Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

”Spänn bågen gubbjävel och låt hellre strängen brista än…….”!

September 2018Posted by Roland Fors Sat, September 01, 2018 22:56:13

Tiden går jäkligt fort, nu bara två månader till start i Kullamannen Ultra. Förra året då jag var anmäld till Kullamannen Ultra var det otänkbart att springa då jag då rehabiliterade mig efter min ryggoperation. Och för att vara helt ärlig så hade jag med största sannolikhet fått bryta loppet även om jag varit frisk och någorlunda tränad. Det var urusla väderförhållanden och marken var som gyttja på sina ställen har jag förstått. Inte därför konstigt att bara en tredjedel av de startande kom i mål. Mycket tuffa tjejer och killar, män och kvinnor som klarade av hela distansen. Min beundran är ENORMT STOR och blir det sådana förhållanden även i år, så måste jag nog tänka till om jag ska starta.

För att jag en gubbjävel på nästan 70 (bara tre månader skiljer mig då den 2 nov från att vara 70-åring) skulle klara loppet under sådana förhållanden som förra året eller över huvud taget är väl realistiskt sett mycket små. Men jag vill ju så gärna försöka och som jag skrivit tidigare, så ger jag mig själv godkänt om jag tar mig de första nästan 10 milen från Båstad till Mölle. Allt därutöver är en stor fet bonus. Skulle jag tvingas bryta och inte komma till Mölle och ca 10 mil så skulle jag bli besviken och se det som en flopp. Om jag inte blir skadad eller sjuk förstås för då är det ok att bryta var det än sker. Men jag ska kämpa!

På tal om ålder, så glömmer jag inte då en granne som var 10 år äldre än jag sa då jag precis fyllt 60: Roland det är en enorm skillnad på att vara 60 och 70. Vad han menade var att det märktes rejält att man blev äldre och inte orkade lika mycket. Han sa också: Jag märkte ingen skillnad på när jag var 50 och 60. Han hade så rätt min granne. Jag märkte inte någon större skillnad i ork från 50 till 60 men från 60 till 70 är det verkligen märkbart. Dock ska sägas att jag har en granne som är 93 och kastar sig på cykeln och drar i väg i världens fart på sina dagliga tvåmilsrundor. Men man måste ha bra arvsanlag, vara lite klok och ha tur samt leva någorlunda hälsosamt om man ska behålla den fysiska och mentala kraften. Så här är en länk med en hyllning till alla gamla gubbar Old man” med Neil Young.

Ja inte är jag väl speciellt klok, som vill springa Kullamannen Ultra och än mindre klok är jag väl, som har en blogg som gång efter gång efter gång bara ältar Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra, Kullamannen Ultra som ett mantra! Men även om jag är en naiv gammal gubbe så är jag realist när det gäller Kullamannen Ultra och jag mäter mig inte med en endaste deltagare för jag förblir jumbo från start till dit jag kommer. Det är jag stolt över men stoltast är jag över att ”våga” trots en sliten gammal kropp. Och visst faan ska man ha rätt att känna den stoltheten. Sedan finns det ju massor av olycksfåglar som kraxar: ”vad är det för fel på honom” eller ”han kommer aldrig i mål” osv osv. Men det skiter jag i för hellre ”spänna en båge som brister än att inte spänna den alls”.

En hyfsad träningsvecka efter att jag i nästan två månader avstått träning p g av inflammation i vänster häl: 2 korta snabbpass på 5 km vardera, ett intervallpass på 7 km, ett gå och småspringa 10 km-pass, ett distanspass på 20 km och en lättare vandring på 15 km (vandring är viktig för det blir många mil gående i Kullamannen). Utöver spring och gång har det blivit några mils cykling och enhjulscyklande.

Snart är det dags att börja springa i mörker med pannlampa och det är en jäkla skillnad mot att springa i dagsljus vill jag lova, som ”natt och dag”.smiley För med mina billiga pannlampor för några hundralappar står mitt hopp till att arrangörerna hänger reflexmarkeringarna mycket, mycket tätt för att inte gubben ska hamna i något slags ekorrhjul någonstans på Kullaberg.smiley