Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Jag bröt med stolthet men också i hopp om att det kommer fler chanser. Så oavsett fysiska krämpor ska jag försöka även i år 2019. Det jag absolut SKA klara i år, är att ta mig runt hela Skåneledens 125 mil springande, se mer om den utmaningen på min sajt: skaneled.se Så välkommen dit och välkommen hit!

Min egen årskavalkad och 2019 års mantra "inget gnäll oavsett hell"

December 2018Posted by Roland Fors Thu, December 27, 2018 17:28:23

Så är då juldagarna över och kommande dagar är för de flesta en andningspaus innan nyårsafton och att sedan försöka hålla det nya årets många löften. För det är sannerligen många som avger nyårslöften men det är också många som bryter dem ganska snabbt. Själv ska jag försöka att gnälla mindre över mina skador, så mitt löfte/mantra blir "inget gnäll oavsett hell" vilket helvete jag än hamnar i. Lätt skrivet svårt att hålla men gör ett försök. 2018 var ett jäkla skadeår för mig och jag gnällde och beklagade mig väldigt mycket. Ska för 2019 vara tacksam för det som jag kan göra i stället. Men jag ger inte upp mina mål och drömmar om ultralopp, nej för faan!

Innan klockan ringer in det nya året så gör jag som media, en liten årskavalkad över året 2018. Men jag gör bara en återblick över mig själv och min fysiska status samt de fysiska utmaningar som jag gjorde eller tänkte göra. M a o är integriteten som vanligt 100-procentig, då det gäller nära och kära och allt som inte berör bara mig och mina utmaningar. Men måste ändå nämna dem och att de står ut med mig och min fokus på min fysiska status, träning och lopp/utmaningar. Tack kära ni och min kärlek till er är mycket större än min kärlek till springandet även om det kanske inte alltid verkar så!smiley

Att jag är en stor utvikare/utfläkare av mig själv har säkert ni som hamnat på min sida förstått. Jag har mer eller mindre gjort det till en grej att fläka ut mig och visa att vi gubbar finns och kan än. Även att jag egentligen är en ganska seriös gubbe driver jag gärna med mig själv och andra gubbar. Jag är dock, även om man inte kan tro det, mycket insiktsfull och inser att jag i mångas ögon är mycket patetisk. Kallar mig därför ”Den patetiske 70-årige gubben”. En gubbstrutt, som tar fler selfies än många av våra ungdomar och med all sannolikhet jävligt många fler än de flesta i min ålderskategori. Får nog vara ärlig och inse att jag lider lite av åldersnoja och vetskapen om att min kropp inte håller så länge till för extrema utmaningar. Men jag trivs med min ålder och att jag har det bra även om det inte alltid är så lätt att vara människa.

Så vad är då inte bättre än att länka till några av alla selfiefilmer jag gjort under året.smiley

Det började med rehabilitering efter att jag opererat bort en tumör i ryggraden. Ja, så såg jag ut då och då gick det åt mycket morfin. Men när det var exakt för ett år sedan så kunde jag åter springa så smått igen och det var lycka. Länken här visar kanske inte precis ”a moviestar” men dock en springande gubbe i backar och vinterväglag en bit in på 2018. Visst hade jag då ett jäkligt stort fokus på kommande ultror.

Och som om det inte räckte med att springa i backar så tog jag fram min stora enhjuling i halvt vinterväglag för att visa mig på styva linan. Här kan det ses!

Under mars månad frös sedan Ringsjön till och jag fick den stora glädjen att dra på mig grillorna och vara ”Bambi på hal is”, vilket jag utöver alla andra fysiska aktiviteter älskar!

Så efter mycket kamp för att komma i bra form var det sedan dags att springa min första ultra, Simris Alg Ultra den 14 april men några veckor innan så testsprang jag halva, vilket kan ses här.

Här är en film från Simris Alg Ultra. En ultra som klarades av med blott tre minuter till godo innan målet stängdes. Givetvis kom jag i mål som jumbo. Då var jag stolt. Från att inte kunnat röra mig knappt under hösten 2017 till att träna upp mig i springform och klara mitt första mål jag hade för 2018. Bilden nedan visar mig i loppet längs med stranden innan Stenshuvuds Nationalpark.

Jag kämpade på och tränade ganska hårt i backar och körde tuffa intervallpass för min andra stora utmaning Swedish Alpine Ultra den 14 juli. Bland annat så sprang jag hela Kullamannen Ultra som träning, fast på två dagar och heller inte helt rätt. Men varmt var det, nästan 30, puh. Gjorde en film som kan ses här.Veckorna innan jag skulle åka upp till Kiruna och Nikkaluokta började min vänstra häl svullna och värka. Jag kämpade på och flög upp till Kiruna tre dagar innan starten av Swedish Alpine Ultra. Frun och jag åkte först till Kilpisjärvi för att därifrån vandra ut till Treriksröset. Bara att vandra gjorde så ont att jag var tvungen att på plats där uppe i Norrland ”kasta in handduken”. Det kändes oerhört tungt och eftersom jag satsat så mycket på att få vara med, så drog jag på mig en mindre depression när jag kom hem. Så någon film om det loppet blev det inte, bara en om renar som hindrade oss på vägen. smiley

Väl hemma blev det läkarbesök och diagnos ”hälsensinflammation” och ordinerad vila i tre månader. Det blev dock bara drygt en och en halv för sedan var jag i någorlunda fit for fight igen. Jag började då springa delar av Kullamannen Ultra som träning och här är ett par selfiefilmer från dessa träningar. Film1 Båstad - Torekov Film 2 Torekov - Ängelholm Film 3 Ängelholm - Arild, Film 4 Kullaberg och dödens zon. Filmerna gjordes inte för att visa mig märkvärdig utan mer som info till alla som skulle springa Kullamannen Ultra och inte tidigare sprungit där. Men jag håller med er, visst faan är han dryg gubbjäkeln.smiley Så kom då den stora dagen, den dag då jag skulle avlägga springexamen och klara Kullamannen Ultra. Tyvärr så hade jag en dryg månad innan loppet börjat få värk i mitt vänstra knä, så att jag fick ta kortisonsprutor. Det lindrade men bara lite. Jag sprang ändå men klarade inte hela utan fick bryta efter 98 km i Mölle. Här är en film med mycket dålig kvalitet som visar mig vid Kullens Fyr, 4 km innan jag bryter vid Grand hotell i Mölle. Filmade mig själv med mobilen strax efter 04.00 den 3 nov. Jag är inte på något sätt nedbruten utan mycket stolt att ha klarat i stort sett 10 mil och dessutom med som sagt ett ömmande knä.

Bara några veckor efter loppet gjorde jag en nostalgitripp på cykel från Båstad till Mölle, som också så klart blev en selfiefilm. Filmen visar bland annat starten i Kullamannen Ultra den 2 november och är en hyllningsfilm till alla som sprang, alla som hejade på och till arrangörerna med Per i spetsen. Och precis som om inte den hyllningen skulle räcka så blev det också ytterligare en hyllningsfilm i form av en känd julvisa och bilder därtill.

Ja där är vi nu mellan jul och nyår och min status vad gäller mitt vänstra knä är att jag inte kan springa ett enda steg utan att känna av det. Jag försöker dock ändå springa men inte så långt och inte så fort och jag håller mig på jämn icke kuperad mark. Jag väntar just nu på en MR-röntgen av mitt knä (den 5 februari) men står på en återbudslista så hoppas att jag får komma tidigare. Jag ska också göra en ryggmagnetröntgen den 17 januari, som en lite sen ettårskontroll av ryggen och den bortopererade tumören, för att kontrollera att den inte kommit igen och börjat växa. Puh, ryggen känns bra men man blir ju så klart lite orolig ändå.

Ja det var 2018 i ord och bild så nu ber jag avslutningsvis en bön till den medicinska vården att något kan göras åt mitt knä så att jag åter kan springa långt utan värk och kan ta mig an tre ultror 2019. Vilken glädje det skulle vara, som att vinna högsta vinsten ungefär. Men jag får ju ändå, oavsett hur det blir, vara glad att jag så här länge, långt upp i åren kunnat springa så långt som jag gjort.

Att springa kortare distanser kommer jag att göra även om jag har värk och att cykla långt igen på min 36-tumsenhjuling ska jag ha som mål för 2019. Jag har också som mål att springa hela Skåneleden, 125 mil och dokumentera alla etapper i bilder och filmer. Men vågar inte än säga att jag definitivt kommer att göra det. Röntgen av knäet och hur skadat det är får avgöra. Jag har dock en köpt en sajt där jag i s f ska dokumentera mitt spring. Än så länge finns där bara en bild.

Denna egensinnade patetiska årskavalkad avslutas med en film då jag springer i Rom i höstas, för sådana kortare turer på en timme cirka, ska jag kunna göra till jag dör, hoppas jag. För allt som glimmar är ju inte bara långa ultror eller hur man nu ska uttrycka sig. Men frågan är: Är jag sanningsenlig, eller är ultror för mig som guld?smiley
Så till er få läsare: ha ett bra avslut på 2018 så ses vi 2019 men då med mer fokus på glädje och vad jag kan göra och inte på det som jag inte kan göra!