Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km 2017, började jag träna ganska hårt. Jag fick då ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Jag driver mycket med mig själv och oss gubbar men bevarar älskad familjs integritet. Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

En jävligt fin träningsvecka trots ömmande knä och åldersnoja

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 07, 2018 12:20:23

Årets första vecka har varit fantastiskt fin, så jag skulle skämmas om jag gnällde och önskade mig något mer (men gör det visst ändå)! Träningen har varit allsidig och bara flutit på och allt övrigt (egentligen det viktigaste) har gått som på räls. I går sprang jag min längsta distans på nästan ett år, 31 km och med ryggsäck. Egentligen var det inte förrän nu vid årsskiftet jag skulle få börja springa lite lätt efter min operation så med tanke på det är det HELT JÄVLA FANTASTISKT UNDERBART. Så vad passar inte bättre än en länk till Always look on the bright side of life".

Men ett litet och bara litet orosmoment är mina artrosknän som ömmade rejält efter att jag sprungit mina 31 km i går. Jag har dock alltid haft ömmande knän så jag kommer inte att skriva om knälederna mera utan de får vara som de är utan kortison. Jag tog kortisonsprutor i knäna i ca 15 år från jag var lite över 40 till 55. Jag fick ett par injektioner per knä varje år. Ibland blev det riktigt bra en månad eller två när läkaren träffade exakt rätt. Kortisonet läker dock inte ömmande knäleder utan lindrar bara värken tillfälligt. Tyvärr har kortisonet en negativ effekt på lång sikt genom att det luckrar upp vävnaden så att knäna blir lite instabilare. Så är värken inte oerhört svår så bör man avstå kortison eller bara ta då det verkligen är akut.

Efter att jag slutade med kortisonet för snart 15 år sedan så har knäna faktiskt blivit bättre. Så nu gäller balanserade distanser. Högst ett par tre träningsrundor/månad över 3 mil och sedan får jag ta de långa distanserna i ultraloppen.

Åldersnojor har vi nog alla lite då och då i livet. När det snart börjar dra ihop sig till att dansa ut julen så kom jag att tänka på ”Morsgrisar är vi allihopa, så jag ändrade texten till: ”Åldesnojor har vi allihopa, allihopa, allihopa, du me och jag me”. Ja nog är det så att vi vid olika perioder i livet kan vara mer eller mindre fokuserade på åldern. Följer inte på något sätt Camilla Läckberg i hennes bloggar och Instagram men man kan ju inte undvika alla rubriker om henne. Hon är en smart tjej och fantastisk på att marknadsföra sig. Jag såg att hon nu skulle träna stenhårt och ställa upp i en fitnesstävling innan hon fyller 45. Ja, jag ska ju springa mina tre ultralopp innan jag fyller 70. En ålder, som jag klarar med exakt två månader tillgodo, då det är dags för Kullamannen Ultra i november. Så där kan man ju dra vissa paralleller. Vi hoppas nog båda och antagligen många fler än vi på en bromsmedicin mot åldrande eller helst en ”ungdomens källa” och visst vore det härligt att finna den. smiley

Från omöjliga? önskningar till redovisning av årets första träningsvecka:

Måndag den 1 jan: Som tidigare redovisats så blev det 3 mil tvåhjulscykling och en mil löpning i terräng samt ett pass källargym.

Tisdag den 2 jan: Enhjulscyklade ca 8 km och sprang sedan 11 km på grusväg och asfalt. Därefter körde jag en halvtimme i roddmaskinen i källaren. Lyssnade sedan på Uneståhls avslappningsband.

Onsdag den 3 jan: Jag sprang bara lite lätt med frun två varv runt Vaxsjön 6 km och spelade sedan en timme badminton på ”liv och död”. Jag förlorade. Revansch nästa vecka.

Torsdag den 4 jan: Sprang 10 km (Långstorpsrundan) i synnerligen blöt terräng + 2 km intervall och backe. Körde sedan direkt, då jag kom hem, ett källargympass på en knapp timme, mest rodd.

Fredag den 5 jan: Efter en tidig timmes källargym blev det sedan en timmes simning med avslutande bastu, vilket känns härligt för lederna. Simningen går bättre och bättre även om min teknik är usel. Vilodag från spring i dag.

Lördag den 6 jan: Efter en dag med vila från spring, så sprang jag en asfalt/grusrunda på 31 km upp till och förbi Frostavallen och Dagstorpssjön. Sedan sprang jag till Hallaröd, Munkarp, Ormanäs och hem. Jag sprang med ryggsäck i bekvämlighetstempo på 3.28, vilket är ungefär 9 km/timme (m a o inte fort). Kändes mycket bra mentalt och även fysiskt men knäna blev väldigt ömma de sista kilometrarna. Rodde i 10 minuter direkt efter att jag kom hem och motionscyklade sedan på lätt motstånd i fem minuter. Slappnade sedan av till Uneståhl och somnade belåtet då jag såg mig själv gå i mål i Abisko i Swedish Alpine Ultra.

Söndag den 7 jan: I ett underbart härligt vinterväder strax efter solens uppgång med minus 10 grader och helt vindstilla sprang och gick jag och frun runt Dagstorpssjön (10 km). Det är viktigt att kunna varva spring och gående då det är så man måste ta sig an ett riktigt långt ultralopp. Knäna kändes bra efter ett par km. Körde sedan en timme ganska intensivt i källargymmet då jag kom hem igen.

Totalt för den 1 jan – 7 jan
Åtta mil spring varav lite backe och intervall samt terräng och asfalt, en tvåhjulscykling på 3 mil, en enhjulscykling på knappt en mil, 6 källargymspass varav 4 rejäla, ett simpass och en badmintontimme samt två avslappningsövningar med målbildsträning. En bra och fullt godkänd träningsvecka. Jag är nöjd med mig själv och livet och vår underbara värld så här en länk till Louis Armstrongs "What a wonderful world"