Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Ta mig tillbaka på spåret

November 2017Posted by Roland Fors Tue, November 21, 2017 19:02:43

Denna blogg skulle enbart handla om min kamp och träning och mina tre löpmål för 2018 men har i de senaste inläggen spårat ur fullständigt känner jag. Så med hjälp av Darins ”Ta mig tillbaka” så försöker jag växla in på rätt spår igen med att ställa den klassiska frågan: ”Vart är vi (jag) på väg”. En fråga som från den 8 december åter ställs i ett av de mest sedda TV-programmen någonsin ”På Spåret”. Ett TV-program som jag mer än gärna följer och försöker lista ut resmålet med hjälp av de många gånger oerhört kluriga ledtrådarna som ges.

Så frågan är nu: Vart är jag på väg?

Resa ett: Konduktörens första namngivna station är inte resans start. Slutmålet är inte där de flesta stiger av utan det är ändstationen i bygd med av mäklare tänjbara gränser.

Resa två: Startar inte långt från den plats där Nils taxade ut och flög mot flyttbar stad till ”vägs ände” och där annan slags väg börjar.

Resa tre: Jag lämnar dubbelön via sjö för att i strömförande vatten ta mig förbi klippsamhälle i bestämd form till slutmålet med mången sådan gök.

Svaren på de tre resmålen är givetvis något som har med mina tre ultralopp nästa år att göra och om jag är klurig eller helt crazy vet jag faktiskt inte. Jag får i alla fall inte mer sväva iväg ut på okända vatten och tro att jag är en Ranelid och hänga ut mina skämskuddebanala dikter mer. Usch nu rodnar gubbjäveln som han gjorde i tonåren, vilket jag kanske borde göra för mina "på-spåret-resor" också men skit samma. Att jag har kommentarmöjligheten stängd av personlig hänsyn innebär väl att jag i alla fall har lite självinsikt. smiley

För att inte hålla eventuella läsare på sträckbänken eller i funderingar så ges svaren och förklaringar till ledtrådarna nedan.

Den första resan startar i Höör (Ni vet Hässleholm och Höör sen) med tåg som går mot Lund och Malmö där de flesta stiger av men tåget går sedan vidare till Österlen. Ett område som gärna fastighetsmäklarna gör större för att få sälja hus som ligger på vischan men i Österlen. Ändstationen och svaret på resa ett är Simrishamn som också är starten på Österlen Ultra den 14 april.

Resa två går i Nils Holgerssons fotspår fast inte på en gås utan med flyg från Sturup till staden Kiruna som håller på att flyttas. Sedan vidare transport till Nikkaulokta där vägen slutar men där vandringsleden till Kebnekaise och Kungsleden upp till Abisko går. Nikkaulokta är startplats för Swedish Alpine Ultra den 14 juli.

Resa tre börjar i dubbelön, Höör med paddling över Ringsjön till Rönne å, förbi Klippan och till slutmålet Ängelholm, som kallas för lergöksstaden. Ängelholm ligger mellan Bjärehalvön och Kullahalvön och där springer jag förhoppningsvis förbi den 2 november i loppet Kullamannen Ultra. Har förresten paddlat Höör - Ängelholm via Ringsjön och Rönne å ett flertal gånger. Det är en lättpaddlad sträcka med lugnt vatten och ström i färdriktningen (ca 10 mil). Vid Klippan kan man se Kungsfiskaren, den mest exotiska fågel vi har i Sverige, vad gäller färger. Jag har alltid sett den då jag paddlat där. Visst är den vacker.Puh äntligen ett inlägg med anknytning till mina Ultralopp nästa år, bortsett från .... smiley och visst har den här bloggen ändrat karaktär från den 13 september då jag började skriva till idag men den är äkta, speglar mig, mitt tänk osv. Det är sannerligen intressant för mig själv att se den förändringen i ord och bild som sker (kanske lite väl starkt att kalla det utveckling). Men i alla fall en utveckling efter en operation där jag då varken visste om tumören var allvarlig eller hur operationen hade lyckats.

I morgon ska jag ligga inne i ett MR-rör på Lunds Sjukhus för en röntgen av ryggraden och den borttagna tumören. En kontroll för att se att allt är ok. Förresten så kan nog vem som helst känna lite klaustrofobi i en sådan. Jag brukar ta ett djupt andetag när jag körs in, sedan blundar jag och lyssnar på musik och peppar peppar hittills har det alltid gått bra. Vore inte roligt att få panik och sedan behöva göra om röntgen, då den ibland kan ta nästan en timme. Bara för att man kan verka psykiskt stark genom spring mm så är det ju därmed inte sagt att man klarar allt hur lätt som helst. Nej då men genom att våga visa sig svag eller rädd för saker så visar man sig stark tycker jag i alla fall. Hur som helst så får jag ett medicinskt svar på om allt är ok efter min MR-röntgen.

Träningen ”löper på” som jag skrev i söndags och jag springer nu på tider som innan jag började få problem av tumören. Hallelujah! Pentatonix.