Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Till tonerna av "Norrsken"Februari 2019

Posted by Roland Fors Sun, February 17, 2019 12:28:36

Min kärlek till naturen, Sverige från norr till syd och att få springa och röra på mig är enorm. Kärleken blir än starkare då jag skriver detta till tonerna av Jon-Henrik Fjällgrens låt Norrsken, som jag tycker är inte bara bra, utan jävligt bra. Hoppas att hela svenska folket tycker det så att den vinner den svenska mellofinalen och att han sedan får visa hela Europa vem han är och vad han kommer i från.

Blog image

Kontrasterna i väder är just nu oerhört stor mellan norr och syd. Här nere i Skåne är det vårväder och uppe i norr har det varit orkan, snöstormar och jävligt kallt sista tiden. De som bor där uppe i norr klarar av extremvädret utan att gnälla och är liksom ett med naturen. Denna dag efter att Jon-Henrik vann mellosemifinal tre tänker jag speciellt på våra samer som är ute oavsett hur vädret är. Vi här nere i söder har lite svårare att bemöta snöstormar, kyla och stormvindar. Vi är mer gnälliga generellt sett, det är min uppfattning i alla fall.

Nåväl tillbaka till Skåne och mitt spring, som just nu känns ganska ok, trots vissa knäproblem men jag ska försöka vara som de uppe i norr och inte gnälla. Jag har under veckan tagit mig an etapp tre och fyra på Skåneledens Österlenled. Så i tisdags, den 12 februari, i ett fantastiskt väder sprang jag från Löderups strandbad till Simrishamn, 32 km. Bilden är från den fantastiska stranden vid Sandhammaren. Mitt spring kan ses i de två filmer jag gjorde och som så klart nu ligger på min Skåneleds sida.
Blog imageI övrigt under veckan som gått har det blivit kortare springturer med frun på sammanlagt ca 30 km. Mitt totala spring under veckan har som de senaste veckorna blivit ca 6 mil, vilket är fullständigt ok. Jag har också simmat ett pass. När jag skriver simmat ett pass så kan det ju verka som jag är en jävel på att simma men det är bara bröstsim som gäller och inte så fort.

Jag har också efter två månader satt mig ”inte på höga hästar” men väl på min höga enhjuling på 36 tum. Det gick halvbra. Att komma upp på enhjulingen och sätta igång kräver både balans och kraft liksom att hoppa av mjukt och snyggt. Så det är bara att sätta igång att öva igen så ska jag väl kanske kunna ha ett enhjulingsprojekt någon gång i framtiden.

Nu gäller dock i första hand mitt Skåneledsprojekt. Att springa varenda jävla meter av de 125 mil orangemarkerade fem dellederna som går kors och tvärs över hela det vackra och omväxlande Skåne.
Blog imageFY FAAN, VAD JAG ÄR TACKSAM ATT FÅ LEVA, UPPLEVA, SE, HÖRA, KÄNNA!





Har nu varit och hämtat finsk SISU, så nu jävlar!Februari 2019

Posted by Roland Fors Sat, February 09, 2019 09:13:31

Familjen hade ordnat en hemlig resa någonstans för att fira min SJUTTIOÅRSDAG! Det var Helsinki iklädd vinterskrud, som vi flög upp till den 6 februari och till ett mycket bra hotell, extra bra dagen till ära, liksom det förbeställda bordet på restaurangen med de finska specialiteterna (i a f för turister). Har varit i Helsingfors förut och då visat min glädje för denna nordiska huvudstad med som jag tycker i alla fall, sin frihet från yttre stress och sin blandade och härliga arkitektur, vilket bl a det nya biblioteket, invigt för en månad sedan, visar på.Blog imageBlog image

Blog imageBlog imageBlog imagePå gator och torg låg snön i högar för att liksom visa att här kan vi leva med moddiga trottoarer, smala körfält och livsfarliga istappar hängande ner från taken beredda att träffa en fotgängare. Tyvärr badade jag inte i den välkända bastun och tog ett dopp nere i hamnen men känner ändå att jag fått med mig finsk sisu hem och en massa JÄVLAR ANAMMA som under alla omständigheter ska räcka för att besegra hela Skåneleden och dess 125 mil.

Kommer också att försöka mig på Simris Alg Ultra den 13 april om allt är som idag, denna lördag den 9 februari, då Ystad inte är som Helsinki iklädd vinterskrud utan mer klädd i novembers gråväder med regn och blåst. Men det är härligt det med för jag lever, jag ser, jag upplever och det är inte alla som gör. Att få ha gjort det i 70 år är också verkligen underbart och varje kommande dag ser jag som en stor jäkla bonus!

Veckans motion har varit ringa så när som på ett par mils kutande och någon mils promenad i den finska huvudstaden. På måndag eller tisdag fortsätter jag dock att ta mig an Skåneleden (vilket kan följas på skaneled.se) och nu med lite bättre actionkamera, en Go Pro, som är lätthanterad och ger lite bättre film och som också har ett inbyggt antiskakningssystem så att man kan springa och filma utan att det blir alltför mycket hoppande upp och ner. En födelsedags present så klart och nu äntligen är jag 70 och kan tävla i 70-årsklassen, HÄRLIGT!





Nu är jag i gång med Skåneledsprojektet, äntligen!!!Februari 2019

Posted by Roland Fors Sun, February 03, 2019 21:55:00

Nu är jag i gång, eller rättare: jag är i spring med mitt Skåneledsprojekt. I tisdags den 29 januari sprang och för att vara ärlig gick jag också de knappt tre milen mellan Ystad och Löderups strandbad. Det var en härlig dag och av mitt springande och gående har det så klart blivit filmer på min Skåneledssida, skaneled.se länk här.

Blog imageBlog imageDe vackra bilderna ovan och nedan är från då. Vill ni, få besökare, se filmerna så finns de på den sidan under Skåneled 4. Den kallas också Österlenleden och är 188 km lång och börjar i Ystad och slutar i Ystad, vilket gör det lite lättare för mig att både ta mig till leden och därifrån. Men som sagt jag är i gång och det är härligt. Mitt knä är som det är men efter två kortisonsprutor, en i själva leden och en i muskeln så känns det förhållandevis ganska bra. Jag tänker i alla fall inte på knäet och värken i varje steg, som jag gjorde innan. Så jag njuter igen av springandet. Ett springande som blivit några mil fler än förra veckan, sex stycken närmare bestämt. Jag hade också ett fint simpass i fredags, det kändes då mycket bättre än det gjort även där på ett bra tag. Men så klart det är psykologi, när knäet inte värker så mycket, då känns konditionen bättre, simtekniken likaså och springandet blir om inte himmelskt så i alla fall härligt. Och härligt är det att vi gå mot vår för det är i alla fall för mig som en extra värkmedicin, en värmemedicin som gör kroppen mjukare och själen yr, eller yster! Vi hörs nästa söndag igen oavsett väder och krämpor.Blog image

Blog imageBlog image



Vem väljer du gubbjävel?Januari 2019

Posted by Roland Fors Sun, January 27, 2019 08:42:28

Blog imageSå har jag då varit och träffat min ortopeds fru. Ja det låter kanske lite konstigt men båda är läkare och båda är ortopeder och båda jobbar på samma specialistmottagning. Att jag inte träffade min ordinarie ortoped utan i stället hans fru var så enkelt som att jag jobbade den dagen jag kunde få en snabb tid hos honom. Han lovade dock i telefon att frun var lika bra. Ja den sista kommentaren har inget med kön att göra utan bara att jag fått stort förtroende för mannen i familjen, som ju varit min ordinarie knäläkare sedan i höstas. Hur som helst så har jag nu fått lite mer kött på benen eller vad man nu ska säga. Eller kanske rättare: Nu har jag fått lite mer kortison i både knä och muskel. Det går inte att operera bort artros, så det får jag leva med men min muskel som är inflammerad och svag kan i a f bli bättre. Inte bara med kortison förstås utan bra sjukgymnastik som ett komplement till kortisonet. När jag nu skriver detta fem dagar efter kortisonbehandlingarna känns det faktiskt lite bättre, dock långt ifrån bra, vilket det givetvis aldrig blir mer men vad faan jag är ju 70.

Ja inte exakt det fattas nu bara 10 dagar så slår tiotalssiffran över från en sexa till en sjua och entalssiffran blir en nolla i stället för en nia. Inte blir jag ledsen över det utan bara jäkligt glad för jag har fått förmånen att få leva till 70, det är fantastiskt, helt jävla fantastiskt och så jag har väntat och längtat. Inte efter något storslaget firande för det blir bara i familjen på en för mig hemlig ort. Frun har ordnat något. Min längtan efter att få säga: jag är 70 bast, beror på att jag då får springa i en klass högre. ”GUBBAR 70”, vilket, sounds very good! Precis som när man ville bli 7 år för att få börja skolan.Blog image

Faan vad jag skriver mycket om mina skador, krämpor och ålder men ingen som inte vill behöver ju läsa detta. Min blogg är en självterapeutisk ”skriva av mig-blogg” så att mina nära och kära slipper höra precis allt. Hjälper då denna blogg dem, slipper de höra allt? Det ska jag kanske inte svara på utan det skulle de få göra men eftersom integriteten vad gäller familjen är 100-procentig, så blir både frågan och svaret skrivet av mig. Så svar är: Ja det hjälper dem i a f lite, lite tror jag.Blog image

Nog om knä och nu till rygg. Väntar fortfarande på ett besked av min neurokirurg om hur min MR-röntgen den 17 jan av ryggen såg ut. Men för varje dag som går så tror jag att allt är jättebra för annars borde han nog hört av sig redan. Men den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge, så i nästa vecka troligen får jag nog ett svar på min efterkontrollsMR och att den jäkla nervpåtryckande tumören inte dyker upp igen vare sig som godartad eller…..!

Efter både knä och ryggskrivande så får jag väl avsluta med att skriva att jag har sprungit 4 mil även denna vecka och simmat ett pass. Jag vilade de första dagarna från all fysisk aktivitet för att knäet skulle få ro och ta till sig kortisonet på bästa sätt, säger jag, den egotrippade amatörläkaren. Hur som helst så är 4 mil på en vecka inte så mycket och jag känner nu hur den snart 70-årige (minus tio dagar inte att förglömma) gubbens kondition sakta men säkert sipprar ur min kropp och det känns tyngre och tyngre att springa över bekvämlighetstempo (då man inte höjer pulsen speciellt mycket). Är ju också rädd för att öka farten då fotnedsättningarna blir kraftigare och därmed också smärtan i knäet.

Jag har i a f börjat planera för spring i Skåneleden. Vill gärna springa några etapper när det är lite vinter så att mina filmer som jag ska göra blir från alla årstider. Jag räknar därför med att kuta de två första etapperna på Skåneled 4, Österlenleden nu på tisdag (se min sida därifrån). Kanske springer jag dock den sista etappen, den sista av Skåneledens 125 mil innan det blir höst, men det får framtiden utvisa. Här är i alla fall en länk till en film i vinterväglag som jag gjorde i måndags den 21 jan då jag sprang runt en till Ystad närbelägen sjö, Krageholmssjön. Men för att jag ska lägga upp filmer då jag springer Skåneleden så måste de så klart vara både av bättre kvalitet, korrekta i springsvammel och av en mindre synlig gubbe, som varken sjunger eller ger sig in i historiska, ekonomiska och sociala rättvisediskussioner.

Blog image

Förresten så är det ett faktafel i filmen. Jag säger att de fattiga, de som jobbade åt de rika fick ruttna potatisar och salt sill att äta. Potatisen slog inte igenom fullt ut förrän på 1800-talet och den salta inlagda sillen fanns visserligen som föda men inte i den omfattningen som i tidigare århundranden. Så det fanns bröd, gröt, rovor och även kött att äta även för de fattiga har jag nu läst. Ja inte i den omfattningen som den rika adeln och de alltmer bättre ställda borgarna förstås. Dåligt av den fd läraren att påstå fel saker i filmen men vad faan allt sker spontant och ur min mun kommer det så klart grodor då och då, hi hi hi Det är väl charmigt eller i a f vad man kan förvänta sig av en lite förvirrad gubbe ” i början stadiet av senilitet”. Fast det sista är nog inte så allvarligt utan det är mest att jag är disträ och har för mycket tankar på det egna jaget, HI HI HI!! Kanske bäst att som i filmen jag gjort om Ystad som ligger på min Skåneledssida, knipa käft och bara låta bilderna tala, hi hi hi!




Måste nog inse att det i framtiden blir byte av knäledJanuari 2019

Posted by Roland Fors Sun, January 20, 2019 16:41:00

Så har jag då blivit uppringd av min ortoped efter att han granskat MR-röntgen av mitt vänstra knä. Diagnosen är väl inte glasklar men att det är utbredd artros är klart. Även lårmuskeln är skadad och försämrar rörelseförmågan och ökar på värken. Jag blev inte helt klok av vårt samtal men vi ska träffas i veckan som kommer så då får jag väl mer och bättre svar. Han nämnde dock ord som byte av knäled, vilket dock inte var akut men som troligen behövdes så småningom. Inte så roligt att höra, då en titanknäled inte håller för spring. Än tänker dock inte gubben kasta in handduken vad gäller att springa. Kanske måste jag ändå tyvärr inse att det inte precis främjar knäleden att springa ultror. Jag menar att det kanske då går än snabbare till knäledsbyte.

Att jag i år dock ska springa hela Skåneledens 125 mil är inget snack, det klarar jag om det ”bara” blir dagsetapper på ca 2 – 4 mil. Hoppas jag nu inte biter mig i svansen. För ont har jag ju när jag springer men som tidigare skrivits, så är det någorlunda acceptabelt om jag springer långsamt 8 – 9 km/timme och sätter en gräns på max 40 km/dag. Så det är bara att jobba på med hemsidan om Skåneleden, som dock är långt ifrån klar och sedan komma igång med springandet.

Här är en länk till min sajt skaneled.se som den ungefär kommer att se ut när jag tar mig an 125 mil Skåneled nu i vår och sommar.Blog image

Var i torsdags inne i det klaustrofobiska MR-röret för röntgen av ryggen. Något som inte gick helt obemärkt förbi utan lite strul. Ja jag menar inte att jag hade några problem att ligga inne i röret i 40 minuter inte heller att de hittade något för jag har inte varit i kontakt med min neurokirurg än. Utan strulet som blev då jag kvällen före min MR läste i kallelsen att jag inte skulle äta kött dygnet innan en blodprovstagning. Men jag hade inte varit på någon blodprovstagning och massor av kött hade jag också ätit strax innan på kvällen dagen före min MR. Men det var bara att snabbt på morgonen då vårdcentralen öppnade köra dit för att ta ett blodprov.Blog image

Visst gick det men de kunde däremot inte lova att blodprovet skulle vara i tid på Malmö Sjukhus där jag skulle göra min MR. Så jag fick ta blodprovet med mig och köra till sjukhuset i Ystad och deras laboratorium och där lämna in blodet. Jo då det kom till röntgen i tid. Ja så här är det numera alltid för mig, strul i onödan bara för att jag inte läser igenom papper då de kommer utan bara lägger undan. Får väl bättra mig. Att de skulle ha ett blodprov var för att jag skulle MR-röntgas med kontrastvätska cirkulerande i blodet.

I veckan har jag sprungit 40 km och simmat i ett pass. Tyvärr kan jag och sonen inte spela badminton en gång per vecka vilket vi gjort i 7 – 8 år. Det är ledsamt men låter sig inte göras p g a mitt vänstra knä. Jag har inte en chans mot honom längre p g a mitt rörelsehandikapp, så nu är det verkligen ungdom mot en gubbajävel. Men vad faan, jag kan gå och vandra, jag kan småspringa, jag kan simma, jag kan cykla, jag kan cykla enhjuling, jag kan andas, JAG LEVER!smileyBlog image



Det lönar sig att ligga på och nu är julen slut!Januari 2019

Posted by Roland Fors Sun, January 13, 2019 15:43:43

Så är då julen slut. Idag är det tjugonda Knut så då åkte granen ut och julprydnader med mera är nerpackade till nästa jul. Nu ser vi fram mot vår och ljusa tider!

Det lönar sig att ligga på och inte ge upp om att få en tidigare tid till MR än den man från början fått och som kändes oerhört avlägsen då jag fick den. Mitt vänstra knä skulle magnetröntgas den 5 februari, fick jag en tid om i början på december. Jag tyckte det var så långt fram i tiden så jag mailade röntgenavdelningen och vädjade om tidigare tid. Jag blev då uppsatt på en återbudslista. Men det hände inget så jag mailade och mailade och då blev jag hänvisad att ringa ett telefonnummer. Jag ringde och beklagade mig och då gick det snabbt. Fick först en återbudstid den 31 januari, men blev redan dagen efter (i tisdags) uppringd om en tid redan den 10 januari. Så i torsdags var jag på knäröntgen. Men när jag kom och anmälde mig i receptionen kl 12.05 (hade fått en tid 12.30 var jag säker på) så säger receptionisten. Du skulle ha varit här kl 11.45. Nu är din tid över.Blog image

Jag bryter nästan ihop och vädjar att de ska ta emot mig så jag får sitta ner och vänta. Men jag behövde inte vänta länge förrän jag fick komma in. Bad om ursäkt för den sena ankomsten och tackade så mycket för att jag fick komma tidigare än den 5 februari. Kände mig oerhört dum då jag aldrig kommer för sent annars. Puh, hu! Men nu är det avklarat och jag vet ännu inget. Får väl förhoppningsvis information under kommande vecka. Det är en nervös väntan för mycket står på spel. Springa långt eller springa kort eller helst inte springa alls. Fast å andra sidan så gäller det ju inte livet. Det tror jag inte heller det gör när jag ska på en ny magnetröntgen på torsdag den 17 januari. Det är en efterkontroll av min ryggrad efter att jag opererade bort en tumör för drygt ett år sedan. Den röntgen har jag dock inte tänkt så mycket på, vilket jag kanske egentligen borde gjort mer än på min röntgen av ett halvtaskigt knä. För har man inte livet så kan man ju heller inte springa. Men den tumör som opererades bort för ett drygt år sedan var godartad så jag tror inte att det ska vara några problem med ryggen och jag tycker att den varit helt ok sista tiden.

Blog image

Nog om det och jag gnäller inte. Lovade ju mig själv i ett nyårslöfte att inte gnälla om mina skador och krämpor men som jag ibland säger till frun: Jag bara konstaterar och ett konstaterande ska absolut inte tas för något gnäll, smiley.

Lättjogging har skett under veckan som gått, dock inte mer än fyra mil totalt, då jag också jobbat en hel del. Men det är i alla fall något, som han sa som såg Åmål och det känns bra. Springer med mycket korta löpsteg och smekande fotnedsättningar vilket inte möjliggör snabbspring precis men jag tycker att det känns lite mindre i knäet. Jag springer också på slät mark vilket är lite snällare mot mitt knä. Så snart ska jag väl träffa min läkare och vad ska jag då säga egentligen så det inte blir helt fel!Blog image

I övrigt jobbar jag på med min hemsida för Skåneledsprojektet, som startar fysiskt med springande så fort jag vet mer om mitt vänstra knä och vad jag har att vänta.



Vad ska man skriva när man inte har något att skriva om?Januari 2019

Posted by Roland Fors Mon, January 07, 2019 00:21:44

Ja, vad ska man skriva när man inte har något att skriva om? Det brukar sannerligen inte vara så svårt för mig att skriva och slänga in lite bilder, filmer antingen tagna av mig eller bilder som jag snott på nätet och redigerat lite så att jag tycker att de är mina. Men idag är jag tom. Tom som en påse utan innehåll. Kan ju vara skönt att vara det också och inte ha en massa på gång utan bara vara.
Blog image

Så inlägget i dag blir nog det kortaste jag någonsin gjort. Jag skriver bara att jag har kunnat springa, inte fort och inte så långt åt gången men lite över 4 mil har det i alla fall blivit denna första vecka av år 2019. Jag tar korta steg och försöker få fotnedsättningarna så lätta och mjuka som möjligt för att vänster knä inte ska smärta så mycket. I övrigt jobbar jag på min nya hemsida om Skåneleden som jag har som ett projekt, en utmaning i år. Ett projekt som kanske helt får ersätta deltagandet i de fyra ultror jag anmält mig till. Ultror som inte är möjliga att klara med mina just nu i alla fall fysiska handikapp. Att springa och dokumentera hela ledens 125 mil är inte bara för en ersättning för springandet i ultror utan också för glädjen att ta bilder, filmer om vad jag ser och lägga ut dessa på min hemsida.

I Skåneledsprojektet kommer jag att anpassa dagsetapperna efter min fysiska aktuella förmåga men räknar med att kunna klara 3 – 4 mil/dag. Skåneledsprojektet är ett perfekt projekt med gott om tid och ingen press att komma fram till platser inom en viss tid. Jag återkommer med mer info om det projektet då jag lagt upp grunderna på hemsidan och börjat springa leden. Hoppas komma igång i februari.

Så det får bli denna dags, denna söndag den 6 januaris korta inlägg, i a f för att vara mig. Har kanske lite mer att skriva nästa söndag, men den dagen och den glädjen.



Nytt år och exakt 10 år sedan min bäste vän Christer dogJanuari 2019

Posted by Roland Fors Tue, January 01, 2019 12:49:57

Så skriver vi då år 2019. Mitt nyårslöfte är att jag inte ska gnälla så mycket över mina fysiska skador, även om de hindrar mig från att göra det som är min bästa medicin för glädje och hälsa, nämligen att springa. Jag har dock varit ute och kutat redan strax efter kl nio denna första dag på år 2019 i ett för dagen väldigt blåsigt Ystad. Det blev ca 10 km i ett ganska makligt tempo. Men det är en bra början på det nya året, i alla fall mentalt.

Idag ska jag dock inte skriva så mycket mer om mig själv utan i stället skriver jag om min bäste vän Christer som för exakt tio år sedan på Nyårsdagens kväll klockan åtta somnade in för gott. Han hade då kämpat i nästan ett år mot sin cancer, som spred sig från lungor ut i hela kroppen. Nedan är några minnesord jag skrev redan för nio år sedan, då han hade varit död i ett år. Texten (lite förändrad dock) är införd i boken ”Betydelsefulla möten” för jag ville så gärna hedra min bäste vän och att andra skulle få läsa lite om honom för vi lever och så dör vi och bara efter något år eller så, är vi väldigt glömda av de flesta utom våra närmaste. Om vi inte varit kändisar eller på något sätt gjort oss ett namn för den breda massan förstås.Blog image

Minnesord över min vän Christer Persson, som dog den 1 januari 2009
Du kom farande med din tidningsväska över axeln, på en blå cykel och din vita kalufs blåste i vinden. Du var söndagsförsäljare för DN. Du bodde inte alls i samma kvarter som jag. Men vi lärde känna varandra och de flesta söndagar, då du sålt alla dina tidningar, stannade du kvar och spelade fotboll med oss i kvarteret. Du var en Nacka Skoglund (den tidens Zlatan). Du kunde göra det mesta med en boll. Du vara bara bäst!

När vi var 11 år hamnade vi i samma klass i skolan på det som då hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk. Det var en institution, som då var fyllt av fördomar och konservatism och som satte de bättre bemedlade föräldrarnas barn i första rummet. Vi var arbetarbarn och då vi förstod att vi inte var riktigt lika mycket värda, i en del lärares ögon, gjorde vi uppror. Vi bröt mot alla regler och gav sjutton i skolan. Du slutade innan realexamen och gav dig ut på sjön, blev kock, sedan plåtslagare och svetsare. Till slut utbildade du dig till psykolog vid Universitetet i Göteborg.

Vårt första möte inträffade för 60 år sedan och vi höll alltid kontakten. Jag blev dataoperatör, programmerare, utredare och till slut utbildade jag mig till grundskollärare. Hela tiden fanns vi där för varandra. Inte fysiskt nära alltid men via telefon. Ibland kunde det dock gå en lång tid mellan våra samtal men sedan bara fanns vi där igen som om tiden stått helt stilla.

För mig har du har betytt oerhört mycket. Din livserfarenhet, din allmänbildning och dina kunskaper, har fått mig att se på saker med helt andra ögon. En dag (den 25 janauari 2008) ringde du och berättade att den lungröntgen du gjort några veckor tidigare visade på en tumör. Du som tjatat på mig att vi skulle göra en cykelsemester tillsammans runt hela Sverige, något som jag hade skjutit på för andra projekt. Du älskade att cykla och körde ofta långa distanser på din racer. Jag lovade dig att om jag så skulle köra dig runt på en tandem så skulle den bli av.

Året 2008 gick, du kämpade mellan hopp och förtvivlan och du blev bara sämre. Du fick så mycket kortison så hälsenorna höll inte. Du fick till slut sitta i rullstol. På hösten köpte jag en fyrhjuling för att visa dig att jag inte gett upp våra planer på en cykelsemester genom hela Sverige. Innerst inne visste vi båda att den aldrig skulle bli av, så du satte upp ett annat mål. Du gav dig sjutton på att du skulle leva en bit in på 2009. Och det klarade du med 20 timmars marginal!

Nu har som sagt tio år gått och jag har tänkt på dig om inte varje dag, så i alla fall varje vecka. Jag har verkligen saknat våra samtal om allt, framför allt om mänskligt beteende, psykisk ohälsa, missbruk och en rättvis fördelningspolitik. Något som vi båda alltid sett som mycket viktig för att alla ska må bra och ingen ska behöva känna sig utanför.

Du Christer, Du vän, ha det fortsatt bra i Nangiala så ses vi där en dag, och fortsätter uppleva äventyr och kämpa mot orättvisor och för alla människors lika värde, precis som Jonathan och Skorpan i Bröderna Lejonhjärta, Jag tror också att du där i Nangiala är omsvärmad av kvinnor för alla gillade dig och när du och jag var ute tillsammans i unga år så var det alltid du som vann den vackraste tjejens hjärta.Blog imageBilden på portalen till det som när vi gick där i början på 60-talet, hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk men som numera heter Stagneliusskolan, får avsluta detta minnesporträtt av dig, min vän Christer. För ända fram till ingången, där det står ”Sanningen skall göra eder fria” körde vi in med bil en dag ett par månader innan du somnade in för alltid. Där gick vi ut och drog ner byxorna och vände våra bara ändar riktade in mot skolan. Det var då nästan 50 år sedan vi slutade där men ändå kände vi fortfarande ett förakt mot den gamla skolformen och vissa läroverksadjunkters (en titel många av lärarna då hade) människosyn där titlar och pengar var ett mått man mätte människor i. Vi spottade och spydde också ur oss några namn på några av våra gamla lärare och plågoandar vi hade haft innan vi körde där ifrån som i ett slags ”jävla där fick ni-triumf”. Att jag sedan utbildade mig till lärare och du, Christer till psykolog var nog egentligen bara ett slags svar och konsekvens av vår tid på det gamla konservativa och förlegade Kalmar Högre Allmänna Läroverk.