Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Så det är bara att på det igen 2019!

Självbedrägeriets makt är stor men styrkan räcker inte just nu för att skriva om mig själv som ultralöpare p g a mitt vä knä, som omöjliggör spring. Jag pausar bloggen till jag vet mer om mitt ev "bäst före datum" då jag varit på MR och fått diagnos och rehabplan!

December 2018Posted by Roland Fors Sun, December 09, 2018 21:53:26

Då jag slängde in handduken på Grand Hotell i Mölle kl halv sex på morgonen den 3 november efter avverkade 98 km i Kullamannen Ultra på grund av mitt vänstra knä, som inte bara ömmade utan pulserade smärta kände jag en viss besvikelse men tänkte ändå att det kommer fler chanser. Jag tänkte väl lite på vad min mamma alltid sa: ”ont krut förgås inte så lätt” men tyvärr har ju även ont krut ett bäst före datum. Så frågan jag nu ställer mig är har jag nått ”bäst före datum” och är det kört för framtida ultror/långlopp? Ja vem vet men jag har lyckats med konststycket att bedra mig själv och mina skador under några år och trots dem springa diverse långlopp. Skador som jag med hjälp av ”ett psykologiskt självbedrägeri” lyckats lura mig att de inte är så farliga och inte känns.

Mitt vänstra knä var i stort sett nästan ospringbart veckorna innan Kullamannen Ultra men då tog jag en kortisonspruta och den psykologiska kraft det innebar, den oerhörda tilltron jag hade till kortisonet, gjorde att jag lurade mig själv att jag var skade- och smärtfri.

Jag vet att när jag sprang den första etappen, de första fem milen från Båstad till Ängelholm, att jag sprang och pratade med en like (han var skadad och gick med stavar i hopp om att klara). Då plötsligt vid en ojämnhet och fotnedsättning av vänster ben, jag skrek till av smärta i en ren reflex. Han undrade så klart, så jag sa då som det var men annars så höll jag masken. Jag trodde fullt och fast att jag skulle klara i a f 14 mil med ett skadat knä. Ja det fanns ett hopp inom mig att klara hela. Men verkligheten kom ifatt mig genom den kuperade terrängen på Kullaberg, då varje vänster fotnedsättning blev en plåga. Jag tog då ett mycket klokt beslut (för att vara jag) då jag ringde i avhoppar/ge uppklockan när jag kom till Grand Hotell i Mölle efter 98 km och drygt 20 timmar. De sista fem timmarna hade jag mer eller mindre släpat mig fram på ren och skär vilja.

Inte har mitt vänstra knä heller blivit bättre av den dryga månad som gått, snarare mycket sämre och då jag inte har något aktuellt lopp som jag kan lura mitt psyke med att jag är helt frisk och kan klara vad som helst, så har ju tankarna om min fysiska framtid kommit i fokus. Mina nära och kära säger: det är väl bättre att du kan springa en mil och kanske två än att totalförstöra dig med ultror på 10 – 16 mil. Detta har de så klart rätt i men jag vägrar ännu att kasta in handduken för gott, nej för faan än är jag inte golvad! Mitt hopp står nu till att sjukvården kan fixa knäet och göra det långspringbart igen. Har ju fått en tid för MR-röntgen den femte februari. Så jag har nu bestämt att jag inte ska trötta ut eventuella läsare med tjafs om mina krämpor så därför pausar jag bloggen till jag vet mer om min diagnos och om hur min framtid som långspringare kommer att se ut.

Så till er som följt mig, jag ger inte upp, gör inte ni heller det för jag kommer tillbaka men jag vet inte när. Om två veckor, en månad eller två. På ett eller anat sätt fortsätter jag blogga och det projekt jag i a f ska genomföra nästa år är att springa/gå hela Skåneleden 125 mil i mindre sträckor (ett par mil åt gången) och dokumentera sträckorna i bilder, filmer och med annorlunda kommentarer och info på min sajt www.skaneled.se. Där finns just nu bara en bild då jag inte kommer att börja med det projektet förrän till våren, när den skånska myllan åter börja gro, flyttfåglarna återkommer och jag har jävligt mycket spring i benen (hoppas och tror jag).smiley

Så i hopp om en GOD JUL och BRA BÖRJAN PÅ 2019 så säger jag avslutningsvis som tysken: Auf wiedersehen! och hänvisar till en länk med sången "Jag kommer tillbaka" av liraren, dribblern och showmannen Nacka Skoglund!



Kanske borde jag inse vad jag inte vill inse!

December 2018Posted by Roland Fors Wed, December 05, 2018 11:50:29

Hälften av den första härliga veckan i advent har gått. Ljusstakar, stjärnor och glittrande granar lyser upp vår just nu mörka tillvaro. Ljusen påverkar även mitt just nu lite mörka och dystra sinne över min dåliga springförmåga p g a knäproblemen och ger mig i a f lite bättre feeling.
Adventstiden och julen är till skillnad för mig annars en hel del människors största plåga. Man kanske inte har någon att uppleva julen med, man kanske är hemlös, man kanske helt enkelt inte har råd att fira jul, man kanske avskyr julklappshysterin och alla inköp som inte precis gynnar vår miljö. Ja det finns många olika orsaker till varför man inte tycker om december månad med advent, jul och nyår. Varje år tänker jag att jag ska göra något för människor som har det så men i år liksom alla övriga år vid jul har jag dåligt samvete för att jag aldrig gör något och för att jag har det bra och andra inte. Så jag försöker alltid springa bort den dåliga känslan. Men i år är det inte så lätt då varje steg påminner mig om mitt vänstra onda knä.

Trots mycket ont i mitt vänstra knä bestämde jag mig för att springa en och en halv mil på asfalt i måndags. Det var en tuff början, sedan blev det lite lättare för att sedan känna de sista kilometrarna som mycket plågsamma. Men det gick och jag kände mig oerhört mycket bättre själsligt efteråt. Men att just nu ens tänka tanken på att springa ultror på 10, 13 och 16 mil är inte bara befängt utan dåraktigt. Så nu får det bli korta löpturer på asfalt med ständig värk i varje steg och ett hopp att jag inte förvärrar min skada/skador (är troligen flera). Hur som helst så har jag fått en tid för MR och den är så långt borta som den 5 februari. Så frågan är hur ska jag klara mig så länge utan att veta hur min kommande diagnos ser ut. ”Springa långt igen eller bara korta turer”. Operera eller inte operera. Den medicin jag fick utskriven för att lindra värk och inflammationer i mitt onda knä hjälpte tyvärr inte alls. Är väl bara dundermediciner med morfinliknande preparat som lindrar men samtidigt så kanske de föder ett begär och det vill man ju verkligen inte få.

I övrigt hittills i veckan har jag ägnat mig åt överkroppsträning på Sandskogens utegym här i Ystad. Ett Ystad, en småstad med väl bevarade gränder och gamla hus och kilometerlånga sandstränder och ett hav som lever sitt eget liv, med mängder av sjöfågel som guppar fram och tillbaka och upp och ner längs med strandkanten. Ystad är en vacker stad som fyller mitt hjärta med glädje och att få känna mig som om inte en gammal men väl Ystadsbo är härligt.

Så vad passar inte bättre än att avsluta detta inlägg med lite bilder från Ystad med lite Godjulönskningsmusik i väntan på julen, den som jag älskar så mycket.







Ja då är det bara att vänta på ny röntgen!

December 2018Posted by Roland Fors Sat, December 01, 2018 22:02:22

Min läkare ringde mig i tisdags och berättade om resultatet av min knäröntgen, som gjordes på båda knäna för att ev visa på skillnader. Mitt högra, som jag bara har lite ont i visade betydligt mer artros än mitt vänstra som jag har ont i vid varje steg jag tar. Kontentan av samtalet blev att jag troligen har en meniskskada eller lösa bitar i mitt vänstra knä och att det måste ske en magnetröntgen för att säkerställa rätt diagnos. Väntetid ca 1 – 2 månader, faan också men inget att göra något åt. Fick också medicin utskrivet för att lindra värken och inflammationer.

Ja, då är man, känns det som, tillbaka på ruta ett, (som strax före jul 2016 då jag började få ont i rygg och bröst, som senare visade sig vara en tumör i ryggraden). Nu är det så klart inte den graden av skada/sjukdom men oavsett grad så är jag inte springbar och det är deprimerande. För att jag ska må bra psykiskt så är spring och motion ett MÅSTE! Så nu blir det att försöka ändra om där uppe i skallen, så att jag kan försöka uppleva andra motions- och träningssätt lika roliga och ge mig, om än inte samma, men i a f ett liknande LUUUUUUUUUUGN som springet ger mig! För mig är springet som jag nog skrivit tidigare mitt Formel 1!

Nedanstående adventsljusstake får dock ge mig hopp inför 2019. I min förra blogg hade jag också den bilden men då var det andra datum som gällde. Nu gäller datumen dock åter igen ultralopp. Den 13 april Simris Alg Ultra 63 km, den 7 juni High Coast Ultra 130 km, den 1 nov Kullamannen Ultra 161 km och ljuset med datumet den 20 juli inom parentes är Swedish Alpine Ultra 107 km (som jag inte bestämt mig för hur jag ska göra). Ja att bestämma är nog inte längre så lätt att bara göra utan nu är det nog så att mitt vänstra knä kommer att bestämma det mesta. Ett par mil skulle jag väl kunna pina mig med värk men vad det i s f blir för konsekvenser av det. Ja det vet jag inte. Hur som helst så blev det dagen för anmälan till Swedish Alpine Ultra och som den just nu virrige och obeslutsamme mycket framtidsovetande "löpare" jag är så slängde jag trots allt in en anmälan. Så nu är jag anmäld till fyra lopp nästa år (se sammansatt anmälningslista nedan), vilket ju tyvärr kan vara fyra för mycket. Det får dock framtiden utvisa för det är ju trots allt 4,5 månader till Simris Alg Ultra.

Ha en trevlig första adventsvecka så får jag väl återkomma den andra advent med förhoppningsvis lite gladare och muntrare toner. Har en hyfsad förmåga att hålla ställningarna ändå utåt trots det inre uppror jag känner mot att jag inte kan springa. Lyssna gärna på min lilla sång och bildspel jag gjort för Kullamannens många anhängare på deras slutna sida. Den är gjord som en hyllning till alla som sprang 2018, ska springa 2019 och alla som hejade på vid sidan och arrangörerna med Per i spetsen. Den kan givetvis inte helt förstås om man inte är med i den gruppen och känner hela banan men sången känns väl ändå igen, eller? Tipp tapp tipp tapp tippe…… länk här

Skulle det vara någon som lyssnar på min tipp tapp-song härifrån denna sida så får ni se den som en tidig julhälsning till er från mig.

Jag vill, jag SKA springa tre ultror nästa år trots nuvarande knäskada

November 2018Posted by Roland Fors Sun, November 25, 2018 13:21:57

Har idag söndag den 25 november med mindre än en månad kvar till julafton givit mig själv en julklapp genom en anmälan till High Coast Ultra (Höga kusten Ultra) den 7 juni. 130 km på Höga Kustenleden med start vid Höga Kusten bron, som ses nedan då jag sitter på min enhjuling och gör V-tecknet 2006, då jag enhjulade mig från Haparanda till Ystad. Målet i Höga Kusten Ultran är i Örnsköldsvik.

Kanske är det vansinnigt att anmäla sig till ett lopp, då läget just nu vad gäller mitt vänstra knä och spring tyvärr är ganska dystert. Jag har dock sedan tidigare återhämtat mig från skador som varit mycket besvärliga, så för sjutton varför inte också denna gång. Jag har också tidigare av läkare (2003) efter två operationer i vänster knä fått diagnosen: ”Nu är det slutsprunget”. Jag gav dock inte upp utan började då med enhjuling och baklängesspring, vilket tillsammans med ett jävlar anamma gav mig springet åter. Sedan dess har jag sprungit åtskilliga tusen mil. Jag vill inte på något sätt slå mig för bröstet utan bara säga att man inte alltid ska lyssna och tro på läkare. Vi känner ju själva bäst våra skador och vad vi kan klara. Det man måste lära sig är dock att ha en högre smärttröskel. Det kommer successivt automatiskt då man känner att det går trots värk men att värken och skadan inte blir värre. Detta gäller så klart inte för alla skador och att springa 10 mil med värk redan från första steget är så klart inte ultimalt utan rena rama dårskapen.

Hur som helst så blir det nog inget Swedish Alpine Ultra, som jag hade tänkt anmäla mig till. Detta dels p g a att det är mycket logistik att få allt att fungera med ledigheter mitt i sommaren samt med flyg, tåg och övernattningar, dels att arrangörerna utökat sträckan från 107 km till det dubbla. Det sistnämnda är dock inte helt sant för Nikkaluokta – Abisko 107 km finns fortfarande kvar men det finns också möjligheter att springa tur och retur. För en sådan som mig som alltid gapar efter det mesta och svåraste känns det ju ”bara” att bara springa en sträcka. Skulle ju så klart vilja göra dubbeln men det finns ingen chans för mig att klara, ingen som helst chans. Att klara High Coast Ultra 130 km är nog även det egentligen för tufft men jag vill i alla fall försöka. Kanske är det som sagt huvudlöst av mig att anmäla mig till lopp när den fysiska statusen inte är ok, men det är väl lite jag och min personlighet i ett nötskal och jag vill ju så gärna se mig som en ultralöpare, även att jag innerst inne vet att den korta och inte speciellt framgångsrika karriären är mycket närma slutet. Men för helvete 2019 också, snälla någon där uppe och/eller den svenska sjukvården.

Ja än har jag inte fått något svar från min ortoped angående röntgenresultatet från min knäröntgen, men jag hoppas han ringer mig på tisdag då han har telefontider. Så det är bara att bita ihop och lägga alla planer på spring för dagen åt sidan och försöka göra andra aktiviteter som inte frestar på knäet, simning, lite cykel och enhjuling och gymträning av överkropp. Hoppas om en vecka kunna skriva lite mer positivt om mitt knä.

Avslutningsvis så måste jag ju bara nämna åldermannen Owe Thörnqvist som nästa år fyller 90 och då ska ge sig ut på turne. Så för faan, sluta inte med det du älskar för då går du mot en för tidig död. För att hedra alla kämpande gubbar så är här en länk till Owe Thörnqvists låt Boggieman Blues som han framförde i mellot 2017, då var han bara 88 år gammal. Så hurra för alla gamla kämpande gubbar för de ger alla oss andra gubbar ett stort hopp om liv och att klara det vi vill och förlåt alla ni tappra kvinnor som för det mesta kämpar i tystnad och inte slår er för bröstet. Så avslutningsvis: vad vore vi män utan er?smiley





Den nya bloggens första inlägg

November 2018Posted by Roland Fors Sun, November 18, 2018 16:48:16
Jag hade en blogg om min kamp att komma igen efter en ryggtumörsoperation i aug 2017 och med målen att klara tre ultror under 2018: Simris Alg Ultra, Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Jag klarade Simris Alg Ultra, kunde inte ställa upp i Swedish Alpine Ultra p g a en hälsensinflammation och fick bryta Kullamannen Ultra efter 98 km. Den bloggen har nu gjort sitt så detta är starten på en ny blogg jag kallar "Den patetiske gubbens utmaningar 2019" med slutdatum i början på november 2019, då Kullamannen Ultra är avgjord. För det blir nästan samma mål för 2019 som det varit under 2018.

Att jag har en blogg är inte bara för att visa att jag finns utan även att gubbar kan. Jag driver mycket med mig själv och den typiske "gubben", som jag är i många avseenden.smiley

Som tidigare skrivits så kan man inte leva på gamla meriter. Dock så kan ni här se en film om några av mina tidigare meriter som bl a enhjulscykling Haparanda - Ystad, 70-milaspring Hörby - Stockholm, Veckans kanon i TV4, Sveriges längsta triatlon Treriksröset - Smygehuk. Som jag säger i inslaget från TV4 i Sundsvall så brukar jag ibland titta på inslaget då jag blev "veckans kanon" i TV4-sporten för att peppa mig och jag slår mig då även lite för bröstet och skiter i Jantelagen. Länk till filmen här.Cyklade i går (lördagen den 17 nov) från Båstad till Torekov och runt Bjärehalvön till Ängelholm och sedan vidare mot Mölle i Kullamannen Ultras fotspår. Jag kan inte springa just nu p g a mitt vänstra knä och jag väntar också på resultatet av en knäröntgen jag gjorde för en dryg vecka sedan. Men att cykla går hyfsat även om jag inte kan ta i så mycket och måste gå i branta backar. Hur som helst så gjorde jag en film av min cykling i syfte att hedra Alla hjältar som ställde upp, bröt, kom i mål, hejade på vid sidan om samt till arrangörerna av Kullamannen Ultra. Här är en länk till filmen jag gjorde om min nostalgitripp på cykel mellan Båstad och Mölle

Oavsett skador och krämpor så blir det fysiska aktiviteter och utmaningar efter min fysiska förmåga även nästa år 2019. Den mentala förmågan att kämpa och klara mål är det absolut inget fel på. Hade tankar på Ironman i Kalmar men ska satsa mot den 2020 i stället. Då har jag 1,5 år på mig att bli en bättre simmare, vilket jag sannerligen behöver. Känner också att jag vill återuppta en kvalitativ och kvantitativ träning på min 36-tums enhjuling igen. Har ju ett drömmål att enhjulscykla runt hela jävla Svedala (nästan 500 mil). Drömmar är ju till för att förverkligas men det är ett tufft och mycket kostsamt projekt, så vi får se om det någonsin kan bli verklighet.

Hur som helst så är här länkar till de lopp jag hoppas kunna springa under 2019:

Simris Alg Ultra den 13 april (anmäld)

Kullamannen Ultra den 1 november (anmäld)

Utöver ovanstående spikade lopp/mål ska jag försöka springa hela Skåneledens alla etapper (125 mil) och dokumentera dem i ord och bild på ett lite annorlunda sätt än den jättefina information som finns på skaneleden.se Jag har köpt en hemsida för ändamålet och hoppas komma i gång med det stora projektet i januari 2019.

2019 års största och sista mål är dock Kullamannen Ultra i november och då hoppas jag kunna vara skadefri så att jag kan nå mitt mål att komma i mål i Mölle precis under 36 timmar på 35.59.59 och som jumbo och då nästan 71 år gammal under parollen "det är aldrig för sent"! Bilden nedan är en målbild jag ska jobba mentalt med i ett år framåt. Men det kräver ju också att jag är skadefri och verkligen förmår rent fysiskt. I skrivande stund så är mitt vänstra knä dock tyvärr helt ospringbart. Men jag har kommit igen från jobbiga och svåra skador tidigare, så varför inte även denna gång!