Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Nästan 20 år sedan jag fick kortison i mitt vä knä men nu måste jag...

September 2018Posted by Roland Fors Thu, September 27, 2018 07:53:37

Det är över tjugo år sedan jag fick kortisonsprutor i mina knän men nu är det dags igen, det finns ingen återvändo. Mitt vänstra knä är i så dåligt skick att jag skriker av smärta (överdriver lite) om jag ska resa mig från huksittande. Jag har tid hos en privat ortoped i Lund i nästa vecka så det blir betydligt dyrare än ett vanligt läkarbesök men det är det värt. Jag ska gå till en ortoped som ger kortisonsprutor, vilket inte alla läkare gör. Jag är så medveten om mina problem så man behöver inte göra någon mer omfattande diagnos för att sticka sprutan i knäet. Ja inte på måfå utan just där den gör nytta och bedövar och häver inflammationen som finns där. Sedan så klart måste jag ju utredas mer, så steg två är sedan magnetröntgen. Som då förhoppningsvis visar på möjlig rehabilitering/operation som ger mig bättre förutsättningar till livskvalitet = att kunna röra på mig utan större hinder. Ja att röra på mig är att springa långt, enhjuls- och tvåhjulscykla och allt annat där ben och knän behöver vara i bra skick.

Kortisonsprutor i knäna fick jag redan som dryg 20-åring då jag alltid fick ont när jag sprang. Då jag sedan opererade mitt vä knä två gånger 2002, så blev det så bra efter den långa rehabiliteringen jag då var tvungen att göra att jag inte tagit en enda kortisonspruta sedan dess. Förresten så var domen från den opererande läkaren efter min andra knäoperation: ”Nu är det slutsprunget Roland”. Det var det nästan i ett år för så ont hade jag och allra mest då jag gick på ojämn mark. Men med enhjulingen som hjälp bl a och en jävla vilja så kunde jag springa igen. Jag var då så oerhört tacksam att kunna göra det så jag lovade mig själv att inte springa mer än högst en mil/gång. Men det löftet till mig själv luckrades upp mer och mer och sedan blev det åtskilliga mil på vägar och skogsstigar.

Kullamannen Ultra blir det sista så långa ultralopp jag springer. Men innan jag drar ner på distanserna ska jag försöka mig på Swedish Alpine Ultra nästa år, eftersom jag var skadad i år. Men sedan får det bli max typ Stockholm marathon och Lidingöloppet.

Denna veckan har inte det blivit någon som helst träning då utöver knäproblemen jag också blev döförkyld som bara vi män kan bli smiley men nästa vecka hoppas jag kunna röra på mig igen.

Jag ska stå på startlinjen till Kullamannen Ultra den 2 nov kl nio. Det har jag sett fram emot sedan hösten 2016, då jag anmälde mig till förra årets lopp. Ett lopp som jag definitivt inte kunde vara med i då jag ett par månader innan opererat bort en tumör i ryggraden och då befann mig mitt inne i en tuff rehabilitering. Så nu är det upp till bevis, jag måste först och främst klara de fem milen till Ängelholm på 8 timmar för då dras repet, sedan för att ha en litet liten chans att klara hela måste jag vara i Mölle efter 9,5 mil efter 18 timmar (mellan Ängelholm och Mölle kommer det då att vara helt mörkt så det blir tufft med bara en pannlampa). Bilden visar en av mina tre pannlampor inköpt på Biltema och den är den absolut billigaste och kostade bara under en hundring. Proffsen springer med pannlampor för tusentals kronor men det hjälper inte mig.smiley