Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

En förkylning blev nio Farmen i rad och boken om Masse!

Januari 2018Posted by Roland Fors Sun, January 21, 2018 12:22:35

Så fort jag började jobba efter min rehab kom direkt den första förkylningen på nästan ett år. Inget ovanligt då man jobbar med människor och inget att få panik över. Min målmängd spring (30 mil) för januari kommer med all sannolikhet inte att uppnås, då denna veckas kilometrar endast blev 26. Så när två tredjedelar av januari gått har jag bara sprungit 14,6 mil. För att klara januarimålet måste jag springa 15,4 mil på 10 dagar, vilket kommer att bli tufft med jobb och annat som måste gå före. Är dock inte oroad över mitt första lopp Österlen Ultra som förresten bytt namn till Simris Alg Ultra. Ett ultralopp, som jag ska klara även om springmängden träning inte skulle nå upp till målet 100 mil till den 14 april.Hoppas jag nu inte får äta upp vad jag skriver och stå där med så att säga ”skägget i brevlådan”. Jag underskattar verkligen inte loppet för det kan bli jäkligt tufft men får jag bara vara frisk och skadefri så ska det nog gå bra. För även om jag kommer sist i mål och med bara några minuter till godo innan målet stänger så känner jag mig som en segrare.

Min målsättning med alla tre ultraloppen är bara att gå i mål under tidsgränsen, vilket dock blir svårare och svårare med Swedish Alpine Ultra och slutligen Kullamannen Ultra. Skulle jag klara trippeln och Kullamannen Ultra så har jag gjort en bragd, det är då en sak som är säker för jag är medveten om svårighetsgraden. Betänk att bara 40 av 140 vältränade startande ultralöpare kom i mål i Kullamannen Ultra 2017. Det visar på hur djävulskt loppet är med sina 16 mil och i åtskilliga timmar mörker och med en bana som på sina ställen inte ens har en stig utan bara är snitslad genom ett kuperat klipplandskap och där spring är uteslutet för där gäller krypklättring. Kanske inget för gubbar men vad faan "hälften vågat hälften vunnet"!smiley

Träningen för veckan som gått: Sprang i måndags en terrängmil i ”på gränsen fart” och övriga 16 kilometer i helgen i gå/spring-tempo. Hann spela en ”på liv eller död-badmintonmatch” innan förkylningen bröt ut. Då den började släppa sitt grepp kunde jag genomföra en timmes hyfsad simträning. Källargymmet har dock fått stå tomt under veckan bortsett från två halvtimmar jag varit där nere och rott.Den mentala träningen har inskränkt sig till en mardröm att jag kom fram till Nikkaluokta och starten av Swedish Alpine Ultra 20 minuter över åtta den 14 juli, 20 minuter efter startskottet. Dock drabbades jag inte av panik i drömmen då 20 minuter av 24 timmar, som man har på sig att fullfölja, visserligen kan vara avgörande för mig men ändå inget att bryta ihop för. Fick i alla fall en tankeställare, då jag till skillnad från de flesta övriga deltagare inte kommer att ligga över i Nikkaluokta natten innan start. Jag kommer att ligga över i Kiruna med en tidig bilfärd de 7 milen där emellan innan starten klockan åtta. Är ju givetvis riskabelt och som kan göra att jag kommer sent till start om något skulle hända på vägen. Får kanske ompröva hur jag ska göra. Efter den mardrömmen, som dock inte var så jävlig att jag vaknade och badade i svett och ångest, inser jag ändå hur mycket som mina kommande ultralopp påverkar mitt inre, även om jag inte tycker att jag just nu fokuserar så mycket på dem.

Då träningen på grund av förkylningen varit som den varit under veckan så har det blivit en hel del sittande framför dator och TV samt bokläsande. Så vad tittar egentligen en gubbe som jag på och vad läser jag just nu?

Jag tittar bland annat på The Crown på Netflix (mycket bra serie om Drottning Elisabeth), Bron så klart, alla sportsändningar på de vanliga kanalerna och det jag kan se på olika sajter på nätet, nyheter på SVT, På Spåret, Sveriges Mästerkock, Farmen, kulturprogrammet Sverige, alla möjliga dokumentärer på Kunskapskanalen och Netflix samt på Youtube och där jag också de sista dagarna tittat på en del klipp från TV-programmet ”Så mycket bättre”. Här är en länk till ett klipp med Magnus Carlssons Eternal Love från säsongen 2016. Låten är en tolkning av Jill Johnsons ”Kärleken är” och är jävligt bra. Att den är bra tycker också andra då antal visningar/uppspelningar är nästan tre miljoner. Om jag skulle sprungit med bara en låt i lurarna i dag så hade det kunna vara den. Låtens melodi ger mig bra ”springfeeling”, lätta ben och glatt sinne, så den hade jag nog kunnat lyssnat på 20 gånger i rad samtidigt som jag kutat i en timme.

Och så var det, det här med Farmen som jag maratontittade på TV4play och de nio första avsnitten i torsdags. Ett egentligen bedrövligt program, vilket jag håller med alla TV-kritiker om men som ändå fascinerar mig med människor som trampar på varandra och förnedrar sig själva i jakten på prissumman på en halv mille. Jag har tidigare älskat dessa dokusåpor typ Robinson och Farmen mm, vilket man egentligen inte borde säga högt för då riskerar man att degradera sig till en fullständigt okultiverad person. Det skiter jag dock i då jag gärna rör mig mellan ytterligheter i allt jag gör. Frun skulle dock aldrig titta på typ Farmen.

Jag skulle antagligen inte klara av att medverka i Farmen utan att bli rosenrasande på människor som smiter undan jobb och bara snackar skit om andra men Robinson hade varit roligt, mer ett äventyr. Men det ska sägas att jag skulle aldrig kunna spela det sociala spelet med pakter och att vara oärlig. Jag skulle aldrig kunna vinna men det hade varit en utmaning att vara med i alla fall och sett om man överlevt första utslagningen. Fast att ha en sådan här blogg om sig själv är kanske lite att likna med en enmans-Farmen.smiley

Läser just nu boken "Masse" om fotbollspelaren Mats Magnusson och hans liv som fotbollsspelare i MFF och Benfica och hans liv efter fotbollen, som inte alls blev så glamoröst som när han var en firad lirare. Boken har skrivits av Marcus Birro och Mats Magnusson tillsammans och visar på hur svårt livet kan vara efter en idrottskarriär och det är verkligen inte bara Mats Magnusson ett bevis på.