Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Det är i huvudet det sitter om man ska klara en ultra eller inte!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sun, May 20, 2018 06:06:37

I dag är det stora "visningsdagen" så om några timmar flyr vi vårt hem till vårt nya hem i Ystad för då kommer 22 familjer eller par till vårt hus för att syna och bedöma om det är något för dem. Det är ett 70 år gammalt hus men charmigt och unikt med sin stora lummiga tomt och hänförande utsikt över Höör. På detta vårt hem i nära 25 år har all fokus lagts den sista månaden sedan jag sprang Simris Alg Ultra och den träning som skett sedan dess är väldigt liten. Men som jag alltid säger: det mesta sitter i huvudet och inte i benen då det gäller att springa ultralopp. Men givetvis är det lättare att springa långt ju mer man tränat.

Men och det ska sägas: jag har nästan två månader på mig till Swedish Alpine Ultra och även om jag inte är till 100% tränad i benen så är jag det mentalt sedan massor av år. Jag har förmågan att glädjas och tycka det är roligt även om det gör ont och jag vet att jag är sist och långt efter den näst siste. Jag känner en oerhörd stolthet över mig själv att jag tar mig an så tuffa utmaningar trots att jag nästa gång fyller 70.

Min stolthet över att klara utmaningarna är stor och då jag går i mål är jag mycket lycklig med tårar som rinner ner för kinderna. Tårar av glädje över att ha gjort något bra i stället för det dåliga jag tyvärr gjorde tidigare i livet. Inga stora saker men tillräckligt stora saker för att minnas dem och önskan av att ha dem ogjorda, då de innebar bekymmer och ledsamhet för nära och kära, som inte längre finns. Det var bl a på den tiden på 60-talet då jag gillade Animals, så varför inte en länk till deras ”House of the rising sun”. För idag denna visningssöndag är verkligen vårt hus inbäddat i underbar sommarsol med rhododendron och syrenbusar som står i blom och på marken har jordgubbsplantorna fått vita blommor. Vita blommor har också en av de blommor fått, som jag tycker mest om efter rosor, nämligen liljekonvaljen. Men det är mer som blommar i trädgården och med solens och våra alla stolta björkar och fruktträds underliggande skugga har man alla möjligheter att välja sol eller svalka denna näst sista söndag i maj innan den sista som alltid är "MORS DAG" och Elitloppet på Solvalla.

Hur som helst så har veckans träning bara varit: en badmintonmatch, som jag förlorade men minsta möjliga marginal (selfiefilm kan ses här), ett simpass och två löpmil i terräng. Löpmilen skedde i den av mig många gånger tidigare nämnda Långstorpsrundan på mycket bra tider. För då jag inte springer ofta och långt får jag försöka pressa mig, vilket också gör en jäkla nytta för framtiden.

Men vad mygg vi har redan i våra skogar här nere i Skåne, hur ska det bli då man ska springa Swedish Alpine Ultra? Ja mycket myggolja och nät för huvudet är ett måste. Så varför inte en repris på en bild som jag hade i ett tidigare inlägg.smiley

Så träningen i veckan har varit minimal och då husförsäljnings- och flyttprocessen lär fortsätta den närmaste månaden så är jag lite bekymrad över min träning. Men får ändå luta mig tillbaka i vetskapen om att jag har en hyfsad grundträning och att det inte bara sitter i benen utan mest i huvudet om man ska klara en ultra eller inte.smiley



En selfiefilm säger mer än tusen ord! "JAG SKA KLARA, JAG SKA"!

Maj 2018Posted by Roland Fors Wed, May 16, 2018 21:49:47
Idag då yngste sonen och jag spelade en sedvanlig badmintonmatch så filmade jag delar av den och slutet fick bli en selfiefilm. Kanske inte precis något att vara stolt över men när jag spelar så ska jag bara vinna. Gör jag det inte så hörs det men sedan är näven direkt där och tackar för match. Att vinnarviljan är stor vare sig det är en badmintonmatch eller att klara Swedish Alpine Ultra den 14 juli framgår nog. Klicka här för en länk till filmen.

___________smileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmileysmiley________



Inte Shakespeare precis men lite typ "julklappsrimsdikt" får duga!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sat, May 12, 2018 21:59:26

Så är då vårt kära hus ett objekt på Hemnet

och jag frågar mig åter igen: gör vi rätt?

som flyttar från sjöar och omväxlande natur

till lägenhet i stad med historia och kultur

och byter vacker bokskog i kuperad terräng

till turisteldorado och barfotastickig strandäng.

Nedanstående bild är kopierad från
Hemnet, så är du intresserad, så är här en länk dit

Svaret på frågan är inte så himla lätt

men av Höör i drygt 30 år vi tillräckligt sett.

För barn är Höör perfekt, en smålagom värld

innan de byter föräldrahem mot egen styrd färd.

Sen när man blir pensionär och på fritid rik

är Höör inte detsamma, inte sig riktigt lik.


Men inget är rätt och absolut inget är fel

för när vi flyttar våra pjäser i livets spel

permanentar andra sina på samma ruta

och skulle definitivt en flytt utesluta.

Men för oss är glädjen och nyfikenheten stor

För snart kan vi säga, att vi i Ystad bor!


Och om det mot förmodan är någon som undrar

och kanske till och med någon som mig beundrar (mycket tveksamt) smiley

att jag orkar springa eller gå i mil efter mil

måste jag säga att jag just nu är träningsinstabil

och att det i veckan bara blivit fyra mil i tre pass

men jag känner mig ändå i form och ganska VASS!smiley

Har skickat efter allehanda fjällkartor för att under de två månader som är fram till start i Swedish Alpine Ultra (Nikkaulokta - Abisko 107 km under 24 timmar), memorera allt, så att jag kan vara mitt eget kontrollrum och styra mig rätt! För kraften finns i ben och kropp, så nu gäller det att vara mentalt och på alla sätt till 100% förberedd. Det där med satellitGPS har jag slagit ur hågen för känner ingen som kan låna mig en och att ett företag skulle sponsra en snart 70-årig gubbe är patetiskt att tro och hoppas på.smiley

Avslutningsvis är väl Sarah Dawn Finers "Moving on" från mellot 2009 bra att sluta inlägget med. För vare sig vi flyttar eller bor kvar så rör vi oss vidare mot okända farvatten vare sig vi vill eller inte!smiley



Styrd från kontrollrum eller av GPS-klocka, det är frågan!

Maj 2018Posted by Roland Fors Sat, May 05, 2018 20:53:32

Så har då oron över att springa vilse under Swedish Alpine Ultra blivit om inte väldigt stor så i a f ganska stor. Det har faktiskt hänt att jag kommit på avvägar även i kända trakter på grund av att jag sprungit och tänkt på annat så intensivt att jag glömt bort vägen.smiley

Att under sådana omständigheter ha koll på varje stenröse som utmärker Kungsleden till Abisko är sannerligen inte lätt. Kommer man från leden på ställen där underlaget på leden och utanför leden inte skiljer sig (man kan inte se någon upptrampad stig) så kan det vara kört. Såg att det tidigare hänt att löpare i Swedish Alpine Ultra fått räddas av Fjällräddningen. Usch hemska tanke!smiley

Har därför nu börjat titta närmare på satellit-GPS eller annat bra hjälpmedel för att inte fjällräddningens resurser ska behöva användas på en ”förvirrad gubbe”. En gubbe som enligt många kanske borde sitta hemma i trädgården med en bok och en kopp kaffe i stället för att springa 107 km i kuperade fjälltrakter på ett dygn. Men som William Shakespeare skrev i ett bevingat uttryck: ”Vi är av samma stoff som drömmar görs av, och vårt lilla liv är omgivet av sömn”. Så har han rätt Shakespeare, vilket jag absolut tror så gäller det att suga ut allt man kan i detta korta drömliv.smiley

I ovanstående bild ser jag mig själv manövreras fram som en radiostyrd bil från ett kontrollrum och varje steg som jag kommer ur kurs registreras och jag blir direkt uppmärksam på detta och får instruktioner. Ja det hade verkligen varit en hjälp för då hade jag känt mig trygg.smiley

Annars får jag försöka göra som jag skrev i ett tidigare inlägg haka på någon som känner leden till 100%. Problemet är bara att de flesta deltagare antagligen kommer att dra iväg snabbt och lämna mig ensam. För vem faan vill vänta på en långsam gubbe kallad ”The Snigel”? Hur som helst så skrev jag tidigare i år en limerick om behovet av assistans och gjorde också en bild, vilka båda härmed upprepas.smiley

Om det mot förmodan är någon som läser detta och har en lätt satellit-GPS (kanske en GPS-klocka) att hyra ut på en vecka, då jag är uppe i Lappland så hör av er (mailadress finns på hemsidan). En tusenlapp + några hundra får ni för besväret + fraktkostnader betalda också så klart. Jag är helt seriös för min rädsla att komma ur kurs och irra omkring i några dagar är stor. Jag är inte rädd för att irra omkring själv eller för eget liv utan för att inte klara Swedish Alpine Ultra, som ju är mitt nästa mål i min ultratrippel.

Å andra sidan så borde jag kanske också börja oroa mig för att jag inte tränar tillräckligt. I veckan som har gått har det bara blivit ett springpass på 20 km terräng men dock ett bra och tufft sådant med en härlig löpkänsla i maxfart över stock och sten. Utöver mitt enda springpass så har det också blivit en timme simning. M a o jävligt lite fysisk träning på grund av mycket jobb med hus, trädgård inför försäljningsprocessen om ett par veckor. Men att det blivit så lite träning oroar mig inte för har man en hyfsad grundträning så är några dagars träningsuppehåll inga problem. Men nästa vecka ska jag försöka köra ett par längre löppass även om det då också blir mycket jobb (både hemma och på arbetsplats) som bara måste gå före springet.

Nu är i alla fall resor både upp till Kiruna och hem bokade inför Swedish Alpine Ultra. Flyg upp och nattåg hem. Tänkte först boka nattåget hem som går ca 32 timmar efter start på söndagseftermiddagen men kände att det kunde vara ett stressmoment om jag skulle komma på avvägar, så det fick bli måndagståget i stället. Har bokat boende både i Kiruna och Abisko och borde nog också gjort det i Nikkaulokta för att slippa tidig bilresa Kiruna - Nikkaulokta innan starten kl åtta lördag den 14 juli. Förhoppningsvis finns det ännu utrymme att förändra boendet natten innan start. Men efter samtal med arrangör så var allt upptaget.Så vad känns inte bättre som avslutning på inlägget än en länk till den gamla schlagern "Var ska vi sova i natt" med Månz Zelmerlöv från Allsång på Skansen 2013. Men boendet ordnar sig, i värsta fall får det väl bli kapellet i Nikkaulokta eller i tält.