Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Själslig harmoni, ”lätta” fötter och framtidsfokus!

April 2018Posted by Roland Fors Sun, April 22, 2018 10:05:25

Hela veckan efter Simris Alg Ultra har präglats av en inre själslig harmoni och därmed också relativt lätta fötter. Självklart är det avslappningen efter att ha klarat tidsgränsen och att jag nu kan fortsätta träna och kämpa mot nästa mål, Swedish Alpine Ultra. För även om det är nästan tre månader till start så har förberedelserna börjat med att studerar kartan mellan Nikkaulokta och Abisko på detaljnivå och planera springfart mellan fjällstugorna och på olika delar av Kungsleden. Jag har inte vandrat hela denna klassiska vandringsled bara de första ca 2,5 milen. Den sträckan kan jag någorlunda och där ska jag om inte ge järnet så i alla fall försöka springa på i högre medelhastighet än vad som behövs för att klara 24 timmarsgränsen. Då ger jag mig själv en möjlighet till en lägre medelhastighet resterande sträcka, vilket kommer att behövas när tröttheten kommer.

Känner mig nu åter igen som en papegoja som bara maler på med ungefär samma ord och innehåll. Men det är en del av den så viktiga målbildsträningen, där jag ser mig själv pulsa fram i halvmeters drivor i snö, vadar över vattensjuka fjällmarker, är jagad av myggen och gåspringer framåtböjd uppför med extrakraften som stavarna ger. Jag ser mig också komma fram till fjällstugorna där jag kan ladda med mer och ny energi. Vidare ser jag solen gå upp lika fort som den går ner och upplever midnattssolen på fjället med riktning Abisko. Jag har alltså redan börjat fokusera på Swedish Alpine Ultra, så det gick sannerligen inte många dagar med tomt huvud. Mitt framtidsfokus är dock inte satt under tvång utan i stor glädje, för det ska bli en UNDERBAR upplevelse att få deltaga i Swedish Alpine Ultra den 14 – 15 juli, vilket jag verkligen ser fram emot.

Veckans träning har varit som jag redovisade i torsdags + 13 km lätt grus och asfaltsspring i går lördag och i dag söndag 10 km i tuff terräng i ”på gränsenfart”. Utöver vanlig träning har veckan som gått inneburit mycket fysiskt arbete i vår trädgård med att bära och flytta ett ton sten och grus, samt medhjälp att ta ned en ca 12 – 14 meter gammal björk, lövräfsat, målat ett förråd mm. Att ha en stor tomt innebär mycket fysiskt arbete, vilket jag ser som en bra träningsinvestering. Men vi kommer snart att flytta från vårt gamla charmiga hus med stor tomt och en fantastisk utsikt över hela Höör nu i sommar. Det ska bli så jäkla roligt att flytta till Wallanders stad Ystad. En liten stad både till ytan och invånarantalet men en mysig gammal stad som har allt vad vi behöver. Att få höra vågornas kluckande, måsarna skrik, färjornas mistlurar och bara ha ett par minuters gångväg till den härliga milsvidda stranden blir härligt, säger den i Kalmar vid Östersjön födde ”The Snigel” (se tidigare inlägg)!smiley

Bilden ovan tog jag förra hösten i Ystads hamn. Den visar den nya och den gamla sjöfarten. Fören på färjan till Polen och den gamla skutan i förgrunden. På en lite större skuta jobbade min far då han var i 20-årsåldern i slutet på 30-talet. När de var i Ystad och lossade och lastade en gång så fick han ledigt i tre dagar. Han lånade då en gammal damcykel av en expedit på ett konditori där och cyklade de nästan 30 milen hem till Kalmar. Han startade då solen gick upp och tillbringade sedan kvällen, natten och den efterföljande dagen i Kalmar och äntrade sedan damcykeln på tidig morgon dag tre för att vara tillbaka i Ystad på sen kväll. Det är med en viss stolthet jag skriver detta för min far var en riktig kämpe. Denna berättelse är min fars och han ljög aldrig så jag är säker på att den är sann. Så utan att slå mig för bröstet skriver jag: Äpplet faller inte så långt från trädet. smiley

Bilden nedan visar min far och mig när vi cyklade genom hela Danmark från Fredrikshamn på Jylland till Köpenhamn 1961. Jag var 12 år då och jag minns det som i går. Jag köpte cigaretter på färjan, ett paket Salem. Det gjorde jag i smyg, min far som inte rökte såg det inte. Jag tyckte paketet var så snyggt. Att jag sedan rökte en cigarett på en av färjans toaletter och blev illamående är en annan historia. Så vad är inte bättre än att avsluta inlägget med en länk till Deep Purples "Smoke on the water"smiley



The Eagle and The "Snigel"

April 2018Posted by Roland Fors Thu, April 19, 2018 08:29:17

"The Eagle" Michael Thomas Edwards var en brittisk backhoppare som deltog i Calgary OS 1988 och kom sist och så långt efter de andra i meter att man kunnat dubbla hans längd men han hade ändå kommit sist. Han tjänade multum på att slå mynt av att alltid bli jumbo och att vara rädd när han hoppade. Jag kan inte låta bli att jämföra mig lite med "The Eagle" för jag är också jäkligt stolt att komma sist och får väl därför ha smeknamnet ”The Snigel” (på svengelska) för man kan alltid dubbla segrarens tid innan jag kommer i mål.

Här är en länk till en liten film om mig "The Snigel" och Simris Alg Ultra.

Jag är jäkligt rädd för att inte komma i mål och bli avtagen av banan men jag planerar noga min medelhastighet på olika delsträckor av banan så att den ska räcka till för att komma i mål innan målet stänger. Man får försöka acceptera sin förmåga i förhållande till andras och försöka göra något bra av den. Nedan en bild på The Eagle och The Snigel och likheterna finns eller hur ”V-tecknet” och stoltheten trots jumboplatsen.smiley

Så är då Simris Alg Ultra lagd till minnesarkivet och man är åter på G med träning mot nya mål. Sprang i tisdags en knapp mil för att mjuka upp lite styva leder. Igår spelade jag och yngste sonen en ”på livet och döden" badmintonmatch men tyvärr förlorade jag igen. Börjar så smått att vänja mig att hans reflexer, snabbhet och koordination faktiskt är lite bättre än gubbens, drygt 40 år äldre som jag är. Ja, det går utför även att man inte vill kännas vid det. Nej för faan, nästa vecka är det jag som vinner, absolut! Hur som helst så sprang jag 6 km intervall därefter. I morse tog jag enhjulingen i bilen redan kl sex och körde upp till Frostavallen och enhjulade mig sedan runt Frostavallen och Skånes Djurpark, 10 km. Därefter avslutade jag dagens träning med 5 km upp och ner i backe.

Men och det är ett viktigt men: Från och med nu är det verkligen ett måste att höja ribban vad gäller träning. Inte totalt i kilometer räknat för det håller inte mina knän för utan i kilometer vad gäller backe, intervall och längre distanser. Så målet i kilometer fram till den 14 juli får vara detsamma ca 1000 km som det var fram till Simris Alg Ultra från den 1 januari. Dock så måste minst 300 km av dem vara tuff backträning samt som intervall, 300 km bör vara 10 stycken 30-km-pass i terräng, 200 km som lätt myslöpning i komfortfart på asfalt och 200 km ”utanförstiglöpning” på ojämn mark och i ”på gränsen fart”.

På tal om The Eagle så är här en länk till The Eagles och deras Hotel California som avslutning på detta för mig ganska korta inlägg? Förresten så har väl de som sitter på Hotel California och alla andra fängelser ett helvete med att tiden är lång, det känns dock inte så då jag springer ultror, för då är tiden alltid kort.smiley

Nu lägger jag locket på för Simris Alg Ultra och blickar framåt mot Swedish Alpine Ultra, som kommer att innebära en rädsla till utöver tiden, att inte springa vilse, vilket är lätt gjort. Skulle behöva en gps-satellitklocka eller annan lätt gps där man kan lägga in kartan för Swedish Alpine Ultra, så är det någon som vill låna mig en eller hyra ut en, så hör av er! Att något företag skulle sponsra en "gamling" är väl omöjligt?smiley



I DID IT, med minsta möjliga marginal! JIPPI!

April 2018Posted by Roland Fors Sun, April 15, 2018 07:21:53

I DID IT! Med 2 och en halv minuters marginal gick jag i mål vid Christinehofs slott kl 18.57.24 efter 8 timmar, 57 minuter och 24 sekunders tuff kamp från Simrishamn (62 km). Jag gick i mål som nummer 125 och så klart som siste man. Länk till resultat här. Men det var ju några som kastade in handduken under loppet förstås (bröt). Det var verkligen en kamp från start till mål med tuffa tidkontroller, som gjorde att jag inte kunde ta igen mig utan bara fylla på med vätska och energi och sedan iväg. Blev så stressigt med klädbyte i Bengtemölla (halva) att jag slängde ner tröjan med nummerlappen i dropbagen, så resterande hälft sprang jag utan nummerlapp, vilket jag själv inte upptäckte förrän tidkontrollen Vantalängan 10 km före mål. Men det löste sig ändå.

Jag sprang med mina halvterrängs Asicsskor, vilket var ett bra val. Inga problem, inga skavsår, inga blåsor. Min rygga var full med dricka och även stavar, då jag inte använde dem. Den var i tyngsta laget för jag kände av ryggen. Stavarna var dock till suverän hjälp för mig mellan Haväng och Bengtemölla (5 km) samt från Brösarps backar till mål (ca 14 km). Så stavarna ska med i kommande lopp, det är då säkert.

På bilden har jag precis kommit i mål och får medalj plus även en spettekage och en stor kram av Gael Joly, tävlingsarrangören, som sett till att dagen blev en riktigt bra springdag. Arrangemanget var toppenbra! Jag håller mina stavar i ett V, segertecket, VICTORY! Jag kände mig som den störste segraren även att jag kom i mål sist. Så här är en länk till låten jag nynnar på i dag: We are the champions med Queen, vilken så klart får vara en salut till alla som sprang Simris Alg Ultra i går.

På bilden nedan kan man se mig då jag för drygt 7 månader sedan precis efter min ryggradsoperation (bortoperation av tumör) ligger i sjukhussängen fullständigt utslagen med morfin som dropp. Jag kunde inte röra mig utan hjälp. Jag hade en lång rehab framför mig med stränga order om att inte lyfta något (t ex matkasse) på två månader, inte cykla på tre och inte springa på fyra. Men det ska sägas, tumören var godartad, vilket analysen av den efter operationen visade. Den hade dock klämt på nerver och gett mig mycket obehag och värk i både rygg, mage och ljumske. Att springa några längre sträckor var då omöjligt. Så efter rehabiliteringen är jag lika frisk och kry som innan tumören dök upp. Måste skänka Lunds Sjukhus och neurologen och den opererande läkaren dr Christian Brandt en tacksamhetens tanke för den fina professionella vård jag fick, Tack!
Det var då jag bestämde mig för att först försöka klara Simris Alg Ultra i april, vilket nu är gjort och som jag är oerhört stolt över samt också försöka mig på Swedish Alpine Ultra i juli och Kullamannen Ultra i november. Om de loppen ägnar jag ingen tanke idag, mör och lite illamående som jag är just nu i skrivande stund kl 07.20. Så denna söndag den 15 april kommer att gå i lättjans och återhämtningens tecken samt glädjen över att ha klarat mål 1.

Jag var och är oerhört nöjd och glad och visst kom det tårar då jag såg målet och att min kära hustru stod där. Nu får hon i alla fall lugnt i några månader, för nu är det inget fokus på något lopp förrän det närmar sig juli. Fast visst sjutton finns fokuset på nästa ultra redan nu i mitt huvud så klart. Men det märks inte utåt förrän i slutet på juni eller i alla fall inte under april.smiley

Så på onsdag den 18 april börjar träningen mot Swedish Alpine Ultra och då med massor av back- och ojämn markträning. För om jag ska ha en chans så måste träningen bli mer kvalitativ och tuffare. Den mentala träningen måste också intensifieras så att jag åter igen kan se hela startfältet försvinna iväg utan att förivra mig. Jag menar så att jag tar mig fram i ett tempo som jag kan klara och som kan ge mig en möjlighet att komma i mål i Abisko efter 107 km, innan målet stänger efter 24 timmar. På bilden nedan kan ni se när hela startfältet i Simris Alg Ultra lämnar mig långt bakom redan efter ett par km. Det är sådant jag måste klara mentalt och att vara beredd på att springa solo från start till mål. Men och det är viktigt att tillägga: jag slår mig inte för bröstet för jag är medveten om att vad som helst kan hända när som helst. Man skadar sig, man går in i väggen, man blir sjuk, man springer vilse osv.

Att ha klarat Simris Alg Ultra förändrar inget. Jag har bara nått ett delmål. Mina två återstående ultralopp måste också klaras för inget är klart förrän sista steget över den sista mållinjen är taget.smiley



The day after tomorrow - nedräkningen har börjat

April 2018Posted by Roland Fors Thu, April 12, 2018 18:59:15

Ångest och åter ångest men vädret på lördag ser ut att bli hyfsat, toppen!
En djävulsk ångest är min följeslagare och har så varit sedan i söndags då den andra halvan av Simris Alg Ultra genomfördes som träning. Det gick så långsamt att jag hade blivit avtagen vid första tidkontrollen om det varit loppet.smiley

Men ”the day after tomorrow” är en ny dag med nya möjligheter. Kollade just den sista väderrapporten och den ser bra ut. Ingen nederbörd och en vind på bara ca 5 m/sek. Förra året hade de som sprang ett helsickes väder.

För mig är det inte tiden som är viktig utan att ta mig från start till mål!
Så därför har jag bestämt mig för att om jag inte hinner komma i tid till en tidkontroll så lämnar jag nummerlappen och kör vidare utom tävlan. Skulle det ta en timme längre för mig än gränsen på 9 timmar så bryter jag inte ihop för det, för då har jag klarat att springa sträckan och det är det viktigaste. Mest synd är det dock om frun som ska hämta mig vid Christinehofs slott för då får hon ju vänta ännu längre tid.smiley

Att sedan ta sig an Swedish Alpine Ultra i juli på 107 km kanske låter vansinnigt om det går åt helvete på lördag men det är tre månader dit och jag ska väl kunna bli lite bättre tränad. Medelhastigheten som man behöver hålla i Swedish Alpine Ultra för att klara loppet är 2,5 km/timme lägre än i Simris Alg Ultra. Så det är bättre förutsättningar för mig att klara det med min låga hastighet. I och för sig är fjällterrängens underlag mycket tuffare. Jag är ju precis ingen snabbspringare men jag är en som aldrig ger upp, så i mål ska jag oavsett vilket lopp det är. Jag måste ju säga att jag inte mår riktigt bra av att ha tidkontroller lite överallt under loppet för det ger stress och inte den glädjen som jag vill känna då jag tar mig fram med benmuskelkraft. På lördag måste jag hålla 7 km i medelhastighet under nio timmar. Skulle jag rasta i en timme, så måste jag springa med en medelhastighet på närmare 8 km/timme då jag rör på mig. Så det gäller m a o att inte rasta så mycket utan att gå och äta och dricka helst. För de flesta är ju inte 7 – 8 km/timme speciellt märkvärdigt men om man ska ta sig fram i timme efter timme, så är det i alla fall för mig ungefär den hastighet som är mitt max.

The final countdown har börjat. När jag skriver detta är det 39 timmar till start.
Eftersom gubbarna i Europe kan än, länk här, så ska väl också jag en gammal gubbe klara mitt mål att komma i mål. Jag är som jag skrev tidigare jävligt ångestfylld och jag har dessutom ont precis överallt. Jag tror också att jag håller på att bli förkyld. Jag är gnällig, småirriterad och bedrövlig enligt frun.smiley Med andra ord är det är precis som vanligt då jag ska göra någon fysisk utmaning. Jag är helt fokuserad men också samtidigt jävligt mycket ”EGO”, usch! Så det där med förkylning, ont i hela kroppen är så klart mest psykiskt, dock inte smärtan jag fick i söndags i höger lårs baksida. Men det är i alla fall bättre idag. Kommer jag bara igång så släpper skräcken, paniken och när jag har sprungit ett par km så brukar knoppen och kroppen kännas ganska bra och det jävliga har bytts ut mot glädje och tro. Tro på mig själv för Just idag är jag stark, som Kenta sjunger i som jag kallar det min själs nationalsång utöver den vanliga "Du gamla Du fria".smiley

Mat, energi, dricka, rygga, stavar, kläder och speciellt skor är i tankarna.
Jag sliter mitt gråa hår i obeslutsamhet över vilka skor jag ska springa med. Mina halvterräng eller mina röda lätta. Mina lätta håller inte vätan borta, är inte så styva i sulan men de är jäkligt lätta att springa med. Jag tror att jag tar dem och packar ner terrängskorna i dropbagen som forslas till kontrollen vid Bengtemölla (32 km). I den väskan blir det skor och torra kläder, mat och dricka (mjölk, coca cola, drickyoughurt, marmeladmackor, wienerbröd mm) m a o en jäkla massa snabba kolhydrater.smiley

Har också bestämt mig för att ta med tredelade stavar som jag får plats med i ryggan som hjälp i alla tunga backar i loppet. Ja inte är Skåne platt precis.

Skulle det mot förmodan finnas någon som läser min blogg och är nyfiken på hur det går, så kan man gå in på sidan Simris Alg Ultra, länk här och klicka på en svart ruta med vit text ”följ Simris Alg Ultra här”. Jag har startnummer 60 (hade dock varit bättre med 69 eller 70 -).smiley



Generalrepetitionen gick åt helvete, så nu är jag rädd inför lördag

April 2018Posted by Roland Fors Mon, April 09, 2018 07:06:48

Om en generalrepetition går åt helvete så blir premiären lyckad sägs det och det är mitt hopp inför lördag med Simris Alg Ultra 62 km och maxtid 9 timmar, vilket behövs!

Var och sprang den andra hälften av Simris Alg Ultra i går, söndag den 8 april i fantastiskt vårväder. Dock var mitt springande tyvärr inte lika fantastiskt. Jag körde först bil till Christinehofs slott från Höör. Hade cykel med mig som jag cyklade till Brösarp med ca (10 km). Därefter gick jag någon kilometer och började sedan springa vid Bengtemölla som är en halvaloppetkontroll. Jag lyckades där med konststycket att direkt springa fel så det blev en rejäl omväg på någon km till Brösarps station, som med rätt väg bara är 800 m bort. Jag hann inte mer än lämna stationen förrän det började göra ont i höger lårs baksida. Rejält ont. Jag fick springa med kortare steg och långsammare än jag tänkt. Då och då blev det lite bättre men jag kände av det ända fram till målet i Christinehofs slott ca 3 mil och nästan fem timmar efter starten i Bengtemölla. Men det ska sägas att jag hade ganska svårt att hitta genom naturreservaten Kumlan och Drakamöllan, så där la jag nog en halvtimme i söktid.När jag hittade Skåneleden efter Drakamöllans naturreservat ca 13 km från Bengtemölla, så var det dock inga svårigheter att ta sig fram rätt väg. Men Brösarps norra backar kan knäcka vem som helst. De var oerhört tuffa. Jag hade stavar med mig och de var en god hjälp där och även den sista halvmilen som jag tyckte var väldigt tuff att springa på en smal stig upp och ner. Övrig del av banan så var stavarna dock bara till besvär. Får se hur jag ska göra på lördag med stavar.

Som det känns i dag med värk i ryggen, ont i höger lårs baksida och med många krampanfall i höger vad sedan jag kom hem så inser jag att det blir oerhört tufft att klara loppet för mig. Jag ska dock göra allt jag kan och det jag då inte behöver göra är att vara stigfinnare, vilket kräver mycket resurser.

Så inte är jag trygg med att ha sprungit/tagit mig fram hela banan för de svåra och tuffa partierna finns nu i mitt huvud som "svårsprunget". Sträckan från Vik till Stenshuvud i sand på stranden. Klättringen från havet upp till Österrike. Backaleden från Haväng till Bengtemölla. Naturreservaten Kumlan och Drakamöllan, Brösarps Norra backar samt de sista kilometrarna på smal och svårsprungen stig upp och ner. Sedan får vi hoppas att all jäkla snö som finns här och där smälter bort till lördag.Idag är jag trött och lite utbränd både psykiskt och fysiskt, vilket jag verkligen inte var då jag sprang den första hälften mellan Simrishamn och Brösarp. För den halvan kändes betydligt lättare än den andra halvan.

Nog om det, nu lägger jag ner springandet för denna veckan och försöker samla kraft till lördag. Har inte heller tid att göra några fysiska aktiviteter, då jag har så mycket annat att göra som faktiskt är viktigare än mitt spring. Fast frågan är: "finns det något som är viktigare än mitt spring"?smiley

På söndag den 15 april kommer en redovisning hur det gick. Ett misslyckande av att inte ha klarat loppet inom tidsramen skulle vara svårt att bära och skriva om men är det något jag är så är det ärlig. Klarar jag det inte så står det här på söndag. Måste inse att det kan bli så men vill ändå inte inse det. Nej för helvete, inte kasta yxan i sjön utan nu blir det att peppa sig själv med positiva målbilder och krigarmusik.

Lyssnar bl a på Roger Pontares "Vindarna viskar mitt namn", (länk här), som är en kampvisa med bl a orden: "jag ser yxan i krigarens hand". M a o inte sjön.smileyMen kommande dagar till start blir en tid i ångest då jag svävar mellan seger (att komma i mål under tidsgränsen 9 timmar) och totalt fiasko att repet dras och jag kommer till målet transporterad dit av arrangörerna, som en jäkla stor förlorare. USCH vad kan vara värre?



Käre Broder, Käre Hans jag saknar dig!

April 2018Posted by Roland Fors Thu, April 05, 2018 06:31:14
Käre Broder, Käre Hans! Den 5 april 1945 strax före Andra Världskrigets slut föddes du i Kalmar. Jag kom fyra år senare. Idag skulle du fyllt 73 år men livet ville annorlunda. Nu är det snart 13 år sedan du dog och det är verkligen 13 år av saknad.

Du var en storebror som alltid stod upp för mig. Jag fick alltid vara med er stora killar, för det såg du till. Du var en kille som jag alltid skulle vilja vara. Du var en kvinnokarl, en mästare på att fixa tjejer och du var alla tanters gullegris för du charmade alla. Det fanns aldrig något som var dig främmande medan jag däremot skämdes för mycket. Alltid ställde du upp för mamma och pappa. Ville de ha något ärende utfört, något gjort så sa du alltid ja. Jag däremot sa nog nästan alltid nej.

Du var en kille som kunde prata för dig medan jag var blyg så fort det var några tjejer närvarande. Så jag ville alltid vara som du. På bilden är du som 50-talets James Dean och Elvis. En bild som verkligen visar dig under din tonårstid och därefter. En fin bild på en snygg kille. Här är en länk till Elvis Presleys, You are allways on my mind till ditt minne käre Broder.
Den andra bilden är på dig och mig när vi var riktigt små på tidigt 50-tal i Kalmar.Tack Käre Bror för allt Du gjorde för mig och tack för att jag fick vara Din bror!
Elvis Presleys Hound Dog från 1956 får avsluta dessa minnesord. Hound Dog spelades mycket på grammofonen därhemma och jag var väl inte jätteförtjust då, för jag ville ha mjukare musik. Jag kom dock med tiden att gilla även Elvis men först senare för 60-talets musik med alla grupper som Beatles, Rolling Stones, Animals, Who, Garry and the Pacemakers, Four Tops och många många fler kom först att bli min musik.

Marsredovisning och bara 14 dagar kvar nu!

Mars 2018Posted by Roland Fors Sat, March 31, 2018 21:28:31

Jag har i alla fall för första gången sedan min operation i augusti kommit över 30 sprungna mil för en månad. Exakta springmil för mars blev drygt 31 mil. I veckan som gått sprang jag i måndags, som tidigare också redovisats i en selfiefilm halva Simris Alg Ultra, ungefär 32 km. I onsdags småtrippade jag 7 km för att knäna skulle vara lite uppmjukade och kroppseget smorda innan jag spelade badminton. Fick spö, faan också. I går Långfredag sprang jag passande nog ”Lång”storpsrundan (10 km) i ”så fort jag kunde fart” och i ca 1 dm snö och med stavar. Jag sprang faktiskt jävligt bra, var väldigt nöjd med mig själv efteråt. I dag påskafton har jag varit ute och pinat mig med stentuff intervall och backträning i 12 km.

Då det nu bara är exakt 14 dagar till start i Simris Alg Ultra så känner jag mig alls inte tillräckligt tränad. Tvivlen på mig själv och min förmåga har börjat snurra i skallen. Jag får nu hela tiden använda mig av mental målbildsträning för att få bort tvivlen. I min målbildsträning ser jag mig själv springa fram längs stranden och i backarna med pigga ben och till slut sträcka armarna i luften vid Christinehovs slott precis innan målet stänger.smiley Att inte klara och fullfölja Simris Alg Ultra är väl inget större misslyckande och inte precis livsviktigt tycker säkert de flesta men för mig är det jobbigt, jävligt jobbigt att inte klara. Att ha haft denna bloggen sedan i mitten på september och skrivit om mig själv, som om jag vore något speciell samt om min träning och mina tre ultralopp gör ju inte det hela lättare. Riskerna med att offentliggöra en utmaning och till och med sticka ut hakan gör att ett misslyckande skulle kännas tungt. För visst finns det olyckskorpar som kraxar.smiley

Det blev som sagt 31 mil löpning i mars. Tyvärr inte så mycket i terräng som jag skulle velat men där har den segdragna vintern satt käppar i hjulet. Backträning och intervall har skett men inte alls i den omfattningen jag borde ha gjort. Övrig träning har varit tre sim- och tre badmintonpass samt bara ett enda enhjulingspass. Ingen tvåhjulsträning då frun har skadat ena axeln och Vätternrundan som vi är anmälda till med all sannolikhet därför inte blir av. Men den kan vi köra nästa år. Den kan man klara även om man är 80 – 90 år om man är frisk. Mina tre ultralopp blir tuffare och tuffare att klara för varje år som går. Källargymsträningen har inskränkt sig till några timmar i roddmaskinen. Efter operationen var jag mycket duktig på rehabträning i mitt s k källargym men sedan har den liksom sakta men säkert avtagit. Jag hade också som mål att vara nere i ca 72 kg då jag ska springa den 14 april. Tyvärr är vikten idag 77 kg vilket är alldeles för mycket för mina stackars knän. Ett par kilo lättare ska jag dock vara vid start.smiley

Under den kommande veckan ska jag träna så mycket jag kan i backe och intervall i ”på gränsen fart” och avsluta med ett långpass kommande vecka (förhoppningsvis resterande del av Simris Alg Ultran från Brösarp till Christinehofs slott).

De få och arma stackare som följt min blogg och mitt ”tugg” vet att jag i ett blogginlägg i höstas skulle försöka klara att plocka ner de sista tre äpplena på vårt äppleträd. Jag hade fått för mig att just de äpplena var magiska och att äta dem skulle göra att jag klarade alla mina tre ultralopp. Tyvärr så föll de sista 10 – 20 äpplena ner samtidigt, varför jag inte kunde urskilja de tre äpplena som satt längst och hade gett mig magiska krafter om jag ätit dem. Ej heller kan jag be om kraft uppifrån då min tro är ateistens, så jag måste förlita mig på egen kraft. ”Sin egen lyckas smed” ungefär. Nedan min nummerlapp som jag lyckades riva sönder då jag tog upp brevet (slet upp brevet det kom i) så fick tejpa ihop det på ena sidan, men det är säkert ok. En hel nummerlapp gör inget Simris Alg Ultra utan det får man fixa med vilja, envishet, kamp och friska ben.smiley

SÅ OM 14 DAGAR GÄLLER DET OCH DÅ MÅSTE JAG GE ALLT, PRECIS ALLT!smiley

Avslutar med en länk till Simon & Garfunkels April come she will. Inte deras bästa men för hopp om en härlig April med vår. En vår som de flesta av oss längtar till.



Provsprang halva Simris Alg Ultra i går, blir tufft men roligt!

Mars 2018Posted by Roland Fors Tue, March 27, 2018 13:38:09
Som jag hade planerat så sprang jag ca halva Simris Alg Ultra i går från Simrishamn till Haväng och några kilometer till mot Brösarp. Det var tufft. Det kommer att bli en kamp för mig att klara reptiderna som innebär att jag måste hålla 7 km/timme i medeltid.

Så jag måste ha en bra dag med ben och knän. Solen måste lysa och vinden måste kännas i ryggen. Inga vågor som slår in på stranden för då finns det inte någon torr strandremsa för det är smalt och på vänster sida är det bara en sjuhelvetes hög brant med ogenomtränglig buskvegetation på toppen. Men det ska sägas: måndagen den 26 mars var en perfekt dag att springa sträckan. Sol under första timmarna, ingen vind, lågt vattenstånd, så blev inte alls blöt om fötterna vare sig vid stranden eller någon annanstans. Utöver strandspringet var det ett fint och hårt och torrt underlag i stort sett överallt.

Har nog innan jag provsprang i går tagit lite för lätt på uppgiften. 6,2 mil är ju inte fruktansvärt långt men med det mjuka underlaget vid stranden och sedan sugande backar blir det en kamp för mig. Inser nu att både egen kropp och himlakroppen moder sol och herr vind måste vara på min sida för jag kommer att ha "kniven mot strupen" eller rättare "en tickande klocka som går alldeles för fort mot reptiderna". Då jag bara sprungit halva sträckan visade klockan på 4,5 timme. Hade räknat med att klara den sträckan på 4 timmar, så jag måste verkligen ösa på den 14 april. Inte stanna och rasta utan hela tiden vara på springande/gående fot framåt.smiley

För alla vältränade startande kommer det dock inte att bli några problem. Det är mina gamla knän som spökar mest och de känns både i det mjuka sandunderlaget och i backarna. Hur som helst så filmade jag mig själv och mitt spring som vanligt för vad är en dag utan en selfie, så här är en länk till den selfiefilmen smiley
Ska om jag hinner, provspringa den andra hälften av Simris Alg Ultra i nästa vecka, mellan Brösarp och Christinehofs slott. Att ha sprungit/gått hela sträckan känns för mig oerhört tryggt. Då vet jag var jag kan springa på lite extra och var jag ska gå för att inte spilla för mycket energi. Så jag återkommer förhoppningsvis med en liten selfiefilm från den andra hälften och några kommentarer om den delen av banan. smiley

Självupptagen? ja visst, så ny selfiefilm "På ett hjul igen"

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 25, 2018 13:00:58

Hur jag än försöker bortförklara att jag inte är självupptagen, så visar denna blogg givetvis på en motsats. Bloggen handlar ju bara om mig och lite annat sidotjafs, så vad faan, det är bara att erkänna: JAG ÄR SJÄLVUPPTAGEN! Punkt slut!smiley

Så har vi då åter gått över till sommartid. De flesta verkar inte vilja ha det men personligen så tycker jag att det är härligt med en extra timme ljus på sommarkvällarna. Själva omställningen tycker jag inte man märker av. Jag menar inga problem med sömn eller så. Så en länk till Sommartider med Gyllene Tider passar väl bra.

Som jag skrev i förra inlägget i onsdags så hade jag då rejält ömmande knän, som jag sedan dess mer eller mindre vilat för att de inte ska bli sämre. Så springmängden för veckan har bara blivit knappt 4 mil, varav en tvåmilatur och övriga kilometer uppdelade i en trea, en sjua och en tia i knäsparande fart med korta låga steg. Ingen badminton denna vecka då annat kom emellan men dock ett simpass med efterföljande bastu, vilket är mumma för mina knäleder. Tänkte då vi köpte huset, för länge sedan att anlägga en bastu men det blev aldrig av tyvärr, vilket hade varit bra att ha i dag. Har alltid lite mindre ömmande knän på sommaren, då det är varmt. Ju varmare det är desto mindre ömmande knän. Fast vikten är ändå det viktigaste för varje extra kilo man bär på frestar rejält på knäna.

Om träningen den gångna veckan kan jag inte skriva så mycket mer än ovanstående. Tidigt i morgon kör jag dock bil till Simrishamn och springer sedan de första 32 kilometrarna på Simris Alg Ultra. Springer då bland annat de tunga kilometrarna i sanden på stranden förbi Stenshuvuds Nationalpark, Kivik, Vitemölla och Haväng till Brösarp. I Brösarp tar jag sedan bussen ner till Simrishamn och hämtar bilen och kör hem. Ska självfallet göra en liten selfiefilm på halva Simris Alg Ultra, som redovisas här på onsdag. För vad är det man säger "En selfiefilm per vecka, kan absolut inte räcka".smiley

I går tog jag åter ut min stora 36-tums enhjuling, som kan ses på bild. Jag har inte varit ute och enhjulat mig fram på nästan 2 månader på grund av vintern, så ringrosten gjorde sig verkligen påmind. Hur som helst så tar jag ju varje tillfälle i akt att spela in selfies så klicka här så kan ni se en liten enhjulingsfilm från i går.36-tummaren är hög så man sitter högt och man har ingen som helst möjlig fotkontakt med marken utan man får hoppa av eller snyggt stiga av bakåt när man ska stanna. Det sistnämnda är inga problem om det inte uppstår en akut situation. Då är det bara att hoppa och då lever den tunga enhjulingen (15 kg ca) sitt eget liv en stund om man tappar greppet om den. Det har hänt några gånger sedan jag blev enhjulare då jag var 53 år gammal och de drygt 16 åren som jag haft glädjen att kunna cykla enhjuling.

Att jag blev enhjulare var för att jag efter min andra knäoperation av den opererande läkaren fick beskedet: ”nu är det slutsprunget Roland”. Så jag skaffade mig en enhjuling och bestämde mig för att enhjula mig runt Ringsjön 6,5 mil, runt Vättern 30 mil och den klassiska cykelsträckan Haparanda – Ystad 200 mil. De målen satte jag upp innan jag kunde cykla enhjuling. Läkaren hade förresten fel, för mindre än ett år efter operationen sprang jag igen.

Efter att ha misslyckats första gången runt Vättern och första gången Haparanda – Ystad så klarade jag dem 2004 resp 2006 och det är jag stolt över. Inte mest över att jag klarade dem utan mest över att jag efter misslyckandena gav mig sjutton på att jag skulle klara sträckorna. För som jag skrivit tidigare så hatar jag misslyckanden!smiley



Allt var inte bättre förr, vårdagjämning och "You only live once"

Mars 2018Posted by Roland Fors Wed, March 21, 2018 13:26:10

Så har man då åter fått den. Deklarationen, som de flesta numera bara kan godkänna med bankid på nätet och sen är det klart. Annat var det förr då man slet sitt hår i förtvivlan över att man inte riktigt förstod alla jäkla uppgifter som skulle lämnas och var man skulle skriva in dem. Hade man sålt aktier eller en lägenhet eller hus eller haft någon verksamhet som krävde en bilaga, ja då var man sömnlös innan allt var klart (nu överdrev jag igen).smiley

Men det var lite mer komplicerat än i dag det var det absolut. Jag jobbade i slutet på 60-talet och i början på 70-talet på Länsstyrelsen i Kalmar som dataoperatör. Då fanns inte Skatteverket utan det var Länsstyrelserna som hade hand om skatter, deklarationer och utskick av dem. Vi jobbade treskift under flera månader för att läsa in alla uppgifter från kort till band, som sedan skulle sorteras och därefter printade vi ut deklarationerna för att därefter kuvertera dem i en maskin, som alltid strulade. I Kalmar hanterade vi även Kronobergs Läns och Gotlands läns personuppgifter. Datamaskinen som vi då använde hette Saab D21 och var en svensktillverkad jättesak som väl upptog en yta som en halv tennisplan och egentligen inte var mer utvecklad än den enklaste miniräknaren vid samma tidpunkt.

Så allt var verkligen inte bättre förr även om vi, i alla fall en del av oss ”gamlingar”, påstår det ganska ofta. Sedan finns det ju många som tror på återfödelse och reinkarnation förstås och hoppas på ett bättre eller ett bra liv i nästa liv. Fast den tron har inte jag. Så ingen återuppståndelse vare sig som ängel, krokodil, vitsippa, nyckelpiga eller annat. Även om den gamla James Bondfilmen "You only live twice" säger något annat.smiley

På tal om krokodiler, så gillade, min älskade storebror som inte längre finns att ligga under min säng då jag var 2 – 3 år och låtsas att han var en krokodil. Jag blev alltid rädd, så därför vill jag verkligen inte behöva leva som en sådan. Så varför inte en länk till Elton John och hans låt Crocodile rock. En låt som väl är lika odödlig som krokodilerna, som ju är ett urtidsdjur, som funnits i miljoner år.

Visst ja, den här bloggen skulle ju vara fri från både politiska, religions och samhälleliga åsikter och ställningstaganden, så förlåt så ”himla” mycket denna vårdagjämningsdag den 21 mars. Lika mycket natt som dag över hela världen var man än befinner sig.

För även om termometern inte visar på vår (var minus 10 här i Höör kl sex i morse), så är den snart här och det är dags att säga adjö till vintern med en länk till den underbara låten "Time to say goodbye med Andrea Bocelli och Sara Brightman" som ju ofta spelas på begravningar. Så och på min käre fars, som skulle fyllt 102 år i morgon den 22 mars. Så med den låten kan vi väl begrava vintern och minnas alla kära som inte längre finns.

Och så sist men inte minst det viktigaste, mitt spring, mitt mående.smiley

I måndags
då jag vaknade kände jag mig fullständigt ur form och ställde direkt in alla fysiska uteaktiviteter och ägnade mig bara åt städ och ett avloppsstopp.

I går tisdag i nyfallen pudersnö och minus fem grader i gnistrande sol sprang jag en tvåmilatur runt Dagstorpssjön (två varv) långt innan lunch. Kändes först mycket tungt i steget men allt efter jag sprang så värmde solstrålarna mer och mer och mina steg kändes då också lättare.

I dag onsdag har jag kutat 7 km i mycket långsamt tempo, ja det kan kanske inte bli långsammare än att gå egentligen? Men har jäkligt ont i knäna tyvärr, så bara att gå upp och ner mellan våra våningar i huset känns verkligen. Jag får nog ge sjutton i några längre rundor resten av veckan. Ska på måndag har jag planerat, springa halva Simris Alg Ultra, så då måste jag vara hyfsat bra i knäna. Vill verkligen inte behöva ta kortisonsprutor, som jag gjorde förr. Hjälper ofta på kort sikt men försämrar på lång sikt.

Tyvärr har jag misslyckats totalt med att gå ner i vikt, vilket är oerhört betydelsefullt inte bara för de stackars ömmande knäna (mycket bättre än kortisonsprutor) utan också mentalt av att känna sig lätt som en fjäder. Men det är aldrig för sent, så måste försöka att inte dra i mig så mycket godsaker som ju egentligen blir ”ondsaker” men vad faan, "You only live once" (i a f jag så varför skjuta upp allt gott?).smiley

Börjar nästan känna mig lite velig och som en riktig "skjuter upp det till i morgon gubbe" och inte heller så målmedveten men så är det alltid innan det drar ihop sig till spring/utmaning. Ett spring som nu bara är tre veckor bort. Puh, nu börjar ju misslyckandeångesten redan komma. För är det något som skrämmer mig mer än något annat så är det att misslyckas, trots den gamle avlidne prästen Ingemar Simonssons ord: Det är en mänsklig rättighet att få misslyckas. Ja jag vet att jag skrivit det i ett tidigare inlägg men får ta fram orden igen för nu kan jag behöva dem.smiley



Ödmjukt tacksam i väntan på trandansen!

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 18, 2018 22:11:14

Självklart har jag då och då annat i huvudet än bara mig själv och mina tre ultralopp jag ska springa även om denna blogg inte på något sätt tyder på det.

Därför måste det än en gång poängteras att denna bloggs syfte bara är att behandla mig och mina lopp samt gubbars beteende, fåglar och andra mer eller mindre viktiga frågor.smiley

Trots mycket starka åsikter om politik, samhällsfrågor och annat har jag valt att helt befria denna blogg från ställningstagande och åsikter. Det skapar bara onödiga diskussioner och får mitt springande, mina ultralopp och gubbars beteende och mina nyvunna vänner fåglarna, att hamna i skuggan, vilket de absolut inte får göra.smiley

Våren som jag trodde var i antågande, då jag skrev sist har åter tagit paus. Ja, vintern är så jäkla segdragen att inte ens tranorna har kommit till Hornborgarsjön. Bara ett fåtal tranor har hittills setts där. Förra året den 18 mars räknande man in 3680 tranor och flest tranor var det den 3 april 2014 med 23000 dansande tranor. Jag har varit där vid Hornborgarsjön ett par gånger och sett detta fantastiska skådespel, tidigt i ottan, då tranorna kommer svävande ner i tusental, dels för att äta, dels för att dansa. Ser inte precis ut som på bilden ovan för vi publik eller fågelskådare eller vad man nu ska kalla oss måste hålla oss på ett mycket långt avstånd till tranorna. Bilden blir kanske verklighet i framtiden men då är fåglarna antagligen stadsduvor.smiley

Av de planerade över 10 milen jag skulle springa denna vecka blev det bara 86 km. Skyller lite på vintern men borde ändå klarat 10 mil. Jag sprang dock en mil runt Dagstorpssjön i går, lördag på bästa tid sedan tidig höst 2016, vilket jag är mycket glad för. Det visar att jag fortfarande har en ok springförmåga trots gubbaknän (artros) och trots att jag är en jäkligt "slow starter" och även "slow continuer" (även om det inte heter så). I dag söndag sprang jag 14 km på asfalt i ett avslappnat och andningsskönt tempo. Jag har inte spelat badminton denna vecka men har kört ett simpass på en knapp timme. Jag har rott i källargymmet i ca en och en halv timme. Kvaliteten på springandet har varit klart godkänt med både backträning, intervall och träning i att springa i snö och på is. Det sistnämnda kunde ju ses i en liten selfiefilm i förra inlägget.

Avslutar inlägget ödmjukt och tacksamt över att min tumör som opererades bort för ett drygt halvår sedan var godartad och att jag nu springer som bara faan igen med gubbamått mätt. TACK! Ja vem tackar jag egentligen. Jag tror ju inte på någon Gud. Jag tror inte heller på ödet utan att allt som sker är en slump. Ska jag tacka läkarvården? Ja självfallet och även mig själv som hade tron på att jag skulle bli bra och kunna springa igen. För vad är det man säger:

På tal om våren och vår väntan på den, så varför inte en länk till en mycket gammal låt ”Öppna ditt fönster släpp in lite sol, glöm den snö som föll i fjol…” med Ulla Billquist från 1944. Hon sjöng glada visor och var den tidens firade stjärna men var djupt olycklig, ja så olycklig att hon tog sitt liv 1946. Det är så tragiskt att människor ska må så dåligt att man inte orkar leva, så Ulla Billquists låt får vara en hyllning till alla som mår dåligt och kämpar i tysthet: Fortsätt att kämpa för en dag så vänder det och fönstret till det goda livet öppnas åter. Ja, jag vet och jag vet också att t ex enhjulscykla, som jag har gjort från Haparanda till Ystad bara är "peanuts" i förhållande till att kämpa och kämpa i dag efter dag mot psykiskt illamående. Ni som gör det är mina HJÄLTAR!





"Bambi på hal is" och "Herre på täppan"

Mars 2018Posted by Roland Fors Thu, March 15, 2018 11:13:36

Då jag var ute och sprang på Skåneleden och i ett till Höör närliggande motionsspår i tisdags så var det nästan en mil på jävligt halt is- och snöunderlag, vilket kan ses på bild och som en liten selfiefilm här, som jag kallar ”Bambi på hal is”. Ja det var väl ett jäkligt fyndigt namn på en film om en man/gubbe, som är allt annat än en bambi, ja i alla fall till utseendet?smiley

Men nu är nog våren snart här för snön smälter bort och det är inte längre bitande kallt. De fyra första dagarna denna veckan har varit mycket bra både kvalitets- och kvantitetsmässigt sett ut springperspektivet. I måndags sprang jag en asfaltsmil i hyfsad fart. I tisdags som berättades här ovan blev det 19 km totalt varav ca 9 km på hal is och snö. I går onsdag sprang jag 7 km i ”på gränsen fart” + 6 km i ganska tuffa backar och intervall. I dag, denna torsdag den 15 mars har jag nu på förmiddagen sprungit 14 km på asfalt i mycket avslappnat och lugnt tempo. Så när drygt halva veckans springaktiviteter är utförda så ser det ut som om jag för första gången på nästan ett och ett halvt år, ska nå över tio mil spring på en vecka, härligt! Det märks i mitt huvud att Simris Alg Ultra nu bara är en månad bort.

I nästa vecka eller veckan därpå ska jag köra till Simrishamn och testspringa de första 32 km av Simris Alg Ultraloppet fram till Brösarp, dels för att känna på de olika underlagen, dels för att se vilken fart jag behöver hålla för att inte riskera att repet dras vid de olika tidskontrollerna.

Och så var det, det här med ”herre på täppan”. Ja frun skulle kanske säga att jag är en sådan och då förhoppningsvis med glimten i ögat. Jag är kanske inte en jätteanpassbar och flexibel man/gubbe och kanske håller jag både i ratt och fjärrkontroll oftare än frun eller för det mesta och visst glömmer jag ibland att utföra saker i hemmet, som jag lovat men någon ”herre på täppan” eller någon jävla hustyrann är jag definitivt inte. Ja i alla fall inte om jag får säga det själv.smiley

Den som jag syftar på är inte en människa utan en björktrast som dök upp i vår trädgård i början på januari och som sedan dess har kommit varje dag för att kalasa på utlagda äpplen under vårt äppelträd. Att han är en riktig ”herre på täppan” är helt klart för så fort det har kommit andra björktrastar eller koltrastar för att ta del av äpplena, så har han jagat bort dem. De minsta fåglarna som blåmesar, talgoxar, rödhakar och bofinkar m fl bryr han sig inte om. Men de andra, de får inte en endaste liten äppelbit. Han är verkligen en ogin tyrann som ska ha allt själv. Dagligen har han ätit minst ett par äpplen och det är fascinerande att se hur en äppelhalva snabbt minskar under hans ivrigt hackande näbb. Nä fy, en sådan är jag inte, för är det något jag är så är det givmild och i alla fall inte en ogin ”herre på täppan”. Trädgårdens andra fåglar, som är många har också fått mat fast på andra platser än under äppelträdet. Till dem har det hängts ut talgbollar, lagts ut fröer, havregryn, nötter och även äpplen.

Förresten, vet ni vad? Jo, att ett typiskt kännetecken för en åldrande man/gubbe är att bry sig mycket om våra småfåglar. Det har jag läst och för att visa på gubbåldern riktigt ordentligt så gillade jag den här biten med The Trashmen ”Surfin Bird - Bird is the Word” då den kom 1963 och jag var 14, ja vad ska man säga. Förlåt för ungdomligt oförstånd eller har jag blivit gubbe, så att jag inte längre vill stå för mina tonår? Jag som ofta säger att jag är en tonåring i huvud och tanke. Hur faan ska jag ha det? Ja, det är också ett gubbkännetecken ”att vara lite förvirrad” men den största gemensamma nämnaren för alla oss gubbar är kanske allra mest att tro att vi är tonåringar.smiley



Next »