Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Dårar och hjältar och "on the road again"

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 05, 2017 14:59:12

Kullamannen Ultra är avslutad och jag har inte följt hjältarna på plats utan mer kollat Kullamannens hemsida och som de skriver: något jävligare underlag har de aldrig haft, blött, lerigt och svårsprunget. I mål kom bara 40 tappra kämpar och över 100 bröt loppet (länk till resultatlistan). Patrik Wikström kom först till målet i Mölle på tiden 21 timmar och 34 sekunder. Den siste kom i mål 16 timmar senare. Hade det varit jag som kommit sist i mål och klarat loppet så hade jag varit i sjunde himmelen i dag trots den värk och utbrändhet jag hade känt efter en sådan fysisk ansträngning. Men nästa år så hoppas jag få vara en av de som genomför loppet. Hur som helst så är här en länk till Måns Zelmerlöws Hereos, som han vann hela Eurovision Song Contest i Wien med 2015. Den får vara en salut till alla hjältarna som sprang Kullamannen Ultra i helgen!

Ja kanske man kan till och med tala lite om ett svenskt Barkley Marathon som kan ses som klipp i Youtube och hela dokumentären i Netflix i och med det stora antalet som bröt årets Kullamannen Ultra. I Barkley Marathon är bortfallet ibland under vissa år 100%. Så visst är Barkley Marathon ett eller rättare flera strå vassare och det är bland de tuffaste loppen i världen. Men jag tror inte att det finns något jobbigare traillopp i Sverige även om det finns en del som är mycket längre. Men det beror ju så klart mycket på att underlaget är blött och geggigt plus inte att förglömma, det är mörkt ca 13 timmar av loppet eftersom det sker under Allhelgonahelgen och då måste man använda pannlampa. Det vet ju alla som sprungit i skogen med en sådan att det är lätt att springa fel även i mycket kända trakter.

Är de dårar eller hjältar de som springer dessa långa och svåra traillopp. För mig är att vara dåre i detta fallet ett hedersomnämnande som man kan vara stolt över. Jag har blivit kallad dåre och galen många gånger i media, bland annat då jag enhjulade mig de 30 milen runt Vättern 2004 fast då var jag ju ung grabb, bara 55 år. I en lite oanselig artikel i Outdoor blev jag hur som helst kallad ”dåre” och det är jag stolt över.smiley

Igår gick jag med stavar runt en ca 9 km lång slinga runt Söderåsens nationalpark upp och ner och upp och ner. Det var mycket geggigt och surt och alla man mötte och det var många sa hur blött det var längre fram. Antagligen trodde de att en man kring sjuttio som kommer med stavar kanske inte orkar så de ville varna mig Det var dock inget som hindrade mig och min yngste son, för har jag bestämt mig för att gå en runda så blir det så. Förresten så när man är uppe på höjderna så tror man inte man är i Skåne, som ju alla tror är platt som en pannkaka. Tyvärr gör inte min mobilkamera rättvisa åt landskapet men det får bli en bild i alla fall med stavarna i förgrunden. Den turen tog ca 2 timmar att gå, vilket ju visar att terrängen (underlag, nivåskillnader mm bestämmer farten och tiden). Har dock sprungit den men då på torrt underlag på under timmen.

Att springa denna runda är perfekt som träning för det är det närmaste vi kan komma ett alpint underlag här i Skåne, i alla fall vad jag vet. Ca en km av stigen är precis så stentäckt som vägen från Nikkaulokta är till Kebnekajse Fjällstation. En fjällstation som frun och jag besökt två gånger och den andra gången bestigit Kebnekajse, vårt högsta berg.

I dag är jag lycklig, sunt berusad av glädje för jag har sprungit min första mil på asfalt efter operationen och då sprungit med mina lätta Asicsskor. Jag är med andra ord ”on the road again" som man kan lyssna på här med Willie Nelsson. Skillnaden i tid i bilderna är 2 månader och jag skulle egentligen inte redan kunnat springa en mil, så förstå att jag ser lycklig ut på högra bilden, då jag precis kommit hem och avverkat den springande utan smärtor. Ja V-tecknet som i seger får visa på lycka och glädje. Den vänstra bilden är inte lika glädjefylld, nyopererad som jag är och med mycket värk som dämpas med morfin. Kunde då inte ens flytta på mig i sängen utan två personal fick göra detta med draglakan.

Jag har alltid Asicsskor då de passar min lite breda fot bra. Har just nu tre i drift. Mina röda (som bara är för asfalt), mina blåa halvterräng, som nu börjar bli lite väl slitna men ändå är sköna att springa i och mina gröna ganska hårda som är ännu lite mer terräng. Dock så har inte Asics några riktigt kraftiga bra terrängskor som jag skulle behöva i Swedish Alpine Ultra men jag ska köpa mig ett par av annat märke och springa in dem lagom till det är dags. Har t o m funderat på att springa fjällturen i mina vandrarkängor då man verkligen behöver en kraftig sula så att inte fötterna blir helt söndertrasade. Vet av egen erfarenhet då jag 2001 sprang från Treriksröset och Kilpisjärvi i Finland och sedan över till svenska sidan vid Karesuando och därefter längs med Torneälv ner till Haparanda (50 mil). Den asfalten där uppe var så himla grov så mina fötter blev som en blodig massa och av mina fina lätta Asicsskor återstod bara själva sulan och remsor så att skon skulle hålla ihop. Jag var tvungen att skära sönder skornas översida så mycket att de bara höll ihop och mer liknade ett par sandaler än joggingskor för mina arma fötters skull. Men om det ska jag återkomma i ett senare blogginlägg kallat ”Vägens riddare” där jag namnger några riddare jag träffat och berättar vad de gjort för mig under mina många ensamturer, till fots, på två hjul och på ett hjul runt Sverige. Det är en hel del mycket märkliga berättelser, som visar på vilken stor medmänsklighet vi svenskar har.

Asfaltsmilen i dag avverkades i ett hyfsat tempo på 1.05 nästan 10 km/timme, vilket är jäkligt bra för mig idag under min ännu pågående rehab. I övrigt vad gäller träning, ännu mer spring (direkt då jag kom hem ville frun ut så då sprang jag med henne ca 5 km runt Vaxsjön). Sedan blev det en timme sammanlagt med motionscykeltramp på stället, rodd utan att se horisonten och allt annat som jag gör i form av tänjning, stretching, lätta hantellyft, balansövningar på skiva och så följer jag så klart mitt träningsprogram som jag fått av min sjukgymnast.

Men avslutningsvis jag är "on the road again". Nu gäller det bara att hålla igen så inte jag får äta upp det gamla ordspråket "den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket", vilket tål att upprepas, då mitt sunda förnuft inte är så stort. Men 2018 så ska jag skriva personlig historia i alla fall, så de så!!!!smiley

Är bäst att tillägga att denna blogg handlar bara om mig och min träning, mitt tänk och de tre kommande Ultraloppen nästa år. Jag blandar så lite som möjligt in min familj och allt övrigt jag gör. Dock skriver jag om min far, mor och bror och gamla vänner som inte längre finns lite då och då. Bäst att skriva detta så ni inte tror att jag är fullständigt insnöad och inte gör annat än tränar och tänker på Ultralopp. Men visst en stor del av mitt nuvarande liv är att komma igen och känna fartvinden i ansiktet och lukten av sin egna svett blandad med naturens underbara dofter i mil efter mil efter mil och slutligen den 3 november nästa år höja armarna och skrikgråta: "I DID IT", efter att ha klarat Kullamannen Ultra och gått i mål i Mölle (tid oväsentlig).smiley