Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Skåneleden 125 mil, Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra, mina mål 2019!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Jag bröt med stolthet men också i hopp om att det kommer fler chanser. Så oavsett fysiska krämpor så försöker jag med Swedish Alpine Ultra och Kullamannen även i år 2019. Det jag absolut SKA klara i år, är att ta mig runt hela Skåneledens 125 mil springande, se mer om den utmaningen på min sajt: skaneled.se Så välkommen dit och välkommen hit!

Självbedrägeriets makt är stor men styrkan räcker inte just nu för att skriva om mig själv som ultralöpare p g a mitt vä knä, som omöjliggör spring. Jag pausar bloggen till jag vet mer om mitt ev "bäst före datum" då jag varit på MR och fått diagnos och rehabplan!

December 2018Posted by Roland Fors Sun, December 09, 2018 21:53:26

Då jag slängde in handduken på Grand Hotell i Mölle kl halv sex på morgonen den 3 november efter avverkade 98 km i Kullamannen Ultra på grund av mitt vänstra knä, som inte bara ömmade utan pulserade smärta kände jag en viss besvikelse men tänkte ändå att det kommer fler chanser. Jag tänkte väl lite på vad min mamma alltid sa: ”ont krut förgås inte så lätt” men tyvärr har ju även ont krut ett bäst före datum. Så frågan jag nu ställer mig är har jag nått ”bäst före datum” och är det kört för framtida ultror/långlopp? Ja vem vet men jag har lyckats med konststycket att bedra mig själv och mina skador under några år och trots dem springa diverse långlopp. Skador som jag med hjälp av ”ett psykologiskt självbedrägeri” lyckats lura mig att de inte är så farliga och inte känns.

Mitt vänstra knä var i stort sett nästan ospringbart veckorna innan Kullamannen Ultra men då tog jag en kortisonspruta och den psykologiska kraft det innebar, den oerhörda tilltron jag hade till kortisonet, gjorde att jag lurade mig själv att jag var skade- och smärtfri.

Jag vet att när jag sprang den första etappen, de första fem milen från Båstad till Ängelholm, att jag sprang och pratade med en like (han var skadad och gick med stavar i hopp om att klara). Då plötsligt vid en ojämnhet och fotnedsättning av vänster ben, jag skrek till av smärta i en ren reflex. Han undrade så klart, så jag sa då som det var men annars så höll jag masken. Jag trodde fullt och fast att jag skulle klara i a f 14 mil med ett skadat knä. Ja det fanns ett hopp inom mig att klara hela. Men verkligheten kom ifatt mig genom den kuperade terrängen på Kullaberg, då varje vänster fotnedsättning blev en plåga. Jag tog då ett mycket klokt beslut (för att vara jag) då jag ringde i avhoppar/ge uppklockan när jag kom till Grand Hotell i Mölle efter 98 km och drygt 20 timmar. De sista fem timmarna hade jag mer eller mindre släpat mig fram på ren och skär vilja.

Inte har mitt vänstra knä heller blivit bättre av den dryga månad som gått, snarare mycket sämre och då jag inte har något aktuellt lopp som jag kan lura mitt psyke med att jag är helt frisk och kan klara vad som helst, så har ju tankarna om min fysiska framtid kommit i fokus. Mina nära och kära säger: det är väl bättre att du kan springa en mil och kanske två än att totalförstöra dig med ultror på 10 – 16 mil. Detta har de så klart rätt i men jag vägrar ännu att kasta in handduken för gott, nej för faan än är jag inte golvad! Mitt hopp står nu till att sjukvården kan fixa knäet och göra det långspringbart igen. Har ju fått en tid för MR-röntgen den femte februari. Så jag har nu bestämt att jag inte ska trötta ut eventuella läsare med tjafs om mina krämpor så därför pausar jag bloggen till jag vet mer om min diagnos och om hur min framtid som långspringare kommer att se ut.

Så till er som följt mig, jag ger inte upp, gör inte ni heller det för jag kommer tillbaka men jag vet inte när. Om två veckor, en månad eller två. På ett eller anat sätt fortsätter jag blogga och det projekt jag i a f ska genomföra nästa år är att springa/gå hela Skåneleden 125 mil i mindre sträckor (ett par mil åt gången) och dokumentera sträckorna i bilder, filmer och med annorlunda kommentarer och info. Jag kommer dock inte att börja med det projektet förrän till våren, när den skånska myllan åter börja gro, flyttfåglarna återkommer och jag har jävligt mycket spring i benen (hoppas och tror jag).smiley

Så i hopp om en GOD JUL och BRA BÖRJAN PÅ 2019 så säger jag avslutningsvis som tysken: Auf wiedersehen! och hänvisar till en länk med sången "Jag kommer tillbaka" av liraren, dribblern och showmannen Nacka Skoglund!