Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km 2017, började jag träna ganska hårt. Jag fick då ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Jag driver mycket med mig själv och oss gubbar men bevarar älskad familjs integritet. Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Ur form och i tvivel

December 2017Posted by Roland Fors Sun, December 10, 2017 09:56:34

Sedan i tisdags har allt känts tungt och mitt huvud har fyllts av tvivel både över Kullamannen Ultra och Swedish Alpine Ultra. Känner att jag är inne i en rejäl formsvacka. Jag hoppas på ett glädjande besked på onsdag då jag får resultatet av min sista MagnetRöngen och att en härlig Luciadag ska få mina ben och huvud att kännas lite lättare.

Det känns mycket tungt och som en stor lång uppförsbacke då jag springer. Det går sakta, tar emot och jag känner det nästan som om jag aldrig sprungit och dessutom har noll kondition. Ungefär som då jag var storrökare. Minns verkligen hur det kändes då jag skulle springa när jag var rökare trots över 32 rökfria år. Vet ju innerst inne att det är övergående dessa tunga steg och att jag inte på några dagar skulle fått sämre kondition eller tappat min förmåga. Jag är inte sjuk fysiskt men kan ju ha en infektion som inte märks men det troliga är att psyket och det mentala just nu spelar mig spratt. Varför vet jag inte då det bara kan kännas så ibland utan någon anledning. En som beskriver träning och genomförande av lopp bra är Stephan på SVT, och som gjort en film om sin klassiker. Den är värd att ses för han uttrycker sina känslor om träning och sina lopp och mål på ett mycket bra sätt.

Ibland lyckas jag lura mig att tro att jag är odödlig och klarar vad som helst men känner nu i och med min svacka en stor rädsla över att misslyckas och komma hem med svansen mellan benen efter Swedish Alpine Ultra. Ett ultralopp som ju är så långt hemifrån det kan vara (Nikkaulokta – Abisko) och därför kostar mycket att vara med i (flygresor, hotellnätter och mycket annat). Men som tur är så är det inte i morgon jag ska springa utan först om 7 månader. Men att misslyckas och göra om det och ladda inför 2019 igen det gör jag inte varken med Swedish Alpine Ultra eller Kullamannen Ultra, utan det får vara en start och ”once in a lifetime”. Så den egna pressen blir så klart därmed ännu större, då ett misslyckande för mig är tufft att bära. Den här bloggen som egentligen bara är tänkt som en hjälp för mig, att sätta lite lagom press på mig gör ju i så fall inte saken bättre.

När jag misslyckades 2003 med att enhjulscykla runt Vättern (ryggen tog slut 7 mil innan mål) så gjorde jag om det och klarade det 2004. Likaså med att enhjulscykla Haparanda – Ystad som jag fick bryta 2005 efter 50 mil även då sa ryggen nej. Jag kom igen och klarade de nästan 200 milen året efter 2006. Då var jag visserligen bara 55 resp 57 år så då hade jag ju all tid i världen framför mig plus inte att förglömma lite mer kraft i barm. Jag ska dock göra allt som jag kan för att försöka klara både Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra och så klart även Österlen Ultra. Det som är mitt bästa vapen i den kampen är just mina erfarenheter av tuffa utmaningar och de rätt och fel jag gjort och att jag både nått målen och misslyckats med att nå uppsatta mål.

I torsdags sprang jag min tuffa terrängmil Långstorpsrundan långsammare än någonsin men i och för sig så var det kanske inte så konstigt för hela jävla skogen är nu som träskmarker. Varje steg är säkert 10 – 20% tyngre då man nästan får slita upp foten från geggan på marken. Har aldrig upplevt något liknande något år tidigare. Är i och för sig bra mental träning för precis så kan det vara både under Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra.

I fredags sprang jag en asfaltsrunda på 17 km och även den långsammare än någonsin. Jag var dessutom tvungen att gå emellanåt. När jag kom hem var benen som gele och det kändes som om jag sprungit en hel dag. Efter en värmande dusch var jag tvungen att lägga mig, vilket jag annars aldrig gör.

I går lördag så sprang jag bara 2 varv 6 km totalt runt Vaxsjön med frun. Hade därefter tänkt springa 7 km hem men ballade ur och åkte bilen hem.

I dag söndag och den andra advent brydde jag mig inte ens om att tänka på spring utan ska i eftermiddag avsluta en dålig träningsvecka med att simma drygt 1000 meter på Kockums Fritid i Malmö, då frun julhandlar.

Den andra halvan av denna vecka har inneburit träning när det tar emot som mest och egentligen är det väl då den behövs som mest för psyket. Jag tänker dock vila från all fysisk aktivitet i morgon då vi ska ha en utvecklingsdag på jobbet med avslutande julbord. Att ”äta julbord” kan ju förstås vara en både mental och fysisk ansträngning och dessutom kan det vara tuffare efteråt än ett ultralopp. Men då jag avstår det farliga och det myckna så ska det bara bli skön avkoppling tillsammans med mina superduktiga kollegor som gör allt för att våra brukare ska ha det tryggt, bra och roligt. Tyvärr har jag dåliga erfarenheter av restaurangjulbord även om det nu är väldigt länge sedan. Bilden får ses som en varningsklocka både till mig själv och andra.

På äppelträdet sitter det fortfarande 18 seglivade äpplen kvar trots att det är den 10 december men det har varit en ovanligt varm höst med bara några få nätter med minusgrader och inte heller någon riktig höststorm. I dag är marken dock lite vit och det snöar rejält när jag skriver detta strax före tio denna andra advent.

Avslutningsvis så gör jag som Torsten Flink sjöng i mellot för fem år sedan. ”Jag reser mig igen” från den här svackan för den är en bagatell mot de riktiga svackor jag tidigare haft i mitt snart 70-åriga liv. De flesta svackor har berott på egna dåliga beslut och egen förskyllan men om det ska jag berätta en annan gång.