Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

En månad till Swedish Alpine Ultra, jag längtar och idag börjar VM!

Juni 2018Posted by Roland Fors Thu, June 14, 2018 07:22:22

Att längta efter att ta sig fram springande/gående nonstop i nästan elva mil och ensam mest hela tiden, då förmodligen övriga drygt 50 deltagare lämnar mig bakom sig redan efter någon kilometer från starten i Nikkaluokta, kan för många verka helt sjukt. Men den glädjen och friheten jag känner är mödan och vägen till målet i Abisko värd. Innan starten sker klockan åtta den 14 juli är jag dock som ett darrande asplöv. Rädslan och ångesten att något ska gå fel så att jag tvingas bryta och inte tar mig till Abisko är fruktansvärt stor. Men bara jag kommit i väg och sprungit ett par kilometer så är den obehagskänslan borta. Sen är det bara GLÄDJE över allt vackert jag kommer att se i den svenska fjällvärlden och den underbara känslan att få vara rörlig och med bara muskelkraft kunna ta mig fram långt som bubblar inom mig. Givetvis finns det också en aldrig svikande KAMPLYSTNAD och lycklig tacksamhet över att få leva och ha det bra som gör mig sällskap.

I morgon fredag den 15 juni skulle jag och frun egentligen startat i Motala kl 20.04 för att cykla Vätternrundan men p g a fruns axelskada som skedde i slutet på mars, så har vi inte kunnat träna. Det ska ju vara en glädje från första till sista tramptaget och det hade det inte blivit helt otränade, så därför sålde vi våra platser men kanske blir det nästa år i stället. Den som lever får se för så länge det finns liv finns det alltid utrymme för motionsutmaningar och stora eller små äventyr.

Själv är jag helt skadefri och mår prima men håller ändå på och kollar mina försäkringar huruvida det ingår fjällräddningstransport från eventuell skadeplats mellan Nikkaluokta och Abisko och därifrån till sjukhus. Får annars se till att komplettera mina försäkringar för faan vet, man kan ju lätt halka och bryta en fot eller ben eller på annat sätt skada sig så att man är oförmögen att ta sig fram för egen maskin. Det finns ju liksom inga vägar att bli transporterad till ett sjukhus via utan då är det bara helikopter som gäller.smiley

Sedan jag kom hem från min tvådagars ”Lilla Kullamannen Ultra” på ca 12 mil, som ni kan se en liten film om här, (älskar ju att visa upp mig så en repris igen smiley) så har det blivit 5 mils kutande varav 3 mil i terräng, en mil platt och nästan en timme upp och ner i vår nedlagda minislalombacke vid Frostavallen. Har också hunnit med att få stryk igen av yngste sonen i badminton, grrrrrrr! Nå väl, det är inte i badminton jag ska ta mina framtida segrar utan med löpardojorna på för egen livskvalitet och bra psykisk hälsa.

Ska förresten vandra ut från Kilpisjärvi i Finland till Treriksröset (11 km) genom Malla nationalpark på torsdagen den 12 juli, två dagar innan loppet. Frun och jag tar ett par dagar och nätter i Kilpisjärvi innan Kiruna och Nikkaluokta. Passar då på att åter igen få se det stora gula betongfundament som visar på gränsen mellan Finland, Norge och Sverige. Sist jag var där var 17 år sedan inför min start av det som jag då kallade Svenskt Ultra Triathlon, som bestod i 50 mil spring från Treriksröset till Haparanda (de första ca elva milen i Finland fram till Karesuando). Därefter nästan 200 mil cykling från Haparanda till Ystad och Beddingestrand samt en avslutande ca femkilometers simtur från Beddingestrand till Smygehuk. Total genomförandetid 17 dagar. Visst är det väl lite osvenskt att berätta om sig själv och det man tycker man gjort bra men jag gör det ändå. Man kan ju i och för sig inte leva på gamla meriter, men jag är ändå lite stolt och visst faan har man väl rätt att vara det? För tyvärr som jag väl skrivit någon gång så har man så lätt för att komma ihåg de saker som man inte gjort så bra alltid, så någon jävla balans får det allt vara.smiley

Det viktigaste är dock inte jag denna dag (eller?smiley) utan att VM börjar så här är en liten film om hur jag nu förbereder mig och att stå upp för Sverige, en repris.smiley

HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE!!!

Avslutar detta inlägg med en länk till en match jag ALDRIG glömmer och som också visar på att man ALDRIG SKA GE UPP, Tyskland - Sverige i Berlin 4 - 4 i VM-kvalet 2012. Sverige låg under med 4 - 0. En fantastisk upphämtning, en oförglömlig match med härliga kommentarer av Lasse Grankvist och Ralf Edström.