Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Klarar en inflammerad eller ev trasig hälsena 75000 fotnedsättningar?

Juli 2018Posted by Roland Fors Sun, July 08, 2018 18:59:21

Efter att försökt kuta en mil i terräng i fredags och därefter hoppats att inte känna av min häl är jag nu tillbaka på ruta ett. Den värker tyvärr mer nu efter fredagsspringet än tidigare så frågan är: Klarar en inflammerad eller kanske t o m i värsta fall en trasig hälsena 75 tusen fotnedsättningar i mycket ojämn och kuperad terräng?

Ett genomtänkt och realistiskt svar är nog: Nej! och ge faan i att försöka ta dig fram de 107 kilometrarna mellan Nikkaluokta och Abisko för du kan äventyra hela din framtids rörlighet. Ja så skulle säkert alla kloka människor säga. Tyvärr har jag aldrig varit så klok, som de flesta andra och efter min tumöroperation i ryggen i aug förra året blev jag som besatt av att rehabilitera ryggen fort som faan och träna för att klara av att springa tre ultror i år, varav Swedish Alpine Ultra är den andra och som nu väntar om bara 5 dagar. Så Voltaren, fotledsskydd och hälkudde är inköpta och ska förhoppningsvis hjälpa mig lite på färden. De ger i alla fall en psykologisk lindring för som ni vet, ”tron kan försätta berg”. Men är skadan allvarlig så hjälper så klart inte den allra största tro som går att uppbringa. Då plötsligt kommer jag dock att tänka på honom bergsklättraren Aron Ralston som 2003 blev fastkilad med sin arm i ett klippblock och efter fem dagar skar av sin arm för att komma loss. Då får jag kraft och tron för är det något jag beundrar så är det s a s ”kamp i motvind, kamp för livet”. länk till info om Aron Ralston

Så varför i helvete gnälla om min lilla skada? Tyvärr är jag nog ibland lite av en ”Ove-typ” som jag skrivit i min beskrivning av mig själv. Den riktigt tappre gamle gubbtjyven skulle inte nämna något om en ev skada utan antingen ställa in eller bara kuta i tysthet. I många avseenden så är jag väl en s k krutgubbe så att gnälla om skador borde jag inte göra men som sagt tyvärr så gör jag det ibland. Det är i och för sig inte skadan som är mitt problem utan rädslan över att inte klara ett uppsatt mål. Tror att lite ligger i min barndom med en underbar mamma men som dock oftast osagt förväntade sig att jag aldrig skulle misslyckas. Det gamla läroverket gjorde inte saken bättre med tuffa prov och vetskapen över att gå om ett läsår vid ”icke godkänt” i ett eller två ämnen. Fy faan för den gamla skolformen, säger den gamle grundskolläraren. Så inte var allt bättre förr inte även om det just nu är lite kris i den svenska skolan med alltför många som inte får något betyg över huvud taget.

Som tur är så har denna blogg inte så många läsare och kommentarfältet är låst för annars skulle jag säkert fått kommentarer som: idiot, jävla egoist som bara tänker på dig själv och inte familjen, ja är du så jävla dum så kan du halta dig fram i livet och glömma allt vad ultror och spring heter. Men som sagt, jag är besatt och ska göra ett försök trots den rädsla jag känner för att skadan ska bli än värre och jag inte kan ta mig framåt. Men jag har som tidigare skrivit lovat fru och barn och även mig själv att efter knappt 2 mil då jag kommer till Kebnekaise Fjällstation verkligen känna efter och göra en bedömning om handduken ska kastas in eller jag ska försöka 14 km ytterligare till nästa fjällstation, Singistugan och där verkligen ta det definitiva beslutet för därefter finns ta mig faan ingen återvändo. Då tänker jag dock på Nordman och Vandraren , länk här där texten bl a är ”du kan alltid vända om”. Och visst är det så, man kan alltid vända om.

Hade jag varit yngre och inte varit så besatt av att klara tre ultror i år efter min tumöroperation, så kanske jag hade hoppat av (dock inte troligt). Jag har ju inte precis livet framför mig och som tidigare skrivits så är Swedish Alpine Ultra med på min bucket-list.

Om ett par dagar går i alla fall flyget upp till Kiruna och sedan därefter hyra av bil för 30 mils körning till Finland och Kilpisjärvi, där frun och jag ska småvandra i den finska Nationalparken Malla och även besöka Sveriges nordligaste punkt, Treriksröset och det gula fula betongfundamentet, som markerar gränsen. Bilden nedan är lånad från nätet, då jag bara hade mina egna bilder från då jag var där 2001 på CD och inte längre har någon CD-anslutning till min dator. Ska dock lägga in en ny bild här då jag och frun varit där.

Kanske kan jag hämta naturlig kraft i Malla Nationalpark så att jag kan klara Swedish Alpine Ultra eller så blir det verkligen uppenbart för mig att hälen och foten inte pallar. Men om det kommer det ingenting att skrivas här på denna blogg förrän tidigast på söndag eftermiddag/kväll den 15 juli. Om jag inte trots besattheten är tvungen att kasta in handduken redan innan förstås. Men det skulle kännas svårt, mycket svårt. Först komma igen efter min tumöroperation och vara så pass bra tränad så att målet att klara fjällultran under 24 timmar är helt möjligt men sedan falla på för intensiv träning sista månaden. Med facit i hand skulle jag gett sjutton i backträningen. Har i alla fall lärt mig (ja man är aldrig för gammal att lära) att inte öka träningen sista månaden före en ultra utan hellre då dra ner på träningen. Min gamla slitna kropp håller inte för det och för mig som alltid bara har målet att gå under maxtidsgränsen och komma jumbo så är det viktigaste inte att vara supertränad fysiskt. Den mentala biten är viktigast. Känns kroppen bra fysiskt så är den mentala styrkan alltid på topp och då är målen alltid mycket lättare att nå för då är det bara ren och skär glädje att ta sig fram även om det tidvis är mycket tufft. Men då behöver man inte springa med rädsla över att misslyckas och det är en ljuvligt underbar känsla. Hur som helst så ska jag stå där på startlinjen i Nikkaluokta kl 8 på lördag morgon.

Så återkommer förhoppningsvis på söndag den 15 juli eller senare med en som jag hoppas positiv rapport. Så säger till mig själv, enligt bild: