Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Tillbaka på ruta ETT!

Oktober 2017Posted by Roland Fors Fri, October 06, 2017 13:09:54

Hur många misstag har jag inte gjort i mitt liv. Misstag som fått konsekvenser men som jag till slut ändå kunnat reda upp. Frågan är nu: Hur stort var mitt misstag att i måndags gå 10 km i Långstorpsslingans mycket kuperade terrängspår, så fort jag kunde och med våldsam stavföring i syfte att träna överkropp? De kortsiktiga konsekvenserna är nu efter 5 dagar, en mycket ömmande rygg, smärtor i bröst och ljumske och ett helsicke att ligga ner. Innan den där olycksaliga 10-km-rundan mådde jag väldigt bra då jag verkligen kände att min rehab pekade uppåt hela tiden. Jag häpnade till och med lite över hur snabbt det gått framåt. Nu känner jag det precis som jag gått tillbaka till ruta ett. För så som jag känner nu kände jag ca 2 veckor efter min operation, då jag började skriva denna för alla andra ointressanta dagbok, som bara handlar om mig och mina krämpor. smiley Kan ju inte helt balla ur så får ju som vanligt driva lite med mig själv med glimten i ögat.

I går torsdag skrev jag in i min journal på nätet, om mina problem och ställde helt enkelt frågan till opererande läkare: Har jag förstört operationen nu? Det känns onekligen så just nu och den glädje jag kände i söndags över att ha anmält mig till Swedish Alpine Ultra har nu förbytts till svårmod och förbannelse över mig själv och min tro att ”jag vet bäst”. Mina förhållningsregler var stenhårda och att det inte stod att jag inte fick gå 10 km i kuperad terräng och med våldsam stavföring, borde jag ändå förstått, trots min ibland (ofta förekommande) inskränkta förmåga till förnuftigt tänk. Usch känner mig som världens dummaste människa som bara förstör för mig och aldrig kan lära mig att sluta att begå misstag. Hur de långsiktiga konsekvenserna av mitt misstag blir vet jag inte förrän min läkare svarat eller att jag träffar honom den 18 oktober. Kanske går det inte att sia om förrän en ny MR-röntgen är gjord, jag vet inte?

Träningen onsdag – till idag fredag har varit ringa (gått cirka 15 km sammanlagt i makligt tempo och givetvis utan stavar). Jag har inte gjort några träningsövningar i hemmet. I mitt huvud ältar jag bara: Hur mycket har jag förstört genom dumdristig träning och kan det bli bra igen? Visst är tumören borta men frågan är om jag slitit upp nervtrådar som lagts tillrätta? Ja jag är ju ingen läkare så jag vet ej. Lika optimistisk som jag är när det gäller något jag ska klara, lika pessimistisk kan jag vara. Att ha en ytterlighetspersonlighet och se allt som antingen svart eller vitt är inte så lätt men det är nu bara att åter igen bita i det sura äpplet och finna nya vägar som är framkomliga. För jag vet ju innerst inne att det finns något mellan det svarta och det vita som nästan kan vara lika bra som det vita!

Jag SKA börja jobba igen efter nyår och jag SKA springa ett ultralopp nästa år för jag tänker inte ge upp mina mål. Nej så faan heller även om målen nu är mycket längre bort än för några dagar sedan. Men som tidigare skrivits, något tålamod har jag inte och det blir sannerligen inte bättre med åren heller, vilket man ju skulle kunnat tro.smiley