Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

"Flugsvamp och kantarell" och vikten av mental målbildsträning

Oktober 2017Posted by Roland Fors Sun, October 08, 2017 00:08:10

Den röda tråden i min blogg/dagbok är just nu ytterligheter typ ”flugsvamp och kantarell”. Det ena inlägget är positivt med stor tro på mig själv medan nästa inlägg kan vara precis tvärtom och vara negativt känsloladdat med tvivel. Men jag skulle tro att det nog är en ganska normal fas i en lång rehabiliteringsprocess, där den framtida fysiska statusen (långspringet och enhjulscykling ultra) är oviss.

Normalt så har jag långa perioder med stor tro på mig själv och kortare med tvivel men sedan jag fick mina ryggproblem för snart ett år sedan och ännu mer efter operationen så har jag blivit skör/instabil och med snabba tvära kast mellan positivitet och negativitet. Det är jobbigt både för mig och frun då jag ibland har svårt att hålla igen ”gnäll och svarta tankar om att inte kunna springa långt igen”. Jag lyckas dock att slippa vara en alltför stor ”energitjuv i hemmet” genom den här bloggen/dagboken i alla fall. Så tack ”kära dagbok” för att du ger mig tron åter och att jag här kan skriva precis vad jag känner av oro, hopp och den lite naiva syn jag har på mig själv som en i alla fall i mina egna ögon ”jävel på att nå mål och vara lite av en he-man” smiley i alla fall just under tiden då processen varar (långspringet, långcyklandet på ett eller två hjul mm).

Mina inlägg fram till att klartecken ges från medicinskt håll att: ”spring som bara faan” handlar så klart mer om vad jag tänker än vad jag tränar, eftersom min fysiska träning i dag inskränker sig till promenader och typ mjuk stretching i hemmet. Så för egen del kommer denna blogg/dagboks inlägg att vara mycket viktiga att se tillbaka i för framtida prioriteringar och kunskap om mig själv. Jag vill i alla fall tro det smiley men som tidigare skrivits så är det ”jäkligt svårt att lära gamla hundar (gubbar) att sitta”.

Men och det är viktigt att tillägga: jag tränar i alla fall också mentalt efter Lars-Eric Uneståhls intalade målbildsträningar mm, vilket jag började med då jag började springa långt. De programmen har gjort så att jag aldrig sett hela sträckan utan bara delsträckor fram till mål och därför aldrig känt frustration över hur långt det är kvar till mål. När jag sprang Ultravasan 90 km förra året, så pratade jag ju så klart med andra som sprang och några av de unga deltagarna jag pratade med räknade ner i kilometer fram till mål. Det gjorde det mycket tungt och psykiskt jobbigt för dem medan jag bara såg några kilometer framåt eller till nästa kontroll. Det lärde jag mig i slutet på förra seklet av Lars-Eric Uneståhl, den mentala träningens fader. Att kunna dela upp en lång distans i delsträckor är ett måste för att man ska kunna njuta fullt ut från start till mål, eller i alla fall inte känna sig psykiskt tung och trött mer än korta stunder.

För hade jag inte lärt mig det så hade jag aldrig kommit upp ur sängen för en ny dag med ca 10 mil spring, efter att ha sprungit ca 10 mil/dag i flera dagar i rad tidigare, aldrig. Jag hade inte heller kunnat dela upp min rehabperiod i mindre delar, även om jag hittills inte lyckats fullt ut utan glömt bort "mina medicinska förhållningsorder" och "gått på för mycket". smiley