Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, min träning och besatthet att klara tre ultror, mina krämpor och ovilja/vilja att vara gubbe mm. Jag driver mycket med mig själv men bevarar älskad familjs integritet. Den 4 nov efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för sedan väntar nya utmaningar.

Bokslut för min första riktiga träningsmånad på ett år och "Yesterday"

Januari 2018Posted by Roland Fors Wed, January 31, 2018 14:49:48

Jag startade denna blogg 2 veckor efter min tumöroperation den 13 sept 2017 för att den skulle vara en hjälp i min rehabilitering, vilket den också verkligen varit. Jag har skrivit av mig min fysiska status och en massa tankar under resans gång.

Rehabiliteringen är nu dock helt över varför bloggens betydelse mer är att likna vid ”moroten och piskan” för att klara mina tre ultralopp. Piskan är dokumentationen av min träning och moroten är när träningen är som bäst och man bara njuter och det ger mental boost!

Bloggen kommer även i fortsättningen att innehålla gubbtankar men jag kommer inte att offentligt ge mig in i samhällsdebatten eller skriva något om familjen mer än mycket ytligt. Detta är bara en blogg där ”gubben” blottlägger sig angående sina böjelser vad gäller utmaningar, träningsmål, selfies, ålder, krämpor och vissa gubbars beteende.smiley

Då jag avslutar denna blogg i början på november i förhoppning att jag då klarat Kullamannen Ultra och dessförinnan Österlen/Simris Alg Ultra och Swedish Alpine Ultra kommer bloggen att vara ett målbildsdokument och förhoppningsvis ett positivt minne för mig, som jag kan ta fram då och då om jag ska göra nya utmaningar 2019 och framåt. Jag har en dröm men om den får den som lever se!

Januari månads träningsbokslut: Januari är min första riktiga träningsmånad på mer än ett år, då mina besvär med rygg, ljumske, magmuskulatur mm började och som sedan utmynnade i en tumöroperation i månadsskiftet aug/sept förra året.

De tre sista dagarna i januari sprang jag 3,7 mil varav 20 km i terräng i komfortfart, 10 km på asfalt i ”på gränsen fart” och 7 km blandad intervall och backe. Jag tränade badminton en timme med match som jag åter förlorade, grrrrrrr samt rodde i roddmaskinen ungefär en timme.

Jag har inte riktigt nått min målsättning med träningen för januari. Den träning som inte inneburit spring har jag klarat bra enligt plan, dock så har tvåhjulscyklingen, som är så viktig för rumpan inför Vätternrundan bara blivit tre mil. Målsättningen 30 springmil har blivit 25,6 mil m a o 4,4 mil för lite. Det är dock ingen katastrof på något sätt då att ta sig fram långt springande inte bara kräver fysisk träning utan också oerhört mycket mental kraft. En mental kraft som kan vara viktigare än att ha massor av mil i benen. Med min mentala målbildsträning som jag gör samt genom att läsa gamla dagböcker och se klipp på tidigare avklarade utmaningar får jag den mentala boosten jag behöver. Så med rätta mentala förberedelser kan jobbiga situationer som uppstår klaras av lättare då man redan i sina tankar gått igenom liknande händelser och övervunnit svårigheterna.

Jag har genom åren fått bra minnen från tidigare utmaningar, vilka ger kraft och tro på mig själv. De är en viktig grund i min målbildsträning inför kommande ultralopp. Det ska dock sägas att dagarna innan jag ska göra en utmaning så är jag som ett darrande asplöv med en prestationsångest som är fruktansvärd och en kropp som är stel och värker överallt (psykisk värk). Men bara jag kommer igång och sprungit några kilometer så släpper det och min kropp känns därefter lätt och rörlig samt tankarna av rädsla att misslyckas försvinner och jag ska ärligt säga det: JAG NJUTER AV VARJE LÖPSTEG!

Så för att än en gång stoltsera med min 70-milslöpning till Stockholm för 18 år sedan redovisar jag här en lite förkortad dagbok mot originalet. Då jag läser den nu och tittar på de TV-inslag som gjordes då så får jag kraften och tron på mig själv. Jag återupplever smärtan, glädjen och lyckan och jag vet att det inte bara är att ”sätta ut skorna” utan att det blir en kamp men en kamp som ska vinnas.

Den första kampen är Österlen/Simris Alg Ultra och är nu bara 2 och en halv månad bort. Jag längtar verkligen för det är då man ska bekänna färg och visa sig själv att den träning man gjort varit bra och tillräcklig. Jag menar, man ska inte behöva kämpa som en kräkande dåre från första löpsteget utan det ska kännas underbart och man ska se, uppleva och njuta av springet, atmosfären och naturen för då har man lyckats bra med träningen.

Så här följer min dagbok för snart 18 år sedan och visst är gubbjäveln fortfarande lite stolt, även om jag aldrig pratar om den utmaningen mer än har den på hemsidan med STORA RUBRIKER OCH SKRIVER OM DEN HÄR I TID OCH I OTID!smiley

Så här en länk till Beatles "Yesterday", som jag inte längtar tillbaka till utan som jag bara vårdar och drar nytta av i mitt liv "Today and tomorrow"smiley

Den 26 maj 2000 kl 07.00 Hörby – Lönsboda (9 mil) Kl sju sprang jag iväg från Georgshillsskolan i Hörby i ett behagligt löpväder. Jag hade gjort vad jag kunnat på det halvår jag förberett mig både vad gällde träning, utrustning och färdväg med övernattningar (allt var bokat och varje matinköpsställe inprickat på karta). Jag hade lagt ner all kraft på den mentala biten och jag visste att inget oväder, inga backar, inga smärre krämpor, inga avstånd skulle få mig att tveka. Etappen gick lätt och fungerade bra både med mat och dricka. Åt lunch på Mc Donalds i Kristianstad. Jag kom fram till Lönsboda halv åtta 8 på kvällen. Jag mådde bra men var stel i benen.

Den 27 maj 2000 Lönsboda - Växjö (8,5 mil) Efter att ha varit uppe och mjukat upp mig en dryg timme kändes kroppen ok. Etappen gick som första etappen mycket bra. Jag hade dock glömt en viktig sak i min packning, nämligen en nål att sticka sönder blåsorna med, vilken inhandlades i en affär i Torne tre mil söder om Växjö.

Den 28 maj 2000 Växjö - Fågelfors (9 mil) Etappen blev ganska besvärlig mot slutet för då jag hade ca två mil kvar till Fågelfors kände jag plötsligt, som en elektrisk stöt i mitt vänstra knä och jag kunde inte springa utan att känna smärta. Jag bestämde mig då för att gå de sista två milen. Det var jobbigt för det gick långsamt men strax före klockan åtta kom jag dock till Fågelfors Vandrarhem. I Fagerhult hade jag av en slump träffat en präst som jag frågade om rätt väg. Han lovade be för mig, och kanske var det avgörandet? Jag är dock säker på att min egen vilja och sportdryckerna från Vitargo var nog så viktiga. Påsar med pulver som jag blandade med vatten varje kväll och varje morgon och som innehöll allt som kroppen behövde.

Den 29 maj 2000 Fågelfors – Vimmerby (7 mil) Etappen var den kortaste av alla men blev mycket jobbig. Mitt vänstra knä hade svullnat upp rejält och varje löpsteg kändes. Jag var dock tvungen att ta mig fram en dryg mara (4,5 mil) till Hultsfred, dit min fru hade ringt och fixat tid kl 15.15 på Vårdcentralen. Efter en grundlig undersökning och provtagning konstaterades "vatten i knät", varför jag tappades på några centiliter och därefter fick jag en kortisonspruta. Fit for fight igen? Nej, inte direkt. Jag hade 2,5 mil till Vimmerby Stadshotell där jag skulle få vila ut inför etapp 5. Tjugofem kilometer kan ta olika lång tid. För mig med ett ömmande knä tog sträckan Hultsfred - Vimmerby nästan fyra timmar. Jag var ändå glad då jag kom till hotellet, trots mitt värkande knä för jag hade klarat av halva sträckan till Stockholm och jag tog mig framåt även att jag hade vissa knäproblem.

Den 30 maj Vimmerby – Gärdserum (8,5 mil) Sporten i TV4 som tyckte att det var en lovvärd insats och bra prestation ringde och ville gärna göra ett reportage, vilket kan ses här… En journalist och en kameraman kom nerfarandes från Stockholm och vi träffades i ett litet samhälle, som heter Dalhem i Norra Småland. TV4 följde mig ca en timme längs med min väg och reportaget som sändes dagen efter blev mycket bra och visade dels mitt syfte, dels min prestation. De ville även ha mig med i ett nytt reportage då jag sprang in genom Stockholm till mitt hotell. De sista kilometrarna till Gärdserums Vandrarhem kändes långa och backarna avlöste varandra. Några kilometer före etappmålet träffade jag på en journalist från Östgöta Correspondenten. Han skrev: En mycket sliten man nästan släpar sig fram på grusvägen mellan Broddebo och Falerum. Jag kände mig dock inte så sliten men kanske gav mitt yttre den bilden.

Den 31 maj 2000 Gärdserums – Stafsjö (9 mil blev 10) De fyra första milen från Gärdserum sprang jag nästan bara på skogsvägar, varav de flesta var grus och i backe upp och backe ner. Jag sprang också fel så denna etapp kom att bli nästan en mil längre än den skulle varit. Väl i Norrköping så trodde jag att de två sista milen skulle gå som en dans och det gjorde den första milen men sedan när jag skulle upp till Stafsjö Vandrarhem med långa sugande backar fick jag gå. Nio kilometer tog tre timmar och då var jag på gränsen till att fullständigt gå in i väggen. En synnerligen hygglig vandrarhemsvärd, Leif kom ner från Stafsjö Vandrarhem och gjorde mig sällskap gåendes de två sista timmarna. Vilken medmänsklighet det finns. Tack Leif för ditt sällskap, din choklad, din varma nyponsoppa, det stärkte mig. Klockan var 30 minuter över midnatt när jag nådde vandrarhemmet och en varm dusch, livgivande pasta och en skön säng.

Den 1 juni Kristi Flygardag 2000, Stafsjö - Björnlunda (8 mil) Jag hade knappt varit ute fem minuter på vägen, då jag plötsligt håller på att bli påkörd av en kvinna som inte alls ser mig. Hon bara kör på och jag hinner med nöd och näppe kasta mig åt sidan. Hur kunde jag dansa så lätt med ben som kändes som cementklumpar är en gåta? Denna etapp kändes lång men gick utan större problem om man då bortser från mitt ömmande vänsterknä. Efter att jag varit i TV4 på onsdagskvällen hade bilar börjat tuta och folk stannat och visat intresse. För första och enda gången i mitt liv fick jag skriva en autograf till en kille i de yngre tonåren, som tillsammans med sin mor körde förbi mig.

Jag fick en smärre chock då jag kom till Björnlunda Vandrarhem och insåg att duschen var utomhus och att jag skulle sova i ett loft på andra våningen i ett gammalt kulturhus. Ett synnerligen pittoreskt vandrarhem, som var inhyst i en gammal bygdegård men ingenting för en långjoggare utan mera för kulturturister. Det fanns heller inget att inhandla för ingen personal var kvar men jag hade fått insatt 8 smörgåsar och en liter mjölk på mitt rum, vilket var ok.

Den 2 juni 2000 Björnlunda – Stockholm (8 mil) Springer i väg kl sex och regnet formligen öser ner. Jag ska ta mig från Björnlunda till Gnesta och därefter till Järna och vidare till Södertälje och sedan ska det bara vara rena rama defileringen in till Stockholm. Trodde jag. Till Södertälje gick allt jättebra. Men genom de södra Stockholmsförorterna: Norsborg, Hallunda, Fittja, Vårberg, Skärholmen m fl i hällande regn och med människor som inte visste hur jag skulle ta mig fram till fots och med en karta som blåst bort så var det inte lätt. Två och en halv timme senare än vad jag hade tänkt sprang jag dock jämte TV4-sportens bil över Västerbron, förbi Stadshuset och till slut via Vasagatan fram till Norra Bantorget och Wallins Hotell, som ställde upp med gratis logi både till mig och min familj, som skulle ansluta på lördagen.

Gissa om jag kände mig nöjd, då jag tog i handtaget till mitt rum och visste att jag klarat mina 70 mil på 8 dagar som varit mitt mål. Många känslor vällde fram men de första jag tänkte på var min familj, som hade fått utstå så mycket under hela våren. Jag som var tyst som en mumie på kvällarna och bara satt och stirrade på mina kartor. Tack familjen för att Ni stod ut, tack för att Ni hejade på mig under hela min färd. De första åtta dagarna via telefon och sedan den nionde dagen som publik på Stockholms gator och inne på Stadion vid målet.

Den 3 juni 2000 Stockholm Marathon (bara 4,2 mil) Jag behöver inte jaga upp tidigt på morgonen. Jag kan lugnt gå ner till frukostmatsalen på hotellet och äta en näringsriktig och välbehövlig frukost. Jag kan i lugn promenadtakt ta mig till Stadion och hämta ut min nummerlapp. Jag ska intervjuas av TV4 strax innan start så jag har lovat att vara vid klocktornet klockan 13.00. Reportage kan ses här…

Efter intervjun är det bara några minuter till start. Någon nämner då chipet på skon. Utan chip, ingen registrering. Var är mitt chip? Jag fick aldrig något när jag hämtade ut min nummerlapp. Paniken över att inte bli registrerad efter att ha sprungit i stort sett nästan 70 mil från Hörby till Stockholm finns där. Vad ska jag göra. Jag skriker till en funktionär som befinner sig några meter bort. Han svarar: Du måste ner till Östermalms idrottsplats och till informationen där för att få ett nytt chip. Jag tränger mig, svär lite men springer mycket fort och hittar ett tält som jag tror är informationen. Det visar sig dock att det är något annat servicetält och att informationstältet ligger på andra sidan planen. Nytt 100-meterslopp och äntligen får jag ett chip, samtidigt som jag hör starten för Stockholm Marathon gå. Jag springer upp på vägen och befinner mig nu mitt inne i startfältet.

Det kändes relativt lätt i kroppen efter några kilometer och jag njöt. Det var en fantastisk känsla då jag såg min älskade familj, som åkt tåg upp till Stockholm på lördagsförmiddagen, bland publiken längs med banan, vilket gjorde mig otroligt rörd men också oerhört glad. Jag hade ju inte sett dem på en dryg vecka så jag stannade och kramade om dem. Efter att ha tagit det mycket lugnt på det första varvet och med gott om tid för andra varvet så tog jag det ännu lugnare då och jag kostade på mig att gå en hel del. Jag blev igenkänd inte bara av publiken utan också av många deltagare. 70-milaren blev mitt namn.

Jag är stolt när jag ser Stadion och målet och när en Höörsbo, som för länge sedan gått i mål, rusar fram och kramar om mig känner jag tårar i mitt ansikte. Jag vet att det jag bestämde mig för den 13 december för nästan ett halvår sedan, nu snart är avklarat. Inne på Stadion väntar mina kära. Min fru och mina två söner. Jag kostar på mig en liten spurt de sista tvåhundra metrarna. Jag är lycklig och plötsligt känner jag hur ont jag har i benen och i fötterna. Jag tar av mig skorna och går sedan ut till en väntande taxibil utan skor. Till hotellet, en varm dusch, mat, Coca Cola, Ramlösa och en härlig säng att krypa ner i.

Den 4 juni 2000, dagen efter (ca 5 km i promenadtakt) Jag känner tomhet. Mitt projekt är avslutat. Det jag tränat både fysiskt och mentalt för i ett halvår är nu bara ett minne. Vasamuseet och Skansen med familjen, vandring på Stockholms gator. Telefonen ringer, det är TV4. Titta på sporten ikväll, säger Micke, som är den journalist som gjort de två tidigare reportagen.

Väl hemkommen efter en flygtur, där jag blickat ner på ett landskap med långa slingrande vägar. Har jag sprungit fram här, tänker jag. Det är en prestation jag gjort, säger jag till mig själv, för först då inser jag att min vilja och min småländska envishet hade besegrat ännu ett hinder. Att använda sin vilja till rätta, positiva saker och inte till destruktivitet, gnäll och irritation över allt som är jobbigt, är något som jag absolut inte alltid gjort. Men när jag väl bestämmer mig för att klara ett fysiskt mål så är ingenting omöjligt, för då är jag beredd att kämpa till sista andetaget (nästan).smiley

Min glädje var stor då TV4 Sporten på söndagskvällen utnämnde mig till veckans Kanon. Se inslaget här… Var jag värd det? Jag kände det inte först men några dagar efter Stockholm Marathonmålgången kände jag att visst sjutton var jag värd att bli veckans Kanon.

Och det ska gudarna veta att ovanstående dagbok och TV-inslag ger mig en oerhörd mental kraft för mina kommande utmaningar, EN JÄVLA BOOST!smiley

Februari månads träningsmål: Minst fem dubbla Långstorpsrundor i tuff terräng på 20 km (totalt 10 mil), minst två 3-milsrundor på asfalt i lugnt tempo (6 mil). Minst fyra enmilsrundor på asfalt i ”på gränsen fart” (4 mil). Ca fem mil intervall och backe. Totalt minst 25 mil spring för "godkänt" men helst mer.

Utöver spring så är målsättningen: 10 mil tvåhjulscykling, 3 mil enhjulscykling, 4 sim- och 4 badmintontimmar, 8 timmar rodd och annan källargymsträning samt mental träning.