Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Min egen årskavalkad och 2019 års mantra "inget gnäll oavsett hell"

December 2018Posted by Roland Fors Thu, December 27, 2018 17:28:23

Så är då juldagarna över och kommande dagar är för de flesta en andningspaus innan nyårsafton och att sedan försöka hålla det nya årets många löften. För det är sannerligen många som avger nyårslöften men det är också många som bryter dem ganska snabbt. Själv ska jag försöka att gnälla mindre över mina skador, så mitt löfte/mantra blir "inget gnäll oavsett hell" vilket helvete jag än hamnar i. Lätt skrivet svårt att hålla men gör ett försök. 2018 var ett jäkla skadeår för mig och jag gnällde och beklagade mig väldigt mycket. Ska för 2019 vara tacksam för det som jag kan göra i stället. Men jag ger inte upp mina mål och drömmar om ultralopp, nej för faan!

Innan klockan ringer in det nya året så gör jag som media, en liten årskavalkad över året 2018. Men jag gör bara en återblick över mig själv och min fysiska status samt de fysiska utmaningar som jag gjorde eller tänkte göra. M a o är integriteten som vanligt 100-procentig, då det gäller nära och kära och allt som inte berör bara mig och mina utmaningar. Men måste ändå nämna dem och att de står ut med mig och min fokus på min fysiska status, träning och lopp/utmaningar. Tack kära ni och min kärlek till er är mycket större än min kärlek till springandet även om det kanske inte alltid verkar så!

Att jag är en stor utvikare/utfläkare av mig själv har säkert ni som hamnat på min sida förstått. Jag har mer eller mindre gjort det till en grej att fläka ut mig och visa att vi gubbar finns och kan än. Även att jag egentligen är en ganska seriös gubbe driver jag gärna med mig själv och andra gubbar. Jag är dock, även om man inte kan tro det, mycket insiktsfull och inser att jag i mångas ögon är mycket patetisk. Kallar mig därför ”Den patetiske 70-årige gubben”. En gubbstrutt, som tar fler selfies än många av våra ungdomar och med all sannolikhet jävligt många fler än de flesta i min ålderskategori. Får nog vara ärlig och inse att jag lider lite av åldersnoja och vetskapen om att min kropp inte håller så länge till för extrema utmaningar. Men jag trivs med min ålder och att jag har det bra även om det inte alltid är så lätt att vara människa.

Så vad är då inte bättre än att länka till några av alla selfiefilmer jag gjort under året.

Det började med rehabilitering efter att jag opererat bort en tumör i ryggraden. Ja, så såg jag ut då och då gick det åt mycket morfin. Men när det var exakt för ett år sedan så kunde jag åter springa så smått igen och det var lycka. Länken här visar kanske inte precis ”a moviestar” men dock en springande gubbe i backar och vinterväglag en bit in på 2018. Visst hade jag då ett jäkligt stort fokus på kommande ultror.

Och som om det inte räckte med att springa i backar så tog jag fram min stora enhjuling i halvt vinterväglag för att visa mig på styva linan. Här kan det ses!

Under mars månad frös sedan Ringsjön till och jag fick den stora glädjen att dra på mig grillorna och vara ”Bambi på hal is”, vilket jag utöver alla andra fysiska aktiviteter älskar!

Så efter mycket kamp för att komma i bra form var det sedan dags att springa min första ultra, Simris Alg Ultra den 14 april men några veckor innan så testsprang jag halva, vilket kan ses här.

Här är en film från Simris Alg Ultra. En ultra som klarades av med blott tre minuter till godo innan målet stängdes. Givetvis kom jag i mål som jumbo. Då var jag stolt. Från att inte kunnat röra mig knappt under hösten 2017 till att träna upp mig i springform och klara mitt första mål jag hade för 2018. Bilden nedan visar mig i loppet längs med stranden innan Stenshuvuds Nationalpark.

Jag kämpade på och tränade ganska hårt i backar och körde tuffa intervallpass för min andra stora utmaning Swedish Alpine Ultra den 14 juli. Bland annat så sprang jag hela Kullamannen Ultra som träning, fast på två dagar och heller inte helt rätt. Men varmt var det, nästan 30, puh. Gjorde en film som kan ses här.Veckorna innan jag skulle åka upp till Kiruna och Nikkaluokta började min vänstra häl svullna och värka. Jag kämpade på och flög upp till Kiruna tre dagar innan starten av Swedish Alpine Ultra. Frun och jag åkte först till Kilpisjärvi för att därifrån vandra ut till Treriksröset. Bara att vandra gjorde så ont att jag var tvungen att på plats där uppe i Norrland ”kasta in handduken”. Det kändes oerhört tungt och eftersom jag satsat så mycket på att få vara med, så drog jag på mig en mindre depression när jag kom hem. Så någon film om det loppet blev det inte, bara en om renar som hindrade oss på vägen.

Väl hemma blev det läkarbesök och diagnos ”hälsensinflammation” och ordinerad vila i tre månader. Det blev dock bara drygt en och en halv för sedan var jag i någorlunda fit for fight igen. Jag började då springa delar av Kullamannen Ultra som träning och här är ett par selfiefilmer från dessa träningar. Film1 Båstad - Torekov Film 2 Torekov - Ängelholm Film 3 Ängelholm - Arild, Film 4 Kullaberg och dödens zon. Filmerna gjordes inte för att visa mig märkvärdig utan mer som info till alla som skulle springa Kullamannen Ultra och inte tidigare sprungit där. Men jag håller med er, visst faan är han dryg gubbjäkeln. Så kom då den stora dagen, den dag då jag skulle avlägga springexamen och klara Kullamannen Ultra. Tyvärr så hade jag en dryg månad innan loppet börjat få värk i mitt vänstra knä, så att jag fick ta kortisonsprutor. Det lindrade men bara lite. Jag sprang ändå men klarade inte hela utan fick bryta efter 98 km i Mölle. Här är en film med mycket dålig kvalitet som visar mig vid Kullens Fyr, 4 km innan jag bryter vid Grand hotell i Mölle. Filmade mig själv med mobilen strax efter 04.00 den 3 nov. Jag är inte på något sätt nedbruten utan mycket stolt att ha klarat i stort sett 10 mil och dessutom med som sagt ett ömmande knä.

Bara några veckor efter loppet gjorde jag en nostalgitripp på cykel från Båstad till Mölle, som också så klart blev en selfiefilm. Filmen visar bland annat starten i Kullamannen Ultra den 2 november och är en hyllningsfilm till alla som sprang, alla som hejade på och till arrangörerna med Per i spetsen. Och precis som om inte den hyllningen skulle räcka så blev det också ytterligare en hyllningsfilm i form av en känd julvisa och bilder därtill.

Ja där är vi nu mellan jul och nyår och min status vad gäller mitt vänstra knä är att jag inte kan springa ett enda steg utan att känna av det. Jag försöker dock ändå springa men inte så långt och inte så fort och jag håller mig på jämn icke kuperad mark. Jag väntar just nu på en MR-röntgen av mitt knä (den 5 februari) men står på en återbudslista så hoppas att jag får komma tidigare. Jag ska också göra en ryggmagnetröntgen den 17 januari, som en lite sen ettårskontroll av ryggen och den bortopererade tumören, för att kontrollera att den inte kommit igen och börjat växa. Puh, ryggen känns bra men man blir ju så klart lite orolig ändå.

Ja det var 2018 i ord och bild så nu ber jag avslutningsvis en bön till den medicinska vården att något kan göras åt mitt knä så att jag åter kan springa långt utan värk och kan ta mig an tre ultror 2019. Vilken glädje det skulle vara, som att vinna högsta vinsten ungefär. Men jag får ju ändå, oavsett hur det blir, vara glad att jag så här länge, långt upp i åren kunnat springa så långt som jag gjort.

Att springa kortare distanser kommer jag att göra även om jag har värk och att cykla långt igen på min 36-tumsenhjuling ska jag ha som mål för 2019. Jag har också som mål att springa hela Skåneleden, 125 mil och dokumentera alla etapper i bilder och filmer. Men vågar inte än säga att jag definitivt kommer att göra det. Röntgen av knäet och hur skadat det är får avgöra. Jag har dock en köpt en sajt där jag i s f ska dokumentera mitt spring. Än så länge finns där bara en bild.

Denna egensinnade patetiska årskavalkad avslutas med en film då jag springer i Rom i höstas, för sådana kortare turer på en timme cirka, ska jag kunna göra till jag dör, hoppas jag. För allt som glimmar är ju inte bara långa ultror eller hur man nu ska uttrycka sig. Men frågan är: Är jag sanningsenlig, eller är ultror för mig som guld?
Så till er få läsare: ha ett bra avslut på 2018 så ses vi 2019 men då med mer fokus på glädje och vad jag kan göra och inte på det som jag inte kan göra!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post6

I ödmjuk och innerlig TACKSAMHET på Julalaftons morgon!

December 2018Posted by Roland Fors Mon, December 24, 2018 07:52:43

Skulle egentligen inget skriva förrän jag varit på MR av mitt vä knä men skriver några ord i innerlig ödmjukhet och tacksamhet när morgonljuset över ett vintrigt Ystad börjar synas denna Julaftons morgon 2018.
Du är inte som tomten som kommer på besök en bestämd dag och kommer med glädje och värme och sedan kramas om för att snabbt försvinna. Du är tomtens motpol och dessutom osynlig. Vi som får besök av dig är många och det vi har gemensamt är att vi aldrig vet när du kommer och vi vet heller aldrig hur länge du stannar. Du plågar våra själar så att vi känner oss ömkliga och odugliga. Du till och med i de mest plågsamma ögonblicken får oss att önska oss bort från jordelivet. Någonting som, då du lämnat oss, vi aldrig skulle kunna tänka oss för vi älskar livet och vi känner en ödmjuk tacksamhet över att få finnas till. Vi ser då och upplever det mesta som oerhört vackert och vi vill då också omfamna hela världen och allt som lever. Ja skillnaderna är ljusår emellan och varje människa som tvingas göra dessa ytterlighetsresor ser jag som det verkliga livets stora kämpar och hjältar.

Många av oss ytterlighetssjälar älskar att springa och springa långt för det får dig att hålla dig borta från oss eller att vi i alla fall inte bli plågade så ofta eller så mycket. Att springa oavsett fart är en sann och sund lycka för oss och det vi upplever när vi springer är som bomull för våra själar. Många av oss ytterlighetsmänniskor är framgångsrika och stora personligheter som beundras av många. Men även om vi vinner framgång och ära, så kan vi aldrig njuta fullt ut. Vi vet att du kan komma på besök när som helst och mer eller mindre oanmäld och då gör inga gamla meriter oss bättre rustade att ”mota dig i grind”.

Jag hurrar för idrottsmän, skådespelare och alla som gör beundransvärda prestationer. I mina tankar dock, ser jag den mot inre demoner kämpande människan, som inte ger upp utan för den osynliga inre kampen, som de mest beundransvärda. Jag har stor förståelse och respekterar själar som inte längre orkar föra kampen vidare. En kamp som inte har någon jublande och applåderande publik utan bara människor som står där vid sidan om och hoppas och lider och ännu mindre än vi själva vet när du är på väg bort.

Till mig har du kommit då och då i livet. Första gången för över 50 år sedan och ditt senaste jävliga besök för 10 år sedan. Det sista är en oärlig sanning för du har kommit och visat dig många gånger sedan dess. Men då har jag lyckats springa ifrån dig innan du blivit en börda och en jävlig plåga.

Så till er alla, som känner någon ytterlighetsmänniska som ni har kär och som får dessa oanmälda och oönskade besök: Ge aldrig upp hoppet för en lindring eller en total befrielse kan finnas i springandet eller annan fysisk aktivitet.

Till dig som tillhör den ej självvalda kategorin ytterlighetsmänniskor: Känn dig inte ensam för vi är många och säkerligen är vi några stycken som står på startlinjen i olika ultror 2019.

God Jul förresten oavsett vem du är och till vilken personlighetskategori du än tillhör, för det är ändå bara underkategorier för i grunden är vi alla ändå bara MÄNNISKOR!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post5

Självbedrägeriets makt är stor men styrkan räcker inte just nu för att skriva om mig själv som ultralöpare p g a mitt vä knä, som omöjliggör spring. Jag pausar bloggen till jag vet mer om mitt ev "bäst före datum" då jag varit på MR och fått diagnos och rehabplan!

December 2018Posted by Roland Fors Sun, December 09, 2018 21:53:26

Då jag slängde in handduken på Grand Hotell i Mölle kl halv sex på morgonen den 3 november efter avverkade 98 km i Kullamannen Ultra på grund av mitt vänstra knä, som inte bara ömmade utan pulserade smärta kände jag en viss besvikelse men tänkte ändå att det kommer fler chanser. Jag tänkte väl lite på vad min mamma alltid sa: ”ont krut förgås inte så lätt” men tyvärr har ju även ont krut ett bäst före datum. Så frågan jag nu ställer mig är har jag nått ”bäst före datum” och är det kört för framtida ultror/långlopp? Ja vem vet men jag har lyckats med konststycket att bedra mig själv och mina skador under några år och trots dem springa diverse långlopp. Skador som jag med hjälp av ”ett psykologiskt självbedrägeri” lyckats lura mig att de inte är så farliga och inte känns.

Mitt vänstra knä var i stort sett nästan ospringbart veckorna innan Kullamannen Ultra men då tog jag en kortisonspruta och den psykologiska kraft det innebar, den oerhörda tilltron jag hade till kortisonet, gjorde att jag lurade mig själv att jag var skade- och smärtfri.

Jag vet att när jag sprang den första etappen, de första fem milen från Båstad till Ängelholm, att jag sprang och pratade med en like (han var skadad och gick med stavar i hopp om att klara). Då plötsligt vid en ojämnhet och fotnedsättning av vänster ben, jag skrek till av smärta i en ren reflex. Han undrade så klart, så jag sa då som det var men annars så höll jag masken. Jag trodde fullt och fast att jag skulle klara i a f 14 mil med ett skadat knä. Ja det fanns ett hopp inom mig att klara hela. Men verkligheten kom ifatt mig genom den kuperade terrängen på Kullaberg, då varje vänster fotnedsättning blev en plåga. Jag tog då ett mycket klokt beslut (för att vara jag) då jag ringde i avhoppar/ge uppklockan när jag kom till Grand Hotell i Mölle efter 98 km och drygt 20 timmar. De sista fem timmarna hade jag mer eller mindre släpat mig fram på ren och skär vilja.

Inte har mitt vänstra knä heller blivit bättre av den dryga månad som gått, snarare mycket sämre och då jag inte har något aktuellt lopp som jag kan lura mitt psyke med att jag är helt frisk och kan klara vad som helst, så har ju tankarna om min fysiska framtid kommit i fokus. Mina nära och kära säger: det är väl bättre att du kan springa en mil och kanske två än att totalförstöra dig med ultror på 10 – 16 mil. Detta har de så klart rätt i men jag vägrar ännu att kasta in handduken för gott, nej för faan än är jag inte golvad! Mitt hopp står nu till att sjukvården kan fixa knäet och göra det långspringbart igen. Har ju fått en tid för MR-röntgen den femte februari. Så jag har nu bestämt att jag inte ska trötta ut eventuella läsare med tjafs om mina krämpor så därför pausar jag bloggen till jag vet mer om min diagnos och om hur min framtid som långspringare kommer att se ut.

Så till er som följt mig, jag ger inte upp, gör inte ni heller det för jag kommer tillbaka men jag vet inte när. Om två veckor, en månad eller två. På ett eller anat sätt fortsätter jag blogga och det projekt jag i a f ska genomföra nästa år är att springa/gå hela Skåneleden 125 mil i mindre sträckor (ett par mil åt gången) och dokumentera sträckorna i bilder, filmer och med annorlunda kommentarer och info. Jag kommer dock inte att börja med det projektet förrän till våren, när den skånska myllan åter börja gro, flyttfåglarna återkommer och jag har jävligt mycket spring i benen (hoppas och tror jag).

Så i hopp om en GOD JUL och BRA BÖRJAN PÅ 2019 så säger jag avslutningsvis som tysken: Auf wiedersehen! och hänvisar till en länk med sången "Jag kommer tillbaka" av liraren, dribblern och showmannen Nacka Skoglund!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post4

Kanske borde jag inse vad jag inte vill inse!

December 2018Posted by Roland Fors Wed, December 05, 2018 11:50:29

Hälften av den första härliga veckan i advent har gått. Ljusstakar, stjärnor och glittrande granar lyser upp vår just nu mörka tillvaro. Ljusen påverkar även mitt just nu lite mörka och dystra sinne över min dåliga springförmåga p g a knäproblemen och ger mig i a f lite bättre feeling.
Adventstiden och julen är till skillnad för mig annars en hel del människors största plåga. Man kanske inte har någon att uppleva julen med, man kanske är hemlös, man kanske helt enkelt inte har råd att fira jul, man kanske avskyr julklappshysterin och alla inköp som inte precis gynnar vår miljö. Ja det finns många olika orsaker till varför man inte tycker om december månad med advent, jul och nyår. Varje år tänker jag att jag ska göra något för människor som har det så men i år liksom alla övriga år vid jul har jag dåligt samvete för att jag aldrig gör något och för att jag har det bra och andra inte. Så jag försöker alltid springa bort den dåliga känslan. Men i år är det inte så lätt då varje steg påminner mig om mitt vänstra onda knä.

Trots mycket ont i mitt vänstra knä bestämde jag mig för att springa en och en halv mil på asfalt i måndags. Det var en tuff början, sedan blev det lite lättare för att sedan känna de sista kilometrarna som mycket plågsamma. Men det gick och jag kände mig oerhört mycket bättre själsligt efteråt. Men att just nu ens tänka tanken på att springa ultror på 10, 13 och 16 mil är inte bara befängt utan dåraktigt. Så nu får det bli korta löpturer på asfalt med ständig värk i varje steg och ett hopp att jag inte förvärrar min skada/skador (är troligen flera). Hur som helst så har jag fått en tid för MR och den är så långt borta som den 5 februari. Så frågan är hur ska jag klara mig så länge utan att veta hur min kommande diagnos ser ut. ”Springa långt igen eller bara korta turer”. Operera eller inte operera. Den medicin jag fick utskriven för att lindra värk och inflammationer i mitt onda knä hjälpte tyvärr inte alls. Är väl bara dundermediciner med morfinliknande preparat som lindrar men samtidigt så kanske de föder ett begär och det vill man ju verkligen inte få.

I övrigt hittills i veckan har jag ägnat mig åt överkroppsträning på Sandskogens utegym här i Ystad. Ett Ystad, en småstad med väl bevarade gränder och gamla hus och kilometerlånga sandstränder och ett hav som lever sitt eget liv, med mängder av sjöfågel som guppar fram och tillbaka och upp och ner längs med strandkanten. Ystad är en vacker stad som fyller mitt hjärta med glädje och att få känna mig som om inte en gammal men väl Ystadsbo är härligt.

Så vad passar inte bättre än att avsluta detta inlägg med lite bilder från Ystad med lite Godjulönskningsmusik i väntan på julen, den som jag älskar så mycket.

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post3

Ja då är det bara att vänta på ny röntgen!

December 2018Posted by Roland Fors Sat, December 01, 2018 22:02:22

Min läkare ringde mig i tisdags och berättade om resultatet av min knäröntgen, som gjordes på båda knäna för att ev visa på skillnader. Mitt högra, som jag bara har lite ont i visade betydligt mer artros än mitt vänstra som jag har ont i vid varje steg jag tar. Kontentan av samtalet blev att jag troligen har en meniskskada eller lösa bitar i mitt vänstra knä och att det måste ske en magnetröntgen för att säkerställa rätt diagnos. Väntetid ca 1 – 2 månader, faan också men inget att göra något åt. Fick också medicin utskrivet för att lindra värken och inflammationer.

Ja, då är man, känns det som, tillbaka på ruta ett, (som strax före jul 2016 då jag började få ont i rygg och bröst, som senare visade sig vara en tumör i ryggraden). Nu är det så klart inte den graden av skada/sjukdom men oavsett grad så är jag inte springbar och det är deprimerande. För att jag ska må bra psykiskt så är spring och motion ett MÅSTE! Så nu blir det att försöka ändra om där uppe i skallen, så att jag kan försöka uppleva andra motions- och träningssätt lika roliga och ge mig, om än inte samma, men i a f ett liknande LUUUUUUUUUUGN som springet ger mig! För mig är springet som jag nog skrivit tidigare mitt Formel 1!

Nedanstående adventsljusstake får dock ge mig hopp inför 2019. I min förra blogg hade jag också den bilden men då var det andra datum som gällde. Nu gäller datumen dock åter igen ultralopp. Den 13 april Simris Alg Ultra 63 km, den 7 juni High Coast Ultra 130 km, den 1 nov Kullamannen Ultra 161 km och ljuset med datumet den 20 juli inom parentes är Swedish Alpine Ultra 107 km (som jag inte bestämt mig för hur jag ska göra). Ja att bestämma är nog inte längre så lätt att bara göra utan nu är det nog så att mitt vänstra knä kommer att bestämma det mesta. Ett par mil skulle jag väl kunna pina mig med värk men vad det i s f blir för konsekvenser av det. Ja det vet jag inte. Hur som helst så blev det dagen för anmälan till Swedish Alpine Ultra och som den just nu virrige och obeslutsamme mycket framtidsovetande "löpare" jag är så slängde jag trots allt in en anmälan. Så nu är jag anmäld till fyra lopp nästa år (se sammansatt anmälningslista nedan), vilket ju tyvärr kan vara fyra för mycket. Det får dock framtiden utvisa för det är ju trots allt 4,5 månader till Simris Alg Ultra.

Ha en trevlig första adventsvecka så får jag väl återkomma den andra advent med förhoppningsvis lite gladare och muntrare toner. Har en hyfsad förmåga att hålla ställningarna ändå utåt trots det inre uppror jag känner mot att jag inte kan springa. Lyssna gärna på min lilla sång och bildspel jag gjort för Kullamannens många anhängare på deras slutna sida. Den är gjord som en hyllning till alla som sprang 2018, ska springa 2019 och alla som hejade på vid sidan och arrangörerna med Per i spetsen. Den kan givetvis inte helt förstås om man inte är med i den gruppen och känner hela banan men sången känns väl ändå igen, eller? Tipp tapp tipp tapp tippe…… länk här

Skulle det vara någon som lyssnar på min tipp tapp-song härifrån denna sida så får ni se den som en tidig julhälsning till er från mig.

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post2

Jag vill, jag SKA springa tre ultror nästa år trots nuvarande knäskada

November 2018Posted by Roland Fors Sun, November 25, 2018 13:21:57

Har idag söndag den 25 november med mindre än en månad kvar till julafton givit mig själv en julklapp genom en anmälan till High Coast Ultra (Höga kusten Ultra) den 7 juni. 130 km på Höga Kustenleden med start vid Höga Kusten bron, som ses nedan då jag sitter på min enhjuling och gör V-tecknet 2006, då jag enhjulade mig från Haparanda till Ystad. Målet i Höga Kusten Ultran är i Örnsköldsvik.

Kanske är det vansinnigt att anmäla sig till ett lopp, då läget just nu vad gäller mitt vänstra knä och spring tyvärr är ganska dystert. Jag har dock sedan tidigare återhämtat mig från skador som varit mycket besvärliga, så för sjutton varför inte också denna gång. Jag har också tidigare av läkare (2003) efter två operationer i vänster knä fått diagnosen: ”Nu är det slutsprunget”. Jag gav dock inte upp utan började då med enhjuling och baklängesspring, vilket tillsammans med ett jävlar anamma gav mig springet åter. Sedan dess har jag sprungit åtskilliga tusen mil. Jag vill inte på något sätt slå mig för bröstet utan bara säga att man inte alltid ska lyssna och tro på läkare. Vi känner ju själva bäst våra skador och vad vi kan klara. Det man måste lära sig är dock att ha en högre smärttröskel. Det kommer successivt automatiskt då man känner att det går trots värk men att värken och skadan inte blir värre. Detta gäller så klart inte för alla skador och att springa 10 mil med värk redan från första steget är så klart inte ultimalt utan rena rama dårskapen.

Hur som helst så blir det nog inget Swedish Alpine Ultra, som jag hade tänkt anmäla mig till. Detta dels p g a att det är mycket logistik att få allt att fungera med ledigheter mitt i sommaren samt med flyg, tåg och övernattningar, dels att arrangörerna utökat sträckan från 107 km till det dubbla. Det sistnämnda är dock inte helt sant för Nikkaluokta – Abisko 107 km finns fortfarande kvar men det finns också möjligheter att springa tur och retur. För en sådan som mig som alltid gapar efter det mesta och svåraste känns det ju ”bara” att bara springa en sträcka. Skulle ju så klart vilja göra dubbeln men det finns ingen chans för mig att klara, ingen som helst chans. Att klara High Coast Ultra 130 km är nog även det egentligen för tufft men jag vill i alla fall försöka. Kanske är det som sagt huvudlöst av mig att anmäla mig till lopp när den fysiska statusen inte är ok, men det är väl lite jag och min personlighet i ett nötskal och jag vill ju så gärna se mig som en ultralöpare, även att jag innerst inne vet att den korta och inte speciellt framgångsrika karriären är mycket närma slutet. Men för helvete 2019 också, snälla någon där uppe och/eller den svenska sjukvården.

Ja än har jag inte fått något svar från min ortoped angående röntgenresultatet från min knäröntgen, men jag hoppas han ringer mig på tisdag då han har telefontider. Så det är bara att bita ihop och lägga alla planer på spring för dagen åt sidan och försöka göra andra aktiviteter som inte frestar på knäet, simning, lite cykel och enhjuling och gymträning av överkropp. Hoppas om en vecka kunna skriva lite mer positivt om mitt knä.

Avslutningsvis så måste jag ju bara nämna åldermannen Owe Thörnqvist som nästa år fyller 90 och då ska ge sig ut på turne. Så för faan, sluta inte med det du älskar för då går du mot en för tidig död. För att hedra alla kämpande gubbar så är här en länk till Owe Thörnqvists låt Boggieman Blues som han framförde i mellot 2017, då var han bara 88 år gammal. Så hurra för alla gamla kämpande gubbar för de ger alla oss andra gubbar ett stort hopp om liv och att klara det vi vill och förlåt alla ni tappra kvinnor som för det mesta kämpar i tystnad och inte slår er för bröstet. Så avslutningsvis: vad vore vi män utan er?

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post1

Den nya bloggens första inlägg

November 2018Posted by Roland Fors Sun, November 18, 2018 16:48:16
Jag hade en blogg om min kamp att komma igen efter en ryggtumörsoperation i aug 2017 och med målen att klara tre ultror under 2018: Simris Alg Ultra, Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Jag klarade Simris Alg Ultra, kunde inte ställa upp i Swedish Alpine Ultra p g a en hälsensinflammation och fick bryta Kullamannen Ultra efter 98 km. Den bloggen har nu gjort sitt så detta är starten på en ny blogg jag kallar "Den patetiske gubbens utmaningar 2019" med slutdatum i början på november 2019, då Kullamannen Ultra är avgjord. För det blir nästan samma mål för 2019 som det varit under 2018.

Att jag har en blogg är inte bara för att visa att jag finns utan även att gubbar kan. Jag driver mycket med mig själv och den typiske "gubben", som jag är i många avseenden.

Som tidigare skrivits så kan man inte leva på gamla meriter. Dock så kan ni här se en film om några av mina tidigare meriter som bl a enhjulscykling Haparanda - Ystad, 70-milaspring Hörby - Stockholm, Veckans kanon i TV4, Sveriges längsta triatlon Treriksröset - Smygehuk. Som jag säger i inslaget från TV4 i Sundsvall så brukar jag ibland titta på inslaget då jag blev "veckans kanon" i TV4-sporten för att peppa mig och jag slår mig då även lite för bröstet och skiter i Jantelagen. Länk till filmen här.Cyklade i går (lördagen den 17 nov) från Båstad till Torekov och runt Bjärehalvön till Ängelholm och sedan vidare mot Mölle i Kullamannen Ultras fotspår. Jag kan inte springa just nu p g a mitt vänstra knä och jag väntar också på resultatet av en knäröntgen jag gjorde för en dryg vecka sedan. Men att cykla går hyfsat även om jag inte kan ta i så mycket och måste gå i branta backar. Hur som helst så gjorde jag en film av min cykling i syfte att hedra Alla hjältar som ställde upp, bröt, kom i mål, hejade på vid sidan om samt till arrangörerna av Kullamannen Ultra. Här är en länk till filmen jag gjorde om min nostalgitripp på cykel mellan Båstad och Mölle

Oavsett skador och krämpor så blir det fysiska aktiviteter och utmaningar efter min fysiska förmåga även nästa år 2019. Den mentala förmågan att kämpa och klara mål är det absolut inget fel på. Hade tankar på Ironman i Kalmar men ska satsa mot den 2020 i stället. Då har jag 1,5 år på mig att bli en bättre simmare, vilket jag sannerligen behöver. Känner också att jag vill återuppta en kvalitativ och kvantitativ träning på min 36-tums enhjuling igen. Har ju ett drömmål att enhjulscykla runt hela jävla Svedala (nästan 500 mil). Drömmar är ju till för att förverkligas men det är ett tufft och mycket kostsamt projekt, så vi får se om det någonsin kan bli verklighet.

Hur som helst så är här länkar till de lopp jag hoppas kunna springa under 2019:

Simris Alg Ultra den 13 april (anmäld)

Kullamannen Ultra den 1 november (anmäld)

Utöver ovanstående spikade lopp/mål ska jag försöka springa hela Skåneledens alla etapper (125 mil) och dokumentera dem i ord och bild på ett lite annorlunda sätt än den jättefina information som finns på skaneleden.se Jag har köpt en hemsida för ändamålet och hoppas komma i gång med det stora projektet i januari 2019.

2019 års största och sista mål är dock Kullamannen Ultra i november och då hoppas jag kunna vara skadefri så att jag kan nå mitt mål att komma i mål i Mölle precis under 36 timmar på 35.59.59 och som jumbo och då nästan 71 år gammal under parollen "det är aldrig för sent"! Bilden nedan är en målbild jag ska jobba mentalt med i ett år framåt. Men det kräver ju också att jag är skadefri och verkligen förmår rent fysiskt. I skrivande stund så är mitt vänstra knä dock tyvärr helt ospringbart. Men jag har kommit igen från jobbiga och svåra skador tidigare, så varför inte även denna gång!

• Comments(0)//kampen.rolandfors.se/#post0