September 2018Posted by Roland Fors Sat, September 01, 2018 22:56:13Tiden går
jäkligt fort, nu bara två månader till start i Kullamannen Ultra. Förra året då
jag var anmäld till Kullamannen Ultra var det otänkbart att springa då jag då rehabiliterade
mig efter min ryggoperation. Och för att vara helt ärlig så hade jag med
största sannolikhet fått bryta loppet även om jag varit frisk och någorlunda
tränad. Det var urusla väderförhållanden och marken var som gyttja på sina
ställen har jag förstått. Inte därför konstigt att bara en tredjedel av de
startande kom i mål. Mycket tuffa tjejer och killar, män och kvinnor som
klarade av hela distansen. Min beundran är ENORMT STOR och blir det sådana förhållanden även i år, så måste jag
nog tänka till om jag ska starta.
För att jag
en gubbjävel på nästan 70 (bara tre månader skiljer mig då den 2 nov från att
vara 70-åring) skulle klara loppet under sådana förhållanden som förra året
eller över huvud taget är väl realistiskt sett mycket små. Men jag vill ju så
gärna försöka och som jag skrivit tidigare, så ger jag mig själv godkänt om jag
tar mig de första nästan 10 milen från Båstad till Mölle. Allt därutöver är en
stor fet bonus. Skulle jag tvingas bryta och inte komma till Mölle och ca 10
mil så skulle jag bli besviken och se det som en flopp. Om jag inte blir skadad
eller sjuk förstås för då är det ok att bryta var det än sker. Men jag ska
kämpa!
På tal om
ålder, så glömmer jag inte då en granne som var 10 år äldre än jag sa då jag
precis fyllt 60: Roland det är en enorm skillnad på att vara 60 och 70. Vad han
menade var att det märktes rejält att man blev äldre och inte orkade lika
mycket. Han sa också: Jag märkte ingen skillnad på när jag var 50 och 60. Han
hade så rätt min granne. Jag märkte inte någon större skillnad i ork från 50
till 60 men från 60 till 70 är det verkligen märkbart. Dock ska sägas att jag
har en granne som är 93 och kastar sig på cykeln och drar i väg i världens fart
på sina dagliga tvåmilsrundor. Men man måste ha bra arvsanlag, vara lite klok och
ha tur samt leva någorlunda hälsosamt om
man ska behålla den fysiska och mentala kraften. Så här är en länk med en
hyllning till alla gamla gubbar ”Old man” med Neil Young.
Ja inte är
jag väl speciellt klok, som vill springa Kullamannen Ultra och än mindre klok
är jag väl, som har en blogg som gång efter gång efter gång bara ältar
Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra som ett mantra! Men även
om jag är en naiv gammal gubbe så är jag realist när det gäller Kullamannen
Ultra och jag mäter mig inte med en endaste deltagare för jag förblir jumbo
från start till dit jag kommer. Det är jag stolt över men stoltast är jag över att
”våga” trots en sliten gammal kropp. Och visst faan ska man ha rätt att känna
den stoltheten. Sedan finns det ju massor av olycksfåglar som kraxar: ”vad är det för fel på honom” eller ”han kommer aldrig i mål” osv osv. Men det
skiter jag i för hellre ”spänna en båge som brister än att inte spänna den
alls”.
En hyfsad
träningsvecka efter att jag i nästan två månader avstått träning p g av inflammation i vänster häl: 2 korta snabbpass
på 5 km vardera, ett intervallpass på 7 km, ett gå och småspringa 10 km-pass, ett
distanspass på 20 km och en lättare vandring på 15 km (vandring är viktig för
det blir många mil gående i Kullamannen). Utöver spring och gång har det blivit
några mils cykling och enhjulscyklande.
Snart är det
dags att börja springa i mörker med pannlampa och det är en jäkla skillnad mot
att springa i dagsljus vill jag lova, som ”natt och dag”.
För med mina billiga pannlampor för några hundralappar står mitt hopp till att arrangörerna hänger reflexmarkeringarna mycket, mycket tätt för att inte gubben ska hamna i något slags ekorrhjul någonstans på Kullaberg.
Augusti 2018Posted by Roland Fors Tue, August 28, 2018 13:30:36För precis
ett år sedan i morgon, den 29 aug opererade jag bort en tumör i ryggraden. När
jag rullades in för operation, så visste jag inte om det var en godartad eller elakartad tumör. Mina MR visade att den troligen var godartad men till 100 %
visste man inte. Hur som helst så gick operationen bra. Hela tumören, som tryckte på nerver togs bort
och den var godartad. Dagen efter operationen började sedan min rehabilitering
och träning för att åter igen kunna springa och springa långt. Fyra månaders
frånvaro från spring var sjukgymnasternas första stränga order men redan efter
en och en halv månad tog jag mina första springsteg. Då hade jag redan trots
att jag inte visste hur det skulle bli med långspringet planerat för mina tre
ultror i år.
Den första ultran,
Simris Alg Ultra på drygt sex mil klarades av i april men sedan fick jag ”bita
i gräset” den 14 juli, då jag tvingades ”kasta
in handduken” inför Swedish Alpine
Ultra. Inte för ryggproblem utan för att jag överansträngt min vänstra häl
och fått en hälseneinflammation. Som jag tidigare skrivit så var det extra
tufft då jag hade åkt upp till Kiruna och Nikkaluokta och bara dagarna innan
insett att jag var en dåre, en ”toker” om jag deltog och sprang de nästan elva milen i tuff fjällterräng. 
För en gång skull
var jag då en ”kloker”. Men mellan tokeri och klokhet är det inte så långt så
blir väl en ”toker” igen den 2 nov inför årets STORA MÅL, KULLAMANNEN ULTRA 161
km. Bara att skriva 161 km känns tufft och att dessutom veta exakt hur det
kommer att kännas, när man är på ”gränsen”, som jag varit många gånger tidigare
och även passerat den känns verkligen i hela kroppen. Men jag ska göra ett
försök och tiden fram till start kommer om mina träningsplaner håller att
innebära många korta snabbhetspass och färre långdistans (allt för att spara
min vänstra häl), mycket cykling
samt enhjulscykling och simpass. Min häl
känns lite mer efter förra veckans långdistans men är ganska ok idag, även
efter gårdagens korta snabbpass i motionsspåren i Sandskogen. Motionsspåren som här i Ystad är befriade från kuperad terräng och mycket lättsprungna, så 5 km i 12km-fart är numera för mig rejäla snabbpass med en i mål mycket flämtande gubbe.
I dag
vilar jag från fysiska aktiviteter och i morgon blir det lätt vandring runt en
vacker fågelsjö ett par mil bort, Krankesjön.
Avslutningsvis:
detta är det etthundrade inlägget sedan jag startade denna blogg för elva och en halv månad sedan och jag liksom
ni få läsare måste ju ställa oss frågan: ”hur faan kan man skriva så mycket om
så lite”? Ja inte faan vet jag! Det enda skulle väl i så fall vara att jag är "gubbe" och vi är ju kända för att vara lite dryga och långrandiga.
Augusti 2018Posted by Roland Fors Fri, August 24, 2018 08:51:26Ja, jag
skriver fram och tillbaka, om skador och vila men sedan så vilar jag alls inte så länge som läkaren
säger, så förstår mer än väl att man tror att jag lever i en fantasivärld där
sanningar och påståenden blandas huller om buller. För att direkt ta död på om
jag är en mytoman så säger jag: JAG ÄR ALLTID FULLSTÄNDIGT SANNINGSENLIG men
jag är mycket medveten om att jag ger en information och sedan efter någon
vecka en ny motsträvig info. Detta har att göra med att jag ju så gärna vill
vara skadefri och kunna träna ordentligt mot mitt STORA MÅL: KULLAMANNEN ULTRA!
Så därför gör jag många gånger tvärs emot vad läkarvetenskapen säger till mig
att göra och blir lite granna min egen chansläkare!
Så tidig morgon i onsdags tog jag tåg och buss från Ystad till
Båstad. Jag promenerade sedan ett par km till Norrvikens trädgårdar där Kullamansstarten
går kl 11 den 2 nov (trodde jag men starten är ändrad till kl 9 vid hotel Skansen i Båstad). Mitt mål som jag hade var att gående och
småspringande ta mig fram till Ängelholm och de ca 5 milen längs med Skåneleden under 8 timmar. Åtta timmar är gränsen i Kullamannen Ultra för
de som inte hunnit fram då får stiga av loppet. Jag kan direkt säga att
ingen klarar att gå den sträckan utan att springa och komma fram i Ängelholm innan repet dras.
Man måste alltså springa en hel del, vilket jag gjorde trots mina problem med vänster häl.
Visst kände jag av hälen men det var ingen större smärta utan mera av obehag. Träffade
på ett par kvinnliga vandrare som jag pratade med om att jag sprang trots en
hälsensinflammation, vara den ene sa: du var mig en knepig en. Hon slog nog
huvudet på spiken för det är kanske det jag är.
Hur som
helst så sprang jag in i Ängelholm med bara 2 minuter till godo, 7.58 och sedan
kunde jag gå till hotellet för att vila. Det kan jag inte den 2 nov för då är
det elva mil ytterligare att springa/gå innan jag går i mål i Mölle efter tre avlutande Kullabergsvarv.
Ja i dagsläget med den brist på kvalitativ träning jag haft de sista två
månaderna så ser det minst sagt oövervinnerligt ut. Men jag har ju två månader
på mig och jag fick ett positivt svar: min häl håller i a f för fem mil på ojämnt underlag.
Gjorde som vanligt en film om mitt spring runt Bjärehalvön, vilken kan ses här.
I går torsdag efter de fem milen på Bjärehalvön skulle jag egentligen kutat lika långt
fast då från Ängelholm till Mölle. Jag kände mig väldigt trött på morgonen och
insåg att jag efter nästan två månaders vila var långt ifrån min gamla
kondition, så jag tog tåg och buss till Mölle och sprang bara ett
Kullabergsvarv på knappt två mil innan jag åkte hem till Ystad. Bilden visar en gående svettig vandrare in i Mölle hamn. Ca 7 mil på två dagar är jag jäkligt nöjd med.
Så nu gäller
det att försöka lägga upp ett lagom men bra träningsprogram för två månader som höjer mig
både vad gäller kondis och snabbhet för annars är jag direkt rökt innan de
avslutande tre Kullabergsvarven börjar (de sista 6,6 milen). Får jag bara vara någorlunda skadefri så tror jag mig i a f klara de första 9,5 milen mellan Båstad och Mölle. Får väl avsluta med en länk till "Always look on the bright side of life" vilket jag säger till mig själv för vad faan är en lite ömmande häl mot att ........
Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 19, 2018 19:02:49Så har jag
då återupptagit enhjulscyklandet efter två månader, då jag började känna av vänster häl och vi
intensifierade vår flytt till Ystad. Att enhjulscykla på en 36-tums enhjuling
kräver övning och åter övning och gör man längre uppehåll, så märks det
verkligen. När man sitter på en 36-tummare så har man ingen möjlighet till
fotkontakt med marken så man måste veta vad man ska göra. Det måste sitta i
ryggraden. Nedan är en gammal bild på mig då jag enhjulade mig runt Vättern och får visa på hur högt man sitter.
I dag söndag
den 19 aug så tog jag bilen och enhjulingen till längst in i ett industriområde här
i Ystad, där jag kunde vara mer eller mindre för mig själv och öva
påstigningar, avstigningar, slalom och distans. I början var jag ganska osäker och t o m lite rädd, vilket också visade sig vid en misslyckad avstigning, som
slutade i platt fall baklänges. Som tur var inga skador. Har varit väldigt
förskonad från fall under de
16 år jag kallat mig enhjulare. Bara en handfull fall som gett kortare bestående men, som skrubbade knän och armbågar. Gjorde en liten film i mars om mig själv som enhjulare, så den får vara med en gång till. Länk här!
Då jag nu
inte springer några längre distanser, bara går lite fortare än vanligt och
ibland tjuvspringer lite trots läkarens dom på 3 månaders vila, så blir enhjulscyklandet ett bra träningskomplement. Eller rättare, jag känner mig inte som en
gammal gubbe. Blir alltid imponerad av äldre som kämpar på och inte bara blir sittande. Såg att den gamle stavhopparen Hans Lagerkvist, nu 78 fortfarande hoppar stav. Visserligen "bara" 2.80 men visst faan är det bra? En man, en
gubbe ska röra på sig för då mår han bra och lever förhoppningsvis längre (vill jag tro
i a f) och det gäller ju så klart kvinnor också.
På onsdag
och torsdag ska jag ta mig runt både Bjärehalvön
och Kullahalvön gående så fort jag kan. Måste uppleva hur hälen
känns efter de drygt 10 milen och därefter utvärdera och bestämma träning/vila fram till Kullamannen i nov. Vill ju så gärna deltaga och eftersom jag inte kunde starta i Swedish Alpine Ultra så är min önskan om att få vara med än större.
Det skulle vara en fjäder i hatten
och lite av en bragd om jag klarade hela Kullamansdistansen men som jag skrev i tidigare inlägg så ger jag mig själv godkänt om jag tar mig de 9,5 milen från Norrviken till Mölle. Allt där utöver är bara en bonus och ger hatten en större fjäder.
Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 12, 2018 07:58:15I en vecka
har vi nu bott i Ystad. Stigit upp med ett leende med havet så nära och att nu är stor
trädgårdsskötsel och gammalt hus med alltid
behov av renoveringar ett minne blott. I morgon överlämnar vi nycklar till husets nya ägare och säger, ”Hej
då Höör”. Men det är med en underbar glädje vi minns
vårt hus och vår stora trädgård där våra barn har lekt och blivit vuxna och där jag från början
tyckte det var ganska roligt att sköta trädgården och fixa med huset.
Allt
förändras dock så att bo i en totalrenoverad trea med utsikt i Ystad är i alla fall just nu fantastiskt
skönt och att få stiga upp, ta en frukost och ge sig ut på en tidig promenad eller som i går morse ta en cykeltur längs havet är en bonus och förmån. Jag måste ju också
erkänna att jag har saknat havet i de drygt 30 år jag bott i det
natursköna Höör, saknat lukten av tång, mistlurars tjut, se vågornas kamp
för att slippa dö då de träffar strandlinjen samt så klart att kunna ta ett uppfriskande havsdopp när som helst. Se här en film jag gjorde igår.
Så vad
gäller träning för den vecka som gått, har det blivit promenader, cykelturer
och en del sim i havet. En vecka som inte på något sätt kan gå under
beteckningen ”träningsvecka” utan mera ”sista sucken med huset” (sett till att
tömma det helt, anlita städ och fönsterputsfirma och klippa häcken för sista
gången) samt att bara njuta av sommaren i turiststaden Ystad.
Har jag
tänkt på långspring och Kullamannen Ultra? Jo visst, men jag försöker så gott jag kan att bara tänka
på vad jag just nu kan göra och det är jävligt mycket, så jag är glad för det, så springet får vänta ett tag till och vänstra hälen får vila så mycket som det är möjligt.
Augusti 2018Posted by Roland Fors Sun, August 05, 2018 19:01:34Ja så sjöng
ju Sven-Ingvars och Sven-Eric Magnusson en gång i tiden och även om jag inte är
jätteförtjust i låten så är texten talande. För varför in i helvetes jävlar ska
jag sörja ett missat Swedish Alpine Ultra, som ju bara är ett motionslopp i
raden av många. Nej förlåt, det är inte ett lopp i raden av många det är ett
mycket speciellt lopp och få förunnat att deltaga i, då deltagarantalet är
begränsat till ca 50. Det är ungefär som
när man sjunger för Lotta på Bråkmakargatan, som fyller år, ni vet den här: ”För det är ingen
vanlig dag, för det är Lottas födelsedag”! Men från och med nu får det vara punkt slut med ältandet om bakslaget med Swedish
Alpine Ultra och att jag inte kunde starta p g a min hälskada. Det var en flopp
verkligen, årets flopp, som jag nu lägger till handlingarna.
Från och med
idag den 5 aug kommer jag att kämpa på med att röra på mig på olika sätt så
mycket jag kan trots skadan för att hålla drömmen och årets största
utmaningsmål ”Kullamannen Ultra”
levande. Så fortsätter därför att skriva blogginlägg, om kanske dock inte så ofta, vilket nog är bra för mig
och min fokus och för att ultrakampen
ska fortsätta.
Så jag har
verkligen inte kastat in handduken för Kullamannen Ultra men jag har omprövat
hela loppet i förhållande till min kropp, mina småskador och min ålder.
Jag ger mig
själv ”godkänt” för att klara de 9,5 milen från Norrviken till Mölle (innan de
tre varvloppen runt Kullaberg sedan börjar).
Ger mig
själv ”med beröm godkänt” för 9,5 mil till Mölle + ett Kullabergsvarv på 2,2
mil totalt 11,7 mil oavsett tid.
Ger mig
själv ”med utmärkt beröm godkänt” för 9,5 mil till Mölle + två Kullabergsvarv
på 4,4 mil totalt 13,9 mil oavsett tid
Ger mig
själv ”EN BRAGDMEDALJ” om jag klarar hela loppet och de 16,1 milen även om jag skulle komma över maxtiden på 36 timmar med en
eller några timmar.
Ovanstående
betyg är satta med realism och utifrån de erfarenheter jag fick i våras och nu i sommar med skadeproblem och insikten som jag egentligen redan borde ha haft,
om att jag fyller 70 om ett halvår och att min kropp är ganska sliten.
Så nu är det
nya tag som gäller eller som Sven-Ingvars sjöng ”Börja om från början, börja om
på nytt, varför ska man sörja tiderna som flytt”. Hälproblemen får jag nu
sluta att fokusera på utan i stället lägga all fokus på det som jag kan göra
och min övriga kropp som ju är frisk och skadefri. Har förresten cyklat många mil de sista dagarna, så det är ju alltid något....
Juli 2018Posted by Roland Fors Mon, July 30, 2018 13:16:57Läkarbesöket idag visade åter på en inflammerad häl. En hälsena som i a f inte är av men som måste/bör vilas i ca tre månader. Tre månader utan träning inför Kullamannen Ultra ger ju inte mig de bästa förutsättningarna att klara det loppet. Ska i a f försöka vila från spring en månad så kanske kanske. Hoppet finns alltid. Förresten så hittade läkaren ett fästingbett på baksidan av vaden som blivit Borrelia (ja han, läkaren trodde det i a f). Så en penicillinkur blev det i a f. Alltid något sa han som såg Åmål, eller vad man nu brukar säga. Men inte FAAN är det roligt med hälen inte när man har springet som sin medicin för att må bra. Jag kan cykla, enhjulscykla, paddla, simma men inget går upp mot springet för det är psykets formel-1-medicin och helt jävla gratis och receptfritt. En dundermedicin för att sjunga även om man inte kan och inte heller har krökat!
Hur som helst så är snart flytten till Ystad klar men faan vilket jobb. Att flytta till större är aldrig problem men till mindre sliter på psyket för alla gamla nostalgiska saker måste bort. Och nu när vi slängt och slängt och gjort oss av med så är det UNDERBART, en FRIHETSKÄNSLA. Förstår inte saksamlare och loppisspringare som fyller sina bostäder med prylar men å andra sidan så förstår de inte heller mig. Men kan ju förstå yngre och medelålders människors intresse för saker.
Innan vi köpte vår lägenhet i Ystad så tittade vi på några stycken andra och minns en med största obehag för i den var det saker, saker från golv till tak. Jag mådde illa, så den titten tog inte många minuter. Kommer åter tänka på den gamla låten med
Edvard Persson "Man kan ingenting ta med sig dit man går" eller som den heter "En fattig trubadur" och visar en bild från ett loppis och vet av bekanta att det ser ut så på många loppisar när de öppnar, huuu jag ryser!
Ja nu blir det i a f ett försök till träningspaus fram till september, då jag åter ska försöka kuta lite mer igen och se hur långt vingarna då bär. Är det möjligt, är det möjligt med 161 km den 2 - 3 november??? Om och ifall är gubbjäveln väl värd en bragdmedalj!
Fast som jag brukar säga, att enhjulscykla Haparanda - Ystad, nästan 200 mil på 23 dagar, som jag gjorde 2006 är peanuts, i förhållande till att alltid bara vara människa och leva upp till samhällets, omgivningens och de egna kraven. Så i förhållande till det är 161 km och två dagars spring blott en blinkning i det stora hela.
Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 19, 2018 11:43:53
Pausar bloggen från och med nu till sept, som skrivits i förra inlägget. Måste dock tro och kämpa för att Kullamannen Ultra är möjlig trots hälskadan och att jag inte precis är någon ungdom. Lägger därför in en bild då jag sprang Kullamannen som träning i juni (på två dagar dock och bara ca 12 mil). Bilden är från Kullens högsta topp, Håkull. Då var det nästan outhärdligt varmt, vilket det så klart inte blir i nov. Hur som helst så ska jag ta mig faan göra allt som står i min makt för att komma till start. Sedan får jag ju se hur länge vingarna i s f bär. Fördelen med Kullamannen Ultra är att man kan bryta var som helst och bli hämtad ganska fort, vilket ju man så klart inte kunde i Swedish Alpine Ultra.
På tal om Swedish Alpine Ultra så skäms jag lite då jag gick med i en facebookgrupp och var väldigt aktiv innan start men sedan så då jag tvingades slänga in handduken så inaktiverade jag mitt facebook-konto i ren depression över att jag inte kunde starta. Det var verkligen tufft att behöva dra sig ur ett lopp som man sett fram emot och laddat för sedan i okt förra året så i besvikelsen försvann jag bara bort i Swedish Alpin Ultras grupp. Ska aldrig med skriva någon annanstans än här, för det blir bara fel. Skrev ju som jag var ett jävla proffs och sedan kommer man inte alls till start, jag skäms!
Men som frun säger: du kan göra ett nytt försök nästa år. Ja vi får väl se, nu gäller det att bli skadefri så att Kullamannen Ultra är möjlig och inte kraxande olyckskorpar får rätt när de säger: din kropp håller inte för 161 km i tuff terräng, det är omöjligt att du ska klara Kullamannen Ultra, helt omöjligt! Vet inte om jag kan ladda ett år till för Swedish Alpine Ultra med alla kostnader, resor mm som det innebär. Men får se! Så kanske blir Kullamannen Ultra det sista ultraloppet för mig, då jag inser skaderiskerna. För mig är det viktigare att kunna springa ett par mil då och då än att springa en ultra. Vill jag sedan göra något spektakulärt utmanande så är ju enhjulingen en stor möjlighet. 500 mil på ett hjul runt hela jäkla Sverige på 100 dagar, det ni!
Så avslutningsvis och mot bättre vetande och jävligt mycket naivt tänkande om mig själv och min förmåga pausar jag bloggen med:
INGENTING ÄR OMÖJLIGT SÅ LÄNGE DET FINNS LIV! så på återhörande i slutet på augusti eller början av september! Ska då vara lite mer ödmjuk så man inte faller så jävla tungt i själen som efter att ha fått kastat in handduken till Swedish Alpine Ultra!
Juli 2018Posted by Roland Fors Mon, July 16, 2018 03:03:17Den bistra sanningen är den att jag i dag måndag den 16 juli vänder hemåt till Höör från Norrbotten, Kiruna och fjällvärlden med oförrättat ärende och ett STORT jävla misslyckande i bagaget och dessutom med uppenbar betydande risk att framledes permanent tillhöra gruppen "gnälliga gubbar", vilket jag är livrädd för.
Jag skrev i bloggen strax efter min operation i september förra året att jag skulle försöka klara tre ultror i år, Simris Alg Ultra, Swedish Alpine Ultra och Kullamannen Ultra. Det har jag kämpat för och trott att jag skulle klara. Det är tyvärr nu kört p g a min hälskada, som gjorde att jag fick kasta in handduken och inte ens kunde starta Swedish Alpine Ultra. Det känns i hjärtat och även att alla runt omkring mig inte tycker det är något misslyckande så tycker jag själv det då jag verkligen maniskt kämpat för att klara mina mål. Inser att jag genom mitt alldeles för mycket backspringande de sista veckorna förstörde för mig så att jag fick en hälsensinflammation, så därför är den egna misslyckandedomen mycket hård.
Med ovanstående som anledning pausar jag bloggen. Känns inte just nu speciellt roligt att skriva. Ska nu hem och lägga all fokus på vår flytt från huset i Höör till lägenheten i Ystad som ska vara genomförd till den 13 aug och hoppas också att min häl kommer att bli bättre. Ska till läkare den 30 juli och därefter får jag se om jag kan, om det är möjligt för mig att ta mig an Kullamannen Ultras 161 km i höstmörkret den 2 november eller om jag även då tvingas kasta in handduken. Det är väl tyvärr troligt för utan springträning så ingen Kullamannen. För att starta då i s f vore en ren förbannad idioti och med ett hundraprocentigt säkert fiasko och misslyckande än en gång. Är jäkligt allergisk mot misslyckande trots prästen Ingemar Simonssons ord om att misslyckas är en mänsklig rättighet. Ja för andra är det ok att misslyckas men inte för mig, som tidigare i livet misslyckats tillräckligt mycket och då på egen förskyllan. Om jag kommer att försöka klara Kullamannen Ultra, då kommer jag inte att bara springa för att jag älskar det utan också springa med kniven på strupen för hela min existens som människa, i a f löpare. I s f kära lilla hop så kan ni följa varenda jävla meter jag tar mig fram via en GPS-tracker
(länk till förra årets) som gör att jag syns på en Kullamanskarta på deras hemsida som mitt startnummer. Blir jag stillastående under en lång tid så kan det ju vara jäkligt illa liksom också då farten är nere i en eller högst två km/timme. Då kan i a f de närmaste samt arrangörerna rycka ut och se om det fortfarande är något liv i gubbfaan eller om han (jag då) ska transporteras i svart bil till det definitiva slutmålet för oss alla oavsett kön, rikedom, skönhet, makt mm.
Skämt åsido men Kullamannen 16 mil i höstrusk och mörker med tre tuffa avslutande 2,2 milsvarv i tuff kuperad terräng är nog på gränsen vad jag en då nästan 70-årig gubbe ska kunna klara. Gör jag det så gör jag en bragd och jag ger mig i s f slutbetyget "väl godkänd" för 2018. Om inte så är det ""icke godkänt". Med tanke på att över 70% av förra årets startande bröt så inser vem som helst att Kullamannen är fruktansvärt tuff, troligen det tuffaste ultraloppet i Sverige även om det inte är det längsta.
Under alla omständigheter så kommer denna blogg att vara vilande precis som jag, minst fram till sommaren är slut och det har blivit september. Så förfäras ej du lilla hop jag kommer i a f tillbaka och berättar hur det blir. En satsning mot Kullamannen och fortsatt bloggskrivande eller en definitiv gravsättning av bloggen och därmed nya men icke offentliga mål för 2019. För att bara skriva en massa strunt och trams om mig själv som gubbe och mina löjliga gubbegenskaper känner jag inte för om det inte kan ske underordnat eller tillsammans med satsningar mot tuffa ultror. Gnälliga gubbar finns det tillräckligt många av så jag behöver inte vara en offentlig sådan och det räcker ta mig FAAN med gnället här i detta blogginlägg för att man ska spy. För vem sjutton vill läsa sådan smörja.
Trots dock ett stort jäkla personligt misslyckande så har frun och jag haft det trevligt här i norr med många underbara naturupplevelser, så får väl avsluta med ett par härliga bilder så att jag inte slutar i enbart gubbigt typiskt jävla gnällande. Bland annat från Treriksröset och över stora vidder sett från berget Sauna i Kilpisjärvi.
Så avslutningsvis: vad jag är trött på mig själv och allt jävla skrivande som skett här i bloggen som en slags upptrappning i kampen för att klara tre ultror! En kamp som nu inte kan vinnas helt längre och det är jag oerhört jävligt mycket besviken över. Faans helvetes jävla förbannade skit!!! Men tar nu så klart nya tag för annars kan man ju vandra till ättestupet direkt och det har jag ta mig FAAN inte varken tid eller lust med.
Auf wiedersehen!
Juli 2018Posted by Roland Fors Thu, July 12, 2018 18:41:36Efter att ha bestigit ett lättbestigbart berg i Kilpisjärvi och med fusk vandrat (åkt båt) en del av de 11 kilometrarna mellan Kilpisjärvi och Treriksröset så har jag tvingats inse att min häl och den inflammation jag har i hälsenan inte klarar nästan elva mils spring i fjällterräng.
Det var ett tufft beslut att fatta efter att ha tränat mig tillbaka efter tumöroperationen förra året och sedan stupa på startlinjen i stort sett. Mitt eget fel som var dum att köra backträning i timmar upp och ner i Höörs nedlagda skidbacke de sista veckorna.
Men i sorgen så säger frun: Roland det blir väl en bättre merit för dig att göra alla ultraloppen nästa år då du ju fyllt 70. Ja så får det bli så klart.
Skriver mer när jag kommit hem för har lite svårt att mobilisera skrivkraft just nu.
Juli 2018Posted by Roland Fors Sun, July 08, 2018 18:59:21Efter att
försökt kuta en mil i terräng i fredags och därefter hoppats att inte känna av
min häl är jag nu tillbaka på ruta ett. Den värker tyvärr mer nu efter
fredagsspringet än tidigare så frågan
är: Klarar en inflammerad eller kanske
t o m i värsta fall en trasig hälsena 75 tusen fotnedsättningar i mycket ojämn
och kuperad terräng?
Ett
genomtänkt och realistiskt svar är nog: Nej!
och ge faan i att försöka ta dig fram de 107 kilometrarna mellan Nikkaluokta
och Abisko för du kan äventyra hela din framtids rörlighet. Ja så skulle säkert
alla kloka människor säga. Tyvärr har
jag aldrig varit så klok, som de flesta andra och efter min tumöroperation i
ryggen i aug förra året blev jag som besatt av att rehabilitera ryggen fort som faan och träna för att klara av att springa
tre ultror i år, varav Swedish Alpine
Ultra är den andra och som nu väntar om
bara 5 dagar. Så Voltaren, fotledsskydd och
hälkudde är inköpta och ska förhoppningsvis hjälpa mig lite på färden. De ger i
alla fall en psykologisk lindring för som ni vet, ”tron kan försätta berg”. Men
är skadan allvarlig så hjälper så klart inte den allra största tro som går att
uppbringa. Då plötsligt kommer jag dock att tänka på honom bergsklättraren Aron
Ralston som 2003 blev fastkilad med sin arm i ett klippblock och efter fem
dagar skar av sin arm för att komma loss. Då får jag kraft och tron för är det
något jag beundrar så är det s a s ”kamp i motvind, kamp för livet”. länk till info om Aron Ralston
Så varför i
helvete gnälla om min lilla skada? Tyvärr
är jag nog ibland lite av en ”Ove-typ” som jag skrivit i min beskrivning av mig
själv. Den riktigt tappre gamle gubbtjyven skulle inte nämna något om en ev
skada utan antingen ställa in eller bara kuta i tysthet. I många avseenden så är jag väl en s k
krutgubbe så att gnälla om skador borde jag inte göra men som sagt tyvärr så
gör jag det ibland. Det är i och för sig inte skadan som är mitt problem utan
rädslan över att inte klara ett uppsatt mål. Tror att lite ligger i min barndom
med en underbar mamma men som dock oftast osagt förväntade sig att jag aldrig
skulle misslyckas. Det gamla läroverket gjorde inte saken bättre med tuffa prov
och vetskapen över att gå om ett läsår vid ”icke godkänt” i ett eller två
ämnen. Fy faan för den gamla skolformen, säger den gamle grundskolläraren. Så
inte var allt bättre förr inte även om det just nu är lite kris i den svenska
skolan med alltför många som inte får något betyg över huvud taget.
Som tur är
så har denna blogg inte så många läsare och kommentarfältet är låst för annars
skulle jag säkert fått kommentarer som: idiot, jävla egoist som bara tänker på
dig själv och inte familjen, ja är du så jävla dum så kan du halta dig fram i
livet och glömma allt vad ultror och spring heter. Men som sagt, jag är besatt och ska
göra ett försök trots den rädsla jag känner för att skadan ska bli än värre och
jag inte kan ta mig framåt. Men jag har som tidigare skrivit lovat fru och barn
och även mig själv att efter knappt 2 mil då jag kommer till Kebnekaise
Fjällstation verkligen känna efter och göra en bedömning om handduken ska
kastas in eller jag ska försöka 14 km ytterligare till nästa fjällstation,
Singistugan och där verkligen ta det definitiva beslutet för därefter finns ta mig faan ingen återvändo. Då tänker
jag dock på Nordman och Vandraren ,
länk här där texten bl a är ”du kan alltid vända om”. Och visst är det
så, man kan alltid vända om.
Hade jag
varit yngre och inte varit så besatt av att klara tre ultror i år efter min
tumöroperation, så kanske jag hade hoppat av (dock inte troligt). Jag har ju inte precis livet framför mig och
som tidigare skrivits så är Swedish Alpine Ultra med på min bucket-list.
Om ett par
dagar går i alla fall flyget upp till Kiruna och sedan därefter hyra av bil för 30 mils
körning till Finland och Kilpisjärvi, där frun och jag ska småvandra i den
finska Nationalparken Malla och även besöka Sveriges nordligaste punkt,
Treriksröset och det gula fula betongfundamentet, som markerar gränsen. Bilden
nedan är lånad från nätet, då jag bara
hade mina egna bilder från då jag var där 2001 på CD och inte längre har någon CD-anslutning
till min dator. Ska dock lägga in en ny bild här då jag och frun varit där.
Kanske kan
jag hämta naturlig kraft i Malla
Nationalpark så att jag kan klara Swedish Alpine Ultra eller så blir det verkligen
uppenbart för mig att hälen och foten inte pallar.
Men om det kommer det ingenting att skrivas här på denna blogg förrän
tidigast på söndag eftermiddag/kväll den 15 juli. Om jag inte trots besattheten
är tvungen att kasta in handduken redan innan förstås. Men det skulle kännas
svårt, mycket svårt. Först komma igen efter min tumöroperation och vara så pass
bra tränad så att målet att klara fjällultran under 24 timmar är helt möjligt
men sedan falla på för intensiv träning sista månaden. Med facit i hand skulle
jag gett sjutton i backträningen. Har i alla fall lärt mig (ja man är aldrig
för gammal att lära) att inte öka träningen sista månaden före en ultra utan
hellre då dra ner på träningen. Min gamla slitna kropp håller inte för det och
för mig som alltid bara har målet att gå under maxtidsgränsen och komma jumbo
så är det viktigaste inte att vara supertränad fysiskt. Den mentala biten är
viktigast. Känns kroppen bra fysiskt så
är den mentala styrkan alltid på topp och då är målen alltid mycket lättare att
nå för då är det bara ren och skär glädje att ta sig fram även om det tidvis är
mycket tufft. Men då behöver man inte springa
med rädsla över att misslyckas och det är en ljuvligt underbar känsla. Hur som
helst så ska jag stå där på startlinjen i Nikkaluokta kl 8 på lördag morgon.
Så återkommer
förhoppningsvis på söndag den 15 juli eller senare med en som jag hoppas
positiv rapport. Så säger till mig själv, enligt bild:
Juli 2018Posted by Roland Fors Sat, July 07, 2018 18:08:05
England, Ni var med
och vann andra världskriget och det tackar vi för men att ni vann mot oss i
fotboll i dag den 7 juli 2018 är jag ledsen över. I ledsamheten direkt efter
matchen är jag dock samtidigt oerhört glad över att ha fått uppleva denna underbara svenska VM-sommar
och är det något lag utöver Sverige jag vill ska vinna VM så är det Ni, England.
Jag har snart skrivit 100 inlägg i min blogg och inläggen har varit långa men idag ska
jag inte skriva så mycket utan bara TACKA ER, NI VÅRT FANTASTISKA LANDSLAG för detta VM. TACK, TACK, TACK för att
jag fick vara med om denna fotbollshysteri
en gång till i mitt liv. 1958, 1994 och nu 2018!
| Choose image for share content |
|---|
|
