Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Måste tro att det är möjligt trots skada och ingen ungdom

Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 19, 2018 11:43:53

Pausar bloggen från och med nu till sept, som skrivits i förra inlägget. Måste dock tro och kämpa för att Kullamannen Ultra är möjlig trots hälskadan och att jag inte precis är någon ungdom. Lägger därför in en bild då jag sprang Kullamannen som träning i juni (på två dagar dock och bara ca 12 mil). Bilden är från Kullens högsta topp, Håkull. Då var det nästan outhärdligt varmt, vilket det så klart inte blir i nov. Hur som helst så ska jag ta mig faan göra allt som står i min makt för att komma till start. Sedan får jag ju se hur länge vingarna i s f bär. Fördelen med Kullamannen Ultra är att man kan bryta var som helst och bli hämtad ganska fort, vilket ju man så klart inte kunde i Swedish Alpine Ultra.

På tal om Swedish Alpine Ultra så skäms jag lite då jag gick med i en facebookgrupp och var väldigt aktiv innan start men sedan så då jag tvingades slänga in handduken så inaktiverade jag mitt facebook-konto i ren depression över att jag inte kunde starta. Det var verkligen tufft att behöva dra sig ur ett lopp som man sett fram emot och laddat för sedan i okt förra året så i besvikelsen försvann jag bara bort i Swedish Alpin Ultras grupp. Ska aldrig med skriva någon annanstans än här, för det blir bara fel. Skrev ju som jag var ett jävla proffs och sedan kommer man inte alls till start, jag skäms!

Men som frun säger: du kan göra ett nytt försök nästa år. Ja vi får väl se, nu gäller det att bli skadefri så att Kullamannen Ultra är möjlig och inte kraxande olyckskorpar får rätt när de säger: din kropp håller inte för 161 km i tuff terräng, det är omöjligt att du ska klara Kullamannen Ultra, helt omöjligt! Vet inte om jag kan ladda ett år till för Swedish Alpine Ultra med alla kostnader, resor mm som det innebär. Men får se! Så kanske blir Kullamannen Ultra det sista ultraloppet för mig, då jag inser skaderiskerna. För mig är det viktigare att kunna springa ett par mil då och då än att springa en ultra. Vill jag sedan göra något spektakulärt utmanande så är ju enhjulingen en stor möjlighet. 500 mil på ett hjul runt hela jäkla Sverige på 100 dagar, det ni!smiley

Så avslutningsvis och mot bättre vetande och jävligt mycket naivt tänkande om mig själv och min förmåga pausar jag bloggen med: INGENTING ÄR OMÖJLIGT SÅ LÄNGE DET FINNS LIV! så på återhörande i slutet på augusti eller början av september! Ska då vara lite mer ödmjuk så man inte faller så jävla tungt i själen som efter att ha fått kastat in handduken till Swedish Alpine Ultra!smiley