Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Så det är bara att på det igen 2019!

Kanske borde jag inse vad jag inte vill inse!

December 2018Posted by Roland Fors Wed, December 05, 2018 11:50:29

Hälften av den första härliga veckan i advent har gått. Ljusstakar, stjärnor och glittrande granar lyser upp vår just nu mörka tillvaro. Ljusen påverkar även mitt just nu lite mörka och dystra sinne över min dåliga springförmåga p g a knäproblemen och ger mig i a f lite bättre feeling.
Adventstiden och julen är till skillnad för mig annars en hel del människors största plåga. Man kanske inte har någon att uppleva julen med, man kanske är hemlös, man kanske helt enkelt inte har råd att fira jul, man kanske avskyr julklappshysterin och alla inköp som inte precis gynnar vår miljö. Ja det finns många olika orsaker till varför man inte tycker om december månad med advent, jul och nyår. Varje år tänker jag att jag ska göra något för människor som har det så men i år liksom alla övriga år vid jul har jag dåligt samvete för att jag aldrig gör något och för att jag har det bra och andra inte. Så jag försöker alltid springa bort den dåliga känslan. Men i år är det inte så lätt då varje steg påminner mig om mitt vänstra onda knä.

Trots mycket ont i mitt vänstra knä bestämde jag mig för att springa en och en halv mil på asfalt i måndags. Det var en tuff början, sedan blev det lite lättare för att sedan känna de sista kilometrarna som mycket plågsamma. Men det gick och jag kände mig oerhört mycket bättre själsligt efteråt. Men att just nu ens tänka tanken på att springa ultror på 10, 13 och 16 mil är inte bara befängt utan dåraktigt. Så nu får det bli korta löpturer på asfalt med ständig värk i varje steg och ett hopp att jag inte förvärrar min skada/skador (är troligen flera). Hur som helst så har jag fått en tid för MR och den är så långt borta som den 5 februari. Så frågan är hur ska jag klara mig så länge utan att veta hur min kommande diagnos ser ut. ”Springa långt igen eller bara korta turer”. Operera eller inte operera. Den medicin jag fick utskriven för att lindra värk och inflammationer i mitt onda knä hjälpte tyvärr inte alls. Är väl bara dundermediciner med morfinliknande preparat som lindrar men samtidigt så kanske de föder ett begär och det vill man ju verkligen inte få.

I övrigt hittills i veckan har jag ägnat mig åt överkroppsträning på Sandskogens utegym här i Ystad. Ett Ystad, en småstad med väl bevarade gränder och gamla hus och kilometerlånga sandstränder och ett hav som lever sitt eget liv, med mängder av sjöfågel som guppar fram och tillbaka och upp och ner längs med strandkanten. Ystad är en vacker stad som fyller mitt hjärta med glädje och att få känna mig som om inte en gammal men väl Ystadsbo är härligt.

Så vad passar inte bättre än att avsluta detta inlägg med lite bilder från Ystad med lite Godjulönskningsmusik i väntan på julen, den som jag älskar så mycket.