Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

"Bättre sist i mål än först att bryta"

April 2018Posted by Roland Fors Sun, April 29, 2018 14:51:14

Om någon mot förmodan skulle orka läsa alla mina blogginlägg och inte känna mig som person så skulle man garanterat tro att jag bara har en sak i huvudet ”mina tre ultralopp i år” och att jag inte intresserar mig för något annat. Visst är jag ett ”insnöat ego” men jag har också ett hyfsat allmänintresse samt ett visst utanförseende, som bl a inberäknar ”att se och lyssna på andra”. Bäst att skriva det så jag inte anses mer ”koko” än jag är. Fast å andra sidan så är det ju ett subjektivt tyckande om mig själv som kanske inte stämmer. Det är inte alltid så lätt att vara självkritisk och se sig själv ur ett spegelperspektiv. Skit samma för även om denna blogg bara har ett ämne ”mig och mina ultror” så sker det annat både faktiskt och i mitt huvud. Jag har också lovat frun att inte ha en massa åsikter om saker och ting, som jag annars har på gott och ont, utan bara hålla mig till mina ultror och min träning. Men det är ju inte så jävla lätt för vi "gubbar" tror oss ju veta precis allt om allt.smiley

En vecka har gått och inte har det blivit speciellt mycket tränat på grund av allt som ”måste” göras innan ”Hus till saluskylten” pekar in mot huset, som varit vårt boende i nästan 25 år. Så frågan är. Kommer jag att sakna huset när vi flyttar till Ystad? Huset som om två veckor ligger ute på nätet till försäljning.Jag hoppas och tror inte det för allt har sin tid i en människas liv och jag vill hellre se världen och upptäcka nytt än hålla på med ett gammalt hus och en stor trädgård. Det har varit en fantastisk och härlig tid när barnen växte upp och bodde hemma men nu känns det mest bara betungande. Det känns också bra att kunna flytta själv än att man tvingas göra det av hälsoskäl. Att få ”döstäda” själv och slänga all jävla skit man samlat på sig och göra sig av med allt som man inte behöver eller bara har ett nostalgiskt minne av är befriande. Gör man det själv så slipper ju dessutom barnen få dåligt samvete om de ska göra det och tvingas slänga.

Ett hus är bara ett boende som man visserligen äger helt eller delvis men ändå bara har till låns en tid då man lever här. Så vad passar inte bättre än med en länk till Madness och deras ”Our house” som kom ut 1982. Här dock med lite grånande gentlemän från en livespelning 2012. För grånande eller bleka blir vi alla men man får försöka ”hålla sig så ok och med” så länge det bara går. Varje dag i friskhet och rörlighet är en bonusdag, då man kommit upp i en ålder som numera bara är månader från att tiotalssiffran ska slå över till en ”sjua”. Fick här om dagen klart för mig att jag ser gammal ut då jag var på miljöstationen i Höör. Det var sen eftermiddag och jag hade jobbat i stort sett utan rast hela dagen från klockan sex. Jag kom på staplande ben och hade händerna fulla. En man i 30-årsåldern kom att korsa min väg. Jag stannade upp för att släppa förbi honom. Då sa han: Gå före du jag är ung, jag kan vänta! Kunde inte låta bli att säga i skämtsam ton: Så du tycker jag ser så gammal ut? Han sa inget utan bara skrattade lite lätt. Så vad vi ”gamlingar” i vår enfald tror är inte detsamma som vad andra tycker om oss.smiley

Hur som helst så har jag i a f trots ”jobb med hus, trädgård och slänga skit” från tidiga morgon till kvällen sprungit fyra mil varav hälften i tuff terräng och hälften på asfalt, simmat en timme och rott i roddapparaten ca en timme. Inte mycket men ändå något.

För att inte avvika från ett gammal och invant beteende att presentera egobilder på mig själv så är bilden nedan tagen av Thomas Bengtsson, som givit sitt tillstånd att använda dem för privat bruk. Han var anlitad fotograf under Simris Alg Ultra. Även om det är jag som syns i förgrunden så visar jag gärna på springunderlaget där bilden togs. Sand och rullande stenar längs med Östersjökusten i nästan en mil innan vi svängde av från Stenshuvuds nationalpark in mot land. Och visst har ni rätt ni som eventuellt tittar på bilden. Ingen är bakom, i alla fall inte vad man kan se men liksom ”The Eagle” (se tidigare inlägg) så är jag en mycket stolt JUMBO! För som det gamla ordspråket säger: Bättre sist i mål än först att bryta!smiley