Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Februaris träning och är drogprevention meningslös?

Februari 2018Posted by Roland Fors Wed, February 28, 2018 10:33:46

Efter att ha varit ute och sprungit en mil i den bistra vinterkylan denna sista dag i februari så är det dags att sammanfatta månaden som gått. Dock så är min träning inte så stor att den kan fylla upp ett blogginlägg (med mitt mått mätt)smiley så när jag hittade en gammal berättelse jag skrev för 40 år sedan så får den vara grunden till detta blogginlägg. Ska egentligen inte ge mig in i så känsliga ämnen som drogprevention men då jag som lärare jobbade mycket med ämnet tar jag ändå upp det i brist på annat att skriva så här efter OS.

Drogprevention eller förebyggande information för att förhindra barn och ungdomar att hamna i missbruk är det meningsfullt eller är det helt bortkastat?

Frågan kan för många tyckas vara självklar. Visst ska vi bedriva drogprevention i skolan, i idrottsföreningar och i hemmet. Medan andra säger: nej det är bara arvsanlag om man blir missbrukare. Man ska som förälder lära upp sina barn att dricka alkohol redan i de yngre tonåren. Så någon prevention och information behövs inte, det sköter vi inom familjen.

I rollen som lärare tog jag upp ämnet på ett föräldramöte i en klass sex och det dröjde då inte länge förrän en fader helt rosenrasande ställer sig upp och utbrister, ja i stort sett skriker: ”jag fick supar av min far när jag var tretton så det ska jag ge min son. Man ska ta mig faan läras upp att hantera brännvinet”.
Det här var för nästan 25 år sedan och då kokade det av vrede inom mig för jag ansåg då att han hade fel. Att redan i de yngre tonåren, då man ofta är lite osäker på sig själv, börja berusa sig ansåg jag då och anser fortfarande att det kan leda till ett framtida missbruk. Man är helt enkelt inte varken mentalt mogen (fast när är man det egentligen?)smiley eller fysiskt redo att hantera alkoholen.

I dag och med en hel del ideellt arbete vad gäller drogprevention bakom mig och ytterligare livserfarenhet, så har jag börjat tvivla. Inte på att man ska försöka skjuta upp alla tonåringars alkoholdebut utan om det är meningsfullt att bedriva förebyggande arbete mot alkoholmissbruk. Kanske har alla rätt som säger att det är arvsanlag och bortkastad tid med drogprevention. Hur som helst så är det en mänsklig tragedi för alla dem och deras anhöriga som drabbas av missbruk. Det är även ett samhälleligt slöseri med mänskliga resurser.

Så nu ställer jag en ny fråga: hade man kunnat förhindra nedanståendes upplevelse med tidig drogprevention och hade upplevelsen varit annorlunda om personen hade varit äldre vid alkoholdebuten?

I denna fråga finns inga svar men jag vill ändå belysa den som mycket viktig. Inte det som varit utan det som komma skall för vår unga generation, Sveriges viktigaste resurs!

Jag kände inte längre av den lite kyliga och fuktiga höstluften utan jag upplevde kvällen ljum och behaglig, nästan sommaraktig. Det vid gråväder alltid förekommande monotona och som jag tyckte olycksbådande ljudet från sundets mistlur hördes inte. Hela jag genomsyrades i stället av ett stämningsförhöjande och totalt avslappnat tillstånd, som smekte min själ till en obeskrivlig eufori. Himlen tycktes vara upplyst av det absolut vackraste och mest färggranna fyrverkeri jag sett. Marken kändes mjuk som bomull och det var som om jag svävade och gungade fram och tillbaka, rytmiskt och behagligt lätt som en ballong eller kanske ungefär som då man låg och skvalpade i sin mammas mage ofödd och fullständigt fri från bekymmer. Varje andetag fyllde mig med oslagbar styrka och värme. Det var det mest fantastiska jag någonsin hade upplevt. Jag var överväldigad av lycka och glädje. Jag kunde just då inte finna något som stod i paritet med detta. Jag kände mig fri, så fri, som jag inte gjort under de tre senaste åren som elev på Kalmar Högre Allmäna Läroverk. En auktoritär skolform och pedagogik, som snabbt och hänsynslöst tagit ifrån mig glädjen, barnasinnet, lusten, nyfikenheten, harmonin samt tyvärr också lite av min positiva självkänsla och självförtroende.Jag uppfylldes av en enorm tacksamhet över vad jag fick uppleva där i Kalmar Stadspark intill Kalmar slott en lördagskväll i november 1963, bara 14 år gammal tillsammans med tre av mina bästa vänner. Jag kände mig då mer som en harmonisk och nöjd kung över livet och staden där jag bodde, än en ung skolelev, som plågades av läxor och skrivningar och rädslan över att inte klara godkänt i alla ämnen för då fanns risken att behöva gå om ett skolår. Jag hade lyckats med min första berusning över all min förväntan. Om alkohol hade varit ett skolämne och berusning ett prov eller ett projektarbete, så hade jag utan tvekan fått betyget fem eller MVG för denna min första fylla. Inget illamående och kräkningar, inga snedsteg eller trötthet utan en perfekt balanserad mängd alkohol bestående av en halvflaska silverrom (finns inte längre att köpa) och coca cola blandad i den tidens slitochslängmugg av papper.Visst är det en efterhandskonstruktion skriven många år efter händelsen men att det var något mycket speciellt jag upplevde där och just då, var det inget tvivel om. Jag vill heller inte på något sätt glorifiera upplevelsen av alkohol utan så objektivt som möjligt visa på hur en osäker tonåring kan känna. Jag i alla fall. Det fanns inte några som helst tankar inom mig just då över att alkoholen inte skulle vara bra för mig, vilket jag så klart senare skulle bli varse men det är en annan historia. Mina föräldrar var i stort sett nykterister och drack de någon gång så var det ett glas likör till kaffet aldrig mer. Jag hade aldrig hört någon nämna något i drogförebyggande termer, varken föräldrar eller i skolan. Ja, det är nu drygt 55 år sedan den händelsen i Kalmar Stadspark utspelade sig men jag minns den klart och tydligt än i dag.

Så den avslutande frågan i ämnet blir: Om jag hade gjort min alkoholdebut långt senare i livet och även fått drogprevention hade jag då upplevt allt annorlunda och fått en bättre distans till alkoholen?

Nej, säger nog de flesta men som berörd säger jag: kanske, för hade jag mognat och varit tryggare i mig själv så kanske jag sluppit en del framtida misslyckanden. Men som prästen Ingemar Simonsson alltid sa: att misslyckas är en mänsklig rättighet”. Tack Ingemar Simonsson för trots att du var präst var du en synnerligen klok människa. Så när jag tänker på hans ord så får det mig att avsluta detta svåra och känsliga ämne med:

Även om vår unga generation misslyckas gång efter gång och får framtida problem så får vi aldrig ge upp och vända oss bort utan alltid vara beredda att stötta och hjälpa, som lärare, föreningsledare, chef, arbetskollegor, vänner och anhöriga. Vi får aldrig heller tala i termer om de och vi, för även om det enbart skulle vara arvsanlag, vilket jag dock inte vill tro, så är vi och de, alltid ändå bara: VI!

Min redovisning av februari månads träning. Mitt kvantitetsmål löpta mil för februari var minst 25, vilket jag har hållit med 34 km till godo, m a o 28,4 mil. Mitt mål/månad är egentligen 30 mil men då februari är lite kortare så fick också målet anpassas efter det. Men och det ska sägas: Att bara springa ca 30 mil/månad är mycket lite om man ska kalla sig ultralöpare. Jag ska inte bara skylla på lathet, vintern utan jag måste också anpassa min kvantitet efter min kropp (knäna) som inte klarar för mycket. Så ca 30 mil är ganska lagom för mig tror jag. Det räcker också gott och väl hoppas jag till Simris Alg Ultra den 14 april.

Får dock, måste steppa upp kvaliteten inför Swedish Alpine Ultra till sommaren och springa mycket terräng i mörker till Kullamannen Ultra som ju går av stapeln i november. Kvaliteten träning under februari borde varit mycket bättre så där ger jag mig själv ”icke godkänt”. Jag har bara sprungit enstaka kilometer intervall och backe och likaså i ”på gränsen fart”. Träningen i källargymmet vid roddapparaten, motionscykeln och med hantlar mm har inskränkt sig till ett par timmar, vilket är uselt. Tre simpass med bra kvalitet har det blivit och fyra intensiva badmintontimmar.

På grund av vintern och halt väglag har jag inte enhjulscyklat en enda meter och ej heller tvåhjulscyklat. Så det är verkligen inte bra. Det är ju dock 3,5 månader till frun och jag ska cykla Vätternrundan, så vi ska nog hinna med i alla fall 100 mil innan dess. I morgon är det mars och årets första vårmånad även om det just nu inte känns som vår. Jag lider inte av vintern för att få leva i Sverige och ha den frihet vi har, värmer även bistra vinterdagar. Men visst längtar jag efter våren och den friheten det innebär att få slänga av sig tjocka vinterplagg. Men den viktigaste friheten för mig redovisas av "frihetsgudinnan" nedan och inte i min eventuella nakenhet.smiley

Vad passar inte bättre med en avslutande länk till Björn Afzelius "Sång Till Friheten"!

Björn Afzelius var en hjälte för mig, han kämpade för frihet och skänkte miljoner i stöd till den sandinistiska regeringen i Nicaragua som försökte försvara sig mot de kontrarevolutionära invasionsstyrkorna stödda av Reagan-administrationen i USA. Hans sånger finns kvar men av många är han saknad, denne moderna frihetshjälte! Att jag skriver detta är inte politiskt utan bara en hyllning till en fin människa som alltid stod upp för det han tyckte. Han var ingen "kappan efter vinden vändare" precis och det är en mänsklig styrka. Hans kritiker i den svenska journalistkåren skrev många nedsättande artiklar om honom. Men han stod upp som en fura för det han tyckte och det är en oerhörd fin mänsklig egenskap! Att våga säga vad man tycker och kämpa för andra!