Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

The day after tomorrow - nedräkningen har börjat

April 2018Posted by Roland Fors Thu, April 12, 2018 18:59:15

Ångest och åter ångest men vädret på lördag ser ut att bli hyfsat, toppen!
En djävulsk ångest är min följeslagare och har så varit sedan i söndags då den andra halvan av Simris Alg Ultra genomfördes som träning. Det gick så långsamt att jag hade blivit avtagen vid första tidkontrollen om det varit loppet.smiley

Men ”the day after tomorrow” är en ny dag med nya möjligheter. Kollade just den sista väderrapporten och den ser bra ut. Ingen nederbörd och en vind på bara ca 5 m/sek. Förra året hade de som sprang ett helsickes väder.

För mig är det inte tiden som är viktig utan att ta mig från start till mål!
Så därför har jag bestämt mig för att om jag inte hinner komma i tid till en tidkontroll så lämnar jag nummerlappen och kör vidare utom tävlan. Skulle det ta en timme längre för mig än gränsen på 9 timmar så bryter jag inte ihop för det, för då har jag klarat att springa sträckan och det är det viktigaste. Mest synd är det dock om frun som ska hämta mig vid Christinehofs slott för då får hon ju vänta ännu längre tid.smiley

Att sedan ta sig an Swedish Alpine Ultra i juli på 107 km kanske låter vansinnigt om det går åt helvete på lördag men det är tre månader dit och jag ska väl kunna bli lite bättre tränad. Medelhastigheten som man behöver hålla i Swedish Alpine Ultra för att klara loppet är 2,5 km/timme lägre än i Simris Alg Ultra. Så det är bättre förutsättningar för mig att klara det med min låga hastighet. I och för sig är fjällterrängens underlag mycket tuffare. Jag är ju precis ingen snabbspringare men jag är en som aldrig ger upp, så i mål ska jag oavsett vilket lopp det är. Jag måste ju säga att jag inte mår riktigt bra av att ha tidkontroller lite överallt under loppet för det ger stress och inte den glädjen som jag vill känna då jag tar mig fram med benmuskelkraft. På lördag måste jag hålla 7 km i medelhastighet under nio timmar. Skulle jag rasta i en timme, så måste jag springa med en medelhastighet på närmare 8 km/timme då jag rör på mig. Så det gäller m a o att inte rasta så mycket utan att gå och äta och dricka helst. För de flesta är ju inte 7 – 8 km/timme speciellt märkvärdigt men om man ska ta sig fram i timme efter timme, så är det i alla fall för mig ungefär den hastighet som är mitt max.

The final countdown har börjat. När jag skriver detta är det 39 timmar till start.
Eftersom gubbarna i Europe kan än, länk här, så ska väl också jag en gammal gubbe klara mitt mål att komma i mål. Jag är som jag skrev tidigare jävligt ångestfylld och jag har dessutom ont precis överallt. Jag tror också att jag håller på att bli förkyld. Jag är gnällig, småirriterad och bedrövlig enligt frun.smiley Med andra ord är det är precis som vanligt då jag ska göra någon fysisk utmaning. Jag är helt fokuserad men också samtidigt jävligt mycket ”EGO”, usch! Så det där med förkylning, ont i hela kroppen är så klart mest psykiskt, dock inte smärtan jag fick i söndags i höger lårs baksida. Men det är i alla fall bättre idag. Kommer jag bara igång så släpper skräcken, paniken och när jag har sprungit ett par km så brukar knoppen och kroppen kännas ganska bra och det jävliga har bytts ut mot glädje och tro. Tro på mig själv för Just idag är jag stark, som Kenta sjunger i som jag kallar det min själs nationalsång utöver den vanliga "Du gamla Du fria".smiley

Mat, energi, dricka, rygga, stavar, kläder och speciellt skor är i tankarna.
Jag sliter mitt gråa hår i obeslutsamhet över vilka skor jag ska springa med. Mina halvterräng eller mina röda lätta. Mina lätta håller inte vätan borta, är inte så styva i sulan men de är jäkligt lätta att springa med. Jag tror att jag tar dem och packar ner terrängskorna i dropbagen som forslas till kontrollen vid Bengtemölla (32 km). I den väskan blir det skor och torra kläder, mat och dricka (mjölk, coca cola, drickyoughurt, marmeladmackor, wienerbröd mm) m a o en jäkla massa snabba kolhydrater.smiley

Har också bestämt mig för att ta med tredelade stavar som jag får plats med i ryggan som hjälp i alla tunga backar i loppet. Ja inte är Skåne platt precis.

Skulle det mot förmodan finnas någon som läser min blogg och är nyfiken på hur det går, så kan man gå in på sidan Simris Alg Ultra, länk här och klicka på en svart ruta med vit text ”följ Simris Alg Ultra här”. Jag har startnummer 60 (hade dock varit bättre med 69 eller 70 -).smiley