Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Besatt av ett "väsen", besatt av Kullamannen

November 2017Posted by Roland Fors Thu, November 09, 2017 16:09:10

Jag inser att jag blivit besatt av Kullamannen, ett väsen som ingen har sett men som sätter krokben för många. Jag inser också men vill ändå inte inse det att Kullamannen Ultra 161 km egentligen inte är ett lopp för mig med mina diverse krämpor och i min ålder och att riskerna med loppet är mycket stora. Så för att överhuvudtaget ställa upp så måste jag dels vara helt frisk och skadefri, dels vara supertränad och ha varit ute och sprungit många hundra mil i dagar och nätter både i månens sken och i taskigt väder i mycket tuff och kuperad terräng.

Men kanske någon säger och också mitt sällan men ändå ibland förekommande ”sunda förnuft”: Är inte Österlen Ultra och Swedish Alpine Ultra tillräckligt tuffa och räcker inte de som mål för 2018? Jo, egentligen och Swedish Alpine Ultra i bergsterräng är oerhört tuff men i juli är det midnattssol uppe i Lappland, vilket tar bort en svårighetsgrad. Så Kullamannen Ultra är för mig att likna med svenska ultralopps Formel 1, och vilken pojke vill inte köra en F1-bil.smiley
Men visst fick jag mig en rejäl tankeställare efter årets lopp då bara 40 kom i mål och över 100 bröt. Så Kullamannen Ultra och de 16 milen i höstrusk och mörker får väl ses som lite av ett mandomsprov för mig. Visserligen lite sent i livet men bättre sent än aldrig. Fast förresten inte faan sitter manligheten i benen, så jag får nog fortsätta att vara en naiv tonårig pojke i tänket och det visar väl också min blogg ganska väl. En gång i tiden så tog jag mig själv med ett större allvar än i dag och det är i alla fall något som är positivt med att bli äldre för klokare blir jag i alla fall inte.

Läste förresten på en lite halvtaskig och halvseriös sajt om egenskaper man ska ha för att vara en riktig man och en egenskap jag fastande för var: En man ska se sig större än han är. Den egenskapen gillade jag och när man tänker på sånger om en man så associerar jag direkt till Lill Lindfors ”En sådan karl”. smiley

Men punkt slut om Kullamannen och manlighet och till redovisning av min fysiska och mentala träning, som under veckan varit ganska lugn då min närmaste omgivning sagt åt mig på skarpen att inte rusa iväg och äventyra hela rehabiliteringen

Måndag:
15 km löpning i terräng och på grusväg, En halvtimme sammanlagd rodd, motionscykel, hantlar, trampmaskin, balansskiva. Sjukgymnastiksträning av rygg i ca 15 min.

Tisdag:
Mer eller mindre vilodag med bara en ca 8 km lätt naturpromenad på ”Brottets bana”, ett mycket passande namn på en vandringsled (förr ett järnvägsspår) till ett gammalt och sedan länge nedlagt sandstensbrott några kilometer utanför Höörs tätort.

Onsdag:
Lätt morgonvandring i ca 5 km i Fulltofta naturreservat vid Ringsjön (mellan Höör och Hörby). En halvtimmes stationsträning, rodd, motionscykel, hantlar, trampmaskin, balansskiva. 15 minuter med sjukgymnastens träningsprogram. 1200 meter simning.

Torsdag:
Tidig lätt morgonpromenad ca 5 km i Bjävröd i Fulltofta naturreservat. Vid lunch sprang jag 5 km i närbelägen terräng vid Orupssjukhuset och på eftermiddagen gjorde jag alla övningar enligt program av sjukgymnast.

Aktuell status:
Jag känner att min rehab går framåt och min rörlighet blir bättre och bättre. Så förhoppningsvis kan jag vid årsskiftet släppa på alla fördämningar och springa 2 – 3 mil om inte varje dag så i alla fall fyra till fem dagar av veckans sju. För att springa ultralopp behövs uthållighet både fysisk och mental, vilket jag får genom långa malande ganska långsamma löppass blandade med intervall och backträning och annan varierad träning som cykling på både ett och två hjul mm.

Men och det är väl bäst att avsluta detta inlägg med: Kullamannen är tuffare än alla andra fysiska utmaningar jag gjort tidigare i livet men den största och tuffaste utmaningen är ändå att bara vara människa, vilket de flesta av oss vet inte alltid är så lätt.



Dårar och hjältar och "on the road again"

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 05, 2017 14:59:12

Kullamannen Ultra är avslutad och jag har inte följt hjältarna på plats utan mer kollat Kullamannens hemsida och som de skriver: något jävligare underlag har de aldrig haft, blött, lerigt och svårsprunget. I mål kom bara 40 tappra kämpar och över 100 bröt loppet (länk till resultatlistan). Patrik Wikström kom först till målet i Mölle på tiden 21 timmar och 34 sekunder. Den siste kom i mål 16 timmar senare. Hade det varit jag som kommit sist i mål och klarat loppet så hade jag varit i sjunde himmelen i dag trots den värk och utbrändhet jag hade känt efter en sådan fysisk ansträngning. Men nästa år så hoppas jag få vara en av de som genomför loppet. Hur som helst så är här en länk till Måns Zelmerlöws Hereos, som han vann hela Eurovision Song Contest i Wien med 2015. Den får vara en salut till alla hjältarna som sprang Kullamannen Ultra i helgen!

Ja kanske man kan till och med tala lite om ett svenskt Barkley Marathon som kan ses som klipp i Youtube och hela dokumentären i Netflix i och med det stora antalet som bröt årets Kullamannen Ultra. I Barkley Marathon är bortfallet ibland under vissa år 100%. Så visst är Barkley Marathon ett eller rättare flera strå vassare och det är bland de tuffaste loppen i världen. Men jag tror inte att det finns något jobbigare traillopp i Sverige även om det finns en del som är mycket längre. Men det beror ju så klart mycket på att underlaget är blött och geggigt plus inte att förglömma, det är mörkt ca 13 timmar av loppet eftersom det sker under Allhelgonahelgen och då måste man använda pannlampa. Det vet ju alla som sprungit i skogen med en sådan att det är lätt att springa fel även i mycket kända trakter.

Är de dårar eller hjältar de som springer dessa långa och svåra traillopp. För mig är att vara dåre i detta fallet ett hedersomnämnande som man kan vara stolt över. Jag har blivit kallad dåre och galen många gånger i media, bland annat då jag enhjulade mig de 30 milen runt Vättern 2004 fast då var jag ju ung grabb, bara 55 år. I en lite oanselig artikel i Outdoor blev jag hur som helst kallad ”dåre” och det är jag stolt över.smiley

Igår gick jag med stavar runt en ca 9 km lång slinga runt Söderåsens nationalpark upp och ner och upp och ner. Det var mycket geggigt och surt och alla man mötte och det var många sa hur blött det var längre fram. Antagligen trodde de att en man kring sjuttio som kommer med stavar kanske inte orkar så de ville varna mig Det var dock inget som hindrade mig och min yngste son, för har jag bestämt mig för att gå en runda så blir det så. Förresten så när man är uppe på höjderna så tror man inte man är i Skåne, som ju alla tror är platt som en pannkaka. Tyvärr gör inte min mobilkamera rättvisa åt landskapet men det får bli en bild i alla fall med stavarna i förgrunden. Den turen tog ca 2 timmar att gå, vilket ju visar att terrängen (underlag, nivåskillnader mm bestämmer farten och tiden). Har dock sprungit den men då på torrt underlag på under timmen.

Att springa denna runda är perfekt som träning för det är det närmaste vi kan komma ett alpint underlag här i Skåne, i alla fall vad jag vet. Ca en km av stigen är precis så stentäckt som vägen från Nikkaulokta är till Kebnekajse Fjällstation. En fjällstation som frun och jag besökt två gånger och den andra gången bestigit Kebnekajse, vårt högsta berg.

I dag är jag lycklig, sunt berusad av glädje för jag har sprungit min första mil på asfalt efter operationen och då sprungit med mina lätta Asicsskor. Jag är med andra ord ”on the road again" som man kan lyssna på här med Willie Nelsson. Skillnaden i tid i bilderna är 2 månader och jag skulle egentligen inte redan kunnat springa en mil, så förstå att jag ser lycklig ut på högra bilden, då jag precis kommit hem och avverkat den springande utan smärtor. Ja V-tecknet som i seger får visa på lycka och glädje. Den vänstra bilden är inte lika glädjefylld, nyopererad som jag är och med mycket värk som dämpas med morfin. Kunde då inte ens flytta på mig i sängen utan två personal fick göra detta med draglakan.

Jag har alltid Asicsskor då de passar min lite breda fot bra. Har just nu tre i drift. Mina röda (som bara är för asfalt), mina blåa halvterräng, som nu börjar bli lite väl slitna men ändå är sköna att springa i och mina gröna ganska hårda som är ännu lite mer terräng. Dock så har inte Asics några riktigt kraftiga bra terrängskor som jag skulle behöva i Swedish Alpine Ultra men jag ska köpa mig ett par av annat märke och springa in dem lagom till det är dags. Har t o m funderat på att springa fjällturen i mina vandrarkängor då man verkligen behöver en kraftig sula så att inte fötterna blir helt söndertrasade. Vet av egen erfarenhet då jag 2001 sprang från Treriksröset och Kilpisjärvi i Finland och sedan över till svenska sidan vid Karesuando och därefter längs med Torneälv ner till Haparanda (50 mil). Den asfalten där uppe var så himla grov så mina fötter blev som en blodig massa och av mina fina lätta Asicsskor återstod bara själva sulan och remsor så att skon skulle hålla ihop. Jag var tvungen att skära sönder skornas översida så mycket att de bara höll ihop och mer liknade ett par sandaler än joggingskor för mina arma fötters skull. Men om det ska jag återkomma i ett senare blogginlägg kallat ”Vägens riddare” där jag namnger några riddare jag träffat och berättar vad de gjort för mig under mina många ensamturer, till fots, på två hjul och på ett hjul runt Sverige. Det är en hel del mycket märkliga berättelser, som visar på vilken stor medmänsklighet vi svenskar har.

Asfaltsmilen i dag avverkades i ett hyfsat tempo på 1.05 nästan 10 km/timme, vilket är jäkligt bra för mig idag under min ännu pågående rehab. I övrigt vad gäller träning, ännu mer spring (direkt då jag kom hem ville frun ut så då sprang jag med henne ca 5 km runt Vaxsjön). Sedan blev det en timme sammanlagt med motionscykeltramp på stället, rodd utan att se horisonten och allt annat som jag gör i form av tänjning, stretching, lätta hantellyft, balansövningar på skiva och så följer jag så klart mitt träningsprogram som jag fått av min sjukgymnast.

Men avslutningsvis jag är "on the road again". Nu gäller det bara att hålla igen så inte jag får äta upp det gamla ordspråket "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket", vilket tål att upprepas, då mitt sunda förnuft inte är så stort. Men 2018 så ska jag skriva personlig historia i alla fall, så de så!!!!smiley

Är bäst att tillägga att denna blogg handlar bara om mig och min träning, mitt tänk och de tre kommande Ultraloppen nästa år. Jag blandar så lite som möjligt in min familj och allt övrigt jag gör. Dock skriver jag om min far, mor och bror och gamla vänner som inte längre finns lite då och då. Bäst att skriva detta så ni inte tror att jag är fullständigt insnöad och inte gör annat än tränar och tänker på Ultralopp. Men visst en stor del av mitt nuvarande liv är att komma igen och känna fartvinden i ansiktet och lukten av sin egna svett blandad med naturens underbara dofter i mil efter mil efter mil och slutligen den 3 november nästa år höja armarna och skrikgråta: "I DID IT", efter att ha klarat Kullamannen Ultra och gått i mål i Mölle (tid oväsentlig).smiley



Den 3 november, helgdag och Kullamannen Ultra

November 2017Posted by Roland Fors Fri, November 03, 2017 00:01:35

I dag klockan elva går starten för de drygt 100 tappra kämparna som ska springa Kullamannen Ultra 160 km. De springer från Norrviken längs med Skåneleden runt Bjärehalvön, förbi Ängelholm och sedan mot Kullaberg där de ska springa/klättra i ganska tuffa förhållanden ett par varv och som ”grädde på moset” göra det i mörker innan de kommer till målet i Mölle.

Snyft, snyft, där skulle jag varit med men fick tyvärr ta tillbaka min anmälan då jag skulle opereras. Men för böveln det går fler tåg, NÄSTA ÅR SÅ SKA JAG VARA MED!!!

Dagen till ära har jag en bild på Nimis, Lars Wilks livsverk på Kullaberg, som man passerar mer klättrande än springande i loppet. I detta fantastiska naturreservat Kullaberg har Lars Wilks skapat landet Ladonien/Ladonia (länk till landets hemsida). I kalendern för Ladonien/Ladonia kan man se att det är helgdag i dag den 3 november, vilket ju är mycket passande. Bilden är tagen av mig då jag är på Kullaberg minst ett par gånger om året och vandrar eller springer. Då jag var lärare för en mindre grupp elever i början på seklet så gjorde mina elever kopior på Nimis i bordsformat och sedan bestämde vi träff med Lars Wilks i hans land på Kullaberg och visade upp dem. Han var mycket imponerad över elevernas konstverk. Han berättade då allt om Nimis och Ladonia för oss. Det var en mycket trevlig dag både för mig och mina elever

Själv har jag trappat upp träningen och höjt ribban. Nu räcker det inte längre med 10 km lätt löpning med stavar utan det blir ofta ett motionspass till antingen ett sim-, kortare spring eller gåpass samt lite träning med redskap som roddapparat, motionscykel, hantlar, balansskiva, trampmaskin i mitt motionsrum i källaren. Där saknas tyvärr numera ett löparband, då det mycket professionella som jag hade haft i 15 år sa tack och adjö i början på året. Jag ska nog köpa ett nytt nu till vintern men å andra sidan så är det ju mycket trevligare att springa i naturen än på ett löpband. Så jag får se.

Stavarna, som jag var mycket tveksamma till i början av min rehab har nu blivit mina sanna vänner. De tränar inte bara överkroppen utan de ger tillsammans med armstyrkan bättre kraft uppför i branter och ger också stabilitet i de nästan glashala motionsspåren, som nu är helt täckta med blöta och geggiga löv. Jag funderar till och med att använda dem i det första av mina mål för 2018, Österlen Ultra 60 km för att därefter utvärdera om jag även ska ha dem i Lappland i Swedish Alpine Ultra mellan Nikkaulokta och Abisko. Då det är lättsprunget springer jag bara med dem i luften, så det är den frågan som jag vill ha svar på. Hur länge, hur många timmar orkar man springa med stavar?

Så har då åter den gamle papegojan pratat/skrivit och upprepat lite av tidigare inlägg och visst är han lite insnöad, eller rättare sagt, jävligt mycket insnöad, denne skrivande och patetiske snart 70-årige gubbe?smiley Men det skiter jag i denna helgdag i landet Landonien/Landonia, som även hade varit helgdag för mig om jag kunnat stå där i starten i Norrviken kl 11 i dag.

Jag önskar dock alla de 100 tappra, som springer Kullamannen Ultra, ett STORT JÄVLA LYCKA TILL och hoppas att det inte händer några olyckor i mörkret på de slippriga stenarna på Kullaberg. Men nästa år då jävlar!!!

För att vända ett hotande nederlag till seger är något som jag är van att göra, vilket ju också Sverige och Zlatan visade i VM-kvalet i Berlin den 16 oktober 2012 då de låg under med 4 – 0 och sedan utjämnade till 4 – 4. En himmelsk fotbollsunderhållning som kan ses på Youtube med kommentarer till av Radiosportens Lasse Grankvist och Ralf Edström. Titta, lyssna och njut! När jag själv ser sådana bragder då tänder jag till och tror till 110% på det jag ska göra. Så att titta på bragder då och då ger i a f mig ”råg i ryggen”. Jag har massor av sådana sportklipp som jag tittar på för att bli sporrad. Sportfåne som jag är sedan jag kunde gå eller kanske till och med innan.smiley





"November rain" och "Try to remember"

November 2017Posted by Roland Fors Wed, November 01, 2017 23:00:12

Klockan halv nio tog jag steget ut i ett fridfullt och stilla regn i november månads första dag. Temperaturen var kring 10 grader och det var milt och inga speciellt varma kläder behövdes. Det fanns inga yttre problem för att inte vara ute för motion eller en höstpromenad. För har man fysisk förmåga så kan man alltid snöra på sig dojjorna och ge kroppen och själen en chans att få andas in lite av den luft av harmoni, som naturen och varje dag erbjuder. Att börja dagen med att vara ute en stund gör att dagen känns lättare att ta sig an, oavsett om man befinner sig i en harmonisk stämning eller en mer mörk sådan.

Det stilla regnet denna första novemberdag fick mig direkt att tänka på kultlåten ”November Rain” med Guns and Roses, som har spelats ca en miljard gånger på Youtube. Och höstregn är härligt, det är naturens grund för en lyckad vår och sommarfest, precis som med min grundträning nu, som jag hoppas ska ge fest i motionsspåret till våren och sommaren. Precis den fest jag upplevde förra året då jag sprang Ultravasan och de nio milen mellan Sälen och Mora. Här finns ett litet filminslag som arrangören och sponsorn Volvo då gjorde på alla deltagare som ville, och visst faan ville jag, linslus som jag är.smiley

I dag så kände jag att det var läge för att försöka springa lite längre än 3 km, så jag tog stavarna och småsprang runt Långstorpsslingans 10 km på ett mycket blött och geggigt underlag men tummen upp. Det gick men inte fort. Rundan tog 1 timme och 17 minuter, ca 8 km i timmen, men det är oväsentligt för det viktigaste var att jag kunde. Så jag känner mig lite som Zlatan som gör sin rehab fortare än beräknat. Jag hade tänkt ge mig själv en julklapp med att springa några kilometer på julaftonens morgon, men nu får jag revidera mitt mål och ge mig själv en enhjulingstur till jul. Hade inte tänkt ta ut min 36-tumsenhjuling som är mycket hög förrän till våren då ett felaktigt avhopp eller fall kan få konsekvenser för min opererade rygg. Bilden är från min treveckorsfärd mellan Haparanda och Ystad 2006, då jag "på skoj" blev stoppad av polisen för nykterhetskontroll på min sista dag, ja bara 21 km från målet Ystad. Bilden är dålig men lite rolig och det ska sägas att det går absolut inte att hålla balansen på en enhjuling med ens bara ett par öl i kroppen.smiley

Nostalgi och minnen får fortsätta och avsluta detta inlägg som ju inte handlar så mycket om aktuell fysisk träning utan mer att replikera över livet, mig själv och framtiden men det är ju nog så viktigt och intressant för min del, dock inte för andra så klart. Nedan kommer mer minnen som har att göra med november.

I början av april 1996 då jag och familjen var i Sälen och åkte skidor, fick jag ett telefonsamtal från min far. Mamma hade blivit akut sjuk och fått en hjärnblödning och det var mycket allvarligt. Snabb dusch och iväg de 70 milen från Sälen till Kalmar i rasande fart. Strax före 22 på kvällen var jag på plats bredvid mamma i sjukhussängen. Min far och min bror gick då hem för att sova och vara tillbaka nästa morgon. Mamma var inte vid medvetande. Hon älskade Harry Bellafonte och hans låt Try to remember… så jag började vissla och nynna den samtidigt som jag höll hennes hand. Natten led mot morgon men jag fortsatte vissla och nynna och kl halv fyra så drog mamma en sista suck. Det var sorgligt och ledsamt att mista en älskad mamma men jag kände mig stolt och glad att jag hann och fick dela hennes sista stund i livet. Så självklart måste jag länka till Harry Bellafonte och hans låt Try to remember…. På svenska är texten "Minns i november den ljuva september ……."

Träning sker och allt går framåt ganska fort nu så utöver mitt mål att enhjulscykla till jul så har jag nu som mål att springa en halvmara på asfalt på 2,20 - 2,30 innan tomten kommer men bara jag inte "gapar över för mycket och mister hela stycket".



"Morning has broken och att Välja glädje och Lycka"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Mon, October 30, 2017 07:28:00

I tidigare inlägg har jag lovprisat morgonen och så gör jag även denna dag, måndagen den 30 oktober. Ja jag vet, jag är en gammal tjatig gubbe, med en ekoröst som en stukad papegoja. smiley Men skit samma! När jag skriver detta inlägg och dels ser tillbaka på gårdagen, dels ser att vädret i Höör idag ska bli sol, sol, sol så kan jag inte annat än nynna och vissla på ”Morning has broken”. Låten som är en gammal engelsk psalm från 1931 och blev en världshit, då Cat Stevens spelade in den i början på 70-talet. Den är faktiskt också en psalm i den svenska psalmboken numera, fast då så klart med svensk text. Ja jag vet, jag har skrivit att jag är en tvivlare så inte borde jag väl då hänvisa till psalmböcker och nynna på psalmer. Men för helsicke, musik är musik och den kan vara ljuvlig och underbar oavsett vad texten handlar om. Man kan ju göra sin egen tolkning om inte annat. Bilden är en soluppgång över Ringsjön några kilometer från där jag bor. Bilden tog jag dock för några år sedan och då lite senare på året. Men morgon är morgon och solen går alltid upp i ÖST, som i Österlen Spring Trail, se nedan.Men tillbaka till gårdagen som gav tre hits! Den första på morgonen, så klart smiley, då jag gav mig sjutton på att jag skulle försöka springa tre kilometer nonstop på det fantastisk lättsprungna motionsspåret/promenadstråket runt Vaxsjön. Det gick sannerligen inte fort men det gick och ryggen höll och smärtan efteråt blev inte heller aggressiv utan jag kände mer ryggen som lite stramande och stel. Inte heller idag känner jag något obehag, så vad kan man inte annat än sjunga:

Morning has broken like the first morning

Blackbird has spoken like the first bird

Praise for the singing

Praise for the morning

Praise for them springing fresh from the world

och visst är det kanske lite dumt att testa springet redan men tålamodet är noll och jag tyckte att jag kände mig redo och peppar, peppar det gick så. "Morning has broken....

Gårdagens andra hit skedde prick klockan tolv då jag gjorde min anmälan till Öst Ultra (Österlen Spring Trail den 14 april) för att som en av 150 (maxantalet) springa de ca 6 milen från Simrishamn längs med kusten förbi Kivik och upp mot Brösarps backar och så småningom till mål vid Christinehofs slott. Jag har tidigare sprungit där längs med kusten ett flertal gånger och det är sannerligen vackert. Jag brukar springa med en liten ryggsäck och få förnödenheter ett par gånger om året och då vara ute två eller tre dagar och springa allt från ca fem till åtta mil per dag och ligga över på hotell eller vandrarhem över natten. Det är frihet för mig och jag längtar till jag kan göra det igen.

Gårdagens tredje hit och stora glädje var då jag var och besökte min arbetsplats i Staffanstorp. Ett korttidsboende med underbara brukare och fantastiskt duktiga och fina arbetskamrater. Jag hade inte varit där sedan jag blev sjukskriven efter att man konstaterat en tumör i ryggraden. Men även om det var många månader sedan så kändes det som att jag inte varit borta mer än några dagar. Jag kände mig oerhört välkommen och det värmer mitt hjärta. Så efter jul/nyår är jag åter tillbaka i jobb på min arbetsplats sedan fem år tillbaka. Lönen är låg och inte alls i paritet med vad jag hade som grundskollärare men glädjen av att känna att man betyder något är min allra bästa lön. Så jag hoppas att jag kan jobba i många år till för även om jag på papperet är pensionär så känner jag mig inte som en även om skalet är att likna vid en sådan. Sedan att man kanske är en lite gaggig gubbe i andras ögon får man bortse från.smiley

Klockan är halv åtta denna ljuvliga klara men lite kylslagna morgon och det är jag som bestämmer (i stort sett) om dagen ska bli ljuvligt underbar eller skit. Men jag ska idag välja glädje och lycka som Kay Pollak och Dalailma har skrivit om. Böckernas omslag kan ses på bild och rekommenderas till alla. Men mest rekommenderar jag spring som det bästa vapnet mot ohälsa och för glädje! Men det måste ändå skrivas det finns inga garantier, vilket jag fått erfara men det mildrar, jag lovar!

Ja visst ja, jag skulle ju skriva om träning också, men det blir som vanligt. Gång med stavar, lite spring, simning, balansträning och lätta hantlar med mera. Förresten den viktigaste träningen är kanske egentligen "att bara vara människa" för det är inte alltid så lätt, som ju alla vet, i alla fall jagsmiley.

"Lille hjulafton"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 25, 2017 19:37:51

Så kom då dagen som alla cykelentusiaster väntat på, ”Lille hjulafton”, den 25 oktober. Exakt klockan 19.00 öppnade Vätternrundan sin sida för anmälan och som vanligt gick platserna åt fort. Den ”stora hjulafton” då loppet körs är den 15 – 16 juni nästa år.

Själv har jag och frun cyklat Vätternrundan två gånger tidigare officiellt (2012 och 2015). Inofficiellt så har jag cyklat runt sjön ett flertal gånger både på ett och två hjul. Hur som helst så tyckte frun att vi kunde anmäla oss till nästa år, och nu är det gjort. Så nu är det bara att vänta på mailet som kommer inom 24 timmar och se om vi får starta tidigt på fredagskvällen, vilket vi önskat. Får vi en sen starttid så får vi diskutera hur vi ska göra. Är lite jobbigt att gå och vänta till natten i värsta fall innan man får starta.

Detta är ett tillägg kl 23.11 för nu har vi fått mail om starttid, kl 20.04 på fredagskvällen PERFEKT!!!!! bara 34 min efter första start. Så nu blir det Vätternrundan, ska bli så roligt att cykla med frun igen och cykelträna tillsammans under våren.

2012 då vi cyklade tillsammans första gången öppnade sig himmelens portar på ett mycket obehagligt sätt och regnet var som en strilande dusch i timme efter timme. Då vi kom till Hjo stod där hundratals cyklister som hade kastat in handduken (gett upp och väntade på att bussas till målet i Motala). Det var visst ca 1500 som bröt det året p g a regnet. 2015 då vi cyklade andra gången, vilket också var Vätternrundans 50-årsjubileum, var det ett så fantastisk väder så de gamla cykelrävarna som cyklat i decennier sa att det aldrig varit bättre väder.

Frun och jag cyklar på vanliga cyklar och jag har rejält med packning som ombyteskläder, regnkläder, extra energi och allt i lagningsutrustning för eventuella problem. Nedan är en bild från starten 2012 där man kan se min packning på cykeln. Kanske var det våra ombyteskläder vi hade med som gjorde att vi aldrig funderade på att bryta trots att vi var som ”slickade katter” av regnet och frös så vi skakade då vi rastade i Hjo på Folkets Hus, där det serverades mat och där vi bytte till torra kläder. Men vid start var det sol och när vi trampade in i mål i Motala på lördag eftermiddag så var det också sol.

Då jag och frun cyklar Vätternrundan som en trevlig upplevelse tillsammans cyklar vi verkligen inte fort utan kör runt i ett behagligt och rofyllt tempo. Att cykla de 30 milen runt sjön tar ca 18 – 19 timmar för oss. Då kan vi verkligen njuta av allt runt banan för det är en fantastisk stämning med mycket folk som sitter ute mitt i natten och tittar. Mest folk är det på östra sidan (Vadstena, Ödeshög, Gränna). Ja där är det banne mig folk längs hela vägen och av dem får man mycket energi för de hejar på alla. Har ibland haft tankar på att cykla så fort jag är faan till och i så fall tror jag att jag kan klara ca 12 timmar. Bättre blir det nog inte. Men som Pierre de Coubertin (det moderna OS:ets skapare) sa: ”det viktigaste är inte att segra utan att delta”.

Samma inställning har jag så klart när det gäller mina som jag verkligen hoppas kommande ultralopp 2018. Då jag sprang Lejonbragden i Lund 10 mil 2015 så hade den näst siste hunnit komma hem och duscha, äta och till och med somnat innan jag som jumbo kom inspringande till ett mörkt mål med endast frun som publik (var ju tvungen att vara där då hon skulle hämta mig) och två av arrangörerna som pliktskyldigast var kvar till siste man kom i mål. Men det ska sägas att det loppet var det absolut jobbigaste jag någonsin gjort. Det var en tiovarvsbana och med en återkommande i varje varv, jäkla seg lång sugande uppförsbacke och inte en kotte som var ute och tittade på oss 21 som kom i mål (två kvinnor och 19 män).

Nåväl från ”lille hjulafton” till rehabträning. Var i måndags hos min superduktige sjukgymnast och fick ett träningsprogram. Har nu utökat min arsenal av rehabträningsredskap med en balansskiva och ett par hantlar på ett kg/styck inköpta på Biltema, som tamigfaan har precis allt till mycket billiga priser. Så träningen fortskrider på ett ”lagom” uppsnäppat sätt med gång, motionscykelcykling, rodd, simning, balansering, mycket lätta lyft, stretching mm.

Men idag då jag var och handlade på CityGross blev det handlat en kasse med ganska tunga varor, säkert 8 – 10 kg och det skulle jag aldrig ha gjort. Fick ont direkt och det onda har suttit i hela dagen. Så det borde jag tänkt på och insett. Det sunda förnuftet är som bortblåst ibland (eller nästan alltid).smiley Hoppas det går över till i morgon eller i a f på några dagar. Så faan vad ryggen är känslig. Det får jag inte glömma bort.

Avslutningsvis i dessa ”hjultider” vad passar då inte bättre att titta framåt mot vår, som jag tycker i a f, finaste högtid som vi har med en länk till Werner och Werners både roliga och stämningsfulla jullåt ”Vår julskinka har rymt”. Det är ju faktisk bara två månader till julfesten börjar men nästan 8 månader till Sveriges största hjulfest "Vätternrundan" och då är vi med frun och jag, TOPPEN!!!!!!!smiley



"Swim it magistern, swim it"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 22, 2017 13:14:22


Swim it magistern, swim it, är ett försök att vara lite fyndig och åter igen knyta an till historien. Denna gång till svensk filmhistoria. ”Swing it magistern, swing it” var en låt i en film med samma namn från 1940 med sångerskan Alice Babs. Hon blev senare utnämnd till hovsångare och var mycket folkkär. Hon sjöng aktivt ända fram till i början på tidigt 2000-tal.

Så eftersom jag nu fått börja simma och är en ”gammal” magister så tyckte jag den titeln på låten (fast lite omgjord) passade bra till detta inläggs rubrik. Faan vad jag är fyndig och rolig, va? Patetisk är bara förnamnet. Som ni kan se på ”svarta tavlan” på bilden så är veckans ord just ”patetisk”. Ordet har många synonymer bl a löjeväckande, känslosam och högstämd, vilka alla kan passa bra in. Misslyckad vill jag i a f inte än känna mig som. smiley

Att jag la en länk till låten/klippet i filmen är inte för att jag tycker om den utan för att visa vad som var populärt då för snart 80 år sedan mitt under andra världskriget men också med tanke på min käre, sedan snart 12 år avlidne far, som alltid hade radion på och gärna lyssnade på Alice Babs. Förresten så var min far en riktig kämpe som ända fram till ett par år innan han somnade in som 90-åring minus några månader, gärna cyklade 5 – 6 mil ett par gånger i veckan. Så med tanke på arvet och generna så är mitt mål, som beskrivits tidigare, att springa Stockholm Marathon 2039 som 90-åring inte helt omöjligt.smiley

Hur som helst så har jag nu kommit igång med både allsidig och lite mer krävande träning. Från i onsdags till och med i dag söndag har jag:

Gått ca 60 km, varav ca 30 km i terräng med stavar. Veckans gående avslutades i dag söndag med 10 km i blöt och tung kuperad terräng tillsammans med frun, som visade mig att jag har lång väg att gå innan jag fått igen min fina kondition. De sista kilometrarna försvann hon bara medan jag hasade mig fram i mina blöta regnkläder och tunga vandringkängor.

Jag har simmat 1000 meter med mycket långsamt bröstsim varannan längd och varannan längd så flöt jag sakta och lugnt och bara använde händerna som propellrar. Trots bara badfart så kändes ryggen verkligen av och jag fick jag en djävulsk träningsvärk efteråt. Mina muskler har ju nästan förtvinat p g a inaktivitet och vila i nästan två månader. Jag kan tyvärr inte simma fort (tekniken), vilket jag skulle velat för då hade jag anmält mig direkt till Järnmannen (triathlon) i min födelsestad Kalmar. För vem vill bli uppfiskad som en jäkla döende torsk av arrangörerna redan efter första grenen, som är just simning? Förresten så föddes även Alice Babs i Kalmar.

Jag har också cyklat sammanlagt i ca 1,5 timme på min motionscykel sittandes upprätt och med mycket lågt motstånd.

Jag har rott lite lätt med min roddapparat men bara några minuter/dag.

Jag har stretchat och gjort olika mjuka rörelser med hela kroppen ca 45 – 60 minuter om dagen.

Jag har börjat (försöker i alla fall) att äta lite mindre kolhydrater och mer grönt för att gå ner i vikt från nuvarande ca 80 kg till 72 – 73 kg. För med mina atrosknän betyder varje minuskilo att knäna belastas mindre och att det går lite lättare att springa. Det är dock inte så himla lätt att avstå godsaker. När man springer och motionerar mycket så är det lugnt att äta i stort sett vad som helst och mycket för då förbränner man ju lätt de extra kalorierna. Med mycket lågintensiv träning som det varit och fortfarande är så samlas kalorierna ganska snabbt på olika ställen på kroppen. Jag bestämmer mig dock för ett kortsiktigt förbud, för när det närmar sig den underbara julen, då kan i alla fall inte jag ha förbud, då blir det om inte frosseri, så i a f mycket rikligt.smileyKommande vecka så ska jag, förutom att besöka min duktige sjukgymnast och få träningsprogram också trappa upp träningen ett snäpp till. Det ser jag verkligen fram emot. Ska bli så roligt och underbart härligt! Jag är sannerligen på G men nu gäller det att hålla emot och inte bli övermodig eller högstämd (som ju var en synonym till patetisk).smiley



Mardröm och reformerad träning!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 18, 2017 13:25:56

Så har jag då idag varit hos min opererande läkare på återbesök. Bilden överensstämmer dock inte med besöket, då bilden bara är en ond mardröm. Inget ont om PRO (Pensionärernas Riks Organisation) men det får vänta för mitt vidkommande. Går hellre med i EURO (Eviga Ungdomars Riks Organisation) om det nu finns någon sådan förstås. Det skulle dock behövas en sådan för alla oss lite patetiska ”old men”.smiley

Hur som helst så har jag fått klartecken av min läkare, som tycker att min rehab fortskrider bra, att göra lite mera än bara gå lättare promenader. Om detta kan läsas på anslagstavlan på bilden. För jag har liksom reformatorn Martin Luther som spikade upp sina teser (för 500 år sedan exakt den 31 oktober – om det nu stämmer) också spikat upp mina reformerade träningsaktiviteter på vår anslagstavla. Tyckte det var bäst att låta dem finnas i ord på papper så att jag inte glömmer och förivrar mig igen.För de som inte vet något om Martin Luther så var han präst och den som satte igång reformationen av den protestantiska kyrkan på 1500-talet. Bland annat så motsatte sig Luther kyrkans lära att frihet från Guds straff för begångna synder kan köpas för pengar. Men har vi kommit så mycket längre på 500 år? Jag menar kan man inte idag också köpa sig fri från skuld och straff med bra advokater, mutor osv. Jo i många delar av världen i a f. Att jag skriver om Martin Luther är inte för att jag är troende, då jag under hela mitt liv varit en stor tvivlare utan mer som en historisk händelse. Jag associerar ju gärna till mig själv med händelser från historien. Ser mig dock absolut inte redan som historia för jag tänker banne mig skapa personlig historia ett tag till. Så därför finns det en länk här till ”Forever young med Alphaville”, som var mycket spelad 1984 då jag träffade min älskade hustru.

Rädd för att dö? nej men vill inte än, har inte tid, vill uppleva mycket mer som t ex resor till städer och kultur samt fysiska aktiviteter i exotisk natur tillsammans med frun och finnas ett tag till som pappa till älskade "vuxna barn". Sedan vill jag ju så klart fortsätta att kuta, lubba, jogga, springa (kärt barn/aktivitet har många namn) OCH FÖR HELVETE (på tal om religionens olika ytterligheter - paradiset och helvetet) SÅ FÅR JAG JU SNART BÖRJA JOGGA LITE LÄTT OCH DET ÄR PARADISET!!! Aj då, nu var jag ju där igen med svart eller vitt men det är då sannerligen inte lätt att lära en ytterlighetsmänniska mellanläge och att vara lagom i känsloyttringar.smiley



Återhållsamt och ödmjukt

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 15, 2017 08:12:36

Äntligen så ursäkta mitt tjafs om min fysiska status! Jag har blivit lite bättre de sista dagarna och värken känns lite mindre. Bäst av allt är att jag nu kan ligga på rygg igen och att sömnen därför både blir bättre och längre, vilket innebär att jag är utvilad och psykiskt stabil när jag vaknar. Jag hoppas därför att mina inlägg från och med nu också blir lite stabilare och återhållsamma i känsloyttringar och inte bara ”svarta eller vita”.

Har alltid älskat mornar för när man sovit bra (vilket jag oftast gör) så är det som ljuv musik i själen att vakna och bara se möjligheter. Då sjunger jag ofta på Kentas låt ”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra”. Det är en text som verkligen speglar mitt morgontillstånd. Därmed inte sagt att hela dagen är i det tillståndet.smiley Kenta var inte någon skönsångare precis men texten är bra. Kenta sjöng dock mycket bättre än vad jag gör i alla fall, så min sång är tyst och inte offentlig. Kenta blev bara lite över 50 år men han var ändå en överlevare och kämpe på sitt sätt. Han var en trogen Bajenfan, så låten är också Bajens kampsång. Här är en länk till låten då 30000 Bajenfans bildar kör och sjunger den på fullsatta läktare på Tele2arena tillsammans med Kentas inspelning som ljuder i högtalarna. Mäktigt oavsett vilket lag man håller på.

Sedan sista inlägget har jag tränat på att inte träna. Genom att inte fokusera så mycket på träning och framtida spring har jag inte känt så mycket frustration och kanske är det också lite därför som jag känner mig bättre. Träningen har varit att lägga den fysiska träningen lite åt sidan och bara ta det lugnt, typ vardagslunk och två kortare naturpromenader/dag, bokläsning, lättare hushållsarbete samt skapande verksamhet. Det sista ger mig inre harmoni och nya krafter. Det slutliga resultatet är oväsentligt då det är den skapande processen som skänker glädje och inre ro. Har målat bilder med oljefärger på släta fina stenar som tagits hem från stranden. Producerade alster visas aldrig offentligt och försvinner ofta lika fort som de kommit till.smiley

Nu väntar jag bara på att träffa min opererande läkare på onsdag så han kan bedöma min aktuella status och om jag eventuellt kan trappa upp något. Kanske börja cykla lite på min motionscykel och använda lätta hantlar typ ett eller två kg och/eller simma lite lugnt. Viktigast är dock att kunna göra lite mer i hemmet så att frun kan avlastas.

Avslutningsvis så måste det åter sägas så att mina tidigare inlägg inte misstolkas: Jag är oerhört tacksam för att man opererat bort min tumör och att den var godartad. Jag har ibland lätt för att glömma bort att jag ska vara tacksam för livet och den kärlek mina anhöriga ger mig. Ibland rusar jag bara i väg och tar liksom livet, kärleken, min egen rörlighet och springförmåga som självklar. Den är verkligen inte självklar då man snart är 70 och periodvis utsatt både kropp och själ för tuffa påfrestningar.

Kenta var en "överlevare" och det är också jag. En som aldrig ger upp även om jag får jobbiga dippar då och då men det är då SPRINGET, cykling på ett eller två hjul och annan motion betyder allt. Det här året har ju dock fått mig att i alla fall tänka på ett liv utan långspring och med andra lugnare och inte så fysiskt krävande aktiviteter. Men där är jag verkligen inte än utan nu är det fullt fokus på en lyckad rehabilitering med ultralopp som mål 2018. Det sista skrivet återhållsamt och ödmjukt, eller?smiley



Ord, ord men jävligt lite verkstad

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 11, 2017 07:32:54

Det enda jag gör i träning nu är att sitta vid datorn och använda mus och tangentbord för att skriva texter om vad jag gjort, hur jävla duktig jag varit (PATETISKT) och vad jag ska göra. Jag blir så jäkla trött av att inget göra och dessutom känna rädsla för att ta i för hårt med något! Så det är bara ord och ord och ingen som helst verkstad i väntan på återbesök på neurokirurgen i Lund den 18 oktober. Då ska jag fråga och också komma ihåg vad jag kan göra som inte äventyrar läkningen efter operationen och vad jag inte får göra utan måste vänta med.

Så detta inlägg blir kort, det kortaste hittills smiley och som sagt vad gäller träning så är det liksom detta korta inlägg bara korta promenader i lugnt tempo som gäller. Den som kan läsa mellan raderna förstår (fast det märks ju ändå så klart), vilken frustration jag känner och hur instabil jag är utan att få springa eller i alla fall gå långa intensiva promenader. Visst borde jag vara glad för att operationen är över och att tumören var godartad och det är jag självfallet men JAG VILL SPRINGA OCH RÖRA PÅ MIG, stillasittande och i inaktivitet är förödande för människan, ja i a f för mig. smiley

Så nu får nästa inlägg dröja tills jag kan skriva något om träning och/eller att rehabiliteringen går framåt och ryggen värker mindre och inte bara en massa jäkla ord, ord och åter ord utan någon som helst verkstad.



"Negativt papegojältande och målinriktade framtidsplaner"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Tue, October 10, 2017 08:02:39

Stycke 2 i detta inlägg är en medveten papegojtext för "seniliteten" inskränker sig än så länge bara till minnesförluster vad gäller namn och förresten så har jag inga anförvanter som drabbats av senilitet (är ju oftast ärftligt) så peppar, peppar jag kanske klarar mig. Men å andra sidan så är jag ganska förvirrad ibland. Förvirrad = desorienterad, vilket förklarar min rädsla för att springa bort mig i de svenska fjällen i Swedish Alpine Ultra.smiley

Papegojtext börjar: Förra måndagen gjorde jag något som jag inte borde gjort om jag följt mina förhållningsorder efter operationen fullt ut. Jag gick ett 10-km mycket kuperat terrängspår med intensiv stavföring och dessutom ganska snabbt. Jag kände redan mot slutet att jag fick mer ont i ryggen (efter operationen) samt i bröst och i höger ljumske. Det blev sedan bara värre och värre med blixtrande värk som flyttade sig runt överallt. Jag blev också direkt mindre rörlig då sidorörelser typ vridning t ex stramade oerhört. Jag fick mer eller mindre panik och befarade det värsta: att jag kanske förstört operationen (nerver o muskler mm). I torsdags skrev jag in i min journal på nätet vad som hänt/vad jag gjort och önskade kontakt med opererande läkare. Slut på papegojtexten.

I går eftermiddag ringde min opererande läkare och lugnade mig då han sa: ”nerverna har det inte hänt något med men däremot har du troligen fått blödningar i muskler av ansträngningen. De första 8 veckorna efter en sådan ryggoperation ska man inte göra sådant men med vila så kommer det att gå över”.

Puh, det telefonsamtalet gjorde mig bättre direkt och tog bort de hjärnspöken som i en vecka fått min rygg att säkerligen värka 50% mer på grund av mina negativa tankar. Ja vårt tänk spelar oss mycket spratt när vi tänker negativt, oroligt och i stress. Det är också svårt att bryta ett negativt tänk när det väl börjat och man t ex söker ett svar som man får vänta på. Men får man bara ett någorlunda positivt besked så bryter man de negativa tankarna direkt. Ja jag gör det i alla fall. Så visserligen fick jag gå tillbaka några steg på spelplanen för rehabiliteringstiden men inte så långt tillbaka som till ruta ett som tur är, puh! Men kan man kanske tycka, borde inte den mentala träningen som jag gör hjälpt mig att hantera den uppkomna situationen stabilt utan att få panik och mer värk? Jo kanske det men så enkelt fungerar inte vår hjärnapparat tyvärr för de negativa tankarnas kraft är så jäkla stor och många gånger betydligt starkare än de positiva tankarna.

Hur som helst så har jag åter fått enorma positiva krafter och tankar på både kort- och långsiktiga utmaningar och projekt.smiley

Så en trippel i ultralopp nästa år och sedan 2039, som 90-åring bli den förste som går med rollator mellan Haparanda och Ystad. Ja varför inte, för slutar man drömma (även om drömmarna är rosa och naiva) så dör man lite granna. Men varför inte tänka positivt att jag kanske inte behöver någon rollator utan springer sträckan. Ja för faan men då får jag nog börja leta efter "ungdomens källa" lite mer intensivt än jag gör nu.smiley

Förklaring: Papegojtext = tröttsamma upprepningar för lyssnare/läsare.



"Flugsvamp och kantarell" och vikten av mental målbildsträning

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 08, 2017 00:08:10

Den röda tråden i min blogg/dagbok är just nu ytterligheter typ ”flugsvamp och kantarell”. Det ena inlägget är positivt med stor tro på mig själv medan nästa inlägg kan vara precis tvärtom och vara negativt känsloladdat med tvivel. Men jag skulle tro att det nog är en ganska normal fas i en lång rehabiliteringsprocess, där den framtida fysiska statusen (långspringet och enhjulscykling ultra) är oviss.

Normalt så har jag långa perioder med stor tro på mig själv och kortare med tvivel men sedan jag fick mina ryggproblem för snart ett år sedan och ännu mer efter operationen så har jag blivit skör/instabil och med snabba tvära kast mellan positivitet och negativitet. Det är jobbigt både för mig och frun då jag ibland har svårt att hålla igen ”gnäll och svarta tankar om att inte kunna springa långt igen”. Jag lyckas dock att slippa vara en alltför stor ”energitjuv i hemmet” genom den här bloggen/dagboken i alla fall. Så tack ”kära dagbok” för att du ger mig tron åter och att jag här kan skriva precis vad jag känner av oro, hopp och den lite naiva syn jag har på mig själv som en i alla fall i mina egna ögon ”jävel på att nå mål och vara lite av en he-man” smiley i alla fall just under tiden då processen varar (långspringet, långcyklandet på ett eller två hjul mm).

Mina inlägg fram till att klartecken ges från medicinskt håll att: ”spring som bara faan” handlar så klart mer om vad jag tänker än vad jag tränar, eftersom min fysiska träning i dag inskränker sig till promenader och typ mjuk stretching i hemmet. Så för egen del kommer denna blogg/dagboks inlägg att vara mycket viktiga att se tillbaka i för framtida prioriteringar och kunskap om mig själv. Jag vill i alla fall tro det smiley men som tidigare skrivits så är det ”jäkligt svårt att lära gamla hundar (gubbar) att sitta”.

Men och det är viktigt att tillägga: jag tränar i alla fall också mentalt efter Lars-Eric Uneståhls intalade målbildsträningar mm, vilket jag började med då jag började springa långt. De programmen har gjort så att jag aldrig sett hela sträckan utan bara delsträckor fram till mål och därför aldrig känt frustration över hur långt det är kvar till mål. När jag sprang Ultravasan 90 km förra året, så pratade jag ju så klart med andra som sprang och några av de unga deltagarna jag pratade med räknade ner i kilometer fram till mål. Det gjorde det mycket tungt och psykiskt jobbigt för dem medan jag bara såg några kilometer framåt eller till nästa kontroll. Det lärde jag mig i slutet på förra seklet av Lars-Eric Uneståhl, den mentala träningens fader. Att kunna dela upp en lång distans i delsträckor är ett måste för att man ska kunna njuta fullt ut från start till mål, eller i alla fall inte känna sig psykiskt tung och trött mer än korta stunder.

För hade jag inte lärt mig det så hade jag aldrig kommit upp ur sängen för en ny dag med ca 10 mil spring, efter att ha sprungit ca 10 mil/dag i flera dagar i rad tidigare, aldrig. Jag hade inte heller kunnat dela upp min rehabperiod i mindre delar, även om jag hittills inte lyckats fullt ut utan glömt bort "mina medicinska förhållningsorder" och "gått på för mycket". smiley

« PreviousNext »