Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Fy faan för gnälliga gubbar så tar därför paus i bloggskrivandet!

Juli 2018Posted by Roland Fors Mon, July 16, 2018 03:03:17
Den bistra sanningen är den att jag i dag måndag den 16 juli vänder hemåt till Höör från Norrbotten, Kiruna och fjällvärlden med oförrättat ärende och ett STORT jävla misslyckande i bagaget och dessutom med uppenbar betydande risk att framledes permanent tillhöra gruppen "gnälliga gubbar", vilket jag är livrädd för.smiley

Jag skrev i bloggen strax efter min operation i september förra året att jag skulle försöka klara tre ultror i år, Simris Alg Ultra, Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Det har jag kämpat för och trott att jag skulle klara. Det är tyvärr nu kört p g a min hälskada, som gjorde att jag fick kasta in handduken och inte ens kunde starta Swedish Alpine Ultra. Det känns i hjärtat och även att alla runt omkring mig inte tycker det är något misslyckande så tycker jag själv det då jag verkligen maniskt kämpat för att klara mina mål. Inser att jag genom mitt alldeles för mycket backspringande de sista veckorna förstörde för mig så att jag fick en hälsensinflammation, så därför är den egna misslyckandedomen mycket hård.

Med ovanstående som anledning pausar jag bloggen. Känns inte just nu speciellt roligt att skriva. Ska nu hem och lägga all fokus på vår flytt från huset i Höör till lägenheten i Ystad som ska vara genomförd till den 13 aug och hoppas också att min häl kommer att bli bättre. Ska till läkare den 30 juli och därefter får jag se om jag kan, om det är möjligt för mig att ta mig an Kullamannen Ultras 161 km i höstmörkret den 2 november eller om jag även då tvingas kasta in handduken. Det är väl tyvärr troligt för utan springträning så ingen Kullamannen. För att starta då i s f vore en ren förbannad idioti och med ett hundraprocentigt säkert fiasko och misslyckande än en gång. Är jäkligt allergisk mot misslyckande trots prästen Ingemar Simonssons ord om att misslyckas är en mänsklig rättighet. Ja för andra är det ok att misslyckas men inte för mig, som tidigare i livet misslyckats tillräckligt mycket och då på egen förskyllan. Om jag kommer att försöka klara Kullamannen Ultra, då kommer jag inte att bara springa för att jag älskar det utan också springa med kniven på strupen för hela min existens som människa, i a f löpare. I s f kära lilla hop så kan ni följa varenda jävla meter jag tar mig fram via en GPS-tracker (länk till förra årets) som gör att jag syns på en Kullamanskarta på deras hemsida som mitt startnummer. Blir jag stillastående under en lång tid så kan det ju vara jäkligt illa liksom också då farten är nere i en eller högst två km/timme. Då kan i a f de närmaste samt arrangörerna rycka ut och se om det fortfarande är något liv i gubbfaan eller om han (jag då) ska transporteras i svart bil till det definitiva slutmålet för oss alla oavsett kön, rikedom, skönhet, makt mm.smiley

Skämt åsido men Kullamannen 16 mil i höstrusk och mörker med tre tuffa avslutande 2,2 milsvarv i tuff kuperad terräng är nog på gränsen vad jag en då nästan 70-årig gubbe ska kunna klara. Gör jag det så gör jag en bragd och jag ger mig i s f slutbetyget "väl godkänd" för 2018. Om inte så är det ""icke godkänt". Med tanke på att över 70% av förra årets startande bröt så inser vem som helst att Kullamannen är fruktansvärt tuff, troligen det tuffaste ultraloppet i Sverige även om det inte är det längsta.

Under alla omständigheter så kommer denna blogg att vara vilande precis som jag, minst fram till sommaren är slut och det har blivit september. Så förfäras ej du lilla hop jag kommer i a f tillbaka och berättar hur det blir. En satsning mot Kullamannen och fortsatt bloggskrivande eller en definitiv gravsättning av bloggen och därmed nya men icke offentliga mål för 2019. För att bara skriva en massa strunt och trams om mig själv som gubbe och mina löjliga gubbegenskaper känner jag inte för om det inte kan ske underordnat eller tillsammans med satsningar mot tuffa ultror. Gnälliga gubbar finns det tillräckligt många av så jag behöver inte vara en offentlig sådan och det räcker ta mig FAAN med gnället här i detta blogginlägg för att man ska spy. För vem sjutton vill läsa sådan smörja.

Trots dock ett stort jäkla personligt misslyckande så har frun och jag haft det trevligt här i norr med många underbara naturupplevelser, så får väl avsluta med ett par härliga bilder så att jag inte slutar i enbart gubbigt typiskt jävla gnällande. Bland annat från Treriksröset och över stora vidder sett från berget Sauna i Kilpisjärvi.Så avslutningsvis: vad jag är trött på mig själv och allt jävla skrivande som skett här i bloggen som en slags upptrappning i kampen för att klara tre ultror! En kamp som nu inte kan vinnas helt längre och det är jag oerhört jävligt mycket besviken över. Faans helvetes jävla förbannade skit!!! Men tar nu så klart nya tag för annars kan man ju vandra till ättestupet direkt och det har jag ta mig FAAN inte varken tid eller lust med.smiley

Auf wiedersehen!