Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Två veckor sedan operation ännu inget besked om tumören!

September 2017Posted by Roland Fors Wed, September 13, 2017 09:33:13
Jag vaknar utsövd och utan några större problem att stiga upp. Jag går in och kollar i "min journal" på nätet men ännu inget resultat om min tumör, Om den är en snäll tumör eller värre än snäll, en elak jävel. På neurokirurgen i Lund där jag opererades den 29 aug och fick stanna en vecka tror man dock att den är snäll. Vill visa en bild på mig från sjuksängen på Lunds Universitetssjukhus, då var jag nyopererad och med jäkla smärtor, då gick det åt morfin vill jag lova. Fick utskrivet en hel arsenal av morfin och avslappnande starka mediciner men som jag sa nej till, den tredje dagen hemma. Gör ju så klart mer ont utan mediciner men man är sig själv och inte en zombie om man stoppar i sig för mycket, vilket är lätt gjort, vilket jag gjorde efter en tidigare operation (en avsliten axelsena) och jag har haft tillräckliga problem i livet för att inte bli morfinist på gamla dagar.Ryggen känns dock. En operation med en borttagning av en tumör i ryggraden och med ett snitt på ca 15 cm och 18 suturer, går självklart inte bort över ett par nätter och dagar. Men jag känner mig förvånansvärt på G i dag. Har varit ganska smått deprimerad till och från sedan jag började få mina rygg, buk och bröstsmärtor i november 2016, och mina alla besök hos läkare och sjukgymnast innan rätt diagnos ställdes i början av sommaren. Gick först till Vårdcentralen i Höör men där blev svaret efter en ljumsk- och höftröntgen "gå till en sjukgymnast"! Antagligen i tron att jag bara var en gnällig gubbe. Ska aldrig mer besöka den Vårdcentralen, aldrig!

Mina fysiska restriktioner efter operationen är stora: inte bära mer än högst 2 kg i två månader, inte cykla eller simma på tre månader och det värsta av allt inte springa en meter förrän om 4 månader. Men jag har mina mål för 2018 i huvudet och kommer att skrivas in här om bara några dagar (efter tumörbeskedet).

Hur som helst så får jag promenera och det har jag gjort dagligen sedan jag kom hem från sjukhuset den 4 september 2018. Med olika resultat ska tilläggas. Ibland har jag varit så trött att jag bara fått kasta mig på sängen och mer än några km åt gången har det inte blivit. Men o vad jag längtar efter att kunna springa igen, vilket för mig är min bästa medicin för glädje och mot depressioner.