Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Mardröm och reformerad träning!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 18, 2017 13:25:56

Så har jag då idag varit hos min opererande läkare på återbesök. Bilden överensstämmer dock inte med besöket, då bilden bara är en ond mardröm. Inget ont om PRO (Pensionärernas Riks Organisation) men det får vänta för mitt vidkommande. Går hellre med i EURO (Eviga Ungdomars Riks Organisation) om det nu finns någon sådan förstås. Det skulle dock behövas en sådan för alla oss lite patetiska ”old men”.smiley

Hur som helst så har jag fått klartecken av min läkare, som tycker att min rehab fortskrider bra, att göra lite mera än bara gå lättare promenader. Om detta kan läsas på anslagstavlan på bilden. För jag har liksom reformatorn Martin Luther som spikade upp sina teser (för 500 år sedan exakt den 31 oktober – om det nu stämmer) också spikat upp mina reformerade träningsaktiviteter på vår anslagstavla. Tyckte det var bäst att låta dem finnas i ord på papper så att jag inte glömmer och förivrar mig igen.För de som inte vet något om Martin Luther så var han präst och den som satte igång reformationen av den protestantiska kyrkan på 1500-talet. Bland annat så motsatte sig Luther kyrkans lära att frihet från Guds straff för begångna synder kan köpas för pengar. Men har vi kommit så mycket längre på 500 år? Jag menar kan man inte idag också köpa sig fri från skuld och straff med bra advokater, mutor osv. Jo i många delar av världen i a f. Att jag skriver om Martin Luther är inte för att jag är troende, då jag under hela mitt liv varit en stor tvivlare utan mer som en historisk händelse. Jag associerar ju gärna till mig själv med händelser från historien. Ser mig dock absolut inte redan som historia för jag tänker banne mig skapa personlig historia ett tag till. Så därför finns det en länk här till ”Forever young med Alphaville”, som var mycket spelad 1984 då jag träffade min älskade hustru.

Rädd för att dö? nej men vill inte än, har inte tid, vill uppleva mycket mer som t ex resor till städer och kultur samt fysiska aktiviteter i exotisk natur tillsammans med frun och finnas ett tag till som pappa till älskade "vuxna barn". Sedan vill jag ju så klart fortsätta att kuta, lubba, jogga, springa (kärt barn/aktivitet har många namn) OCH FÖR HELVETE (på tal om religionens olika ytterligheter - paradiset och helvetet) SÅ FÅR JAG JU SNART BÖRJA JOGGA LITE LÄTT OCH DET ÄR PARADISET!!! Aj då, nu var jag ju där igen med svart eller vitt men det är då sannerligen inte lätt att lära en ytterlighetsmänniska mellanläge och att vara lagom i känsloyttringar.smiley



Återhållsamt och ödmjukt

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 15, 2017 08:12:36

Äntligen så ursäkta mitt tjafs om min fysiska status! Jag har blivit lite bättre de sista dagarna och värken känns lite mindre. Bäst av allt är att jag nu kan ligga på rygg igen och att sömnen därför både blir bättre och längre, vilket innebär att jag är utvilad och psykiskt stabil när jag vaknar. Jag hoppas därför att mina inlägg från och med nu också blir lite stabilare och återhållsamma i känsloyttringar och inte bara ”svarta eller vita”.

Har alltid älskat mornar för när man sovit bra (vilket jag oftast gör) så är det som ljuv musik i själen att vakna och bara se möjligheter. Då sjunger jag ofta på Kentas låt ”Just i dag är jag stark, just i dag mår jag bra”. Det är en text som verkligen speglar mitt morgontillstånd. Därmed inte sagt att hela dagen är i det tillståndet.smiley Kenta var inte någon skönsångare precis men texten är bra. Kenta sjöng dock mycket bättre än vad jag gör i alla fall, så min sång är tyst och inte offentlig. Kenta blev bara lite över 50 år men han var ändå en överlevare och kämpe på sitt sätt. Han var en trogen Bajenfan, så låten är också Bajens kampsång. Här är en länk till låten då 30000 Bajenfans bildar kör och sjunger den på fullsatta läktare på Tele2arena tillsammans med Kentas inspelning som ljuder i högtalarna. Mäktigt oavsett vilket lag man håller på.

Sedan sista inlägget har jag tränat på att inte träna. Genom att inte fokusera så mycket på träning och framtida spring har jag inte känt så mycket frustration och kanske är det också lite därför som jag känner mig bättre. Träningen har varit att lägga den fysiska träningen lite åt sidan och bara ta det lugnt, typ vardagslunk och två kortare naturpromenader/dag, bokläsning, lättare hushållsarbete samt skapande verksamhet. Det sista ger mig inre harmoni och nya krafter. Det slutliga resultatet är oväsentligt då det är den skapande processen som skänker glädje och inre ro. Har målat bilder med oljefärger på släta fina stenar som tagits hem från stranden. Producerade alster visas aldrig offentligt och försvinner ofta lika fort som de kommit till.smiley

Nu väntar jag bara på att träffa min opererande läkare på onsdag så han kan bedöma min aktuella status och om jag eventuellt kan trappa upp något. Kanske börja cykla lite på min motionscykel och använda lätta hantlar typ ett eller två kg och/eller simma lite lugnt. Viktigast är dock att kunna göra lite mer i hemmet så att frun kan avlastas.

Avslutningsvis så måste det åter sägas så att mina tidigare inlägg inte misstolkas: Jag är oerhört tacksam för att man opererat bort min tumör och att den var godartad. Jag har ibland lätt för att glömma bort att jag ska vara tacksam för livet och den kärlek mina anhöriga ger mig. Ibland rusar jag bara i väg och tar liksom livet, kärleken, min egen rörlighet och springförmåga som självklar. Den är verkligen inte självklar då man snart är 70 och periodvis utsatt både kropp och själ för tuffa påfrestningar.

Kenta var en "överlevare" och det är också jag. En som aldrig ger upp även om jag får jobbiga dippar då och då men det är då SPRINGET, cykling på ett eller två hjul och annan motion betyder allt. Det här året har ju dock fått mig att i alla fall tänka på ett liv utan långspring och med andra lugnare och inte så fysiskt krävande aktiviteter. Men där är jag verkligen inte än utan nu är det fullt fokus på en lyckad rehabilitering med ultralopp som mål 2018. Det sista skrivet återhållsamt och ödmjukt, eller?smiley



Ord, ord men jävligt lite verkstad

Oktober 2017Posted by Roland Fors Wed, October 11, 2017 07:32:54

Det enda jag gör i träning nu är att sitta vid datorn och använda mus och tangentbord för att skriva texter om vad jag gjort, hur jävla duktig jag varit (PATETISKT) och vad jag ska göra. Jag blir så jäkla trött av att inget göra och dessutom känna rädsla för att ta i för hårt med något! Så det är bara ord och ord och ingen som helst verkstad i väntan på återbesök på neurokirurgen i Lund den 18 oktober. Då ska jag fråga och också komma ihåg vad jag kan göra som inte äventyrar läkningen efter operationen och vad jag inte får göra utan måste vänta med.

Så detta inlägg blir kort, det kortaste hittills smiley och som sagt vad gäller träning så är det liksom detta korta inlägg bara korta promenader i lugnt tempo som gäller. Den som kan läsa mellan raderna förstår (fast det märks ju ändå så klart), vilken frustration jag känner och hur instabil jag är utan att få springa eller i alla fall gå långa intensiva promenader. Visst borde jag vara glad för att operationen är över och att tumören var godartad och det är jag självfallet men JAG VILL SPRINGA OCH RÖRA PÅ MIG, stillasittande och i inaktivitet är förödande för människan, ja i a f för mig. smiley

Så nu får nästa inlägg dröja tills jag kan skriva något om träning och/eller att rehabiliteringen går framåt och ryggen värker mindre och inte bara en massa jäkla ord, ord och åter ord utan någon som helst verkstad.



"Negativt papegojältande och målinriktade framtidsplaner"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Tue, October 10, 2017 08:02:39

Stycke 2 i detta inlägg är en medveten papegojtext för "seniliteten" inskränker sig än så länge bara till minnesförluster vad gäller namn och förresten så har jag inga anförvanter som drabbats av senilitet (är ju oftast ärftligt) så peppar, peppar jag kanske klarar mig. Men å andra sidan så är jag ganska förvirrad ibland. Förvirrad = desorienterad, vilket förklarar min rädsla för att springa bort mig i de svenska fjällen i Swedish Alpine Ultra.smiley

Papegojtext börjar: Förra måndagen gjorde jag något som jag inte borde gjort om jag följt mina förhållningsorder efter operationen fullt ut. Jag gick ett 10-km mycket kuperat terrängspår med intensiv stavföring och dessutom ganska snabbt. Jag kände redan mot slutet att jag fick mer ont i ryggen (efter operationen) samt i bröst och i höger ljumske. Det blev sedan bara värre och värre med blixtrande värk som flyttade sig runt överallt. Jag blev också direkt mindre rörlig då sidorörelser typ vridning t ex stramade oerhört. Jag fick mer eller mindre panik och befarade det värsta: att jag kanske förstört operationen (nerver o muskler mm). I torsdags skrev jag in i min journal på nätet vad som hänt/vad jag gjort och önskade kontakt med opererande läkare. Slut på papegojtexten.

I går eftermiddag ringde min opererande läkare och lugnade mig då han sa: ”nerverna har det inte hänt något med men däremot har du troligen fått blödningar i muskler av ansträngningen. De första 8 veckorna efter en sådan ryggoperation ska man inte göra sådant men med vila så kommer det att gå över”.

Puh, det telefonsamtalet gjorde mig bättre direkt och tog bort de hjärnspöken som i en vecka fått min rygg att säkerligen värka 50% mer på grund av mina negativa tankar. Ja vårt tänk spelar oss mycket spratt när vi tänker negativt, oroligt och i stress. Det är också svårt att bryta ett negativt tänk när det väl börjat och man t ex söker ett svar som man får vänta på. Men får man bara ett någorlunda positivt besked så bryter man de negativa tankarna direkt. Ja jag gör det i alla fall. Så visserligen fick jag gå tillbaka några steg på spelplanen för rehabiliteringstiden men inte så långt tillbaka som till ruta ett som tur är, puh! Men kan man kanske tycka, borde inte den mentala träningen som jag gör hjälpt mig att hantera den uppkomna situationen stabilt utan att få panik och mer värk? Jo kanske det men så enkelt fungerar inte vår hjärnapparat tyvärr för de negativa tankarnas kraft är så jäkla stor och många gånger betydligt starkare än de positiva tankarna.

Hur som helst så har jag åter fått enorma positiva krafter och tankar på både kort- och långsiktiga utmaningar och projekt.smiley

Så en trippel i ultralopp nästa år och sedan 2039, som 90-åring bli den förste som går med rollator mellan Haparanda och Ystad. Ja varför inte, för slutar man drömma (även om drömmarna är rosa och naiva) så dör man lite granna. Men varför inte tänka positivt att jag kanske inte behöver någon rollator utan springer sträckan. Ja för faan men då får jag nog börja leta efter "ungdomens källa" lite mer intensivt än jag gör nu.smiley

Förklaring: Papegojtext = tröttsamma upprepningar för lyssnare/läsare.



"Flugsvamp och kantarell" och vikten av mental målbildsträning

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 08, 2017 00:08:10

Den röda tråden i min blogg/dagbok är just nu ytterligheter typ ”flugsvamp och kantarell”. Det ena inlägget är positivt med stor tro på mig själv medan nästa inlägg kan vara precis tvärtom och vara negativt känsloladdat med tvivel. Men jag skulle tro att det nog är en ganska normal fas i en lång rehabiliteringsprocess, där den framtida fysiska statusen (långspringet och enhjulscykling ultra) är oviss.

Normalt så har jag långa perioder med stor tro på mig själv och kortare med tvivel men sedan jag fick mina ryggproblem för snart ett år sedan och ännu mer efter operationen så har jag blivit skör/instabil och med snabba tvära kast mellan positivitet och negativitet. Det är jobbigt både för mig och frun då jag ibland har svårt att hålla igen ”gnäll och svarta tankar om att inte kunna springa långt igen”. Jag lyckas dock att slippa vara en alltför stor ”energitjuv i hemmet” genom den här bloggen/dagboken i alla fall. Så tack ”kära dagbok” för att du ger mig tron åter och att jag här kan skriva precis vad jag känner av oro, hopp och den lite naiva syn jag har på mig själv som en i alla fall i mina egna ögon ”jävel på att nå mål och vara lite av en he-man” smiley i alla fall just under tiden då processen varar (långspringet, långcyklandet på ett eller två hjul mm).

Mina inlägg fram till att klartecken ges från medicinskt håll att: ”spring som bara faan” handlar så klart mer om vad jag tänker än vad jag tränar, eftersom min fysiska träning i dag inskränker sig till promenader och typ mjuk stretching i hemmet. Så för egen del kommer denna blogg/dagboks inlägg att vara mycket viktiga att se tillbaka i för framtida prioriteringar och kunskap om mig själv. Jag vill i alla fall tro det smiley men som tidigare skrivits så är det ”jäkligt svårt att lära gamla hundar (gubbar) att sitta”.

Men och det är viktigt att tillägga: jag tränar i alla fall också mentalt efter Lars-Eric Uneståhls intalade målbildsträningar mm, vilket jag började med då jag började springa långt. De programmen har gjort så att jag aldrig sett hela sträckan utan bara delsträckor fram till mål och därför aldrig känt frustration över hur långt det är kvar till mål. När jag sprang Ultravasan 90 km förra året, så pratade jag ju så klart med andra som sprang och några av de unga deltagarna jag pratade med räknade ner i kilometer fram till mål. Det gjorde det mycket tungt och psykiskt jobbigt för dem medan jag bara såg några kilometer framåt eller till nästa kontroll. Det lärde jag mig i slutet på förra seklet av Lars-Eric Uneståhl, den mentala träningens fader. Att kunna dela upp en lång distans i delsträckor är ett måste för att man ska kunna njuta fullt ut från start till mål, eller i alla fall inte känna sig psykiskt tung och trött mer än korta stunder.

För hade jag inte lärt mig det så hade jag aldrig kommit upp ur sängen för en ny dag med ca 10 mil spring, efter att ha sprungit ca 10 mil/dag i flera dagar i rad tidigare, aldrig. Jag hade inte heller kunnat dela upp min rehabperiod i mindre delar, även om jag hittills inte lyckats fullt ut utan glömt bort "mina medicinska förhållningsorder" och "gått på för mycket". smiley

Tillbaka på ruta ETT!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Fri, October 06, 2017 13:09:54

Hur många misstag har jag inte gjort i mitt liv. Misstag som fått konsekvenser men som jag till slut ändå kunnat reda upp. Frågan är nu: Hur stort var mitt misstag att i måndags gå 10 km i Långstorpsslingans mycket kuperade terrängspår, så fort jag kunde och med våldsam stavföring i syfte att träna överkropp? De kortsiktiga konsekvenserna är nu efter 5 dagar, en mycket ömmande rygg, smärtor i bröst och ljumske och ett helsicke att ligga ner. Innan den där olycksaliga 10-km-rundan mådde jag väldigt bra då jag verkligen kände att min rehab pekade uppåt hela tiden. Jag häpnade till och med lite över hur snabbt det gått framåt. Nu känner jag det precis som jag gått tillbaka till ruta ett. För så som jag känner nu kände jag ca 2 veckor efter min operation, då jag började skriva denna för alla andra ointressanta dagbok, som bara handlar om mig och mina krämpor. smiley Kan ju inte helt balla ur så får ju som vanligt driva lite med mig själv med glimten i ögat.

I går torsdag skrev jag in i min journal på nätet, om mina problem och ställde helt enkelt frågan till opererande läkare: Har jag förstört operationen nu? Det känns onekligen så just nu och den glädje jag kände i söndags över att ha anmält mig till Swedish Alpine Ultra har nu förbytts till svårmod och förbannelse över mig själv och min tro att ”jag vet bäst”. Mina förhållningsregler var stenhårda och att det inte stod att jag inte fick gå 10 km i kuperad terräng och med våldsam stavföring, borde jag ändå förstått, trots min ibland (ofta förekommande) inskränkta förmåga till förnuftigt tänk. Usch känner mig som världens dummaste människa som bara förstör för mig och aldrig kan lära mig att sluta att begå misstag. Hur de långsiktiga konsekvenserna av mitt misstag blir vet jag inte förrän min läkare svarat eller att jag träffar honom den 18 oktober. Kanske går det inte att sia om förrän en ny MR-röntgen är gjord, jag vet inte?

Träningen onsdag – till idag fredag har varit ringa (gått cirka 15 km sammanlagt i makligt tempo och givetvis utan stavar). Jag har inte gjort några träningsövningar i hemmet. I mitt huvud ältar jag bara: Hur mycket har jag förstört genom dumdristig träning och kan det bli bra igen? Visst är tumören borta men frågan är om jag slitit upp nervtrådar som lagts tillrätta? Ja jag är ju ingen läkare så jag vet ej. Lika optimistisk som jag är när det gäller något jag ska klara, lika pessimistisk kan jag vara. Att ha en ytterlighetspersonlighet och se allt som antingen svart eller vitt är inte så lätt men det är nu bara att åter igen bita i det sura äpplet och finna nya vägar som är framkomliga. För jag vet ju innerst inne att det finns något mellan det svarta och det vita som nästan kan vara lika bra som det vita!

Jag SKA börja jobba igen efter nyår och jag SKA springa ett ultralopp nästa år för jag tänker inte ge upp mina mål. Nej så faan heller även om målen nu är mycket längre bort än för några dagar sedan. Men som tidigare skrivits, något tålamod har jag inte och det blir sannerligen inte bättre med åren heller, vilket man ju skulle kunnat tro.smiley



Kampen står mellan "lite dum" småländsk envishet och realism!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Tue, October 03, 2017 22:28:33

Naturen är världens bästa apotek och all medicin är helt gratis, som bl a frisk luft, växtlighetens dofter, fåglars sång, vindens sus, lugnet, sol och skuggor, regndroppar som faller mm. Att springa i naturen och uppleva den samtidigt som man tränar är en njutning i alla fall för mig. Att träna maniskt och se varje springpass som ett måste ger mig disharmoni. Tidigare i livet såg jag dock varje träningspass som ett absolut måste och som inte fick ställas in. Överallt var jag sprang så var klockan och tidtagningen mycket viktig för mig och var jag långt ifrån rekordet, så kände jag efter om jag var sjuk eller hade någon begynnande infektion. Att bli förkyld och inte kunna springa på några dagar var en katastrof. Det var egentligen först då jag började springa lite längre distanser som jag började njuta av springandet och att det inte behövde gå fort och att jag till och med kunde gå i uppförsbackar. Det jag såg och upplevde vid sidan av springandet blev en viktig detalj för mig för att uppleva harmoni. Sedan den upptäckten för snart 20 år sedan har springandet blivit min absolut bästa medicin för glädje och mot psykiskt illamående. Visserligen är jag ingen läkare men då jag pratar med någon som inte mår helt bra ordinerar jag spring eller promenader i naturen p g a mina egna erfarenheter i ämnet.

Så att jag kämpar och sätter upp mål med springandet är för att jag varken vill eller kan vara utan det. Men visst tvivlar jag ibland på att min fysiska förmåga (ryggen) inte blir helt bra. Jag inser att jag i så fall måste anpassa mig till ett liv utan långdistansspring och att mitt springande får begränsas till någon eller några mil. Att i så fall springa uppåt 10 mil nonstop är givetvis inte sunt om man måste pina sig till bristningsgränsen och sedan efter en sådan distans vara helt handikappad under lång tid.

Att jag skriver om tvivel är för att måndagens 10-km i Långstorpsslingan med stavar blev lite för bra. Jag gick fortare och mer kraftfullt med stavarna än tidigare, vilket jag sedan fick äta upp med ryggvärk resten av dagen och hela natten, så att sömnen inskränktes till ett par timmar. Det dåliga tillståndet har fortsatt hela dagen idag, tisdag. Jag måste ha tålamod. Det har bara gått fem veckor sedan operationen och mina strikta förhållningsorder att inte bära mer än 2 kg de första två månaderna, inte utföra mer än lätt hushållsarbete, inte dammsuga, inte jobba i trädgården och inte simma eller cykla på tre månader och inte springa på fyra månader måste jag hålla. Så den kraftfulla rundan går ju lite stick i stäv med vad jag skrev först i dagens inlägg. Att ta det lugnt och njuta och bara vara i naturen. Förresten så har jag dessutom varit en gnällig energitjuv i dag efter att ha fått mer värk och dåligt med sömn. M a o ”det är inte lätt för gamla hundar att alltid sitta fint”.

Ja med bakslaget i måndags så har det så klart blivit lugnare promenader i dag. Två kortare pass ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen på vardera 3 km runt Vaxsjön vid Frostavallen utan stavar. Ryggen känns verkligen inte bra, så frågan är har jag slagit upp något eller är det mina diskbråck som nu börjar leva sina egna liv och känns både i rygg, bröst och ljumske. Precis den värk som började plåga mig i nov 2016. Jag lever, min tumör var godartad och är bortopererad så jag får väl vara med ett tag till, så nog borde jag vara glad och lycklig.

Visst är jag det men springet när hela kroppen bara njuter av rörelsen och man känner sig lätt som en fjäril och stark som en oxe är utöver familjen och livet den viktigaste ingrediensen för att få känna sann och gränslös lycka, i alla fall för mig!

Så att anmäla sig till Swedish Alpine Ultra ena dagen för att nästa dag vara en gnällig energitjuv är verkligen som att åka "berg och dalbana" och inte kan jag påstå att jag känner mig speciellt stabil utan mer som ett höstlöv, som blåser fram och tillbaka i vinden och som inte vet vart det hamnar i en slags kamp mellan småländsk envishet och realism.

Inte kan jag heller luta mig tillbaka mot gamla meriter men då jag just nu inte fyller på mitt CV så får jag hänvisa till mitt spring mellan Hörby och Stockholm (70 mil på en vecka). Se TV-inslag här. En bedrift som visserligen skedde för en del år sedan, då seklet var ungt men som jag ändå är stolt över. Att lägga ut gamla TV-klipp kan ju verka helt "sjukt" men det ger mig positiva vibbar och sätter lite positiv press på mig.



Fånigt som bara den men sant!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 01, 2017 09:32:08
Vad har Roald Amundsen norrmannen som var den förste att beträda Sydpolen den 14 dec 1911 och jag Roland Fors gemensamt förutom förnamnens likhet och skägg? Jo vi var båda först. Han att ta sig till Sydpolen och jag att enhjula mig hela vägen mellan Haparanda och Ystad. Hans väg var dock inte jämn och fin asfalt som min utan is och ännu mer is men lika fullt så var vi båda först. Vilken fånig jämförelse kan tyckas och det har du som eventuellt läser detta rätt i men då jag gick på Kalmar Högre Allmäna Läroverk på 60-talet så var jag helt såld på äventyrare och upptäcktsresande så jag skrev som 12-åring en uppsats om Roald Amundsens Sydpolsfärd. Sedan dess har jag läst och tittat på dokumentärer om massor av mänskliga utmaningar och bedrifter och det har så klart färgat av sig på mig så att min vilja att göra egna bedrifter varit stor och inte har åldern förminskat mina drömmar om framtida utmaningar. För det ska gudarna veta att det är bara skalet som har åldrats, för inom mig är jag samme pojke som då. Utmaningar och strapatser med enbart muskelkraft är bara helt underbara att göra.

Men varför skriver jag om detta den första oktober 2017? Jo av den enkla anledningen att jag varit i Oslo i ett par dagar med frun som skulle åka dit i tjänsten och att jag då följde med. Självklart var jag på Frammuseet. Båten som tog Amundsen och hans manskap ner till Antarktis där han byggde baslägret Framheim, som blev hans startpunkt för den sista färden mot Sydpolen. Den sista färden över is och berg som företogs med hjälp av hundspann och som startade den 20 okt 1911 och slutade med att han placerade den norska flaggan på Sydpolen den 14 dec 1911, knappt två månader senare. Så därför har hans bedrift åter aktualiserats mig. En bedrift som nästan tog två år (från och hem till Norge) mot mina 23 dagar på enhjuling från Haparanda - Ystad sommaren 2006. Det var mitt andra försök. 2005 fick jag bryta p g a diskbråck i Hörnefors ca 50 mil söder om Haparanda. Men skam den som ger sig så sommaren 2006 gjorde jag därför ett nytt och då lyckat försök! På hemsidan www.roland.fors.se finns tidningsartiklar och här är ett TV-inslag från den färden.

Så varför inte göra ett litet bildcollage med den store äventyraren och forskaren Roald Amundsen och den lille "smått fånige" utmanaren Roland Fors (fast allt är dock gjort i humorns tecken även om jag gärna meddelar omvärlden vad jag gjort för utmaningar och strapatser) smiley. Ja så fånigt "skrattar" men man måste våga driva lite med sig själv, vilket jag gör mer och mer med åldern och det är skönt. I yngre dagar tog jag mig alldeles för allvarligt och att misslyckas med något var en KATASTROF, vilket jag dock gjorde många gånger. Att misslyckas idag är ingen katastrof men jag tycker verkligen inte om det.Vad gäller träning så har det blivit många men kortare promenader i den vackra staden Oslo och självklart en del museibesök och andra sevärdheter. Längre avstånd har avverkats med buss, spårvagn och båt. Jag har inte burit någon väska och ej heller öppnat stora dörrar/portar och vilat mellan varven så tiden i Oslo har inte varit jobbigare för ryggen än mina promenader och träning i Höör. På sätt och vis har jag ju varit en energitjuv då frun fått öppna dörrar/portar och bära min väska, fast en legal energitjuv tycker jag, i min rehabfas.smiley En sak är dock säker och det är att Oslodagarna har varit en mental boost för mig och att viljan att komma igen och springa och enhjulscykla långt igen har blivit ännu större och starkare än innan. Så från och med nu så ska jag höja träningsnivån ett snäpp så jag hoppas bara att ryggen håller. Min kroppsliga status blir långsamt bättre och min värk och kroppsliga spärrar till rörelser avtar men inte så man märker det från dag till dag utan mer från vecka till vecka.

Och vet ni vad och så jävla tokigt men jag har anmält mig till Swedish Alpine Ultra 107 km mellan Nikkaluokta och Abisko (Kungsleden) sommaren 2018 (14 juli på Frankrikes nationaldag) och ni som vandrat där vet ju vilket underlag det är. Inte precis ett krattat motionsspår utan stenigt och på vissa ställen snö upp till knäna. Att jag anmälde mig idag den 1 oktober var därför att anmälan öppnade idag och då det bara är 45 platser, så var det lika bra. Var dock bland de sista som anmälde mig och blev därför nummer 47 men arrangören accepterade i år 47, då väl någon/några av en eller annan anledning måste dra sig ur.

Så nu har jag ett tufft, mycket tufft mål att försöka klara av nästa sommar. Här är en länk till Swedish Alpine Ultra . Om allt går vägen så kan jag ju börja småspringa vid årsskiftet igen och blir det inga bakslag så är det lugnt! Jag räds varken distans eller underlag utan mer att komma ur spår så att fjällräddningens resurser måste användassmiley och i stället för att komma springande in i mål i Abisko kommer jag flygande dit med helikopter.

Att slösa energi och/eller vara en "energitjuv"!

September 2017Posted by Roland Fors Thu, September 28, 2017 09:14:01

Att jag har en blogg som dagbok är kanske lite skrattretande och minst sagt patetiskt för de flesta men då jag inte vill vara som många andra gubbar, som självömkar, gnäller och gör sig själva till det enda samtalsämnet i hemmet, har jag den. Jag kan skriva av mig lite här om hur jag känner, mina framtida mål och i och med det behöver jag inte ta upp allt med frun och vara hennes ”energitjuv”. För det ska gudarna veta att det är många män och inte bara gubbar som är stora energitjuvar i hemmet, fast de flesta är inte ens medvetna om det. Förresten så är energitjuvar inte bara män och de härjar inte bara i hemmet. Man kan möta dem på jobbet, de kan finnas i släkten och i bekantskapskretsen. Det alla energitjuvar har gemensamt är dock att det de säger tycker de är det viktigaste och de lyssnar sällan på andra. Talar någon annan i deras närhet om något de inte känner till så gör de allt för att byta samtalsämne för att sätta sig själva i fokus igen. Men vad göra om man träffar på en sådan. Prata med dem och få dem att förstå och hjälper inte det så får man hålla sig undan dem. Själv har jag väl tyvärr tidvis varit lite av en energitjuv med fullt fokus på mina projekt och utmaningar. Blir jag numera lite för fokuserad på mig själv så säger frun: nu är du en energitjuv” och det hjälper direkt. Men det ska gudarna veta att en vecka innan min operation och två veckor efter så var jag en självömkande, gnällig energitjuv men nu är det mycket bättre. Nog om fullt fokus på mig själv och energitjuvar och i stället till träning.

I måndags den 25:e, en härlig sensommardag blev det en förmiddagsvandring i Långstorpsslingan, ett 10 km ganska tufft terrängspår. Jag gick då med stavar och fick sedan en jäkla träningsvärk i axlar och nacke. Är inte van att använda stavar men inser nu allt mer dess betydelse för träning av överkroppen. Jag gick även senare på dagen runt Vaxsjön ett varv (3 km) när frun som vanligt sprang sina två.

Tisdagen bjöd också på ett fint väder, dock inte så fint som måndagens. Det blev ett gåpass på förmiddagen i ett 5 km långt motionsspår runt Orups rehabiliteringssjukhus (ganska passande eller hur) och ett gåpass på eftermiddagen på 3 km, runt Vaxsjön.

I går onsdag gick jag Långstorpsslingans 10 km med stavar igen, vilket sannerligen är en bra och hård träning, som suger musten ur mig. Jag hoppas och tror inte den träningen förstör min ännu mycket känsliga rygg men visst känner jag av passet i rygg, axlar och nacke efteråt. När jag avverkat 10 km så är jag trött, mycket trött. Men jag har mycket överskottsenergi nu som måste ut på något sätt och långa gåpass är det enda jag får slösa energi på. Slösar jag ingen energi så går jag upp i vikt direkt, då jag gärna äter. Att gå upp i vikt och vara överviktig är detsamma som att ge kroppen stryk (ryggen nu efter operationen och mina diskbråck samt mina atrosknän) så det gäller att ha kaloribalans. Inte äta för mycket och motionera desto mer, vilket inte alltid är så lätt för mig med i grunden en problematik att aldrig hur mycket jag än äter, känna mig riktigt mätt.

I dag torsdag gick jag bara en 5 km-runda på morgonen, då jag kände att ryggen stramade väldigt mycket när jag steg upp. Så nu ska det bli lite lugnare gång kommande dagar.

Utöver alla gå-pass som redovisats så har jag självklart även ägnat mig åt mjuka kroppsegna rörelser. Jag känner att det går framåt men att det fortfarande är en lång väg (många mil att vandra) innan jag är färdigrehabiliterad och kan jobba och springa igen. Men o vad jag längtar till cykeln om två månader och första springstegen vid juletid. Vilken julklapp "the best ever". Men enhjulingen får nog stå ända till våren.



"Upp som en sol och ned som en pannkaka"

September 2017Posted by Roland Fors Sun, September 24, 2017 11:54:12

Att bära sig dumt åt, är en mening jag känner väl. För jag handlar många gånger utan att tänka innan och det får så klart konsekvenser då och då.

Efter att i lördags morse ha varit vid Vaxsjön och gått 3 km medan frun sprang redan kl halv nio på lördagsmorgonen ”morgonstund har guld i mund”, som ni vet, kände jag mig i ganska bra form i a f psykiskt. Natten hade varit hyfsad och efter en välsmakande förmiddagsfrukost satte jag mig vid datorn och ”lekte” lite med filmskapande. Jag har nu i min rehabperiod mycket tid att göra av med som jag innan när jag var helt frisk var ute och sprang, cyklade, enhjulscyklade och paddlade men också skötte trädgård, hus och hem och alla tänkbara hushållssysslor, vilka jag nu inte kan/får göra. Efter att ha suttit vid datorn en stund gick jag då och då och tittade ut genom våra balkongfönster på andra våningen. Inte för att jag var nyfiken på världen utanför utan för att se så att inte en skock skator intog vår gräsmatta på framsidan och hackade sönder den på nolltid i sin jakt på larver. Varje höst så lyckas de slita upp vår gräsmatta så till den grad att den inte återhämtar sig förrän till juli året efter. I vanliga fall bryr vi oss inte men då vår jakt efter ett bra boende i Ystad just nu är är intensivt så kan det bli så att vårt hus ska säljas omgående och då vill vi ju helst att vår gräsmatta på framsidan ska vara en gräsmatta fullt ut och inte bara en tova här och där.

Då jag vid lunchtid tittade ut satt det en skock skator och slet upp gräset. Jag ska då gå ut på balkongen för att skrämma bort dem men får inte upp balkongdörren, som ibland sväller. Jag får då lyfta den med all kraft i handtaget uppåt. Då jag gör detta går det som elektriska stötar genom ryggen, axlarna, nacken och där jag opererats och då först inser jag: vad är det jag gör? Jag får ju bara lyfta högst 2 kg i mer än en månad till. Jag känner att ryggen plötsligt är annorlunda, värker mer och min ångest väller över mig och mina tankar är: har jag förstört nerverna där tumören satt? De nerver som tumören tryckte på.

I ren ångest och desperation bestämmer jag mig för att gå en lång promenad i rask takt för att utvärdera. Det blir ett varv runt Dagstorpssjön (10 km). I början kände jag mycket smärta och värk i rygg, axlar, armar, bröst men allt eftersom kilometerna avverkades kändes det i alla fall lite bättre. Men sen var jag slut i både kropp o själ. Resten av lördagen gjorde jag ingenting, då jag kände stor psykisk rädsla för att jag förstört något efter operationen. Jag somnade sent på natten av ren utmattning efter att ha läst en bok om flyktingmottagandet i Malmö efter andra världskrigets slut.

När jag vaknar vid fem på söndagsmorgonen känner jag mig ungefär som jag varit ute och sprungit 6 – 7 mil dagen innan. Lite utbränd och konstigt trött men också som att jag har träningsvärk. Jag går en lugn promenad på 3 km på söndagsmorgonen och en ca 4 km lugn promenad på eftermiddagen denna fantastiska sensommardag den 24 september. Givetvis tränar jag snälla träningsrörelser av nacke, axlar, rygg, armar, ben i hemmet med endast kroppen själv som redskap. Men att tro att jag som Zlatan kan komma igen mycket tidigare än vad läkarexpertisen säger är nog ganska befängt, snart 70 som jag är. Men visst är jag en överlevare med hög målsättning att komma igen och springa och cykla enhjuling långt igen.

Ja upp som en sol och ned som en pannkaka är ju något som jag känner väl, så det är inget som är speciellt ovanligt för mig för är det något jag är mästare på så är det "ups and downs" men inte att skrämma bort skatorsmiley.



It's a long way to Tipperary, it's a long way to go

September 2017Posted by Roland Fors Fri, September 22, 2017 12:47:52

It's a long way to Tipperary, it's a long way to go är en gammal irländsk folksång som jag fick upp I mitt huvud mycket tidig morgon då värken och avsaknaden av sömn gjorde sig påmind. Jag blev oerhört glad över tumörbeskedet här om dagen men inser också att jag har en lång väg att gå i min rehab. Visst skulle jag kunna stoppa i mig lite starka värktabletter men jag är just nu envis, som den småländske gamle gubbe jag är, på att låta alla medikamenter vara utom en Treo någon gång. Kanske måste ompröva beslutet så småningom och ta i akuta lägen men vi får se. Jag kör på utan så länge det går.

I går dagen efter tumörbeskedet gick jag in på Österlen Spring Trail-sidan (ny bana 2018 på 60 km i ställe för som tidigare 47 km), Ultravasa-sidan (90 km) och Alpine Swedish Ultra-sidan (107 km på Kungsleden mellan Nikkaulokta och Abisko) dels för att peppa mig, dels också med tanke på att eventuellt anmäla mig till dessa lopp för 2018. Det är dock bara Ultravasan som har öppnat sin anmälan till 2018 och det vore väl rent ut sagt jäkligt vansinnigt att i ett så här tidigt skede i min rehab anmäla mig och sedan få kasta in handduken och då bli deppig av det. Men när Österlen Spring Trail öppnar sin anmälan den 29 oktober anmäler jag mig nog i alla fall, så att jag har ett träningsmål att se fram emot. Det är ju mer än en månad dit så min rehabilitering borde ju ha tagit ett stort kliv framåt, även om jag då inte får springa, vilket jag får göra först vid årsskiftet (lite lätt). Österlen Spring Trail är den 14 april 2018, så det blir tufft med träningen (bara tre månader drygt) varav minst två månader i vinter.

Så ovanstående text får väl åter visa på att min personlighet visar på stor avsaknad av tålamod, balans och att vara lagom. Ord som lagom och balans finns bara som ord (begreppen om dess betydelse är jag tämligen osäker och ovetandes om). Balans är jag visserligen bra på men bara då det gäller att enhjula mig fram. Bilden får väl i alla fall visa på att jag är medveten om att det är en lång väg att gå men också lite av min fruktansvärda envishet att nå bestämda mål.

Träningen i går och idag har varit desamma som tidigare dagar. Lätta rörelser med nacke, armar, axlar, mage, rygg och ben inomhus flera gånger om dagen samt promenader. Två promenader på resp 4 km i går och idag endast en men då en lite längre sådan runt hela Dagstorpssjön 10 km (grusväg ca 9 km och asfalt 1 km). Bra underlag men kuperat på sina ställen och uppför är det verkligen inte lätt att ha ryggen rak och uppsträckt som jag ska/måste ha, så då går det i snigelfart. Efteråt var jag totalt slut och fick lägga mig men det gör så jävla gott för psyket att få röra på sig!

Hur som helst, jag jobbar på både med syfte och mål att springa långt igen men också, vilket är mycket viktigt, komma tillbaka till jobb igen. Dock är mitt jobb på ett korttidsboende ganska fysiskt tungt så innan årsskiftet är nog inte möjligt men sedan så. Fyller ju snart 69 så skulle ju inte behöva jobba men känslan av att behövas och att jobba tillsammans med mina duktiga kollegor och för våra brukare och bidra till en positiv verksamhet betyder mycket för mig. Så lika mycket som jag längtar efter att springa igen, lika mycket längtar jag tillbaka till jobbet. Även om jag då och då tidigare, när det varit tufft funderat på att sluta. Men vill ju försöka klara mitt mål att jobba på en tjänst till jag fyller 70 och därefter vara timanställd.



Det blir varken skumpa eller gravöl bara sann äkta glädje och lycka!

September 2017Posted by Roland Fors Wed, September 20, 2017 17:00:33
Så fick jag då äntligen beskedet jag hoppats på att tumören skulle vara godartad, se utdrag av brev nedan. Men det blir ingen skumpa för att fira, då alkoholen för mig inte är bra och som jag måste avhålla mig från då den bara förstör. Men om det blivit ett negativt besked, att tumören varit full av cancer och metastaser, hade jag då avstått alkoholen (gravölet)? Den frågan kan jag inte besvara! Hur som helst, jag är nu bara glad och lycklig och kan se framåt igen. Visserligen har jag ju mina diskbråck kvar men då jag kommer att genomgå nya MR-undersökningar för att följa ryggraden och att inte fler tumörer dyker upp eller att allt inte är borta så får framtiden utvisa vad som ska göras med dem. Då jag ju nu inte alls gör några fysiska ansträngningar mer än promenader märker man inte av dem så mycket, så som sagt framtiden får utvisa.
Bara i Sverige görs massor av tumöroperationer och många får dystra negativa besked efter analyserna. I min glädje kan jag inte låta bli att tänka på alla dem. Jag tänker speciellt på min allra bästa vän Christer, som dog i cancer för drygt 8 år sedan. En kamrat sedan jag började skolan då jag var sju och som jag följde i hans kamp för livet men som tog slut 10 månader efter att han fått reda på att han hade en tumör. En tumör som skickade ut metastaser och där det till slut inte fanns något att göra. Men än värre är alla barn som får cancer och som dör i mycket unga år och lämnar efter sig en familj i ofattbar sorg.

Utöver mitt glada besked jag fick idag, så har jag varit med yngste sonen vid den fina motionsanläggningen Skryllegården utanför Lund och gått det fina 5-km-spåret, som har elbelysning, medan han sprang fram och tillbaka, nästan det dubbla. Vi spelar annars badminton en gång/vecka vilket är en härlig sport att utöva. Nu blir det inget spel detta året då jag måste vara mycket snäll mot ryggen men nästa år, då ska han få smörj igen av gubben, snart 70smiley.

Jag har också idag lyckats hitta snälla träningsövningar för nacke, axlar och rygg på nätet efter nack- och ryggoperationer så i väntan på sjukgymnastik får jag bli min egen sjukgymnast till den 23 oktober, då jag får träffa min personliga och duktiga. Hon som insåg att gubben inte bara var en gnällig "Ove" utan att han hade ont och led. Men idag trots fortfarande värk är jag bara glad och lycklig, en äkta och sann glädje och lycka och värken känns plötsligt 50% mindre.

« PreviousNext »