Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Det blir varken skumpa eller gravöl bara sann äkta glädje och lycka!

September 2017Posted by Roland Fors Wed, September 20, 2017 17:00:33
Så fick jag då äntligen beskedet jag hoppats på att tumören skulle vara godartad, se utdrag av brev nedan. Men det blir ingen skumpa för att fira, då alkoholen för mig inte är bra och som jag måste avhålla mig från då den bara förstör. Men om det blivit ett negativt besked, att tumören varit full av cancer och metastaser, hade jag då avstått alkoholen (gravölet)? Den frågan kan jag inte besvara! Hur som helst, jag är nu bara glad och lycklig och kan se framåt igen. Visserligen har jag ju mina diskbråck kvar men då jag kommer att genomgå nya MR-undersökningar för att följa ryggraden och att inte fler tumörer dyker upp eller att allt inte är borta så får framtiden utvisa vad som ska göras med dem. Då jag ju nu inte alls gör några fysiska ansträngningar mer än promenader märker man inte av dem så mycket, så som sagt framtiden får utvisa.
Bara i Sverige görs massor av tumöroperationer och många får dystra negativa besked efter analyserna. I min glädje kan jag inte låta bli att tänka på alla dem. Jag tänker speciellt på min allra bästa vän Christer, som dog i cancer för drygt 8 år sedan. En kamrat sedan jag började skolan då jag var sju och som jag följde i hans kamp för livet men som tog slut 10 månader efter att han fått reda på att han hade en tumör. En tumör som skickade ut metastaser och där det till slut inte fanns något att göra. Men än värre är alla barn som får cancer och som dör i mycket unga år och lämnar efter sig en familj i ofattbar sorg.

Utöver mitt glada besked jag fick idag, så har jag varit med yngste sonen vid den fina motionsanläggningen Skryllegården utanför Lund och gått det fina 5-km-spåret, som har elbelysning, medan han sprang fram och tillbaka, nästan det dubbla. Vi spelar annars badminton en gång/vecka vilket är en härlig sport att utöva. Nu blir det inget spel detta året då jag måste vara mycket snäll mot ryggen men nästa år, då ska han få smörj igen av gubben, snart 70smiley.

Jag har också idag lyckats hitta snälla träningsövningar för nacke, axlar och rygg på nätet efter nack- och ryggoperationer så i väntan på sjukgymnastik får jag bli min egen sjukgymnast till den 23 oktober, då jag får träffa min personliga och duktiga. Hon som insåg att gubben inte bara var en gnällig "Ove" utan att han hade ont och led. Men idag trots fortfarande värk är jag bara glad och lycklig, en äkta och sann glädje och lycka och värken känns plötsligt 50% mindre.

Att stava eller inte stava det är frågan?

September 2017Posted by Roland Fors Tue, September 19, 2017 22:28:37
I dag är det tre veckor sedan operationen och för första natten sedan dess kunde jag ligga kvar i sängen mellan midnatt och sex på morgonen. En underbar känsla att inte ha så jävla ont i nacken och huvudet att man bara måste upp!

I går tog jag det lugnt med promenader, så det blev bara en 3 km lång sådan. Idag har jag varit ute två gånger. 5 km i vårt s k Fogdarödsspår (ett halvlätt/halvsvårt motionsspår). För 20 år sedan då jag var ca 50 så sprang jag det på lite drygt 20 minuter. Idag gick jag det på 48 min. Kanske, kanske kan jag träna upp mig så att jag springer det på 27 minuter men snabbt går det inte längre och har ju heller aldrig gjort. Min grej är inte att ta mig fram fort utan långt, rejält långt! Det är härligt. Att springa en hel dag, eller i a f en halv dag.

Frågan som jag undrar lite över just är om jag ska använda stavar och gå i lite mer (försöka gå) i lite mer powerwalk men nej inte än, så stavarna får vara med ibland men då bara som lite stöd.I morgon skulle jag egentligen till min duktige sjukgymnast men tyvärr fick hon ställa in p g a sjukdom. Jag hade sett fram emot att få lite träningsprogram som jag kunde göra här hemma utan att gå för hårt fram. Tyvärr så ska hon sedan bort på semester så jag har fått en ny tid först den 23 oktober och tålamod är inte min starka sida. Så i väntan på sjukgymnastik försöker jag köra med mycket lätta rörelser inomhus för att mjuka upp min stela och onda rygg, axlar, nacke. Jag ska se om jag inte kan hitta träning efter rygg- och nackoperationer på nätet och i alla fall försöka träna de snällaste övningarna till jag har återbesök på neurokirurgen den 18 oktober.

Än har jag inte fått något svar om min tumör, så i morgon försöker jag ringa sjukhuset för att få ett svar. Men om det varit allvarligt borde man väl hört av sig direkt, eller?

Vilken underbar septembersöndag med 9 km gång i promenadtakt

September 2017Posted by Roland Fors Sun, September 17, 2017 13:06:30
September är ofta en underbar månad med varma soliga dagar i vackert begynnande höstskrud. Precis så var det i dag då vi redan halv nio körde upp till Vaxsjön för att frun skulle springa några varv och jag gå ett på det 3 km långa fina motionsspåret med ett jämt och fint underlag så man kan ta sig runt utan att bara spana in stenar och rötter. Då jag gått ett varv bestämde jag mig för att därefter gå de ca 6 km hem till huset. Jag kände mig trots en som vanligt jobbig natt mer som en glad och målinriktad Roland än "en man som heter Ove", vilket jag känt mig som sedan mina problem med både ljumsk-, bröst- och ryggvärk började. Fast i sanning ska sägas att jag nog varit en "Ove" lite då och då innan också. Kanske kan man till slut bara bli en positiv typ som bara ger andra "rosor" och inte ris. Det är min förhoppning i a f smiley.

Hem kom jag och utan att för första gången under en promenad sedan jag kom hem efter operationen för nästan 2 veckor sedan känna av ljumsk- och bröstsmärtor. Härligt och underbart men visst är jag trött i ryggen då jag skriver detta. Mycket trött men det är ju inget annat att vänta så klart.

På onsdag ska jag till min superduktige sjukgymnast. Hon som förstod vad inte läkarna på vårdcentralen i Höör förstod att det kanske var lite annat än bara ålderskrämpor och allmänt gnäll. Hon som såg till att jag kom till en ortoped på Capio i Eslöv, som genast remitterade mig till en MR-röntgen som gav svar: två diskbråck och en tumör i ryggraden. Den MR-röntgen kunde jag fått redan då jag besökte VC i Höör tycker jag "usch nu är jag Ove igen". Hoppas dock hon kan ge mig lite omväxlande träningsprogram. Jag går gärna men vill träna lite mer allsidigt om det går trots mina hårda restriktioner om att inte bära mer än högst 2 kg i två månader mm.

Bilden visar en vacker septembermorgon den 17 september vid Vaxsjön vid Frostavallen i Höör och visst kan man trots min gamla mobils dåliga bildkvalitet säga att naturen och livet är vackert.

Liksom vassen fortfarande växer i Vaxsjön växer nu åter skägget ut

September 2017Posted by Roland Fors Thu, September 14, 2017 18:16:45
Fy faan vilken natt. Vaknade ett tiotal gånger och varje gång dröp jag av svett, ungefär som om jag kom direkt ut ur duschen. Fick ha en blöt handduk och torka mig så gott det gick och sedan byta t-shirt, som jag vanligtvis aldrig ligger i men nu är jag så himla frusen efter operationen.När morgonen randades gick jag upp och ställde mig i duschen och bara lät de varma vattenstrålarna smeka min ömma rygg. Så efter dusch, rena kläder och byte av sängkläder, som måste ske varje dag nu, så kände jag mig trots allt i hyfsat skick.

Jag har nog försökt att träna för mycket, gått lite för mycket så idag den 14 sept hade jag ambitionen att ta det mycket lugnare. Det blev dock en förmiddagspromenad och en runda runt Vaxsjön vid Frostavallen i Höör på eftermiddagen Denna vackra lilla sjö med ett 3 km långt motionsspår runt sjön och som hela tiden gränsar till sjön. Ja vår underbara natur här i Höör kommer jag att sakna då frun och jag ska flytta från Höör, vilket vi nu verkligen bestämt oss att göra efter några års funderingar.Höör har varit perfekt för oss då barnen fick växa upp i ett lugnt samhälle med en mångfald av skolor och ungdomsföreningar och det är som sagt en underbar natur vi har här. Kommunikationerna via järnvägen är perfekta, på en dryg timme är man i Köpenhamn, på drygt 4 timmar i Stockholm, efter en dryg halvtimme i Malmö. Men som sagt nu vill vi dra till kusten och Wallanders stad Ystad, till en bra lägenhet där. Vår tomt är för stor för att det ska vara roligt och nu efter min operation måste frun som jobbar heltid även sköta den, vilket ger mig skuldkänslor.

Ännu inget besked om tumören och det ska sägas att jag är orolig och nervös för svaret men är den godartad, vilket man trodde då den togs bort så blir det en sann och äkta LYCKA! Men det ska sägas att även om den är godartad så tryckte den på nerver och gjorde så att det värkte både på framsida och baksida av kroppen, vilket omöjliggjorde några större fysiska aktiviteter. Jag som var anmäld till Österlen Spring Trail 47 km i april och till Ultraloppens formel 1 (för mig i a f) "Kullamannen Ultra 161 km den 3 nov, vilka jag så klart fått avstå från, men nästa år så kanske.

Bara min jäkla värk försvinner, har så ont i bakhuvudet och nacken idag att det är svårt att överhuvudtaget ligga ner. Men hoppas att det är alla nerver som är i olag efter ingreppet och att det lugnar ner sig efter hand. Men nu ser jag framåt och hoppas bli värkfri och en långspringare och enhjulscyklare igen! För att cykla enhjuling krävs en jävligt stark rygg och då¨jag har ett 36-tums hjul så sitter man mycket högt och ett fall eller felaktigt avhopp skulle kunna skada ryggen oerhört om den inte är helt läkt. Så enhjulingen (eller de tre som jag har) får vila resten av året.

Men nu när jag fått en tumör bortopererad (oavsett om den är cancerfri eller inte) så är jag stolt att jag 2007 för tio år sedan gjorde jippon och samlade in över 50 tusen kronor till Cancerfonden, vilket kan ses på bild från en artikel i tidningen Land. Faktum är att jag så gärna skulle vilja göra något liknande för Barncancerfonden, så vi får se om det är möjligt i framtiden med att kanske göra drömmen "cykla enhjuling 500 mil runt hela Sverige". Men man blir ju bara äldre och osmidigare men inget är omöjligt!

Två veckor sedan operation ännu inget besked om tumören!

September 2017Posted by Roland Fors Wed, September 13, 2017 09:33:13
Jag vaknar utsövd och utan några större problem att stiga upp. Jag går in och kollar i "min journal" på nätet men ännu inget resultat om min tumör, Om den är en snäll tumör eller värre än snäll, en elak jävel. På neurokirurgen i Lund där jag opererades den 29 aug och fick stanna en vecka tror man dock att den är snäll. Vill visa en bild på mig från sjuksängen på Lunds Universitetssjukhus, då var jag nyopererad och med jäkla smärtor, då gick det åt morfin vill jag lova. Fick utskrivet en hel arsenal av morfin och avslappnande starka mediciner men som jag sa nej till, den tredje dagen hemma. Gör ju så klart mer ont utan mediciner men man är sig själv och inte en zombie om man stoppar i sig för mycket, vilket är lätt gjort, vilket jag gjorde efter en tidigare operation (en avsliten axelsena) och jag har haft tillräckliga problem i livet för att inte bli morfinist på gamla dagar.Ryggen känns dock. En operation med en borttagning av en tumör i ryggraden och med ett snitt på ca 15 cm och 18 suturer, går självklart inte bort över ett par nätter och dagar. Men jag känner mig förvånansvärt på G i dag. Har varit ganska smått deprimerad till och från sedan jag började få mina rygg, buk och bröstsmärtor i november 2016, och mina alla besök hos läkare och sjukgymnast innan rätt diagnos ställdes i början av sommaren. Gick först till Vårdcentralen i Höör men där blev svaret efter en ljumsk- och höftröntgen "gå till en sjukgymnast"! Antagligen i tron att jag bara var en gnällig gubbe. Ska aldrig mer besöka den Vårdcentralen, aldrig!

Mina fysiska restriktioner efter operationen är stora: inte bära mer än högst 2 kg i två månader, inte cykla eller simma på tre månader och det värsta av allt inte springa en meter förrän om 4 månader. Men jag har mina mål för 2018 i huvudet och kommer att skrivas in här om bara några dagar (efter tumörbeskedet).

Hur som helst så får jag promenera och det har jag gjort dagligen sedan jag kom hem från sjukhuset den 4 september 2018. Med olika resultat ska tilläggas. Ibland har jag varit så trött att jag bara fått kasta mig på sängen och mer än några km åt gången har det inte blivit. Men o vad jag längtar efter att kunna springa igen, vilket för mig är min bästa medicin för glädje och mot depressioner.



« Previous