Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Jag bröt med stolthet men också i hopp om att det kommer fler chanser. Så oavsett fysiska krämpor ska jag försöka även i år 2019. Det jag absolut SKA klara i år, är att ta mig runt hela Skåneledens 125 mil springande, se mer om den utmaningen på min sajt: skaneled.se Så välkommen dit och välkommen hit!

Vem väljer du gubbjävel?

Januari 2019Posted by Roland Fors Sun, January 27, 2019 08:42:28

Så har jag då varit och träffat min ortopeds fru. Ja det låter kanske lite konstigt men båda är läkare och båda är ortopeder och båda jobbar på samma specialistmottagning. Att jag inte träffade min ordinarie ortoped utan i stället hans fru var så enkelt som att jag jobbade den dagen jag kunde få en snabb tid hos honom. Han lovade dock i telefon att frun var lika bra. Ja den sista kommentaren har inget med kön att göra utan bara att jag fått stort förtroende för mannen i familjen, som ju varit min ordinarie knäläkare sedan i höstas. Hur som helst så har jag nu fått lite mer kött på benen eller vad man nu ska säga. Eller kanske rättare: Nu har jag fått lite mer kortison i både knä och muskel. Det går inte att operera bort artros, så det får jag leva med men min muskel som är inflammerad och svag kan i a f bli bättre. Inte bara med kortison förstås utan bra sjukgymnastik som ett komplement till kortisonet. När jag nu skriver detta fem dagar efter kortisonbehandlingarna känns det faktiskt lite bättre, dock långt ifrån bra, vilket det givetvis aldrig blir mer men vad faan jag är ju 70.

Ja inte exakt det fattas nu bara 10 dagar så slår tiotalssiffran över från en sexa till en sjua och entalssiffran blir en nolla i stället för en nia. Inte blir jag ledsen över det utan bara jäkligt glad för jag har fått förmånen att få leva till 70, det är fantastiskt, helt jävla fantastiskt och så jag har väntat och längtat. Inte efter något storslaget firande för det blir bara i familjen på en för mig hemlig ort. Frun har ordnat något. Min längtan efter att få säga: jag är 70 bast, beror på att jag då får springa i en klass högre. ”GUBBAR 70”, vilket, sounds very good! Precis som när man ville bli 7 år för att få börja skolan.

Faan vad jag skriver mycket om mina skador, krämpor och ålder men ingen som inte vill behöver ju läsa detta. Min blogg är en självterapeutisk ”skriva av mig-blogg” så att mina nära och kära slipper höra precis allt. Hjälper då denna blogg dem, slipper de höra allt? Det ska jag kanske inte svara på utan det skulle de få göra men eftersom integriteten vad gäller familjen är 100-procentig, så blir både frågan och svaret skrivet av mig. Så svar är: Ja det hjälper dem i a f lite, lite tror jag.

Nog om knä och nu till rygg. Väntar fortfarande på ett besked av min neurokirurg om hur min MR-röntgen den 17 jan av ryggen såg ut. Men för varje dag som går så tror jag att allt är jättebra för annars borde han nog hört av sig redan. Men den som väntar på något gott väntar ju aldrig för länge, så i nästa vecka troligen får jag nog ett svar på min efterkontrollsMR och att den jäkla nervpåtryckande tumören inte dyker upp igen vare sig som godartad eller…..!

Efter både knä och ryggskrivande så får jag väl avsluta med att skriva att jag har sprungit 4 mil även denna vecka och simmat ett pass. Jag vilade de första dagarna från all fysisk aktivitet för att knäet skulle få ro och ta till sig kortisonet på bästa sätt, säger jag, den egotrippade amatörläkaren. Hur som helst så är 4 mil på en vecka inte så mycket och jag känner nu hur den snart 70-årige (minus tio dagar inte att förglömma) gubbens kondition sakta men säkert sipprar ur min kropp och det känns tyngre och tyngre att springa över bekvämlighetstempo (då man inte höjer pulsen speciellt mycket). Är ju också rädd för att öka farten då fotnedsättningarna blir kraftigare och därmed också smärtan i knäet.

Jag har i a f börjat planera för spring i Skåneleden. Vill gärna springa några etapper när det är lite vinter så att mina filmer som jag ska göra blir från alla årstider. Jag räknar därför med att kuta de två första etapperna på Skåneled 4, Österlenleden nu på tisdag (se min sida därifrån). Kanske springer jag dock den sista etappen, den sista av Skåneledens 125 mil innan det blir höst, men det får framtiden utvisa. Här är i alla fall en länk till en film i vinterväglag som jag gjorde i måndags den 21 jan då jag sprang runt en till Ystad närbelägen sjö, Krageholmssjön. Men för att jag ska lägga upp filmer då jag springer Skåneleden så måste de så klart vara både av bättre kvalitet, korrekta i springsvammel och av en mindre synlig gubbe, som varken sjunger eller ger sig in i historiska, ekonomiska och sociala rättvisediskussioner.

Förresten så är det ett faktafel i filmen. Jag säger att de fattiga, de som jobbade åt de rika fick ruttna potatisar och salt sill att äta. Potatisen slog inte igenom fullt ut förrän på 1800-talet och den salta inlagda sillen fanns visserligen som föda men inte i den omfattningen som i tidigare århundranden. Så det fanns bröd, gröt, rovor och även kött att äta även för de fattiga har jag nu läst. Ja inte i den omfattningen som den rika adeln och de alltmer bättre ställda borgarna förstås. Dåligt av den fd läraren att påstå fel saker i filmen men vad faan allt sker spontant och ur min mun kommer det så klart grodor då och då, hi hi hi Det är väl charmigt eller i a f vad man kan förvänta sig av en lite förvirrad gubbe ” i början stadiet av senilitet”. Fast det sista är nog inte så allvarligt utan det är mest att jag är disträ och har för mycket tankar på det egna jaget, HI HI HI!! Kanske bäst att som i filmen jag gjort om Ystad som ligger på min Skåneledssida, knipa käft och bara låta bilderna tala, hi hi hi!