Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

It's a long way to Tipperary, it's a long way to go

September 2017Posted by Roland Fors Fri, September 22, 2017 12:47:52

It's a long way to Tipperary, it's a long way to go är en gammal irländsk folksång som jag fick upp I mitt huvud mycket tidig morgon då värken och avsaknaden av sömn gjorde sig påmind. Jag blev oerhört glad över tumörbeskedet här om dagen men inser också att jag har en lång väg att gå i min rehab. Visst skulle jag kunna stoppa i mig lite starka värktabletter men jag är just nu envis, som den småländske gamle gubbe jag är, på att låta alla medikamenter vara utom en Treo någon gång. Kanske måste ompröva beslutet så småningom och ta i akuta lägen men vi får se. Jag kör på utan så länge det går.

I går dagen efter tumörbeskedet gick jag in på Österlen Spring Trail-sidan (ny bana 2018 på 60 km i ställe för som tidigare 47 km), Ultravasa-sidan (90 km) och Alpine Swedish Ultra-sidan (107 km på Kungsleden mellan Nikkaulokta och Abisko) dels för att peppa mig, dels också med tanke på att eventuellt anmäla mig till dessa lopp för 2018. Det är dock bara Ultravasan som har öppnat sin anmälan till 2018 och det vore väl rent ut sagt jäkligt vansinnigt att i ett så här tidigt skede i min rehab anmäla mig och sedan få kasta in handduken och då bli deppig av det. Men när Österlen Spring Trail öppnar sin anmälan den 29 oktober anmäler jag mig nog i alla fall, så att jag har ett träningsmål att se fram emot. Det är ju mer än en månad dit så min rehabilitering borde ju ha tagit ett stort kliv framåt, även om jag då inte får springa, vilket jag får göra först vid årsskiftet (lite lätt). Österlen Spring Trail är den 14 april 2018, så det blir tufft med träningen (bara tre månader drygt) varav minst två månader i vinter.

Så ovanstående text får väl åter visa på att min personlighet visar på stor avsaknad av tålamod, balans och att vara lagom. Ord som lagom och balans finns bara som ord (begreppen om dess betydelse är jag tämligen osäker och ovetandes om). Balans är jag visserligen bra på men bara då det gäller att enhjula mig fram. Bilden får väl i alla fall visa på att jag är medveten om att det är en lång väg att gå men också lite av min fruktansvärda envishet att nå bestämda mål.

Träningen i går och idag har varit desamma som tidigare dagar. Lätta rörelser med nacke, armar, axlar, mage, rygg och ben inomhus flera gånger om dagen samt promenader. Två promenader på resp 4 km i går och idag endast en men då en lite längre sådan runt hela Dagstorpssjön 10 km (grusväg ca 9 km och asfalt 1 km). Bra underlag men kuperat på sina ställen och uppför är det verkligen inte lätt att ha ryggen rak och uppsträckt som jag ska/måste ha, så då går det i snigelfart. Efteråt var jag totalt slut och fick lägga mig men det gör så jävla gott för psyket att få röra på sig!

Hur som helst, jag jobbar på både med syfte och mål att springa långt igen men också, vilket är mycket viktigt, komma tillbaka till jobb igen. Dock är mitt jobb på ett korttidsboende ganska fysiskt tungt så innan årsskiftet är nog inte möjligt men sedan så. Fyller ju snart 69 så skulle ju inte behöva jobba men känslan av att behövas och att jobba tillsammans med mina duktiga kollegor och för våra brukare och bidra till en positiv verksamhet betyder mycket för mig. Så lika mycket som jag längtar efter att springa igen, lika mycket längtar jag tillbaka till jobbet. Även om jag då och då tidigare, när det varit tufft funderat på att sluta. Men vill ju försöka klara mitt mål att jobba på en tjänst till jag fyller 70 och därefter vara timanställd.