Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

164 mil spring första halvåret och nu bara 14 dagar till START, längtar!

Juni 2018Posted by Roland Fors Fri, June 29, 2018 21:26:23

Under det första halvåret har jag sprungit 164 mil om jag räknat rätt. 16 mil mindre än målet som var 30 mil/månad och 180 mil totalt. Jag ger mig dock själv betyget ”väl godkänd” med tanke på att jag egentligen inte skulle få börja springa förrän i januari 4 månader efter min tumöroperation. Men och det måste påpekas, att "bara" springa 164 mil på ett halvår är dock inget som "riktiga" ultralöpare nöjer sig med för de springer betydligt mer.smiley

Att springa mer än 30 mil/månad har jag inte heller haft som mål då min gamla kropp inte längre pallar med så mycket mer. Får krämpor då och då och nu är det ju vänster fots häl som spökar. Är antagligen överansträngning, så får ta det lugnt fram till start. Den fysiska träning jag gjort under detta halvår är en bra grund, så det spelar ingen roll om jag tränar eller inte de sista 14 dagarna. För det kommer inte att bli avgörande om jag ska klara 24 timmar eller ej. Jag måste i stället fråga mig själv: kommer min kropp att hålla för 107 km tuff fjällterräng?

Nervositeten och oron börjar redan nu märkas för ”the final countdown” har börjat. Så jag är verkligen nu inte bara en sjungande och visslande entusiastisk gubbe. Men det är som det alltid brukar vara inför lopp eller utmaningar. Jag längtar till start men psyket gör nu allt för att jag ska känna krämpor både här och där. Men bara jag startat så släpper förhoppningsvis allt och då det är bara glädje!smiley

Är alltid så jäkla duktig på att säga kom igen till andra, få dem att förstå att det inte är hela världen med ett misslyckande, att inte klara en uppgift. Var ju van vid att peppa och få elever att komma igen under min tid som grundskollärare och speciellt då jag jobbade med elever med ”särskilda behov” i små grupper. Är dock tyvärr så jäkla hård mot mig själv att ett misslyckande nästan kan bli i ord som ”katastrof”. Inser dock när jag fått lite distans till det jag upplever som ett personligt misslyckande att det är som prästen Ingemar Simonsson alltid sa: ”Det är en mänsklig rättighet att få misslyckas” och världen går ju inte precis under om jag inte kommer till Abisko under 24 timmar, eller?smiley

Vet ju att man får sin tid registrerad även efter 24 timmar och skulle det vara så att det tar längre tid så får jag väl utvärdera min insats och bedöma den efter hur loppet och vädret och andra förhållanden varit. Det viktigaste just nu är att komma till Nikkaluokta i så bra fysiskt skick som det är möjligt och få stå där i startfältet kl 8 på morgonen den 14 juli. Hade jag varit fransos så hade jag då antagligen sjungit ”Marsiljäsen” efter som det är Frankrikes nationaldag men som svensk får det bli ”Du gamla du fria”. För att inte skrämma iväg startfältet till en tjuvstart, så ska jag bara sjunga inombords.smiley

Har öppnat mitt gamla facebook-konto för att kunna skriva på Swedish Alpine Ultras facebooksida. Har skrivit o frågat om jag kan hänga på någon, som ”bara” (är verkligen inte bara) har 24 timmar som mål. Är tre andra som kan tänka sig det men då jag nu tänker efter så är det kanske så att jag bara blir en börda för dem. Har därför varit ute och orienterat ett par gånger i veckan. Bl a tagit ut kompassriktning i en tät och svårframkomlig del av en skog från punkt A till punkt B, ungefär en och en halv km. Tog mig fram med bara kompassen. Kom ca 50 meter fel då jag kom fram till punkt B. Smålunkade (p g a hälen) därefter en halv mil på skogsstigar men återvände till punkt B och vände kompassen så att kompassrosen pekade åt söder i stället för att på så sätt hitta tillbaka till punkt A. Blev inte bättre vid andra försöket utan kom då ca 100 m fel. Så jag kan då sannerligen inte kalla mig orienterare precis.smiley

Har i alla fall under veckan, trots lite hälproblem, kört en timme sim i måndags, cyklat ca 5 mil i onsdags, småjoggat med orientering i tisdags och torsdags och lättjoggat/gått en knapp mil i dag fredag. Den sista dagen i detta halvår är i morgon så då blir det några km lättjogg på morgonen. Jobbar sedan några dagar innan jag ska ha semester och så småningom transportera mig till Kiruna, Kilpisjärvi och vandring till Treriksröset bl a för att sedan slutligen ta mig till Nikkaluokta på morgonen den 14 juli för Swedish Alpine Ultra. SKA BLI UNDERBART, JAG LÄNGTAR trots en mycket stor rädsla för att inte min häl ska hålla.

Nu har också provpackningen av min rygga börjat. Vad ska jag ha med i mat/energi, vad ska jag ha med i extrakläder utöver vantar och mössa. Vad ska jag mer ha med: mina tredelade stavar, några Treo och Ipren, hudplåster, Idominsalva, Voltarengel, myggmedel, kartor (har delat en fjällkarta i fyra A4-delar som jag plastat in för att de ska hålla i taskigt väder), kompass, mobil, actionkamera för en dokumentationsfilm mm. Hur ska jag packa. Ja dessa frågor kommer jag att slita mitt hår i ren förtvivlan över för ryggan är liten och även om jag känner mig nöjd så prövar jag andra möjligheter precis ända fram till start. Men det är ju en slags terapi som väl är nödvändig för mig så den gamla ramsan ”packa pappas kappsäck” som man skulle försöka säga så många gånger som möjligt utan att säga fel får väl nu gälla. För även om jag inte säger ramsan gång på gång så packar jag gång på gång pappas kappsäck eller rättare min rygga.smiley

Inser att den här bloggen som jag skrivit 86 inlägg i sedan min tumöroperation har drivit mig framåt men också gett mig lite mer prestationsångest än jag brukar ha inför utmaningar men som tur är så har den få läsare, vilket jag nu är tacksam för. Ibland då jag skrivit lite för mycket om mig själv går jag in och tar bort, då jag tycker att jag kanske går lite för långt i mina självutvikningar och därmed tummar på familjens integritet. Jag är också ganska snabb från tanke till tangentbordet trots åldern, så ibland blir det skrivet ord och meningar som s a s "binder ris åt egen rygg", vilket tyder på en viss oklokhet, spontanitet och naivitet, vilket verkligen inte visar på någon större grad av eftertänksamhet och intelligens. Frågan är sedan hur faan jag kunnat skriva så mycket om så lite?smiley

Så avslutar detta inlägg med Alphavilles "Forever young" med lyrics då texten säger en hel del. Den ska förresten vara med på min mycket korta spellista då jag kutar där uppe i norr för då tänker jag ännu mer på min älskade hustru, då låten kom att bli vår då vi träffades strax efter den släpptes 1984. Så den kommer att driva mig framåt då allt känns tungt och jag befinner mig i en riktig djup dipp för det får man då och då på ett ultralopp oavsett hur vältränad du än är. I alla fall jag! Förresten var det inte någon som sa: Om jag får lyssna på din musik så kan jag tala om vem du är? Jo så är det nog. Musiken man gillar säger mycket om en själv.smiley

SVERIGE - MEXICO 3 - 0, VILKA HJÄLTAR, jag visste det!

Juni 2018Posted by Roland Fors Wed, June 27, 2018 18:20:25
Precis som den där med ketchupflaskan ni vet! Först kommer inget och sen kommer ALLT!Fantastiskt för de tillresande svenska supportrarna, vilken underbar stämning! Och så klart lika fantastiskt för oss på hemmaplan. VI ÄR SVERIGE OCH VI ÄR BÄST!smiley
Vilka hjältar. Sverige vinner med 3 - 0 och även om mexicanen på bilden vänder ryggen till och inte orkar titta så händer det nästan ofattbara: Sydkorea slår Tyskland, så Tyskland åker ut och Mexico går trots förlusten vidare, som grupptvåa till åttondelsfinal. Jag visste det, jag visste att det skulle hända något stort denna VM-sommar så fortsättning följer.

Det enda som jag skulle kunna ställa in mitt Swedish Alpine Ultra för är om Sverige ska spela bronsmatch på lördagen den 14 juli, fast inte ändå, i s f får jag skaffa en satellitmottagare så att jag kan höra matchen samtidigt som jag kämpar mot Abisko.smiley

Så vad bryr jag mig i dag om att min häl ömmar och att jag just nu får vara försiktig med springet, Sverige är vidare och det betyder mer för hela landet. Heja Sverige, Heja Sverige, Heja Sverige. Nu tar vi Schweiz på tisdag i åttondelen och sen.........

Här är två välkända länkar som jag tar i repris. De kan jag ta i repris fyra gånger till under detta VM ända till finalen!smiley

Du Gamla Du fria från Friends och min lilla selfiefilm "stå upp för Sverige"!

Tack Sverige, tack alla hjältar, ni gjorde en suverän laginsats!


VM-deppen” botades i dag med 50 km i Skåneled trots hälproblem

Juni 2018Posted by Roland Fors Sun, June 24, 2018 18:56:32

Hade tänkt springa Skåneleden från Hässleholm till Höör (Frostavallen) och vidare hem på asfalt (totalt 50 km) i morgon måndag men då jag kände att jag var deppig efter det snörpliga slutet i matchen mot tyskarna, så tog jag kutandet i dag i stället. Åkte tåg till Hässleholm och mitt i centrum börjar Skåneleden med sin orange märkning.

Då jag senaste dagarna känt av hälen på vänster fot, precis som jag haft något (en sten, en liten gren innanför skon) var jag osäker på hur det skulle gå. Har haft denna känsla även barfota men bara då jag vinklat hälen uppåt, gått på tårna. Jag började först känna av det då jag gick nerför trappan på övervåningen men märkte att om jag satte ner foten platt så kände jag inget. Har läst lite på nätet och konstaterar med stor sannolikhet att det är hälsenan som är inflammerad efter allt mitt backspring sista tiden.

Därför tog jag ett par gamla utslitna Asics terrängskor och sprang med då det kanske också, förutom backspring, var mina nya terrängskor som bidrog till hälproblemen. Det gamla paret var som bäst 2016 då jag sprang Ultravasan, som förresten inte är något speciellt jobbigt ultralopp vad gäller varken underlag eller topografi om man är tränad.

Men åter till nuet. Så fort jag vinklade foten så kände jag av problemen även med de gamla skorna men satte jag ner foten platt då jag sprang så gick det bra. Det var det svaret jag ville ha i dag för då vet jag att även om det inte blir helt bra på tre veckor så kan jag ändå springa Swedish Alpine Ultra om jag bara sätter ner vänster fot platt. Fast det blir inte lätt att sätta ner foten platt i den mycket ojämna fjällterrängen. Dagens femmilare tog dock lite längre tid än det skulle gjort om jag inte haft problemen med hälen för jag var rädd att göra skadan/åkomman värre.

Jag är nu en timme drygt efter hemkomst jäkligt stolt att jag trots hälen som dock inte ställde till så mycket bekymmer för mig, klarade vad jag bestämt. Det är min styrka men det går verkligen inte så fort längre. Bäst på att springa långt var jag för 20 år sedan då jag var omkring 50. Men jag är oerhört glad att ha förmågan och hälsan att kunna springa och ta mig fram med bara muskelkraft, så gammal jag är, snart 70-årig gubbe. Har snabbt gjort en liten selfiefilm om dagens femmil med länk här och som jag brukar säga, darrig gammal gubbe och billig kamera.smiley

Kanske måste jag nu ta det ganska lugnt med springandet för att vila hälen, tar i alla fall Voltarensalva på, vilket är en psykologisk medicin mer än den egentligen gör nytta.smiley

Från den 1 juni till i dag har jag kutat ca 30 mil så juni blir min bästa månad sedan ryggtumörsoperationen i aug förra året. Men kanske som sagt blir det inte mer springande innan Swedish Alpine Ultra den 14 juli. Det bestämmer vänstra hälen och dess status. Att kasta in handduken kommer inte på fråga, då jag är en gammal envis martyr och loppet är med på min "bucket list" liksom Kullamannen Ultra och jag har inte precis tiden på min sida.smiley



MIN TRO PÅ ER ÄR LIKA STOR SOM MITT SVENSKA HJÄRTA!

Juni 2018Posted by Roland Fors Sat, June 23, 2018 22:17:52
Det var så nära, Ni kämpade heroiskt, ni är mina hjältar trots förlusten för nu tar vi alla nya tag mot nya segrar och bragder! Själv lägger jag redan i morgon söndag in en femmilstur i terräng på Skåneleden trots en ömmande vänster häl. Kan vara mina nya skor, kan också vara all min backträning sista tiden eller en kombination av de båda. Hur som helst så lämnar jag de nya hemma och kör med gamla och invanda samt Voltarensalva. Så en seger för mig i morgon är att jag klarar de fem milen och inte tvingas halta till närmaste väg för att bli upplockad. Men den segern är oväsentlig för det är på onsdag vi ska ha en seger mot Mexico, så vi går vidare. HEJA SVERIGE och STÅ UPP FÖR SVERIGE så min VM-film kommer här igen, för femtielfte gången!smiley Men att heja på Sverige, kan aldrig ske för ofta, eller hur?smiley



I år är midsommar inte bara STORHELG utan mycket STÖRRE!

Juni 2018Posted by Roland Fors Fri, June 22, 2018 08:24:27

I år är midsommar inte bara midsommar utan midsommar med VM i fotboll. M a o tiofalt större än en vanlig midsommar om det ens räcker nu när Sverige är med för första gången på 12 år. Oavsett om vi är MFF:are, Djurgårdsfan, Östersundspåhejare, Gnagare mm så förenas vi alla till en enhet i vårt hejande och tro på SVERIGE! Vi är åter en UNION, en fotbollsunion och vi minns alla sommaren 1994 när våra bronsmedaljörer och hjältar firades med pompa och ståt i Rålambshovsparken i Stockholm. Inte ett öga var torrt och våra hjärtan fylldes med kärlek och åter kärlek. En kärlek till vårt landslag, till vårt land och vi var alla förenade i en gemenskap och framtidstro. Det var tider det och den tiden ska vi uppleva igen de kommande veckorna. Det är min absoluta tro, mitt absoluta hopp och då blir plötsligt mitt kommande spring i Swedish Alpine Ultra bara en parentes för Sveriges landslags sak är VÅR och det är det VIKTIGASTE NU och jag själv blir bara nummer två.smiley

Så oavsett om vi är på plats eller sitter framför TV:n, datorn, mobilen eller lyssnar på radiosporten så är vi ETT, vi svenska fan! Och kunde Kroatien i går ge självaste Argentina på nöten med tre noll så ska vi kunna slå tysken, i alla fall ta en poäng för då är vägen till Curacao, förlåt vägen till åttondelen bred och fin. Vägen till Curacao är en del i textrad i en gammal Powel Rammellåt som det finns en länk till här: ”Måste vägen till Curacao gunga så”. Han var ett geni Powel med sina texter! En som kan titulera sig geni efter VM kan vara Janne Andersson. Två som kan få kicken direkt efter VM är Joachim Löw och Argentinas coach Jorge Sampaoli för utan att gå vidare till åttondel så blir folkets dom STENHÅRD mot dessa två! De får kanske i så fall som stackars Olle Nordin en gång i tiden, efter VM 1990 med tre raka förluster, gå i landsflykt (Norge).smiley

Men nu tillbaka till oss, SVERIGE, Sweden, Svedala och vårt lag i midsommartider. Vi tror på er, vi hejar på er och vår kamp här hemma framför TV:n blir liksom er, stentuff med kanske upp emot 1000 upp och stå och lika många skrik, hårslitande och kullerbyttor, paniktillstånd mm, you name it!smiley

Så avslutningen på detta korta midsommarinlägg blir åter igen en länk till selfiefilmen ”stå upp för Sverige” och en innerlig önskan till alla om en lugn och fin kärleksfylld Midsommar!

Visst ja, det här var ju egentligen en träningsblogg så får väl också skriva att jag är "keep on running" men dock bara med ett par mil i terräng de sista dagarna. Laddar för kommande 5-milatur i Skåneleden Hässleholm - Höör.smiley

Nordens sak är vår, Heja Sverige och selfiefilmen "Ping Pong Daddy"

Juni 2018Posted by Roland Fors Tue, June 19, 2018 07:24:49

VM är i full gång och jag njöt av den heroiska kämpainsatsen Island gjorde mot Messis Argentina samt den seger som vårt andra nordiska grannland Danmark tog mot Peru. I går avslutade Sverige den Nordiska fina starten i VM och besegrade Sydkorea med 1 – 0. Visserligen på straff men det blev tre poäng och det var det VIKTIGASTE! Så nu tar vi tyskarna också på midsommardagen och sedan ligger vägen öppen för minst en repris på USA-VM 94! När det gäller idrott och svenska och egna prestationer är jag en obotlig optimist. Bollen är rund ni vet!smiley

Från fotbolls-VM till familjesegrar. Jag och yngste sonen började spela badminton för 7 år sedan. Jag var bättre än han de första året. Sedan har det varit en stenhård kamp om segrarna. Efter min tumöroperation i augusti förra året kunde/fick jag inte spela badminton på fyra månader och sedan dess så vinner sonen minst 8 - 9 matcher av 10, vilket grämer mig oerhört. Jag unnar mina barn all världens segrar men inte över mig.smiley

När jag var på Biltema i ett ärende i helgen och såg ett bordtennisset med två rack, nät och bollar så köpte jag ett sådant för nu jävlar ska jag vinna igen. I min ungdom (m a o för några år sedan) så spelade jag och mina kompisar ofta och mycket bordtennis så jag är säker på att de gamla takterna sitter i. Därför är nu matsalsbordet dukat och klart och det är bara att vänta till yngste sonen kommer och hälsar på och då ska han inte hinna mer än innanför dörren för han har ett bordtennisrack i näven och då ska gubben sprattla.smiley

Klicka för att se selfiefilmen "Ping Pong Daddy" med de förberedelser och den träning jag gjort för att jag ska bli en vinnare igen!smiley

I övrigt så har det blivit några mils kutande upp och ner i backe, intervall och distans sedan jag skrev sist i torsdags samt ett simpass. Så i dag den 19 juni har jag ett springsaldo för månaden på ungefär 25 mil, vilket är det bästa hittills någon månad. Så upp mot 40 mil ska det nog kunna bli innan jag vänder kalenderblad och räknar ner till Swedish Alpine Ultra den 14:e juli. I början på nästa vecka ska jag ta en rejäl terränglöptur i Skåneleden från Hässleholm till hemmet i Höör (ca 5 mil totalt med avslutande 7 km på asfalt).

Det som jag funderar mest på just nu är vad jag ska ha med i min rygga som energitillskott under mitt dygn på fjället den 14 - 15 juli (ja det kan ju bli faan så mycket längre än ett dygn). Inte helt lätt ska jag säga för det måste vara så lätt som möjligt för ryggens skull. Vatten finns ju så jag behöver inte fylla ryggan med tung dricka i alla fall. Jag ska under alla omständigheter ha med mjölkpulver för att kunna blanda till mjölk om jag blir illamående, vilket jag alltid blir tidvis under så många timmars kamp. Mjölk har alltid varit en dundermedicin för mig mot illamående. Så avslutningsvis får det bli en länk till Hasse Andersson och Kvinnaböskebands "Tacka vet jag mjölk och mackor" från 1984 samt en liten selfie förstås. För vad vore livet utan en daglig selfie och ett eller flera glas kylskåpskall mjölk?smiley
Ja det är nog tur att jag inte gör allt för mycket reklam för min blogg så att jag behöver skämmas. Nej för helsicke, jag är för gammal för att skämmas. Som det nu är så är det få som läser. Antingen är det likasinnade (fast finns sådana?) eller har de ett visst intresse att läsa om "patetiska gubbar". För som jag skrev redan då jag startade denna blogg i september förra året, så driver jag både med mig själv och alla gubbar som tror att vi är alldeles särskilt speciella och intressanta för alla och envar.smiley

Fick förresten besked angående mina försäkringar att Folksams Startklar Plus täcker allt som kan hända under Swedish Alpine Ultra, vilket känns jäkligt tryggt att veta.smiley

En månad till Swedish Alpine Ultra, jag längtar och idag börjar VM!

Juni 2018Posted by Roland Fors Thu, June 14, 2018 07:22:22

Att längta efter att ta sig fram springande/gående nonstop i nästan elva mil och ensam mest hela tiden, då förmodligen övriga drygt 50 deltagare lämnar mig bakom sig redan efter någon kilometer från starten i Nikkaluokta, kan för många verka helt sjukt. Men den glädjen och friheten jag känner är mödan och vägen till målet i Abisko värd. Innan starten sker klockan åtta den 14 juli är jag dock som ett darrande asplöv. Rädslan och ångesten att något ska gå fel så att jag tvingas bryta och inte tar mig till Abisko är fruktansvärt stor. Men bara jag kommit i väg och sprungit ett par kilometer så är den obehagskänslan borta. Sen är det bara GLÄDJE över allt vackert jag kommer att se i den svenska fjällvärlden och den underbara känslan att få vara rörlig och med bara muskelkraft kunna ta mig fram långt som bubblar inom mig. Givetvis finns det också en aldrig svikande KAMPLYSTNAD och lycklig tacksamhet över att få leva och ha det bra som gör mig sällskap.

I morgon fredag den 15 juni skulle jag och frun egentligen startat i Motala kl 20.04 för att cykla Vätternrundan men p g a fruns axelskada som skedde i slutet på mars, så har vi inte kunnat träna. Det ska ju vara en glädje från första till sista tramptaget och det hade det inte blivit helt otränade, så därför sålde vi våra platser men kanske blir det nästa år i stället. Den som lever får se för så länge det finns liv finns det alltid utrymme för motionsutmaningar och stora eller små äventyr.

Själv är jag helt skadefri och mår prima men håller ändå på och kollar mina försäkringar huruvida det ingår fjällräddningstransport från eventuell skadeplats mellan Nikkaluokta och Abisko och därifrån till sjukhus. Får annars se till att komplettera mina försäkringar för faan vet, man kan ju lätt halka och bryta en fot eller ben eller på annat sätt skada sig så att man är oförmögen att ta sig fram för egen maskin. Det finns ju liksom inga vägar att bli transporterad till ett sjukhus via utan då är det bara helikopter som gäller.smiley

Sedan jag kom hem från min tvådagars ”Lilla Kullamannen Ultra” på ca 12 mil, som ni kan se en liten film om här, (älskar ju att visa upp mig så en repris igen smiley) så har det blivit 5 mils kutande varav 3 mil i terräng, en mil platt och nästan en timme upp och ner i vår nedlagda minislalombacke vid Frostavallen. Har också hunnit med att få stryk igen av yngste sonen i badminton, grrrrrrr! Nå väl, det är inte i badminton jag ska ta mina framtida segrar utan med löpardojorna på för egen livskvalitet och bra psykisk hälsa.

Ska förresten vandra ut från Kilpisjärvi i Finland till Treriksröset (11 km) genom Malla nationalpark på torsdagen den 12 juli, två dagar innan loppet. Frun och jag tar ett par dagar och nätter i Kilpisjärvi innan Kiruna och Nikkaluokta. Passar då på att åter igen få se det stora gula betongfundament som visar på gränsen mellan Finland, Norge och Sverige. Sist jag var där var 17 år sedan inför min start av det som jag då kallade Svenskt Ultra Triathlon, som bestod i 50 mil spring från Treriksröset till Haparanda (de första ca elva milen i Finland fram till Karesuando). Därefter nästan 200 mil cykling från Haparanda till Ystad och Beddingestrand samt en avslutande ca femkilometers simtur från Beddingestrand till Smygehuk. Total genomförandetid 17 dagar. Visst är det väl lite osvenskt att berätta om sig själv och det man tycker man gjort bra men jag gör det ändå. Man kan ju i och för sig inte leva på gamla meriter, men jag är ändå lite stolt och visst faan har man väl rätt att vara det? För tyvärr som jag väl skrivit någon gång så har man så lätt för att komma ihåg de saker som man inte gjort så bra alltid, så någon jävla balans får det allt vara.smiley

Det viktigaste är dock inte jag denna dag (eller?smiley) utan att VM börjar så här är en liten film om hur jag nu förbereder mig och att stå upp för Sverige, en repris.smiley

HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE, HEJA SVERIGE!!!

Avslutar detta inlägg med en länk till en match jag ALDRIG glömmer och som också visar på att man ALDRIG SKA GE UPP, Tyskland - Sverige i Berlin 4 - 4 i VM-kvalet 2012. Sverige låg under med 4 - 0. En fantastisk upphämtning, en oförglömlig match med härliga kommentarer av Lasse Grankvist och Ralf Edström.



"Lilla Kullamannen Ultra", 12 mil i gassande och stekande SOL!

Juni 2018Posted by Roland Fors Sat, June 09, 2018 15:39:00

Filmen om mig och lilla Kullamannen Ultra, 12 mil på 2 dagar i stekande sol kan ses här på en minut, så klicka bara men gubben är gammal och darrig och kameran är billig, så förvänta er inte en film av Ingemar Bergmantyp.smiley

Så fick jag äntligen ett par dagar med riktig träning. Har inte varit ute och sprungit två eller tre dagar i rad med övernattingar sedan jag fick min tumör. Innan dess så gjorde jag det minst ett par gånger varje år.

Då Kullamannen Ultra är i Skåne och nära så ville jag ta den som en träning inför Sweden Alpine Ultra och det blev verkligen bra och tuff träning. För med en gassande sol som brände min kropp och stundtals gjorde mig lite yr innan jag på badplatsernas toaletter kunde duscha mitt huvud iskallt, så blev det stundtals oerhört jobbigt. Ja ibland kröp kilometrarna fram och jag fick gå mycket. Gick säkert en tredjedel av de ca 12 milen jag tog mig fram på två dagar är bäst att tillägga.

En kort redogörelse:smiley
Vaknade kl 2.55 på torsdagens morgon (natt kanske) och kunde inte somna om så steg upp. Tåget till Lund där jag skulle byta tåg mot Göteborg och Båstad avgick 04.44. Det var då bara fem grader i Höör så jag tog långtights men bytte ganska omgående till korta då jag börjat springa från Båstad och Norrvikens trädgårdar. Då var klockan halv åtta och temperaturen var redan då över 20. Första dagens spring var att runda Bjärehalvön och ta mig till Ängelholm på Skåneleden. Första deletappen gick till Hovs hallar. En etapp som var kuperad och tuff. Kommer nog att gå stora delar av den sträckan för att spara krafter, då den riktiga Kullamannen Ultra går av stapeln den 2 november. Efter Hovs hallar var det mycket stenstig till Torekov, vilket sedan fortsatte några kilometer innan det blev mycket lätt spring på strandängar till Vejbystrand. Sista biten fram till Ängelholm gick på blandade stigar och asfalt.

Kom till Ängelholm och Riverside Hotel kl fyra. Rummet hade en balkong ut mot Rönne å. Härligt att efter matinköp sitta där i skuggan och äta och dricka. Sträckan på nästan 6 mil tog alldeles för lång tid, 8,5 timmar men får skylla på solen och värmen. Den sträckan får högst ta 8 timmar den 2 nov trots att jag då har ca 10 mil kvar, för det är loppets första maxtidsgräns och repet-dras-station.

Fredag morgon efter frukost (07.30) drog jag iväg på cykelvägar mot Utvälinge där jag sedan steg på Skåneleden som skulle vara min ledstjärna till Arild och Kullaberg. Sprang sedan, förlåt gick lika mycket av det svarta Kullamansspåret på Kullaberg. Tog mig fram enligt Kullamanskartan offroad ner till sten och klippstranden, som sedan ledde mig fram till Lars Vilks eget rike Ladonia med Arks och Nimis. Att hoppa fram på de stenarna i november i mörker och antagligen glashala blir inte lätt.

Tog mig upp genom Nimis och mot Himmelstorp för vidare spring/gång mot Kullabergs och Kullamannen Ultras högsta punkt Håkull.Vidare mot fyren. Då jag närmade mig fyren kände jag hur benen nästan inte bar mig och det gick mycket lååååååångsamt.

Köpte två burkar Coca Cola vid fyren och hade sedan "bara" knappt fem kilometer längs västra sidan av Kullaberg ner mot Mölle. Dessa fem kilometer tog en och en halv timme för då var jag seg i benen och lite yr. Mådde också ganska pyton. Hade inte ätit tillräckligt under dagen då det var svårt att få i sig något. Druckit tillräckligt hade jag i a f gjort.Rastade vid Ramsviks Cafe knappt två km från Mölle där jag tömde min rygga på skräp i en soptunna. Lyckades då slänga min lilla actionkamera, vilket jag upptäckte ca 500 meter därifrån och en bra bit ner. Då fick gubben spring i benen igen när jag tvingades springa tillbaka uppför. Kameran låg som tur var bland soporna. Jag visste busstiderna från Mölle till Höganäs/Helsingborg men missade den planerade p g a om inte ”solsting” så nästan.

Bussen kom och tog mig till Helsingborg där frun mötte upp i bil och med kall mjölk. Dricker alltid mjölk då jag springer längre sträcker, så mjölk kommer att finnas i mina dropbags när det beger sig. Total spring/gåtid för de knappt 12 milen de två dagarna blev drygt 18 timmar. I det riktiga Kullamannen Ultra måste jag vara i Mölle efter högst 24 timmar med två Kullabergsvarv ca 4,4 mil kvar av de drygt 16 milen. Inser att jag kan behöva 5 - 6 timmar/varv av de sista två för att klara loppet och maxtiden 36 timmar med målstängning kl 23.00 den 3 november. Inser också med klar tydlighet att jag måste ha stavar de avslutande tre varven på Kullaberg. Antingen får jag ha dem med i ryggan från start eller får jag ha dem i dropbag. Måste kolla med arrangörerna.

Efter två dagar med Lilla Kullamannen Ultra och knappt 12 mil och bara ett varv på Kullaberg ställer jag mig själv frågan: Hur faan ska jag mobilisera kraft att efter ca 12 mil och ett varv ge mig i väg på ett varv till och ytterligare ett. Svaret på frågan finns bara i orden FYSISK OCH MENTAL MÄNGDTRÄNING! Det måste bli stentuff träning i höst i kuperade marker och på blött och halt och tungt underlag även i mörker. Ska förlägga ett höstträningsläger på Kullaberg i slutet på september/början av oktober då det regnar och är lite höststorm med två dagars kutande på Kullabergsvarvet 2,2 mil. Bl a då också med mörkerspring.

Inser att om gubbjäveln skulle klara den riktiga Kullamannen så gör han en bragd, för jag säger det nu: Kullamannen Ultra är förmodligen Sveriges tuffaste Ultra, vilket också förra årets resultat visar. Av mer än hundra deltagare kom bara 40 i mål. Måste kanske efter dessa ord bita i det sura äpplet om jag inte klarar Swedish Alpine Ultra men oavsett om jag klarar eller inte så kan inte något vara tuffare än Kullamannen Ultra, jo Barkley Marathon förstås. Skämtade bara för även om Kullamannen Ultra är tufft så kan det inte jämföras med Barkley Marathon, se en dokumentär om loppet på Netflix eller en film från 2018 här då ingen deltagare gick i mål.

Junis kvantitetsträning har börjat bra med 14 mil fram till igår och idag den 9 juni, en knapp mils muskelavslappande lättjogg på plant underlag. Totalt alltså ca 15 mil. Så juni blir nog den absolut bästa träningsmånaden sedan jag fick mina problem med min ryggradstumör. Så ger mig själv lite kredd och säger: Bra jobbat GUBBE!!!



Tack Sverige! i morgon springer jag Kullamannen Ultra som träning

Juni 2018Posted by Roland Fors Wed, June 06, 2018 07:32:07

Så är det då den 6 juni, Sveriges Nationaldag. Jag känner i dag och alla dagar en innerlig tacksamhet att jag fått förmånen att leva i detta vårt UNDERBARA LAND SVERIGE, TACK!
I dag är det också den dag för 33 år sedan då jag slutade röka. Det bästa jag någonsin gjort för hade jag inte gjort det så hade det garanterat inte blivit någon ”Kullamannen Ultra” i morgon och på fredag.

Mitt springande hittills i veckan har bara varit 2 mil totalt i lugnt tempo. Men i morgon drar jag till Bjärehalvön och Båstad med tåg redan 04.45 från Höör för att springa Kullamannen Ultra. Kommer dock bara att springa ca 12 mil med endast ett avslutande Kullabergsvarv och alltså inte tre som det gäller den 2 nov då den riktiga Kullamannen Ultra går, Sveriges kanske tuffaste traillopp (161 km i bl a mörker och med delvis klättring). Totalt blir det alltså ca 12 mil men inte nonstop utan uppdelat på två dagar med 6 mil/dag, vilket beskrevs i kartan i förra inlägget. För någon jävla måtta får det vara för en ”gubbe”, som numera då och då sitter och somnar framför TV:n, vilket tyder på ålderströtthet. Men jag somnar dock inte då jag springer. Har i alla fall inte hänt än.smiley

Jag ska inte skriva något längre inlägg denna dag utan bara hänvisa till min VM-selfiefilm som jag gjorde till förra inlägget (länk här) som passar bra även denna dag och nu endast 8 dagar innan VM i Ryssland börjar, HEJA SVERIGE!!!

Avslutningsvis en länk till ”Du gamla Du fria” innan matchen Sverige – Italien på Friends, som Sverige vann med 1 – 0 och som la grunden till Sveriges avancemang till VM i Ryssland. Lyssna och njut av vår nationalsång när den sjungs som bäst, av en tusenhövdad fotbollspublik.

Återkommer på söndag med förhoppningsvis en bra berättelse och liten selfiefilm om mina 12 mils spring i "lilla Kullamannen Ultra"!smiley

Ny månad, nya dojors vikt, inplanerad 12-milatur samt VM-selfiefilm

Juni 2018Posted by Roland Fors Sat, June 02, 2018 22:27:48

Ny månad med nya möjligheter. Har sprungit ca 2 mil de två första dagarna i juni. I morgon blir det inget då jag jobbar ett långt arbetspass på 13 timmar.

Vägde mina nya dojor och konstaterade att med 150000 steg och en vikt för varje sko på 350 g, så blir det 52,5 ton skor jag förflyttar/lyfter från Nikkaluokta till Abisko, det ni!smiley

På torsdag och fredag den 7 och 8 juni ska jag springa större delen av Kullamannen Ultra. Jag tar tåget till Båstad, springer sedan till Kullamannens start i Norrvikens trädgårdar och tar mig därefter fram på Skåneleden runt hela Bjärehalvön och rundar Torekov för vidare jogg till Ängelholm längs med havet på torsdagen (ca 6 mil). På fredagen springer jag sedan från Ängelholm via Skåneleden förbi Jonstorp, Arild och upp på Kullaberg och tar sedan ett av de tre varven som ingår i Kullamannen Ultra, ca 6 mil också på den etappen. Jag slutar i Mölle. Totalt blir det ca 12 mil. Se kartan nedan.Det blir en bra genomkörare med då i stort sett bara en månad kvar till Swedish Alpine Ultra. Sedan får jag försöka träna på så bra jag kan fram till en vecka innan loppet.

Om 12 dagar börjar fotbolls-VM och för oss sportnördar är det en underbar tid. Har idag efter jag varit ute och kutat knappt två mil gjort en snabb och kort film med som vanligt mig i huvudrollen.smileyEn fotbolls-VM-video skulle man väl kunna säga. Så håll till godo kära läsare även om ni är få och även om jag både älskar att se på fotboll och spela fotboll så är jag ingen Zlatan precis men jag orkar springa och kämpa på planen, det är då ett som är säkert.

Selfiefilm inför fotbolls-VM, länk här (bara om en gubbe som älskar fotboll)smiley

Detta inlägg är nr 77 sedan jag började skriva och är nog det kortaste jag skrivit.smiley

Och den underbara sommaren bara fortsätter så vad är inte bättre som avslutning än en länk till Daryl Braithwaite "One summer”. Den får mig jävligt glad och taggad och ger mig extra energi och kraft. Så avslutningsvis: TA ER TID OCH NJUT AV SOMMAREN för den kan ta slut jävligt fort och sedan går vi där och klagar och längtar efter sommar.smiley





Välvårdat majavslut med tankar på 150 tusen steg och miljoner sten

Maj 2018Posted by Roland Fors Thu, May 31, 2018 06:18:57

Man kan inte sträcka ut löpsteget särskilt långt i den lappländska fjällvärlden på grund av sten och åter sten, så jag räknar med ett kort ca 70 cm långt steg i genomsnitt. Det betyder att det blir ca 150 tusen steg mellan Nikkaulokta – Abisko och de 107 kilometerna där emellan. Det blir tufft för mina artrosknän med alla stenar men det ska/måste gå.

Man måste också ha fullständig fokus på var man sätter fötterna för annars ramlar man lätt. Även om man har fullständigt fokus så är det så många steg så risken att ramla är oerhört stor då tröttheten kommer. Så jag kommer nog inte undan ett och annat fall. Då får jag bara hoppas att jag kan falla snällt så jag inte bryter något eller gör mig så illa att jag måste bli hämtad av Fjällräddningen. Inser att jag måste kolla mina försäkringar jag har så att de täcker en eventuell helikopterhämtning.smiley

Det enda ställe som jag vet i Skåne, som liknar marken där uppe i fjällen är en del av ett spår (ca 1 km) i Söderåsens nationalpark, vilket kan ses på bilden nedan och i filmen jag gjorde lite snabbt när jag var där i tisdags och sprang ca 2 mil (klicka för länk här).Puh, det var tufft så man vet vad som väntar. För mig är förberedelser A och O och där ingår naturens och markens beskaffenhet, nivåskillnader, väder, energiintag, kläder och skor samt övrig utrustning mm. Känslan av att vara mentalt förberedd och se sig själv springa i mål i Abisko är oerhört betydelsefull. För att aldrig glömma vad jag ska göra den 14 juli, så har jag nu lagt in en ny skrivbordsbild på min dator, vilken kan ses nedan. Det är en bild över Kebnekajse Fjällstation och leden som fortsätter ner i dalen mot Singi och Kungsleden. Bilden är från 2011 då frun och jag var där uppe och vandrade. Så de första milen känner jag väl och där är relativt bra att springa, så mitt mål är att ta mig fram de första 3,4 milen till Singistugorna på ca 6 – 6,5 timmar.

Den fysiska statusen: supertränad eller hyfsat tränad betyder mindre, då jag kan pina mig och uthärda smärta trots att benen är som stockar och kropp och knopp känns oerhört tunga. Men som jag skrivit tidigare, det är ju så klart lättare att ta sig fram desto mer vältränad man är.

I övrigt så har jag väl under de nio månader sedan jag opererade bort en tumör i ryggraden och haft denna blogg (lika långt som ett havandeskap)smileygjort allt jag tänkas kan för att driva lite med mig själv och oss gubbar och visa på vad som rör sig i en virrig, patetisk gubbes huvud. Allt från att rimma, skriva dikter och limerickar, göra selfiefilmer och sjunga jävligt taskigt till att visa att det finns många känslor samt också lite kraft i en gubbes kropp och att viljan att komma igen efter en tumöroperation varit jävligt stor. Jag menar från att inte kunna springa en meter och rehabilitera mig långsamt under i stort sett 4 månader till att klara av Simris Alg Ultra. Visserligen i mål som jumbo men dock i mål under tidsgränsen. Räknar med en jumboplats även i Swedish Alpine Ultra för som jag alltid säger, ”hellre sist i mål än att bryta först”.smiley

Maj månads träningsmängd har blivit långt under planerad (30 mil spring, 4 simpass, 4 badminton, 4 mil enhjuling) som var mitt uppsatta mål. Jag har bara till och med i dag den 31 maj sprungit lite över 20 mil och simtränat tre pass, spelat badminton två gånger med förluster samt enhjulscyklat ca 2 mil. Så juni måste bli bättre trots processen med husförsäljning, som är lång och utdragen med väntan på köparens besiktning av huset och det definitiva ”avslutet" och den definitiva slutflytten till Ystad. Har i alla fall fått mina efterskickade Asics Trailskor som man inte hittar i butik. De är lite halvtrail och jag hade inga som helst problem att springa Simris Alg Ultra och de drygt 6 milen med samma typ av skor, som nu börjar bli slitna. Så det blir perfekt med ett par nya, som jag hinner springa in fram till start i Swedish Alpine Ultra den 14 juli.

I begynnande valtider pratas det nu mycket om vården och psykisk ohälsa
och jag blir förbannad att inte alla får den hjälp de behöver. Det är så oerhört tragiskt att läsa och höra om ungdomar som tar sina liv då de inte ser något hopp om bättre mående. Jag vet för jag har sedan tonåren brottats med dippar då och då. Jag har fått lära mig att leva med det, vilket man dock inte ska behöva. Min bästa medicin har varit och är naturen och springet för hade jag inte haft det så vet i sjutton + min mycket kloka fru förstås. Bilden är från Söderåsens Nationalpark i tisdags.

Var i Ystad i går och hade egentligen inte tänkt springa men kunde inte låta bli att ta en tur längs havet och den fantastiska sandstranden. Blev ca en mil underbar löpning. Bilden nedan visar mig vid havet i Ystad, nyklippt och nyrakad av frisör och plötsligt ser jag tio år yngre ut väl? och faan vet om jag inte skulle kunna få ett bankjobbsmiley.

Kontrasten mot då jag sprang i Söderåsens nationalpark i tisdags förmiddag (vilket kan ses på bilden ovan), då jag enligt frun, såg ut som en övervintrad ovårdad hippie är stor. Men de riktiga ultralöparna ser ju ut som gamla hippies så sitter det i håret och skägget om man ska klara en ultra så får jag väl låta det växa ut igen. Om jag ser sur ut på bilden så är det inte så för solen sken i ansiktet så jag fick kisa och bita ihop. Det är ju inte så lätt att ta perfekta "selfies", trots år av erfarenheter. Men får som vanligt skylla på halvtaskig mobilkamera.smiley

Dagens länkar får med tanke på "psykisk ohälsa" vara "Ted Gärdestads För kärlekens skull" och om den fantastiske svenska brottaren Mikael Ljungberg från Idrottsgalan 2005.

Men jag får ju inte glömma Avicci, så här är en länk till Wake me up, som är spelad över en och en halv miljard gånger på youtube. Han var och kommer alltid att vara stor. Tyvärr så orkade han inte med livet precis som Ted Gärdestad och Mikael Ljungberg. Och visst skulle man önska att man kunde väcka upp dem och att de skulle få må bra!



Morsdag 2018 "Jag saknar Dig, Kära Mor"

Maj 2018Posted by Roland Fors Sun, May 27, 2018 07:13:41

Här är en film till Dig, Kära Mor där jag sjunger hellre än bra men som är ärlig!

Kära Mor, det är nu 22 år och nästan 2 månader sedan du lämnade oss efter en mycket kort sjukdom. Jag, din svärdotter och barnbarn var i Sälen och åkte skidor när pappa ringde och sa att du var mycket illa däran och att läkarna sagt att döden var nära förestående. Jag bytte direkt från skidor till bil och körde lite fortare hem till Kalmar än man borde göra. Jag kom till sjukhuset strax före 23. Pappa och min bror Hans hade då varit där hela dagen, så de gick hem för att sova lite då jag kom. Jag tog din hand och satte mig sedan i timme efter timme och visslade och sjöng på Harry Bellafontes ”Try to remember” den svenska texten ”Minns i november, den ljuva september för jag visst att du tyckte så mycket om den. Det kändes som om du visste att jag var hos dig och att du hade väntat på att jag skulle komma. I drygt 5 timmar fick vi vara tillsammans för sista gången innan du somnade in för gott. Du var en oerhört snäll mor, som alltid ställde upp på alla sätt även hur jag än strulade till det för mig, vilket under tonåren och ett antal år därefter, var mycket vanligt.

JAG SAKNAR DIG OCH DIN KÄRLEK OCH JAG SKULLE GE ALLT FÖR ATT FÅ GE DIG EN STOR KRAM DENNA DAG, MORSDAG OCH TACKA FÖR ALLT! För en sak ska ni eventuella läsare veta att även om man som jag är nästan 70, så saknar man sina föräldrar. Filmen är från vår trädgård och med lite sång till DIN ÄRA, KÄRA MOR och inte för att jag tror att du kan se den, men den har varit en slags saknadsterapi för mig, när jag gjorde den i veckan.

Om det mot förmodan är någon som tittar på den, så rodnar de nog av förlägenhet för min skull för de tycker nog att jag är helt knasig som sjunger då jag inte kan men det bjuder gubbajäveln på för är det något som blir bättre med åldern så är det att man inte skäms så mycket för saker man gör. Ibland, ja ofta tycker vi gubbar också att vi är duktiga och kan en sak som vi egentligen inte alls kan.smiley

Efter att huset visats sista gången i tisdags så kom budgivningen igång på onsdagen. På torsdagen så var det bara en budgivare kvar, som så klart får köpa huset om de även efter besiktningen tycker det är ok. Så förhoppningsvis får vi vårt hus sålt och det kommer i så fall att innebära fullständigt fokus på flytt. Träningen blir då prio 2 ett bra tag framåt men för helvete: ”JAG SKA KLARA SWEDISH ALPINE ULTRA!” även om jag inte får mina 100 mil i benen innan den 14 juli, som jag planerat. Det blir nog bara drygt hälften men det blir till att kämpa än mer. Under veckan som gått har det blivit 2 mil enhjuling ett simpass och ca 6 mil löpning (terräng, backe, grus och asfalt). Den längsta turen blev en halvmara i går på blandat underlag ”så det tar sig” som pyromanen sa!smiley

Men jag skiter i att tänka på träning i dag, denna MORSDAG, då Du Mamma är extra mycket i fokus i mitt huvud. Jag tänker på Dig ofta, ofta i stor tacksamhet DU UNDERBART SNÄLLA OCH KÄRLEKSFULLA MODER!

Avslutningslänken är till Harry Bellafontes ”Try to remember” så att det blir lite skönsång också i detta inlägg och inte bara en kraxande gubbes stämma.smiley



« PreviousNext »