Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

"Negativt papegojältande och målinriktade framtidsplaner"

Oktober 2017Posted by Roland Fors Tue, October 10, 2017 08:02:39

Stycke 2 i detta inlägg är en medveten papegojtext för "seniliteten" inskränker sig än så länge bara till minnesförluster vad gäller namn och förresten så har jag inga anförvanter som drabbats av senilitet (är ju oftast ärftligt) så peppar, peppar jag kanske klarar mig. Men å andra sidan så är jag ganska förvirrad ibland. Förvirrad = desorienterad, vilket förklarar min rädsla för att springa bort mig i de svenska fjällen i Swedish Alpine Ultra.smiley

Papegojtext börjar: Förra måndagen gjorde jag något som jag inte borde gjort om jag följt mina förhållningsorder efter operationen fullt ut. Jag gick ett 10-km mycket kuperat terrängspår med intensiv stavföring och dessutom ganska snabbt. Jag kände redan mot slutet att jag fick mer ont i ryggen (efter operationen) samt i bröst och i höger ljumske. Det blev sedan bara värre och värre med blixtrande värk som flyttade sig runt överallt. Jag blev också direkt mindre rörlig då sidorörelser typ vridning t ex stramade oerhört. Jag fick mer eller mindre panik och befarade det värsta: att jag kanske förstört operationen (nerver o muskler mm). I torsdags skrev jag in i min journal på nätet vad som hänt/vad jag gjort och önskade kontakt med opererande läkare. Slut på papegojtexten.

I går eftermiddag ringde min opererande läkare och lugnade mig då han sa: ”nerverna har det inte hänt något med men däremot har du troligen fått blödningar i muskler av ansträngningen. De första 8 veckorna efter en sådan ryggoperation ska man inte göra sådant men med vila så kommer det att gå över”.

Puh, det telefonsamtalet gjorde mig bättre direkt och tog bort de hjärnspöken som i en vecka fått min rygg att säkerligen värka 50% mer på grund av mina negativa tankar. Ja vårt tänk spelar oss mycket spratt när vi tänker negativt, oroligt och i stress. Det är också svårt att bryta ett negativt tänk när det väl börjat och man t ex söker ett svar som man får vänta på. Men får man bara ett någorlunda positivt besked så bryter man de negativa tankarna direkt. Ja jag gör det i alla fall. Så visserligen fick jag gå tillbaka några steg på spelplanen för rehabiliteringstiden men inte så långt tillbaka som till ruta ett som tur är, puh! Men kan man kanske tycka, borde inte den mentala träningen som jag gör hjälpt mig att hantera den uppkomna situationen stabilt utan att få panik och mer värk? Jo kanske det men så enkelt fungerar inte vår hjärnapparat tyvärr för de negativa tankarnas kraft är så jäkla stor och många gånger betydligt starkare än de positiva tankarna.

Hur som helst så har jag åter fått enorma positiva krafter och tankar på både kort- och långsiktiga utmaningar och projekt.smiley

Så en trippel i ultralopp nästa år och sedan 2039, som 90-åring bli den förste som går med rollator mellan Haparanda och Ystad. Ja varför inte, för slutar man drömma (även om drömmarna är rosa och naiva) så dör man lite granna. Men varför inte tänka positivt att jag kanske inte behöver någon rollator utan springer sträckan. Ja för faan men då får jag nog börja leta efter "ungdomens källa" lite mer intensivt än jag gör nu.smiley

Förklaring: Papegojtext = tröttsamma upprepningar för lyssnare/läsare.