Januari 2019Posted by Roland Fors Sun, January 20, 2019 16:41:00Så har jag
då blivit uppringd av min ortoped efter att han granskat MR-röntgen av mitt
vänstra knä. Diagnosen är väl inte glasklar men att det är utbredd artros är
klart. Även lårmuskeln är skadad och försämrar rörelseförmågan och ökar på
värken. Jag blev inte helt klok av vårt samtal men vi ska träffas i veckan som
kommer så då får jag väl mer och bättre svar. Han nämnde dock ord som byte av
knäled, vilket dock inte var akut men som troligen behövdes så småningom. Inte
så roligt att höra, då en titanknäled inte håller för spring. Än tänker dock inte gubben kasta in handduken vad gäller
att springa. Kanske måste jag ändå tyvärr inse att det inte precis främjar
knäleden att springa ultror. Jag menar att det kanske då går än snabbare till
knäledsbyte.
Att jag i år
dock ska springa hela Skåneledens 125 mil är inget snack, det klarar jag om det
”bara” blir dagsetapper på ca 2 – 4 mil.
Hoppas jag nu inte biter mig i svansen. För ont har jag ju när jag springer men
som tidigare skrivits, så är det någorlunda acceptabelt om jag springer
långsamt 8 – 9 km/timme och sätter en gräns på max 40 km/dag. Så det är bara att jobba på med hemsidan om Skåneleden, som dock är långt ifrån klar och sedan komma igång med springandet.
Här är en länk till min sajt skaneled.se som den ungefär kommer att se ut när jag tar mig an 125 mil Skåneled nu i vår och sommar.
Var i
torsdags inne i det klaustrofobiska MR-röret för röntgen av ryggen. Något som
inte gick helt obemärkt förbi utan lite strul. Ja jag menar inte att jag hade några problem att ligga inne i röret i 40 minuter inte heller att de hittade
något för jag har inte varit i kontakt
med min neurokirurg än. Utan strulet som blev då jag kvällen före min MR läste i
kallelsen att jag inte skulle äta kött dygnet innan en blodprovstagning. Men
jag hade inte varit på någon blodprovstagning och massor av kött hade jag också
ätit strax innan på kvällen dagen före min MR. Men det var bara att snabbt på
morgonen då vårdcentralen öppnade köra dit för att ta ett blodprov.
Visst gick
det men de kunde däremot inte lova att blodprovet skulle vara i tid på Malmö
Sjukhus där jag skulle göra min MR. Så jag fick ta blodprovet med mig och köra
till sjukhuset i Ystad och deras laboratorium och där lämna in blodet. Jo då
det kom till röntgen i tid. Ja så här är det numera alltid för mig, strul i
onödan bara för att jag inte läser igenom papper då de kommer utan bara lägger
undan. Får väl bättra mig. Att de skulle ha ett blodprov var för att jag skulle
MR-röntgas med kontrastvätska cirkulerande i blodet.
I veckan har
jag sprungit 40 km och simmat i ett pass. Tyvärr kan jag och sonen inte spela
badminton en gång per vecka vilket vi gjort i 7 – 8 år. Det är ledsamt men
låter sig inte göras p g a mitt vänstra knä. Jag har inte en chans mot honom
längre p g a mitt rörelsehandikapp, så nu är det verkligen ungdom mot en
gubbajävel. Men vad faan, jag kan gå och vandra, jag kan småspringa, jag kan
simma, jag kan cykla, jag kan cykla enhjuling, jag kan andas, JAG LEVER!
Januari 2019Posted by Roland Fors Sun, January 13, 2019 15:43:43Så är då
julen slut. Idag är det tjugonda Knut så då åkte granen ut och julprydnader med mera är nerpackade till
nästa jul. Nu ser vi fram mot vår och ljusa tider!
Det lönar
sig att ligga på och inte ge upp om att få en tidigare tid till MR än den man
från början fått och som kändes oerhört avlägsen då jag fick den. Mitt vänstra knä skulle magnetröntgas den 5 februari, fick jag en
tid om i början på december. Jag tyckte det var så långt fram i tiden så jag mailade röntgenavdelningen och vädjade om
tidigare tid. Jag blev då uppsatt på en återbudslista. Men det hände inget så
jag mailade och mailade och då blev jag hänvisad att ringa ett telefonnummer. Jag
ringde och beklagade mig och då gick det snabbt. Fick först en återbudstid den
31 januari, men blev redan dagen efter (i tisdags) uppringd om en tid redan den
10 januari. Så i torsdags var jag på knäröntgen. Men när jag kom och anmälde mig i receptionen kl 12.05 (hade
fått en tid 12.30 var jag säker på) så säger receptionisten. Du skulle ha varit
här kl 11.45. Nu är din tid över.
Jag bryter
nästan ihop och vädjar att de ska ta emot mig så jag får sitta ner och vänta.
Men jag behövde inte vänta länge förrän jag fick komma in. Bad om ursäkt för
den sena ankomsten och tackade så mycket för att jag fick komma tidigare än den
5 februari. Kände mig oerhört dum då jag
aldrig kommer för sent annars. Puh, hu! Men nu är det avklarat och jag vet ännu
inget. Får väl förhoppningsvis information under kommande vecka. Det är en
nervös väntan för mycket står på spel. Springa långt eller springa kort eller
helst inte springa alls. Fast å andra sidan så gäller det ju inte livet. Det
tror jag inte heller det gör när jag ska på en ny magnetröntgen på torsdag den
17 januari. Det är en efterkontroll av min ryggrad efter att jag opererade bort en
tumör för drygt ett år sedan. Den röntgen har jag dock inte tänkt så mycket på,
vilket jag kanske egentligen borde gjort mer än på min röntgen av ett
halvtaskigt knä. För har man inte livet så kan man ju heller inte springa. Men
den tumör som opererades bort för ett drygt år sedan var godartad så jag tror inte att det ska vara
några problem med ryggen och jag tycker att den varit helt ok sista tiden.
Nog om det
och jag gnäller inte. Lovade ju mig
själv i ett nyårslöfte att inte gnälla om mina skador och krämpor men som jag
ibland säger till frun: Jag bara konstaterar och ett konstaterande ska absolut inte
tas för något gnäll, 
.
Lättjogging
har skett under veckan som gått, dock inte mer än fyra mil totalt, då jag
också jobbat en hel del. Men det är i alla fall något, som han sa som såg Åmål
och det känns bra. Springer med mycket korta löpsteg och smekande
fotnedsättningar vilket inte möjliggör snabbspring precis men jag tycker att
det känns lite mindre i knäet. Jag springer också på slät mark vilket är lite snällare mot mitt knä. Så snart ska jag väl träffa min läkare och vad ska jag då säga egentligen så det inte blir helt fel!
I övrigt jobbar
jag på med min hemsida för Skåneledsprojektet, som startar fysiskt med springande
så fort jag vet mer om mitt vänstra knä och vad jag har att vänta.
Januari 2019Posted by Roland Fors Mon, January 07, 2019 00:21:44Ja, vad ska
man skriva när man inte har något att skriva om? Det brukar sannerligen inte vara
så svårt för mig att skriva och slänga in lite bilder, filmer antingen tagna av mig eller bilder som jag
snott på nätet och redigerat lite så att jag tycker att de är mina. Men idag är
jag tom. Tom som en påse utan innehåll. Kan ju vara skönt att vara det också och inte ha en massa på gång utan bara vara.
Så inlägget
i dag blir nog det kortaste jag någonsin gjort. Jag skriver bara att jag har
kunnat springa, inte fort och inte så långt åt gången men lite över 4 mil har
det i alla fall blivit denna första vecka av år 2019. Jag tar korta steg och försöker få fotnedsättningarna så lätta och mjuka som möjligt för att vänster knä inte ska smärta så mycket. I övrigt jobbar jag på min nya hemsida om Skåneleden som jag har som ett projekt, en utmaning i år. Ett projekt som kanske helt får ersätta deltagandet i de fyra ultror jag anmält mig till. Ultror som inte är möjliga att klara med mina just nu i alla fall fysiska handikapp. Att
springa och dokumentera hela ledens 125 mil är inte bara för en ersättning för springandet i ultror utan också för glädjen att ta bilder,
filmer om vad jag ser och lägga ut dessa på min hemsida.
I Skåneledsprojektet kommer jag att anpassa dagsetapperna efter
min fysiska aktuella förmåga men räknar med att kunna klara 3 – 4 mil/dag. Skåneledsprojektet är ett perfekt projekt med gott om tid och ingen press att komma fram till
platser inom en viss tid. Jag återkommer med mer info om det projektet då jag
lagt upp grunderna på hemsidan och börjat springa leden. Hoppas komma igång i februari.
Så det får
bli denna dags, denna söndag den 6 januaris korta inlägg, i a f för att vara
mig. Har kanske lite mer att skriva nästa söndag, men den dagen och den
glädjen.
Januari 2019Posted by Roland Fors Tue, January 01, 2019 12:49:57Så skriver
vi då år 2019. Mitt nyårslöfte är att jag inte ska gnälla så mycket över mina fysiska
skador, även om de hindrar mig från att göra det som är min bästa medicin för
glädje och hälsa, nämligen att springa. Jag har dock varit ute och kutat redan
strax efter kl nio denna första dag på år 2019 i ett för dagen väldigt blåsigt Ystad. Det blev ca 10 km i
ett ganska makligt tempo. Men det är en bra början på det nya året, i alla
fall mentalt.
Idag ska
jag dock inte skriva så mycket mer om mig själv utan i stället skriver
jag om min bäste vän Christer som för
exakt tio år sedan på Nyårsdagens kväll klockan åtta somnade in för gott. Han
hade då kämpat i nästan ett år mot sin cancer, som spred sig från lungor ut i
hela kroppen. Nedan är några minnesord jag skrev redan för nio år sedan, då han
hade varit död i ett år. Texten (lite
förändrad dock) är införd i boken ”Betydelsefulla möten” för jag ville så gärna
hedra min bäste vän och att andra skulle få läsa lite om honom för vi lever och
så dör vi och bara efter något år eller så, är vi väldigt glömda av de flesta
utom våra närmaste. Om vi inte varit kändisar eller på något sätt gjort oss ett
namn för den breda massan förstås.
Minnesord över min vän Christer Persson, som dog den 1 januari 2009
Du kom
farande med din tidningsväska över axeln, på en blå cykel och din vita kalufs
blåste i vinden. Du var söndagsförsäljare för DN. Du bodde inte alls i samma
kvarter som jag. Men vi lärde känna varandra och de flesta söndagar, då du sålt
alla dina tidningar, stannade du kvar och spelade fotboll med oss i kvarteret.
Du var en Nacka Skoglund (den tidens Zlatan). Du kunde göra det mesta med en
boll. Du vara bara bäst!
När vi var
11 år hamnade vi i samma klass i skolan på det som då hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk. Det var en institution, som då var fyllt av fördomar och
konservatism och som satte de bättre
bemedlade föräldrarnas barn i första rummet. Vi var arbetarbarn och då vi
förstod att vi inte var riktigt lika mycket värda, i en del lärares ögon, gjorde
vi uppror. Vi bröt mot alla regler och gav sjutton i skolan. Du slutade innan
realexamen och gav dig ut på sjön, blev kock, sedan plåtslagare och svetsare.
Till slut utbildade du dig till psykolog
vid Universitetet i Göteborg.
Vårt första möte inträffade för 60 år sedan och
vi höll alltid kontakten. Jag blev dataoperatör, programmerare, utredare
och till slut utbildade jag mig till
grundskollärare. Hela tiden fanns vi där för varandra. Inte fysiskt nära
alltid men via telefon. Ibland kunde det
dock gå en lång tid mellan våra samtal men sedan bara fanns vi där igen som om
tiden stått helt stilla.
För mig har
du har betytt oerhört mycket. Din livserfarenhet, din allmänbildning och dina
kunskaper, har fått mig att se på saker med helt andra ögon. En dag (den 25
janauari 2008) ringde du och berättade att den lungröntgen du gjort några veckor
tidigare visade på en tumör. Du som
tjatat på mig att vi skulle göra en cykelsemester tillsammans runt hela Sverige, något som jag hade skjutit på för andra projekt. Du älskade att cykla och körde ofta långa distanser på din racer. Jag lovade dig att om jag så skulle köra dig
runt på en tandem så skulle den bli av.
Året 2008
gick, du kämpade mellan hopp och förtvivlan och du blev bara sämre. Du fick så
mycket kortison så hälsenorna höll inte. Du fick till slut sitta i
rullstol. På hösten köpte jag en
fyrhjuling för att visa dig att jag inte gett upp våra planer på en cykelsemester genom hela Sverige. Innerst inne
visste vi båda att den aldrig skulle bli av, så du satte upp ett annat mål. Du
gav dig sjutton på att du skulle leva en bit in på 2009. Och det klarade du med
20 timmars marginal!
Nu har som
sagt tio år gått och jag har tänkt på dig om inte varje dag, så i alla fall varje
vecka. Jag har verkligen saknat våra samtal om allt, framför allt om mänskligt
beteende, psykisk ohälsa, missbruk och en rättvis fördelningspolitik. Något som vi båda alltid sett som
mycket viktig för att alla ska må bra och ingen ska behöva känna sig utanför.
Du Christer,
Du vän, ha det fortsatt bra i Nangiala så ses vi där en dag, och fortsätter
uppleva äventyr och kämpa mot orättvisor och för alla människors lika värde, precis som Jonathan och Skorpan i Bröderna
Lejonhjärta, Jag tror också att du där i Nangiala är omsvärmad av kvinnor för alla gillade dig och när du och jag var ute tillsammans i unga år så var det alltid du som vann den vackraste tjejens hjärta.
Bilden på portalen till det som när vi gick där i början
på 60-talet, hette Kalmar Högre Allmänna Läroverk men som numera heter
Stagneliusskolan, får avsluta detta minnesporträtt av dig, min vän Christer. För ända fram till ingången, där det står
”Sanningen skall göra eder fria” körde
vi in med bil en dag ett par månader innan du somnade in för alltid. Där gick
vi ut och drog ner byxorna och vände våra bara ändar riktade in mot skolan. Det var då nästan 50 år sedan vi slutade där
men ändå kände vi fortfarande ett förakt mot den gamla skolformen och vissa
läroverksadjunkters (en titel många av lärarna då hade) människosyn där titlar
och pengar var ett mått man mätte människor i. Vi spottade och spydde också ur
oss några namn på några av våra gamla lärare och plågoandar vi hade haft innan
vi körde där ifrån som i ett slags ”jävla där fick ni-triumf”. Att jag sedan
utbildade mig till lärare och du, Christer till psykolog var nog egentligen bara
ett slags svar och konsekvens av vår tid på det gamla konservativa och förlegade Kalmar Högre Allmänna Läroverk.
December 2018Posted by Roland Fors Thu, December 27, 2018 17:28:23Så är då juldagarna över och kommande dagar är för de flesta en andningspaus innan nyårsafton
och att sedan försöka hålla det nya årets många löften. För det är sannerligen många som avger nyårslöften men det är också många som bryter dem ganska snabbt. Själv ska jag försöka att gnälla mindre över mina skador, så mitt löfte/mantra blir "inget gnäll oavsett hell" vilket helvete jag än hamnar i. Lätt skrivet svårt att hålla men gör ett försök. 2018 var ett jäkla skadeår för mig och jag gnällde och beklagade mig väldigt mycket. Ska för 2019 vara tacksam för det som jag kan göra i stället. Men jag ger inte upp mina mål och drömmar om ultralopp, nej för faan!
Innan
klockan ringer in det nya året så gör
jag som media, en liten årskavalkad över året 2018. Men jag gör bara en
återblick över mig själv och min fysiska status samt de fysiska utmaningar som
jag gjorde eller tänkte göra. M a o är integriteten som vanligt 100-procentig,
då det gäller nära och kära och allt som inte berör bara mig och mina
utmaningar. Men måste ändå nämna dem och att de står ut med mig och min fokus på min fysiska status, träning och lopp/utmaningar. Tack kära ni och min kärlek till er är mycket större än min kärlek till springandet även om det kanske inte alltid verkar så!
Att jag är
en stor utvikare/utfläkare av mig själv har säkert ni som hamnat på min sida förstått. Jag har mer eller
mindre gjort det till en grej att fläka ut mig och visa att vi gubbar finns och kan än. Även att jag egentligen är en ganska seriös gubbe driver jag gärna med mig själv och andra gubbar. Jag är dock, även om man inte kan tro det, mycket insiktsfull och inser att jag i mångas ögon är mycket patetisk. Kallar mig
därför ”Den patetiske 70-årige gubben”.
En gubbstrutt, som tar fler selfies än många
av våra ungdomar och med all sannolikhet jävligt många fler än de flesta i min ålderskategori. Får nog vara ärlig och inse att jag lider lite av åldersnoja och vetskapen om att min kropp inte håller så länge till för extrema utmaningar. Men jag trivs med min ålder och att jag har det bra även om det inte alltid är så lätt att vara människa.
Så vad är då inte bättre än att länka till några av alla selfiefilmer jag gjort under
året.
Det började
med rehabilitering efter att jag opererat bort en tumör i ryggraden. Ja, så såg jag ut då och då gick det åt mycket morfin. Men när det var exakt för ett år sedan så kunde jag åter springa så smått igen och det var lycka. Länken här visar kanske inte precis ”a
moviestar” men dock en springande gubbe i backar och vinterväglag en bit in på 2018. Visst hade jag då ett jäkligt stort fokus på kommande ultror.
Och som om
det inte räckte med att springa i backar så tog jag fram min stora enhjuling i
halvt vinterväglag för att visa mig på styva linan. Här kan det ses!
Under mars
månad frös sedan Ringsjön till och jag fick den stora glädjen att dra på mig grillorna och vara ”Bambi på hal is”,
vilket jag utöver alla andra fysiska aktiviteter älskar!
Så efter
mycket kamp för att komma i bra form var det sedan dags att springa min första
ultra, Simris Alg Ultra den 14 april men några veckor innan så testsprang jag halva, vilket kan ses här.
Här är en film från Simris Alg Ultra. En ultra som klarades av med blott
tre minuter till godo innan målet stängdes. Givetvis kom jag i mål som jumbo. Då var jag stolt. Från att inte kunnat röra
mig knappt under hösten 2017 till att träna upp mig i springform och klara mitt första mål jag hade för 2018. Bilden nedan visar mig i loppet längs med stranden innan Stenshuvuds Nationalpark.
Jag kämpade
på och tränade ganska hårt i backar och körde tuffa intervallpass för min andra stora utmaning
Swedish Alpine Ultra den 14 juli. Bland annat så sprang jag hela Kullamannen Ultra som träning, fast på två dagar och heller inte helt rätt. Men varmt var det, nästan 30, puh. Gjorde en film som kan ses här.
Veckorna innan jag skulle åka upp till Kiruna
och Nikkaluokta började min vänstra häl svullna och värka. Jag kämpade på och
flög upp till Kiruna tre dagar innan starten av Swedish Alpine Ultra. Frun och jag åkte först till Kilpisjärvi
för att därifrån vandra ut till Treriksröset. Bara att vandra gjorde så ont att jag var tvungen att på plats där uppe i Norrland ”kasta in handduken”. Det
kändes oerhört tungt och eftersom jag satsat så mycket på att få vara med, så drog jag på mig en mindre depression när jag kom hem. Så någon film om det loppet blev det inte, bara en om renar som hindrade oss på vägen.
Väl hemma
blev det läkarbesök och diagnos ”hälsensinflammation” och ordinerad vila i tre
månader. Det blev dock bara drygt en och en halv för sedan var jag i någorlunda fit for
fight igen. Jag började då springa delar av Kullamannen Ultra som träning och här är ett par selfiefilmer från dessa
träningar. Film1 Båstad - Torekov Film 2 Torekov - Ängelholm Film 3 Ängelholm - Arild, Film 4 Kullaberg och dödens zon. Filmerna gjordes inte för att visa mig märkvärdig utan mer som info till alla som skulle springa Kullamannen Ultra och inte tidigare sprungit där. Men jag håller med er, visst faan är han dryg gubbjäkeln. 
Så kom då
den stora dagen, den dag då jag skulle avlägga springexamen och klara Kullamannen
Ultra. Tyvärr så hade jag en dryg månad innan loppet börjat få värk i mitt vänstra knä, så att jag fick ta kortisonsprutor.
Det lindrade men bara lite. Jag sprang ändå men klarade inte
hela utan fick bryta efter 98 km i Mölle. Här är en film med mycket dålig kvalitet som visar mig vid Kullens Fyr, 4 km
innan jag bryter vid Grand hotell i Mölle. Filmade mig själv med mobilen strax efter 04.00 den 3 nov. Jag är inte på något sätt nedbruten
utan mycket stolt att ha klarat i stort sett 10 mil och dessutom med som sagt ett ömmande knä.
Bara några
veckor efter loppet gjorde jag en nostalgitripp på cykel från Båstad till
Mölle, som också så klart blev en selfiefilm. Filmen visar bland annat starten i Kullamannen Ultra den 2 november och är en hyllningsfilm till alla som sprang, alla som hejade på och till arrangörerna med Per i spetsen. Och precis som om inte den hyllningen skulle räcka så blev det också ytterligare en hyllningsfilm i form av en känd julvisa och bilder därtill.
Ja där är vi
nu mellan jul och nyår och min status vad gäller mitt vänstra knä är att jag inte kan springa
ett enda steg utan att känna av det. Jag försöker dock ändå springa men inte så långt
och inte så fort och jag håller mig på jämn icke kuperad mark. Jag väntar
just nu på en MR-röntgen av mitt knä (den 5 februari) men står på en återbudslista så hoppas att jag får komma tidigare. Jag ska också göra en ryggmagnetröntgen den 17 januari, som en lite sen ettårskontroll av ryggen och den bortopererade tumören, för att kontrollera att den inte kommit igen och börjat växa. Puh, ryggen känns bra men man blir ju så klart lite orolig ändå.
Ja det var 2018 i ord och bild så nu ber jag
avslutningsvis en bön till den medicinska vården att något kan göras åt mitt knä så att jag åter kan springa långt utan värk och kan ta mig an tre
ultror 2019. Vilken glädje det skulle vara, som att vinna högsta vinsten
ungefär. Men jag får ju ändå, oavsett hur det blir, vara glad att jag så här länge, långt upp i åren kunnat springa så långt som jag gjort.
Att springa kortare distanser kommer jag att göra även om jag har värk och att cykla långt igen på min 36-tumsenhjuling ska jag ha som mål för 2019. Jag har också som mål att springa hela Skåneleden, 125 mil och dokumentera alla etapper i bilder och filmer. Men vågar inte än säga att jag definitivt kommer att göra det. Röntgen av knäet och hur skadat det är får avgöra. Jag har dock en köpt en sajt där jag i s f ska dokumentera mitt spring. Än så länge finns där bara en bild.
Denna egensinnade patetiska årskavalkad avslutas med en film
då jag springer i Rom i höstas, för sådana kortare turer på en timme cirka, ska jag kunna göra till jag dör, hoppas jag. För allt som glimmar är ju inte bara långa ultror eller hur man nu ska uttrycka sig. Men frågan är: Är jag sanningsenlig, eller är ultror för mig som guld?
Så till er få läsare:
ha ett bra avslut på 2018 så ses vi 2019 men då med mer fokus på glädje och vad jag kan göra och inte på det som jag inte kan göra!
December 2018Posted by Roland Fors Mon, December 24, 2018 07:52:43Skulle egentligen inget skriva förrän jag varit på MR av mitt vä knä men skriver några ord i innerlig ödmjukhet och tacksamhet när morgonljuset över ett vintrigt Ystad börjar synas denna Julaftons morgon 2018.
Du är inte
som tomten som kommer på besök en bestämd dag och kommer med glädje och värme
och sedan kramas om för att snabbt försvinna. Du är tomtens motpol och dessutom
osynlig. Vi som får besök av dig är många och det vi har gemensamt är att vi aldrig
vet när du kommer och vi vet heller
aldrig hur länge du stannar. Du plågar
våra själar så att vi
känner oss ömkliga och odugliga. Du till och med i de mest plågsamma
ögonblicken får oss att önska oss bort från jordelivet. Någonting som, då du
lämnat oss, vi aldrig skulle kunna tänka oss för vi älskar livet och vi känner
en ödmjuk tacksamhet över att få finnas till. Vi ser då och upplever det mesta
som oerhört vackert och vi vill då också omfamna hela världen och allt som
lever. Ja skillnaderna är ljusår emellan
och varje människa som tvingas göra
dessa ytterlighetsresor ser jag som det verkliga livets stora kämpar och
hjältar.
Många av oss
ytterlighetssjälar älskar att springa och springa långt för det får dig att
hålla dig borta från oss eller att vi i
alla fall inte bli plågade så ofta eller så mycket. Att springa oavsett fart är en sann och sund
lycka för oss och det vi upplever när vi springer är som bomull för våra
själar. Många av oss
ytterlighetsmänniskor är framgångsrika
och stora personligheter som beundras av
många. Men även om vi vinner framgång och ära, så kan vi aldrig njuta fullt ut.
Vi vet att du kan komma på besök när som helst och mer eller mindre oanmäld och då gör inga gamla meriter oss
bättre rustade att ”mota dig i grind”.
Jag hurrar
för idrottsmän, skådespelare och alla som gör beundransvärda prestationer. I
mina tankar dock, ser jag den mot inre demoner kämpande människan, som inte ger
upp utan för den osynliga inre kampen, som de mest beundransvärda. Jag har stor
förståelse och respekterar själar som inte längre orkar föra kampen vidare. En
kamp som inte har någon jublande och applåderande publik utan bara människor som står där vid
sidan om och hoppas och lider och ännu
mindre än vi själva vet när du är på väg bort.
Till mig har
du kommit då och då i livet. Första gången för över 50 år sedan och ditt senaste
jävliga besök för 10 år sedan. Det sista är en oärlig sanning för du har kommit
och visat dig många gånger sedan dess. Men då har jag lyckats springa ifrån dig innan du blivit en börda och en jävlig
plåga.
Så till er
alla, som känner någon ytterlighetsmänniska som ni har kär och som får dessa
oanmälda och oönskade besök: Ge aldrig upp hoppet för en lindring eller en
total befrielse kan finnas i springandet eller annan fysisk aktivitet.
Till dig
som tillhör den ej självvalda kategorin ytterlighetsmänniskor: Känn dig inte
ensam för vi är många och säkerligen är vi några stycken som står på
startlinjen i olika ultror 2019.
God Jul förresten oavsett vem du
är och till vilken personlighetskategori du än tillhör, för det är ändå bara
underkategorier för i grunden är vi alla ändå bara MÄNNISKOR!
December 2018Posted by Roland Fors Sun, December 09, 2018 21:53:26Då jag
slängde in handduken på Grand Hotell i Mölle kl halv sex på morgonen den 3
november efter avverkade 98 km i Kullamannen Ultra på grund av mitt vänstra knä,
som inte bara ömmade utan pulserade smärta kände jag en viss besvikelse men
tänkte ändå att det kommer fler chanser. Jag tänkte väl lite på vad min mamma
alltid sa: ”ont krut förgås inte så lätt” men tyvärr har ju även ont krut ett
bäst före datum. Så frågan jag nu ställer mig är har jag nått ”bäst före datum”
och är det kört för framtida ultror/långlopp? Ja vem vet men jag har lyckats
med konststycket att bedra mig själv och mina skador under några år och trots
dem springa diverse långlopp. Skador som jag med hjälp av ”ett psykologiskt självbedrägeri” lyckats lura mig att de inte
är så farliga och inte känns.
Mitt vänstra
knä var i stort sett nästan ospringbart veckorna innan Kullamannen Ultra men då
tog jag en kortisonspruta och den psykologiska kraft det innebar, den oerhörda
tilltron jag hade till kortisonet, gjorde att jag lurade mig själv att jag var
skade- och smärtfri.
Jag vet att
när jag sprang den första etappen, de första fem milen från Båstad till
Ängelholm, att jag sprang och pratade med en like (han var skadad och gick med
stavar i hopp om att klara). Då plötsligt vid en ojämnhet och fotnedsättning av
vänster ben, jag skrek till av smärta i en ren reflex. Han undrade så klart, så jag
sa då som det var men annars så höll jag masken. Jag trodde fullt och fast att
jag skulle klara i a f 14 mil med ett skadat knä. Ja det fanns ett hopp inom
mig att klara hela. Men verkligheten kom ifatt mig genom den kuperade terrängen
på Kullaberg, då varje vänster fotnedsättning blev en plåga. Jag tog då ett
mycket klokt beslut (för att vara jag) då jag ringde i avhoppar/ge uppklockan
när jag kom till Grand Hotell i Mölle efter 98 km och drygt 20 timmar. De sista
fem timmarna hade jag mer eller mindre släpat mig fram på ren och skär vilja.
Inte har
mitt vänstra knä heller blivit bättre av
den dryga månad som gått, snarare mycket sämre och då jag inte har något aktuellt
lopp som jag kan lura mitt psyke med att jag är helt frisk och kan klara vad
som helst, så har ju tankarna om min fysiska framtid kommit i fokus. Mina nära och kära
säger: det är väl bättre att du kan springa en mil och kanske två än att totalförstöra
dig med ultror på 10 – 16 mil. Detta har de så klart rätt i men jag vägrar ännu
att kasta in handduken för gott, nej för faan än är jag inte golvad! Mitt hopp står nu till att sjukvården kan fixa
knäet och göra det långspringbart igen. Har ju fått en tid för MR-röntgen den femte
februari. Så jag har nu bestämt att jag
inte ska trötta ut eventuella läsare med tjafs om mina krämpor så därför pausar
jag bloggen till jag vet mer om min diagnos och om hur min framtid som långspringare kommer att se
ut.
Så till er
som följt mig, jag ger inte upp, gör inte ni heller det för jag kommer tillbaka
men jag vet inte när. Om två veckor, en månad eller två. På ett eller anat sätt
fortsätter jag blogga och det projekt jag i a f ska genomföra nästa år är att
springa/gå hela Skåneleden 125 mil i mindre sträckor (ett par mil åt gången) och
dokumentera sträckorna i bilder, filmer och med annorlunda kommentarer och info. Jag kommer dock inte att börja med det
projektet förrän till våren, när den skånska myllan åter börja gro, flyttfåglarna återkommer och jag har jävligt mycket spring i benen (hoppas och tror jag).
Så i hopp om
en GOD JUL och BRA BÖRJAN PÅ 2019 så säger jag avslutningsvis som tysken: Auf wiedersehen! och hänvisar till en länk med sången "Jag kommer tillbaka" av liraren, dribblern och showmannen Nacka Skoglund!
December 2018Posted by Roland Fors Wed, December 05, 2018 11:50:29Hälften av den första härliga veckan i advent har gått. Ljusstakar, stjärnor och glittrande granar lyser upp vår just nu mörka tillvaro.
Ljusen påverkar även mitt just nu lite mörka och dystra sinne över min dåliga springförmåga p g a knäproblemen och ger mig i a f lite bättre feeling. 
Adventstiden och julen är till skillnad för
mig annars en hel del människors största plåga. Man kanske inte har någon att
uppleva julen med, man kanske är hemlös, man kanske helt enkelt inte har råd
att fira jul, man kanske avskyr julklappshysterin
och alla inköp som inte precis gynnar vår miljö. Ja det finns många olika
orsaker till varför man inte tycker om december månad med advent, jul och nyår.
Varje år tänker jag att jag ska göra något för människor som har det så men i år liksom alla övriga år vid jul har jag dåligt samvete för att jag
aldrig gör något och för att jag har det bra och andra inte. Så jag försöker alltid springa bort den dåliga känslan.
Men i år är det inte så lätt då varje steg påminner mig om mitt vänstra onda
knä.
Trots mycket ont i mitt vänstra knä bestämde jag mig för att springa en och en
halv mil på asfalt i måndags. Det var en tuff början, sedan blev det lite
lättare för att sedan känna de sista kilometrarna som mycket plågsamma. Men det gick och jag kände mig
oerhört mycket bättre själsligt efteråt. Men att just nu ens tänka tanken på
att springa ultror på 10, 13 och 16 mil är inte bara befängt utan dåraktigt. Så
nu får det bli korta löpturer på asfalt med ständig värk i varje steg och ett
hopp att jag inte förvärrar min skada/skador (är troligen flera). Hur som helst
så har jag fått en tid för MR och den är så långt borta som den 5 februari. Så
frågan är hur ska jag klara mig så länge utan att veta hur min kommande diagnos ser ut. ”Springa
långt igen eller bara korta turer”. Operera eller inte operera. Den medicin jag
fick utskriven för att lindra värk och inflammationer i mitt onda knä hjälpte
tyvärr inte alls. Är väl bara dundermediciner med morfinliknande preparat som
lindrar men samtidigt så kanske de föder ett begär och det vill man ju
verkligen inte få.
I övrigt
hittills i veckan har jag ägnat mig åt överkroppsträning på Sandskogens utegym här i Ystad. Ett Ystad,
en småstad med väl bevarade gränder och gamla hus och kilometerlånga
sandstränder och ett hav som lever sitt eget liv, med mängder av sjöfågel som
guppar fram och tillbaka och upp och ner längs med strandkanten. Ystad är en
vacker stad som fyller mitt hjärta med glädje och att få känna mig som om inte
en gammal men väl Ystadsbo är härligt.
Så vad
passar inte bättre än att avsluta detta inlägg med lite bilder från Ystad med
lite Godjulönskningsmusik i väntan på julen, den som jag älskar så mycket.
| Choose image for share content |
|---|
|
