Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Tålamod är inte min grej och Britannia ska skjutas i sank!

Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 05, 2018 18:05:17

Tålamod är inte min starkaste egenskap oavsett om det gäller nästa veckas start i Swedish Alpine Ultra och min häls läkning eller att vänta på matchen på lördag. Så väntan är lång och jag är otålig. Ja matchen är ju så klart matchen mellan hemlandet för gamla Tipsextras sändningar England och vårt lag, vårt SVERIGE. Även att jag egentligen har en massa sysslor med vårt hus och vår flyttning till Ystad, så är mitt fokus för närvarande bara på Sverige och fotboll och nästa veckas fjälläventyr, Swedish Alpine Ultra 107 km på högst 24 timmar.

För att börja egoistiskt och om mig själv vad annars, så har den sista veckans vila bortsett från nödvändig gång och ett simpass, varit svår. Är van att bara dra ut och kuta en runda när jag blir otålig och/eller vill känna mig så där härligt nöjd och bra mående som jag alltid gör under en springrunda och efteråt. Men nu har jag inte haft något val om jag ska kunna ställa upp i Swedish Alpine Ultra, mitt andra springmål i år. Foten eller rättare hälen har blivit lite, lite bättre med vila och Voltaren. Att jag har en hälsene/slemsäcksinflammation är jag tämligen säker på. Jag har en knapp vecka till mer vila, bortsett från en vandring på torsdag från Kilpisjärvi till Treriksröset. Ett röse, eller ett stort jäkla gult fult betongblock, som frun inte har sett. Är förresten inget att se utan det är ju vetskapen om att man har varit där tre riken möts, Sveriges nordligaste punkt, som är grejen. Ja, sedan vandringen genom Malla Nationalpark så klart. Men i stället för att vandra 22 km t o r, så åker vi nog Mallabåten en sträcka, vilket förkortar vandringen till ca 15 km. Detta så klart för min häls skull och att Swedish Alpine Ultra, då bara är mindre än två dygn bort. Men vad faan är ett Swedish Alpine Ultra jämfört med mångas kamp för livet. Såg i kväll dokumentären om Anna Holmlund. Vilken kämpe, vad positiv och vilka målsättningar, man skäms, en liten hälbagatell och så mycket gnäll . Länk till programmet här.

På lördag gäller det matchen, som jag hoppas och tror att vi ska vinna för då lever verkligen VM:et för vårt älskade lag med två matcher till. En ev semifinal spelas i så fall på onsdag, då jag är i Kilpisjärvi på kvällen i ett bokat rum utan TV. Hur faan kunde jag vara så dum? Ja rummet bokades för länge sedan och då hade jag ju inte en tanke på att Sverige ev skulle kunna spela då. Vidare så är matchen om bronset på lördagen kl 16, den tid då jag förhoppningsvis befinner mig långt från befolkade trakter och där man inte kan se på TV. Så vinner Sverige i dag, så måste det underbara fina laget vinna även semifinalen, så att jag kan se finalen på hotellet i Kiruna, där jag förhoppningsvis är på söndag kl 17. Men det kan ju vara så att jag hasar mig fram eller inte vet var jag är och inte kommer till bebodda trakter förrän på måndagen eller senare. Nej usch, hemska tanke. Ja fru och vuxna barn är minst sagt oroliga för gubben. Inte nog med att han är gammal och förvirrad, han är ju som sagt inte helt skadefri heller. Men jag har lovat både fru och barn att jag inte ska ta död på mig i a f.

Så avlutningen på detta inlägg får bli: Både Sverige (på lördag och på onsdag) och jag nästa lördag ska vinna, så att jag kan sitta i en hotellfåtölj i Kiruna, glad och stolt över mig själv och se Sverige vinna VM-finalen över självaste Brasilien, som vi ju mötte 1958 i VM-finalen på Råsunda men då torskade med 5 - 2. Nu ska vi ha revansch!

Men vad gör jag om Sverige förlorar på lördag? Skriver jag om historien i mitt huvud så att Tyskland bombade sönder England under andra världskriget? Nej för helsicke, ska Sverige förlora mot några så är det England och/eller Brasilien. De är två lag, länder vars fotboll jag älskar mest efter Sverige. Men vi vinner, så det ska inte finnas några men, bara svenska MÄN, som i fotbollshistorien kommer att omnämnas som det gudomliga landslaget med en Grankung i centrum. Och är det några som då förtjänar en staty utanför Friends så är det i s f alla, hela laget!

Heja Sverige och avslutningen är ju så klart, en länk till Du gamla Du fria från Friends och Stå upp för Sverige, min selfiefilm.