enda springpass så har det också blivit en timme simning. M a o jävligt lite fysisk träning på grund av mycket jobb med hus, trädgård inför försäljningsprocessen om ett par veckor. Men att det blivit så lite träning oroar mig inte för har man en hyfsad grundträning så är några dagars träningsuppehåll inga problem. Men nästa vecka ska jag försöka köra ett par längre löppass även om det då också blir mycket jobb (både hemma och på arbetsplats) som bara måste gå före springet.

Nu är i alla fall resor både upp till Kiruna och hem bokade inför Swedish Alpine Ultra. Flyg upp och nattåg hem. Tänkte först boka nattåget hem som går ca 32 timmar efter start på söndagseftermiddagen men kände att det kunde vara ett stressmoment om jag skulle komma på avvägar, så det fick bli måndagståget i stället. Har bokat boende både i Kiruna och Abisko och borde nog också gjort det i Nikkaulokta för att slippa tidig bilresa Kiruna - Nikkaulokta innan starten kl åtta lördag den 14 juli. Förhoppningsvis finns det ännu utrymme att förändra boendet natten innan start. Men efter samtal med arrangör så var allt upptaget.Så vad känns inte bättre som avslutning på inlägget än en länk till den gamla schlagern "Var ska vi sova i natt" med Månz Zelmerlöv från Allsång på Skansen 2013. Men boendet ordnar sig, i värsta fall får det väl bli kapellet i Nikkaulokta eller i tält.