Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Självupptagen? ja visst, så ny selfiefilm "På ett hjul igen"

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 25, 2018 13:00:58

Hur jag än försöker bortförklara att jag inte är självupptagen, så visar denna blogg givetvis på en motsats. Bloggen handlar ju bara om mig och lite annat sidotjafs, så vad faan, det är bara att erkänna: JAG ÄR SJÄLVUPPTAGEN! Punkt slut!smiley

Så har vi då åter gått över till sommartid. De flesta verkar inte vilja ha det men personligen så tycker jag att det är härligt med en extra timme ljus på sommarkvällarna. Själva omställningen tycker jag inte man märker av. Jag menar inga problem med sömn eller så. Så en länk till Sommartider med Gyllene Tider passar väl bra.

Som jag skrev i förra inlägget i onsdags så hade jag då rejält ömmande knän, som jag sedan dess mer eller mindre vilat för att de inte ska bli sämre. Så springmängden för veckan har bara blivit knappt 4 mil, varav en tvåmilatur och övriga kilometer uppdelade i en trea, en sjua och en tia i knäsparande fart med korta låga steg. Ingen badminton denna vecka då annat kom emellan men dock ett simpass med efterföljande bastu, vilket är mumma för mina knäleder. Tänkte då vi köpte huset, för länge sedan att anlägga en bastu men det blev aldrig av tyvärr, vilket hade varit bra att ha i dag. Har alltid lite mindre ömmande knän på sommaren, då det är varmt. Ju varmare det är desto mindre ömmande knän. Fast vikten är ändå det viktigaste för varje extra kilo man bär på frestar rejält på knäna.

Om träningen den gångna veckan kan jag inte skriva så mycket mer än ovanstående. Tidigt i morgon kör jag dock bil till Simrishamn och springer sedan de första 32 kilometrarna på Simris Alg Ultra. Springer då bland annat de tunga kilometrarna i sanden på stranden förbi Stenshuvuds Nationalpark, Kivik, Vitemölla och Haväng till Brösarp. I Brösarp tar jag sedan bussen ner till Simrishamn och hämtar bilen och kör hem. Ska självfallet göra en liten selfiefilm på halva Simris Alg Ultra, som redovisas här på onsdag. För vad är det man säger "En selfiefilm per vecka, kan absolut inte räcka".smiley

I går tog jag åter ut min stora 36-tums enhjuling, som kan ses på bild. Jag har inte varit ute och enhjulat mig fram på nästan 2 månader på grund av vintern, så ringrosten gjorde sig verkligen påmind. Hur som helst så tar jag ju varje tillfälle i akt att spela in selfies så klicka här så kan ni se en liten enhjulingsfilm från i går.36-tummaren är hög så man sitter högt och man har ingen som helst möjlig fotkontakt med marken utan man får hoppa av eller snyggt stiga av bakåt när man ska stanna. Det sistnämnda är inga problem om det inte uppstår en akut situation. Då är det bara att hoppa och då lever den tunga enhjulingen (15 kg ca) sitt eget liv en stund om man tappar greppet om den. Det har hänt några gånger sedan jag blev enhjulare då jag var 53 år gammal och de drygt 16 åren som jag haft glädjen att kunna cykla enhjuling.

Att jag blev enhjulare var för att jag efter min andra knäoperation av den opererande läkaren fick beskedet: ”nu är det slutsprunget Roland”. Så jag skaffade mig en enhjuling och bestämde mig för att enhjula mig runt Ringsjön 6,5 mil, runt Vättern 30 mil och den klassiska cykelsträckan Haparanda – Ystad 200 mil. De målen satte jag upp innan jag kunde cykla enhjuling. Läkaren hade förresten fel, för mindre än ett år efter operationen sprang jag igen.

Efter att ha misslyckats första gången runt Vättern och första gången Haparanda – Ystad så klarade jag dem 2004 resp 2006 och det är jag stolt över. Inte mest över att jag klarade dem utan mest över att jag efter misslyckandena gav mig sjutton på att jag skulle klara sträckorna. För som jag skrivit tidigare så hatar jag misslyckanden!smiley