Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Våren kom, sågs men segrade inte, gammal är äldst och Mellofinal

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 11, 2018 12:00:54

Så kom den då äntligen: VÅREN, trodde jag. När jag sprang ut på en 16 km-runda på snöbetäckt asfalt i tisdags morse var det 3 minusgrader. Under sulorna var det kärv och hård snö, ungefär som då man åker ett första åk i fjällen på våren då den blöta snön under natten frusit till och pistmaskinerna gjort ytan hård och kärv. När jag kom hem drygt en och en halvtimme senare så var det 4 plusgrader och värmande sol. Jag trodde då absolut att våren var här. Jag blev dock som alla andra här i trakterna blåst på våren, som ni kan se på en selfie från i torsdags då jag sprang 21 km.

Hade i tisdags, efter min 16 kilometerrunda, räknat med att springa över 10 mil den gångna veckan men då vintern åter gjort sig påmind med både hård ishalka och löst och glatt slaskigt underlag så blev det knappt 9 mil. Med ett osäkert underlag så finns hela tiden rädslan att sträcka sig och bli skadad och kanske inte kunna ställa upp i Simris Alg Ultra, som bara är en månad bort.

För min del som efter min tumöroperation anmälde mig till tre ultralopp 2018 för att träna mig i form igen, så är det ett bara ett jävla måste att delta och försöka klara de olika loppen. Inget måste som är betungande utan ett måste i glädje. Jag älskar det även om jag är ett nervöst vrak dagarna innan fram till startskottet går. Sedan efter några kilometer börjar kroppen slappna av från att ha varit så stel att jag knappt kommer ur bilen på grund av värk i hela kroppen. Då är jag den mest gnällige gubbe som universum har skådat med tro att jag precis fått ett akut diskbråck, knä- och vristinflammationer, begynnande lunginflammation eller någon typ av infektion.

Började träningsveckan med 5 km intervall och backe i måndags. Fortsatte på tisdagen med 16 km i lugnt tempo, som skrivits om. I onsdags sprang jag 7 km i ”på gränsen fart” och på eftermiddagen spelades en badmintonmatch på nästan ”liv och död”. I torsdags sprang jag en halvmara på en 7 km asfaltsrunda, som var någorlunda skottad. Håller visserligen inte mer än 9 km-tempo men tycker ändå att det är bra. De tre varven sprang jag på nästan exakt 45 minuter/varv och differensen mellan varven var bara några sekunder och det är bra att kunna hålla en jämn fart i drygt två mil även om det inte går så fort. I fredags simmade jag en timme men sprang också 5 km intervall och i backe. I går, lördag sprang jag 10 km i ”på gränsen fart” och i dag på söndag förmiddag sprang jag 22 km i 9,5 km-tempo på min s k halvmara runt Södra Rörum. Jag hade målet att komma upp i tio avverkade springmil men det blev i a f 86 km så får väl skylla på vintervädret med snön att jag inte nådde ända fram. Det har p g a ett springtaskigt underlag inte blivit några terrängmil denna veckan. Men nästa vecka ska det bli 10 mil varav en hel del i terräng för det börjar nu bli ett måste att lägga på ett kol extra för Simris Alg Ultras olika tidsgränser är tuffa. För det ska sägas att lika säker på att klara att springa sex mil drygt lika osäker är jag på att klara att hålla sju km per timme i nio timmar med ett mycket tufft och kuperat underlag. Jag börjar bli osäker och rädd för är det något som plågar mig är att misslyckas och inte klara uppsatta mål.

Börjar också mentalt att förbereda mig för Simris Alg Ultraloppet genom att titta på kartor och skapa målbilder. Jag ser de olika delarna av loppet i mitt inre. Ser mig springa fram på bland annat våt och tungsprungen sandstrand i flera mil och i hård blåst och piskande snöblandat regn.

Kollade förresten åldern på de ca 160 som ska springa Simris Alg Ultra den 14 april och jag var tio år äldre än den näst äldsta och 20 år äldre eller mer än de flesta andra, puh skönt, då kan man lugnt komma sist. Bryr mig egentligen inte om placering utan vill bara klara loppen under maxtiden men inte skulle det vara så kul att komma sist om det var ett oldboyslopp med bara deltagare i min ålder.

Så har vi då åter tagit oss igenom den svenska Melloperioden med delfinaler, andra chansen och finalen, vi som gillar Mellot. Ja det sägs att det mest är barn och yngre tonåringar och så förstås några övervintrade gamla dönickar som en annan, som är de största tittarna. Men jag vet inte. Tittarantalet är ju alltid högt, ca 3,5 - 4 miljoner. Efter Kalle Anka på julafton är Mellofinalen, det mest sedda TV-programmet, så det borde vara fler än barn, ungdomar och jag. Skit samma, rätt låt vann: Benjamin Ingrosso med Dance You Off. Den fick ju flest röster av både den internationella juryn och den svenska TV-publiken så då är det väl inget att snacka om.

Skulle ni sedan på 17 minuter vilja höra alla gamla Eurovison Song Contest vinnare från 1956 till 2017 så är här en länk. Är ni gamlingar som jag så blir det många aha-upplevelser, är ni unga så blir det kanske en chock, när ni hör alla kärleksballaderna som alltid vann år efter år i början. Om inte jag minns fel så var Abba den första grupp som vann 1974 med sin Waterloo. Den enda hårdrockgrupp som vunnit är finska Lordi med sin "Hard rock hallelujah" 2006. År 1969 kom fyra länder etta då de hade samma poäng. Efter det året gjordes reglerna om så från 1970 kan bara ett land vinna.

Det land som har kommit sist flest antal gånger, ja i överlägsen stil, är Norge med elva gånger. Kan kännas skönt att veta så här strax efter OS, där Norge nästan sopade mattan med övriga skidvärlden. Flest segrar har Irland med sju och av dem har Jonny Logan vunnit tre (2 som sångare och en som låtskrivare) men Sverige är på andra plats med sex segrar. Vi är ett fantastiskt musikland och här är vinnarna.

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post56

Vasalopp, farbror psykdoktorn ordinerar, segerhuva och egen simhall

Mars 2018Posted by Roland Fors Sun, March 04, 2018 13:03:44

En salig mix av ämnen denna Vasaloppssöndag. Det 94:e Vasaloppet, vilken tradition! Segrare i herrklassen blev som vanligt en norrman, Andreas Nygaard men i damklassen blev det en svenska, Lina Korsgren, vilken insats! Har själv aldrig åkt Vasaloppet men alltid följt det. Kan i alla fall stoltsera med att jag har sprungit de nio milen i Ultravasan 2016, vilket kan ses på bilden, då jag trött men lycklig spurtar förbi en löpare av motsatt kön men mer än 30 år yngre. Faan vad bra jag är va?

Det ska också sägas att jag hade ett femtiotal manliga löpare (yngre) som kom i mål efter mig och det var jag glad för även om mitt mål i varje lopp jag deltager i bara är att komma i mål under tidsgränsen. Det var 601 män som gick i mål, så 550 var ju före mig. Volvo gjorde en film på alla deltagare, här är en länk till den om migI övrigt är det precis som vanligt i mitt gamla gubbhuvud, tankar fram och tillbaka. För det mesta är det positiva och härliga tankar men kommer det negativa sådana så får man försöka bli av med dem snabbt som faan, så de inte sätter bo.

Så får väl därför börja med att farbror psykdoktorn tar till orda: ”Om du får ångest, panikångest eller drabbas av depression bryt inte ihop för det finns hjälp och du är inte ensam. Att må dåligt psykiskt kan vara ett helvete men det dödar inte”!

De bästa förutsättningar att inte drabbas av psykiska besvär i livet är att födas med egenskapen ”axelryckare”. Motsatsen axelbärarna, de som aldrig kopplar av utan alltid tänker och oroar sig, är de som löper störst risk att få psykiska besvär, typ utbrändhet, ångest, depressioner och/eller psykosomatiska besvär.

Ovanstående är en mycket generell egen tolkning utan någon som helst psykiatri- eller psykologutbildning mer än livserfarenhet och lite sunt förnuft. Visst finns det alla möjliga personligheter i vår herres hage förutom de två ovan beskrivna och ingen inte ens axelryckaren kan känna sig säker, då denne kan drabbas av en svår sorg eller annan oerhört jobbig motgång. Utöver axelryckarna så är det så klart trygga människor med stor självkännedom som har störst chans att gå igenom livet utan att få någon riktigt djup dipp/livskris. Man kan ju också ha turen att födas med segerhuva och då sägs det att hela livet blir perfekt och att man får köra i gräddfilen hela tiden. Segerhuva är när fosterhinnan inte spricker under förlossningen, och barnet föds med hinnan intakt runt hela kroppen.Att födas normalt utan segerhuva är också bra så klart. Födslar som är besvärliga och där fostret/barnet får syrebrist kan drabba precis vem som helst och i stället för att få ett friskt barn kan man få ett barn som är oerhört handikappad på olika sätt. Har haft förmånen att jobba med handikappade och det är en glädje att få känna att man betyder något. Många blir liksom rädda och vänder bort huvudet då de träffar en svårt handikappad men jag säger bara, det kunde vara ditt barn. Det kunde vara du! Ibland tycks det nästan bara vara slumpen som avgör.

Men vad ordinerar då den riktiga psykdoktorn när man inte mår bra? Medicinkurer så klart, lyckopiller som det brukar kallas och det hjälper många men det stjälper också och många blir pillerberoende. Ett beroende som liksom alkoholen, olika former av narkotika ger svår abstinens, ångest och depressioner när man försöker leva utan och/eller att man måste trappa upp hela tiden. Men det måste sägas: neurologiska diagnoser och annat som är livsevigt måste ofta kureras med mediciner, så där finns det ibland inget val.

Så som självutnämnd farbror psykdoktor med mycket livserfarenhet inom området ordinerar jag den bästa medicinen ”natur och motion” vid tillfälliga svackor. Det bästa motionssättet för mig är spring, vilket man kan göra när som helst och var som helst. Att sitta och paddla fram i en kajak på lugnt vatten en härlig sommardag är som mumma för själen men att cykla, eller vandra, eller klättra, eller simma, åka skridskor, skida utför eller på längden är också bra. Listan på aktiviteter kan göras hur lång som helst. Det är bara att välja vilket som passar en bäst. Det var allt från den självutnämnde farbror psykdoktorn för denna gången.

Denna Vasaloppshelg har varit en mycket bra träningshelg för mig. I fredags sprang jag först 7 km intervall innan jag och min yngste son simmade i en helt egen simhall. Var bara tvungen att föreviga det genom en selfie, då det aldrig hänt tidigare. Det brukar vara minst 20 personer, som simtränar oavsett den tid vi är där.

Som ni kanske ser genom badets fönster så är det snö utanför. En snö som lamslagit stora delar av Skåne under veckan. Så därför, sa en kvinna i min ålder, som var där och simmade innan vi blev själva: ”att de äldre nog inte vågar sig ut i snön och halkan”. Härligt tänkte jag, hon ser oss inte som äldre, vi som är kring 70. Tack kvinna vars namn jag inte vet. Men så är det ju, det finns alltid de som är äldre.

I går sprang jag 21 km på blandade underlag. 12 km i terräng och grusväg och 9 km på asfalt (ca 5 km sprang jag som intervall). I dag strax efter Vasaloppstarten kl 8 sprang jag 10 km i tuff terräng och ca 3 km i backe upp och ner och blev helt slut. Helgens (fredagens - söndagens) 41 km löpning har sprungits på snö- och lite isbelagda vägar och stigar med broddar under sulorna, vilket behövs. Har rott i ca en timme. Det har varit en mycket bra kvalitativ början på mars vad gäller träning, så nu gäller det bara att fortsätta så, så ska Simris Alg Ultra den 14 april förhoppningsvis inte vara några problem att klara.

Och glöm inte, psykiska besvär kan vara ett helvete men de dödar inte! Så avslutar därför med en länk till After Darks La Dolce Vita (Det ljuva livet) från Mellot 2004, för glöm för faan inte att vi bara har ETT LIV och att det kan vara helt underbart LJUVLIGT! Men som ni alla vet så går det upp och ner, så man ska verkligen passa på och njuta då det är så där himmelskt, som man skulle önska att det alltid är.

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post55

Februaris träning och är drogprevention meningslös?

Februari 2018Posted by Roland Fors Wed, February 28, 2018 10:33:46

Efter att ha varit ute och sprungit en mil i den bistra vinterkylan denna sista dag i februari så är det dags att sammanfatta månaden som gått. Dock så är min träning inte så stor att den kan fylla upp ett blogginlägg (med mitt mått mätt) så när jag hittade en gammal berättelse jag skrev för 40 år sedan så får den vara grunden till detta blogginlägg. Ska egentligen inte ge mig in i så känsliga ämnen som drogprevention men då jag som lärare jobbade mycket med ämnet tar jag ändå upp det i brist på annat att skriva så här efter OS.

Drogprevention eller förebyggande information för att förhindra barn och ungdomar att hamna i missbruk är det meningsfullt eller är det helt bortkastat?

Frågan kan för många tyckas vara självklar. Visst ska vi bedriva drogprevention i skolan, i idrottsföreningar och i hemmet. Medan andra säger: nej det är bara arvsanlag om man blir missbrukare. Man ska som förälder lära upp sina barn att dricka alkohol redan i de yngre tonåren. Så någon prevention och information behövs inte, det sköter vi inom familjen.

I rollen som lärare tog jag upp ämnet på ett föräldramöte i en klass sex och det dröjde då inte länge förrän en fader helt rosenrasande ställer sig upp och utbrister, ja i stort sett skriker: ”jag fick supar av min far när jag var tretton så det ska jag ge min son. Man ska ta mig faan läras upp att hantera brännvinet”.
Det här var för nästan 25 år sedan och då kokade det av vrede inom mig för jag ansåg då att han hade fel. Att redan i de yngre tonåren, då man ofta är lite osäker på sig själv, börja berusa sig ansåg jag då och anser fortfarande att det kan leda till ett framtida missbruk. Man är helt enkelt inte varken mentalt mogen (fast när är man det egentligen?) eller fysiskt redo att hantera alkoholen.

I dag och med en hel del ideellt arbete vad gäller drogprevention bakom mig och ytterligare livserfarenhet, så har jag börjat tvivla. Inte på att man ska försöka skjuta upp alla tonåringars alkoholdebut utan om det är meningsfullt att bedriva förebyggande arbete mot alkoholmissbruk. Kanske har alla rätt som säger att det är arvsanlag och bortkastad tid med drogprevention. Hur som helst så är det en mänsklig tragedi för alla dem och deras anhöriga som drabbas av missbruk. Det är även ett samhälleligt slöseri med mänskliga resurser.

Så nu ställer jag en ny fråga: hade man kunnat förhindra nedanståendes upplevelse med tidig drogprevention och hade upplevelsen varit annorlunda om personen hade varit äldre vid alkoholdebuten?

I denna fråga finns inga svar men jag vill ändå belysa den som mycket viktig. Inte det som varit utan det som komma skall för vår unga generation, Sveriges viktigaste resurs!

Jag kände inte längre av den lite kyliga och fuktiga höstluften utan jag upplevde kvällen ljum och behaglig, nästan sommaraktig. Det vid gråväder alltid förekommande monotona och som jag tyckte olycksbådande ljudet från sundets mistlur hördes inte. Hela jag genomsyrades i stället av ett stämningsförhöjande och totalt avslappnat tillstånd, som smekte min själ till en obeskrivlig eufori. Himlen tycktes vara upplyst av det absolut vackraste och mest färggranna fyrverkeri jag sett. Marken kändes mjuk som bomull och det var som om jag svävade och gungade fram och tillbaka, rytmiskt och behagligt lätt som en ballong eller kanske ungefär som då man låg och skvalpade i sin mammas mage ofödd och fullständigt fri från bekymmer. Varje andetag fyllde mig med oslagbar styrka och värme. Det var det mest fantastiska jag någonsin hade upplevt. Jag var överväldigad av lycka och glädje. Jag kunde just då inte finna något som stod i paritet med detta. Jag kände mig fri, så fri, som jag inte gjort under de tre senaste åren som elev på Kalmar Högre Allmäna Läroverk. En auktoritär skolform och pedagogik, som snabbt och hänsynslöst tagit ifrån mig glädjen, barnasinnet, lusten, nyfikenheten, harmonin samt tyvärr också lite av min positiva självkänsla och självförtroende.Jag uppfylldes av en enorm tacksamhet över vad jag fick uppleva där i Kalmar Stadspark intill Kalmar slott en lördagskväll i november 1963, bara 14 år gammal tillsammans med tre av mina bästa vänner. Jag kände mig då mer som en harmonisk och nöjd kung över livet och staden där jag bodde, än en ung skolelev, som plågades av läxor och skrivningar och rädslan över att inte klara godkänt i alla ämnen för då fanns risken att behöva gå om ett skolår. Jag hade lyckats med min första berusning över all min förväntan. Om alkohol hade varit ett skolämne och berusning ett prov eller ett projektarbete, så hade jag utan tvekan fått betyget fem eller MVG för denna min första fylla. Inget illamående och kräkningar, inga snedsteg eller trötthet utan en perfekt balanserad mängd alkohol bestående av en halvflaska silverrom (finns inte längre att köpa) och coca cola blandad i den tidens slitochslängmugg av papper.Visst är det en efterhandskonstruktion skriven många år efter händelsen men att det var något mycket speciellt jag upplevde där och just då, var det inget tvivel om. Jag vill heller inte på något sätt glorifiera upplevelsen av alkohol utan så objektivt som möjligt visa på hur en osäker tonåring kan känna. Jag i alla fall. Det fanns inte några som helst tankar inom mig just då över att alkoholen inte skulle vara bra för mig, vilket jag så klart senare skulle bli varse men det är en annan historia. Mina föräldrar var i stort sett nykterister och drack de någon gång så var det ett glas likör till kaffet aldrig mer. Jag hade aldrig hört någon nämna något i drogförebyggande termer, varken föräldrar eller i skolan. Ja, det är nu drygt 55 år sedan den händelsen i Kalmar Stadspark utspelade sig men jag minns den klart och tydligt än i dag.

Så den avslutande frågan i ämnet blir: Om jag hade gjort min alkoholdebut långt senare i livet och även fått drogprevention hade jag då upplevt allt annorlunda och fått en bättre distans till alkoholen?

Nej, säger nog de flesta men som berörd säger jag: kanske, för hade jag mognat och varit tryggare i mig själv så kanske jag sluppit en del framtida misslyckanden. Men som prästen Ingemar Simonsson alltid sa: att misslyckas är en mänsklig rättighet”. Tack Ingemar Simonsson för trots att du var präst var du en synnerligen klok människa. Så när jag tänker på hans ord så får det mig att avsluta detta svåra och känsliga ämne med:

Även om vår unga generation misslyckas gång efter gång och får framtida problem så får vi aldrig ge upp och vända oss bort utan alltid vara beredda att stötta och hjälpa, som lärare, föreningsledare, chef, arbetskollegor, vänner och anhöriga. Vi får aldrig heller tala i termer om de och vi, för även om det enbart skulle vara arvsanlag, vilket jag dock inte vill tro, så är vi och de, alltid ändå bara: VI!

Min redovisning av februari månads träning. Mitt kvantitetsmål löpta mil för februari var minst 25, vilket jag har hållit med 34 km till godo, m a o 28,4 mil. Mitt mål/månad är egentligen 30 mil men då februari är lite kortare så fick också målet anpassas efter det. Men och det ska sägas: Att bara springa ca 30 mil/månad är mycket lite om man ska kalla sig ultralöpare. Jag ska inte bara skylla på lathet, vintern utan jag måste också anpassa min kvantitet efter min kropp (knäna) som inte klarar för mycket. Så ca 30 mil är ganska lagom för mig tror jag. Det räcker också gott och väl hoppas jag till Simris Alg Ultra den 14 april.

Får dock, måste steppa upp kvaliteten inför Swedish Alpine Ultra till sommaren och springa mycket terräng i mörker till Kullamannen Ultra som ju går av stapeln i november. Kvaliteten träning under februari borde varit mycket bättre så där ger jag mig själv ”icke godkänt”. Jag har bara sprungit enstaka kilometer intervall och backe och likaså i ”på gränsen fart”. Träningen i källargymmet vid roddapparaten, motionscykeln och med hantlar mm har inskränkt sig till ett par timmar, vilket är uselt. Tre simpass med bra kvalitet har det blivit och fyra intensiva badmintontimmar.

På grund av vintern och halt väglag har jag inte enhjulscyklat en enda meter och ej heller tvåhjulscyklat. Så det är verkligen inte bra. Det är ju dock 3,5 månader till frun och jag ska cykla Vätternrundan, så vi ska nog hinna med i alla fall 100 mil innan dess. I morgon är det mars och årets första vårmånad även om det just nu inte känns som vår. Jag lider inte av vintern för att få leva i Sverige och ha den frihet vi har, värmer även bistra vinterdagar. Men visst längtar jag efter våren och den friheten det innebär att få slänga av sig tjocka vinterplagg. Men den viktigaste friheten för mig redovisas av "frihetsgudinnan" nedan och inte i min eventuella nakenhet.

Vad passar inte bättre med en avslutande länk till Björn Afzelius "Sång Till Friheten"!

Björn Afzelius var en hjälte för mig, han kämpade för frihet och skänkte miljoner i stöd till den sandinistiska regeringen i Nicaragua som försökte försvara sig mot de kontrarevolutionära invasionsstyrkorna stödda av Reagan-administrationen i USA. Hans sånger finns kvar men av många är han saknad, denne moderna frihetshjälte! Att jag skriver detta är inte politiskt utan bara en hyllning till en fin människa som alltid stod upp för det han tyckte. Han var ingen "kappan efter vinden vändare" precis och det är en mänsklig styrka. Hans kritiker i den svenska journalistkåren skrev många nedsättande artiklar om honom. Men han stod upp som en fura för det han tyckte och det är en oerhörd fin mänsklig egenskap! Att våga säga vad man tycker och kämpa för andra!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post54

GULD till alla som sopar och städar utan applåder och Heja Rolandz

Februari 2018Posted by Roland Fors Sun, February 25, 2018 18:16:51
Så är då OS slut och det blev många härliga stunder och ädla medaljer + ett brons till Sverige. Medaljerna i skidskytte var de mest oväntade för mig i alla fall så jag värderar dem högst. Sedan kommer så klart de svenska damernas fina framgångar i skidspåren och då utan gevär. Vi ska heller inte glömma utförsåkarnas guld. Ja så kommer vi då sist till curlingen, som jag inte på något sätt vill förringa. Jag vet att de tränar enormt och att curlingsporten kräver nerver av stål och ett taktiskt sinne samt tålamod men förlåt mig men jag kan inte ställa de medaljerna i paritet med de ovan nämnda, det kan jag inte. Trots guld och silver. Men grattis ändå och Heja Sverige. Sedan ger jag alla oss som sopar och städar i våra hem, på arbetsplatser utan att få applåder, ett stort välförtjänt GULD!Veckans träning blev inte riktigt så mycket som jag tänkt. Total springlängd blev 6,3 mil varav 5,3 mil asfalt och lättsprungen sådan och bara en mil i terräng. Ingen simning denna veckan men badminton och äntligen en seger efter fem raka förluster. Jag har heller inte varit speciellt mycket nere i källargymmet, så betyget för veckan blir "icke godkänt". Så bättring krävs till nästa vecka! Men då är ju OS slut så då får jag mer tid för egen träning hoppas jag.

Jag känner dock att drabbas jag inte av sjukdom eller skada så ska jag klara Simris Alg Ultra och de sex milen om en och en halv månad, om inte lätt så i alla fall utan större problem. Hoppas jag nu inte får äta upp dessa ord och "bita i gräset" som en jävla dum fårskalle. Förlåt får!Ja så var det Mellot, den gamla hederliga Melodifestivalen som drar miljonpublik och så även mig. Har alltid varit ett mellofan och brukar ha någorlunda rätt i vilka låtar som går till final och andra chansen. Trodde mycket på Felix och Mariette och hade sedan Rolandz som outsider. Inte för deras skönsång eller bra melodi utan för att det så klart är Robert Gustavsson och vem älskar inte Robert. Fuldans har väl även en annan idkat många gånger så vad passar inte bättre att avsluta detta inlägg med en länk till Rolandz och Fuldans. Heja Roland"z"!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post53

GUUUUUUUUUULLLLLLLLDDDDDDD

Februari 2018Posted by Roland Fors Fri, February 23, 2018 13:35:10
SVERIGES SKIDSKYTTESTAFETTLAG VINNER GULD! DET FINNS INGA ORD!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post52

GULD, SILVER och SILVER !!!

Februari 2018Posted by Roland Fors Wed, February 21, 2018 19:15:16

GULD för Andre Myhrer i slalom. Äntligen en svensk man som får GULD, det var på tiden och efter de svenska hockeylirarnas fiasko mot Tyskland så var GULDET så jävla skönt!
Hanna Öberg och Sveriges skidskyttestafettlag gör det igen, SILVER, HURRA!
Charlotte och Stina gjorde en bra insats i teamsprinten och kom tvåa, vilket blev ett silver. Att få stryk av den kämpande amerikanskan Jessica Diggins på slutsträckan är inget att gräma sig över. Hon är grym och en av de tuffaste skidåkarna i världen.

Allt är inte ädla metaller som glimmar så mina och massor av bloggares skrivna ord är väl lite rostiga minst sagt. Dock så kan i alla fall en halvtokig småländsk gubbe boende i Höör göra egna limerickar om sig själv, om än inte så bra men vad faan gör det. Att driva med sig själv och inte göra sig så betydelsefull är väl fint. Fast säger kanske då en eventuell läsare till denna blogg: varför har du då en blogg? Som jag skrivit tidigare är det för att peppa mig själv att klara mina tre ultralopp och sedan när allt är över ha mina skrivna ord som målbildsträning inför ev kommande utmaningar och jag kan nog inte leva utan att utmana mera på något sätt. Drömmen finns där: 500 mil runt hela Svedala på ett hjul!

Så här kommer därför några halvtaskiga limerickar som är så sanna så sanna!

Helt jävla seriös limerick för utan operation bara en skadskjuten kråka

På en lubbande gubbe från Höör

man opererade bort en tumör

och då fick han hopp

att klara tre lopp

och få bli en firad medaljör

Limerick om ett måste i Swedish Alpine Ultra "att skaffa en navigatör"

En desorienterad gubbe från Höör

med karta och kompass en amatör

så att hitta rätt

blir inte nummer ett

utan att skaffa sig en bra navigatör

Naivitet kan vara mycket bra för det blir utmärkta målbilder

En patetisk gubbe från Höör

har ett skiftande humör

En blogg som är pest

trots det är han bäst

för i tankar han sig själv hänför

Vad gäller träning så har jag sprungit tre mil de första tre dagarna i veckan inkl i dag samt också äntligen efter fem förluster í rad spöat min 27-åriga son i badminton idag och det ska ni veta är jag sannerligen glad över. Jag sprang runt i hallen som inhyser 12 banor och skrek ut min glädje, så de stackars övriga spelarna trodde nog att jag fått "spelet". Nu gäller det bara att fortsätta så. Jag gillar verkligen inte att förlora och när jag spelar dåligt så hörs det verkligen över hela Victoriahallen i Lund. Jag är ingen dålig förlorare för när matchen är över så är det ett handslag och sedan glömmer vi matchen och siktar på nästa veckas match. Dock som sagt så kan jag höras rejält då jag förlorar bollar i avgörande set.

Får väl avluta med att hänvisa till en länk med lite sydamerikanska rytmer med Monchos och deras Cuba Libre som är med i mellot. Ja det var en drink som man drack många av då det begav sig 1966 då jag var 17 år och gjorde Mallorca. 15 pesetas för fem cl coca cola (var dyraste delen av en Cuba Libre på den tiden), ett par isbitar, en citronskiva (ibland) och 10 - 20 cl Baccardi (olika på olika barer). Ja det var tider det för glad ungdom men också en farlig tid, detta 60-tal, då alla förbud och regler tycktes upphöra. 15 pesetas på Franco-tiden var lika med ca 1 kr 25 öre. Men ju mer lättillgänglig och billig desto farligare, då det är så lätt att dricka många, många. Så i stället för att söka friheten i Cuba Libre får man numera springa mot friheten och den sanna sunda glädjen. Men missunnar verkligen inte någon en kall Cuba Libre i solstolen på beachen eller var man nu vill dricka den. Skål för Sverige och alla medaljörer och alla andra deltagare i OS i Pyeongchang (men inte hockeylaget som kanske drack Cuba Libre innan matchen mot tyskarna, ja inte faan vet jag).

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post51

Bara två månader kvar till examen i Simris Alg Ultra, HÄRLIGT!

Februari 2018Posted by Roland Fors Sun, February 18, 2018 12:01:42

Nu är det mindre än två månader till Simris Alg Ultra den 14 april. Vad jag längtar ”att få pröva mina vingar” och se hur de bär. Det känns jäkligt bra med det fysiska och denna veckas mående och träning har till skillnad mot den förra veckans varit mycket bra. Vi har ju också fått fyra GULD och ett par silver i OS vilket gjort att man kommit in i ett glädjerus, som påverkar psyket positivt och gör allting faan så mycket lättare. Sedan känner jag att det börjar andas VÅR!!! Denna underbara årstid då allt åter vaknar och allt blir återfött som det heter i psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. En psalm som skapats av en människa för människor vilket väl allt som har med gudstro att göra har gjorts. Ja jag kan inte tro något annat men visst hade det varit en trygghet att tro och vara säker på något himmelskt men tror man inte på en gud, så får man tro på sig själv. Jag tror inte det ska vara något problem med Simris Alg Ultra i alla fall men jag kan ju inte veta till 100%. Om jag skulle lyssnat på musik när jag springer så hade denna gladpoplåt varit given: Rick Astleys Never Gonna Give You Up , som väl i mitt fall får stå för att jag ger aldrig upp mina tre ultralopp, NEJ, ALDRIG, då får man jäklar bära mig av banan.

Det är nu nästan 16 månader sedan jag började känna besvär av tumören, vilket är en lång tid vad gäller träning men en kort tid i livet. Denna 16 månaders period kan delas upp i ovisshetsperioden och spring till läkare (7 månader), perioden i väntan och oro över operationen (3 månader), rehabiliteringsperioden (4 månader) och friskhetsperioden som nu har hållit på i ca 2 månader med en fantastisk glädje över att kunna springa och röra mig obehindrat igen. Bäst att tillägga: så obehindrat en gubbe med diverse ålderskrämpor kan röra sig. Men en sak är säker, ju mer jag rör på mig med mina ålderskrämpor, desto mindre känner jag av dem, vilket också alla medicinska undersökningar visar. Så en rygg med ett ev inte alltför jäkligt diskbråck ska inte vilas, artrosknän ska inte vara stilla osv. Men det är inte lätt att inse då man har ont och bara vill vila, sitta eller ligga. Nu har jag inte ont så jag ska inte på något sätt överdriva mina ålderskrämpor men jag måste så klart ändå balansera mina aktiviteter och intensiteten i vad jag gör så att jag är någorlunda snäll mot kroppen så att det inte blir sämre.

Veckans träning. Äntligen en vecka som jag kan vara nöjd med vad gäller springlängd. Jag har sprungit 92 km. Jag har bara känt glädje, dels över alla våra svenska hjältar i OS (alla oavsett om man tagit medalj eller inte), dels över LIVET och att ha HÄLSAN och få leva i världens bästa land, SVERIGE! Så varför inte Tommy Körbergs Anthem på svenska, "I mitt hjärtas land", för det är vad Sverige är för mig! MITT HJÄRTAS LAND I EVIGHET! Och kanske är det också så att jag fått den stora förmånen att leva under en av Sveriges allra bästa perioder, efter andra världskrigets slut, guldåren från 50-talet och framåt och fram till nu. Även om våra pensioner inte är så bra nu längre som de var med det gamla ATP-pensionssystemet. Därför är det i alla fall bra för mig att fortsätta jobba, så att jag och frun får lite extra klirr i kassan till resor och andra nöjen + att jag känner att jag fortfarande gör samhällsnytta. Det är viktigt för att inte behövas är ju som att dö en smula.

Måndag den 12 februari. Började veckan lika bra som jag slutade den förra med drygt 2 mil spring (22 km på asfalt i komforttempo ca 9 km/timme) och hemma igen utan att känna minsta trötthet.

Tisdag den 13 februari. 30 minuter vid roddmaskinen i övrigt avkoppling.

Onsdag den 14 februari. 7 km i ”på gränsen fart”. En timme badminton och ännu en förlust, nej faan men nästa vecka så!

Torsdag den 15 februari. 10 km asfalt i komfortfart. En halvtimme blandad träning i källargymmet och mental träning mest med tanke på att jag ska vinna nästa veckas badmintonmatch.

Fredag den 16 februari. 13 km i slaskig nysnö på asfalt. En timme simträning.

Lördag den 17 februari 13 km på lite frusen asfalt men i en underbar morgon. En av mina bästa löpturer detta året, då allt kändes så oerhört lätt. En halvtimme rodd och en eftermiddagslöptur på 7 km

Söndag den 18 februari Hade tänkt springa 20 km i terräng men då spåret var oerhört isigt så sprang jag bara 10 km i terräng och därefter 10 km på asfalt.

En bra springvecka så förhoppningsvis blir nästkommande vecka lika bra eller bättre. Mitt spring mål blir 10 mil, badminton, lite källargym men det blir dock ingen sim då det inte hinns med. Ska i alla fall försöka hinna med lite intervall och backe.

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post50

FYRA KVINNOR FYRA GULD, "det är kvinnan bakom allt"

Februari 2018Posted by Roland Fors Fri, February 16, 2018 10:52:15

Våra duktiga svenska tjejer ger oss GULD efter GULD, efter GULD efter GULD!
I dag var det vår superduktige slalomåkare Frida Hansdotter som gav Sverige det fjärde Guldet! Härligt, underbart, fantastiskt, toppen, superbra, gudomligt!!!

Så vad passar inte bättre än en länk till Ernst Rolf "det är kvinnan bakom allt", den gamla slagdängan från 1927. Ja ni läste rätt, nästan 100 år gammal! Så jag är fortfarande ung! Men jag minns ju att pappa ofta sjöng och nynnade på den då jag var barn.

Min far var förresten utöver att han var en riktigt röd kommunist också en äkta och sann feminist. För honom fanns det inte kvinnliga och manliga arbetsuppgifter i hemmet. Han var alltid mån om att dra sitt strå till stacken och ära kvinnan som både en själsfrände och en människa med lika värde och samma rättigheter som han själv.

Så efter att ha följt spänningen i slalomen så det har blivit en härlig 13 kilometersrunda i nysnö och lite slask på asfalt och i GULDRUS!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post49

Glöm Jerringpriset alla hästälskare!!!

Februari 2018Posted by Roland Fors Thu, February 15, 2018 15:43:43
Glöm Bragdguldet och Jerringpriset alla hästälskare!!! När det delas ut nästa gång så är det Hanna Öberg som får det, för det alla hästälskare är en riktig BRAGD och en riktig SEGER att glädjas åt för alla oss idrottsälskare i Sveriges avlånga land! Hanna, Hanna, Hanna!!! Och vad passar bättre att fira Hanna Öberg med än den gamla kultlåten Hanna från Arlöv med Nationalteatern.
Så vilken dag, Vilken glädjens dag, FANTASTISKT, UNDERBART och GRATTIS och förlåt Charlotte och ditt silver men idag är det Hannas dag! Det får vi fira med god mat och semlor och kanske får vi något utöver det vanliga att fira ikväll, då Östersund tar emot Arsenal, tänk om.

Själv kutade jag 10 km asfalt i komforttempo innan jag åkte till vår kommande hemstad Ystad för att gå på två anställningsintervjuer, så än är inte vi gubbar som har mindre än ett år till 70 några jävla fossiler på arbetsmarknaden. I alla fall inte inom vård, omsorg och skola för där finns hur mycket jobb som helst. Har ju ett bra jobb men vill inte längre pendla 10 - 12 mil t o r med bil som jag gjort nu i snart sex år. Att kunna gå eller ta cykeln till jobbet, vore jäkligt nice!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post48

Festen i OS fortsätter med Stina Nilssons GULD! denna fettisdag

Februari 2018Posted by Roland Fors Tue, February 13, 2018 14:51:37
Vilken härlig fest det är i OS för oss svenskar med ännu ett guld genom Stina Nilsson i klassisk sprint. Den glädjen och det "jävlar anammat" smittar av sig på hela laget och på hela vårt avlånga land och så klart på mig. Fy faan vad glad jag är, sportfåne och svensk som jag är. Att älska idrott och heja på Sverige är för mig att leva lite extra!
I går sprang jag en asfaltsrunda på 22 km i stor glädje med att komma hem utan att känna minsta lilla trötthet. Kan nog redan i morgon dag, om jag skulle vilja, springa en träningsrunda på fem mil utan att bli ett vrak. Ok, tiden i går var inte den bästa men jag komfortsprang på 2,25 i hård vind och i ett tidvis piskande snöglop, så det var mer än godkänt. Fast å andra sidan bryr jag mig inte så mycket om vädret.

I dag tisdag tar jag det lugnt eftersom jag jobbat i natt. Men ska i alla fall ner i källargymmet och fira Stinas guld med att ro en halvtimme och eftersom det är fettisdagen så blir det ytterligare en eller två semlor. Har redan smällt i mig fyra, dock av en minivariant som är egenhändigt bakade. Jag har väl skrivit det förut att jag är en sötsaksälskare, så hade jag inte motionerat, hur skulle jag sett ut då egentligen? Ja det är frågan som jag aldrig vill ha något svar på för spring, rörelse och naturen är "the real life", trots alla bakverk, chokladkonfektyr och delikata maträtter. Fast å andra sidan behöver ju inte det ena utesluta det andra. Nej för faan!

Har en familj som är mycket duktiga på mat och får mig att smaka på all världens kök. Själv är jag en medelmåtta i köket men visst kan jag laga mat och baka även om jag inte når upp till övrig familjs klass. Bilden är i alla fall på mina egenhändigt bakade semlor och visst håller väl i alla fall utseendet måttet? För mig är de dessutom jäkligt goda.Avslutar detta extra inlägg i svensk stolthet över Stina denna fettisdag med en länk till låten We are the champion!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post47

Träningshjältar, skridskoglädje och OS-guld i en lite vissen vecka

Februari 2018Posted by Roland Fors Sun, February 11, 2018 11:40:04

Är så imponerad av människor som tränar disciplinerat och med kontinuitet, trots 100% jobb och många dessutom i roller som småbarnsföräldrar. När jag kör frun till tågstationen på morgonen redan kl sex så ser jag väldigt ofta två kvinnor i 30-årsåldern iförda reflexvästar och bärande pannlampor komma springande. Friskis och Svettis gym som jag också kör förbi är också redan då kl sex bemannat med en eller ett par mycket morgontidiga motionärer. Alla jag ser har säkert jobb som de därefter ska till, så jag är bara så himla imponerad.

Kanske kan någon som läser detta tycka att jag är mycket disciplinerad vad gäller träning men det är jag inte. Jag sätter upp kvantitetsmål som jag ofta håller någorlunda men kvaliteten blir aldrig riktigt vad jag sätter upp som mål. Jag är lite för bekväm och älskar ju mest att springa fram glidande och bara njuta av allt jag ser. Jag är heller nästan aldrig ute så tidigt som kl sex och tränar. De träningar som sker med kontinuitet är sim och badminton för de sker oftast på samma dagar och tider varje vecka. Många gånger blir ett träningspass för mig bestämt bara några minuter innan det sker och även längre springpass. Alla löpturer upp till tre mil planerar jag aldrig utan det blir snabba ryck med en ryggsäck med lite dricka och någon apelsin eller banan och hushållspapper om nöden kräver så att säga och sedan iväg. Springer jag under två mil så har jag för det mesta aldrig med något mer än lite hushållspapper och en mandarin i fickan.

Men för att återgå till dessa oerhört disciplinerade morgonmotionärer så är de beundransvärda och verkligen värda en eloge från omvärlden, i alla fall från mig. De är verkligen MINA TRÄNINGSHJÄLTAR och de kommer generellt sätt i alla fall att belasta sjukvården betydligt mindre än icke-motionärer. Ja så är det bara, så det så.

Så har OS börjat och Charlotte Kalla vann guld direkt i skiathlon på lördagen, underbart, HEJA CHARLOTTE OCH HEJA SVERIGE! Detta är ett tillägg på måndagen den 12 februari: Grattis Sebastian Samuelsson silver i jaktstarten i skidskytte!

Min träning under veckan har inte varit så bra, då jag dels jobbat, dels känt mig lite vissen och inte alls med samma fina vibbar som förra veckan. Men så är det ibland, upp och ner. Hur som helst så är uppnådd springkvantitet bara 3,3 mil. Tog tillbaka lite förlorad mark i dag söndag då jag sprang 2,3 mil varav 16 km i kuperad terräng. Övriga 10 km är backe och intervall. Har inte hunnit med badminton denna veckan, vilket är tråkigt för det är ju bara så jäkla roligt. Att spöa sonen i en match gör att jag känner mig ung. Tyvärr har han fler segrar än mig under detta året. Han kämpar liksom jag hårt för att inte förlora för han ser det som en förnedring att bli spöad av en mer än 40 år äldre gubbe. Har i alla fall dock simmat en timme samt suttit vid roddmaskinen i källaren i ca 1 timme. En icke godkänd träningsvecka men det kunde varit ännu mindre, så den får väl ändå ses som ok i och med att jag inte känt mig i toppform precis.

Jag har i alla fall känt en underbar glädje över att kunna åka skridsko på Ringsjön i några dagar, då det varit vinter även här nere i Skåne. Som ung grabb var jag den som alltid sprang ner de ca 1,5 km till Västra sjön i Kalmar (en vik in från Kalmarsund) och kollade isens bärighet. För så fort den bar så var alla kvarterets grabbar där och åkte skridsko och spelade hockey. Vi blev alla väldigt ledsna då snön la sig på isen eller det började töa igen. Det var på den tiden då barn och ungdomar faktiskt gillade att vara ute för några datorer, I-pads eller mobiler fanns ju inte. Så får väl hänvisa till det gamla ordspråket eller vad det nu är ”ränderna går aldrig ur” för jag känner samma underbara glädje i dag att få åka skridskor, som jag gjorde då jag var ung och vacker.

Så det har blivit några mil runt Ringsjöns stränder, ca 4 mil men det är ju inte ansträngande speciellt då jag bara glider och njuter. Hur jag glider och njuter kan ses i en liten selfiefilm om ni klickar här. För vad var det jag skrev i förra inlägget "minst en selfie om dagen så vet man att man lever".

Så för att avsluta med en länk till någon bra gammal låt jag associerar till så får det bli Kim Larsens This is my life, men han önskar vin, vilket som sagt inte är bra för mig så jag önskar natur och motion i stället. Har ju prövat vinet, vilket bara ger mig en tillfällig glädje och sedan sorg. Motionen och naturen är förutom familjen förstås mer beständiga glädjeämnen och mitt "världsbästa apotek", som man kan hämta kraft, styrka och glädje från.

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post46

Hårda paket, bra träning, medelhastigheter och jävligt bra vibbar

Februari 2018Posted by Roland Fors Sun, February 04, 2018 12:03:46

Födelsedagsfirande med bara hårda paket. Så fick jag precis som på julafton bara hårda paket med det jag önskade mig för att fortsätta vara den lite naiva tonårspojke jag är i mitt inre. Bl a en actioncamera, för säg den gubbe som inte vill dokumentera sina övningar i skog och mark och på asfalt springande, på cykel och enhjuling, i badmintonhallen och simhallen och i källargymmet mm? Ja oavsett andra gubbars inställning till selfies och filmer, tar i alla fall jag några nästan varje dag. Det är ungefär precis som ”ta en whisky eller ett glas rödvin varje dag så lever du längre”, vilket inte är bra för mig så det blir i stället: ”Ta en selfie eller en film på dig själv varje dag så att du ser att du lever”.

Så några fler (många, många) selfies och filmer kommer det givetvis att bli här i bloggen antingen som ”not a moviestar” eller motsatsen innan bloggen definitivt dör den 4 november med redovisning av Kullamannen Ultra. Om jag sedan startar en ny blogg med nya mål för 2019 får framtiden utvisa. Det är mycket troligt att jag finner nya mål (har i o f sig redan i huvudet) men inte troligt att jag som nu har en blogg då denna blogg ju kom till för min rehabs skull. Men som sagt fram till den 4 november håller jag ställningarna som bloggare i min gubbkamp för att klara mitt mål "tre ultralopp 2018".

Träningen 1 – 4 februari: Jag har kutat 47 km varav en 2,4 milstur i kuperad natur (Långstorpsrundan 10 km + 14 km asfalt fram och tillbaka till rundan från hemmet), 10 km asfalt i ”på gränsen fart” och 13 km i dag söndag i härligt vackert vinterväder (6 km i snötäckt natur och 7 km på snötäckt asfalt). Jag har rott i min roddmaskin ca 1,5 timmar, simmat i en timme. Har också jobbat med målbildsträning. En mycket bra början på februaris träning tycker jag själv.

Lägsta medelhastigheter och distanser i de tre ultraloppen:
Lägsta medelhastighet för att klara Österlen/Simris Alg Ultra är 7 km/timme. Den kan tyckas låg men det är den medelhastighet man måste springa i 8 och en halv timme för att klara 6 mil. Under loppet så stannar jag och dricker, äter och uträttar behov mm, varför den effektiva tiden spring givetvis blir lägre än 8 och en halv timme. Jag skulle tro att jag springer/går i ca 7 timmar och 30 minuter och då blir medelhastigheten då jag är i rörelse mot målet 8 km/timme.

Lägsta medelhastighet för att klara Swedish Alpine Ultra är 4,3 km/timme Tittar någon på distansen 107 km och lägsta medelhastighet 4,3 km för att klara Swedish Alpine Ultra på 24 timmar som är gränsen, så tänker många som aldrig varit i fjälltrakter, ”Oh gud så lätt!” Men det är ett oerhört tufft underlag med sten, sten, sten och många gånger svårt att hitta bra ställen att sätta ner foten. Ska man sedan springa så blir det ju givetvis ännu tuffare. Och ännu tuffare då det är upp och ner och ibland sådana vattensamlingar över leden att man kan få gå/springa runt den i många extrakilometrar. Sedan är det ledens markering som består nästan uteslutande av stenrösen som inte alltid är så lätta att upptäcka och ”myggen” som kanske hjälper till med farthållningen men som kan vara lite jobbiga trots myggnät för ansiktet och diverse myggmedel.Det lär i alla fall inte bli så kallt i Nikkaulokta som det varit i natt -39,5 grader men det kan vara så att det bara är ett par tre plusgrader ute på fjället. Hur som helst så skulle jag kunna tänka mig att jag kommer att stanna 3 timmar totalt och då springer/går jag i 21 timmar från Abisko till Nikkaulokta. Då blir medelhastigheten i stort sett 5 km/timme. Det låter inte mycket men det är mycket i fjälltrakter där vandrare brukar ta sig fram ett par kilometer/timme. Letade efter en myggvisa på youtube hittade denna, en danslåt med Black Jack, Flugor, mygg och skit, Inte min musik precis men i brist på annat.

Lägsta medelhastighet för Kullamannen Ultra är 4,5 km/timme Det är tufft, jäkligt tufft för betänk att man springer en hel natt i november ca 13 timmar i mörker. Hela distansen är ju 161 km som ska klaras på 36 timmar. Hur svårt det är får förra årets deltagarantal på 140 visa samt att antalet som klarade loppet bara var 40 stycken. Ett bortfall på 100 deltagare. Jag räknar med att stanna minst 5 timmar under loppet och då blir medelhastigheten som jag måste ha när jag är i rörelse från Norrvikens Trädgårdar på Bjärehalvön till Mölle på Kullaberg 5,2 km/timme. Under loppet är det inlagt klättringar där man bara kan ta sig fram krypklättrande (i alla fall jag) så där blir medelhastigheten kanske inte ens 1 km/timme.

Avslutningsvis kan man se loppen som distanser men man måste också se dem i km/timme för det är nog så viktigt. Hur man än ser på loppen, så ska jag klara dem med bra förberedelser, fysisk- och mental träning samt målbildsträning.

Det är också viktigt att gå ner i vikt till en för mig bra springvikt på ca 72 kg till Österlen/Simris Alg Ultra i april och helst till 68 kg till Swedish Alpine Ultra i juli. Väger när detta skrives söndagen den 4 februari alldeles för mycket för att det ska vara bra för mina arma artrosknän, 77 kg. Har dock lyckats gå ner nästan 4 kg sedan november så är på G men det är tufft då man som jag älskar sötsaker och god mat. Att älska sötsaker kan bli dyrt. Åt en Fransk Nougat förra helgen och bet då sönder en tand. Har varit hos tandläkaren som konstaterade, det måste bli en krona till kostnaden ca 4 - 5000 kr. Så till alla er med gamla äkta tänder, akta er för Fransk härligt seg Nougat, som ju är så jävla god men så jäkla farlig för tänderna!

Att vi gamlingar är lite ute får väl Mellot i går visa, då Kicki Danielsson kom sist med en låt som inte går hem i stugorna längre "Osby Tennessee". Men för att hedra Kicki och alla oss oldtimers är här en länk till "Bra vibrationer" och det är precis vad jag känner inför framtiden. Jävligt bra vibbar trots min ålder!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post45