Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Besatt av ett "väsen", besatt av Kullamannen

November 2017Posted by Roland Fors Thu, November 09, 2017 16:09:10

Jag inser att jag blivit besatt av Kullamannen, ett väsen som ingen har sett men som sätter krokben för många. Jag inser också men vill ändå inte inse det att Kullamannen Ultra 161 km egentligen inte är ett lopp för mig med mina diverse krämpor och i min ålder och att riskerna med loppet är mycket stora. Så för att överhuvudtaget ställa upp så måste jag dels vara helt frisk och skadefri, dels vara supertränad och ha varit ute och sprungit många hundra mil i dagar och nätter både i månens sken och i taskigt väder i mycket tuff och kuperad terräng.

Men kanske någon säger och också mitt sällan men ändå ibland förekommande ”sunda förnuft”: Är inte Österlen Ultra och Swedish Alpine Ultra tillräckligt tuffa och räcker inte de som mål för 2018? Jo, egentligen och Swedish Alpine Ultra i bergsterräng är oerhört tuff men i juli är det midnattssol uppe i Lappland, vilket tar bort en svårighetsgrad. Så Kullamannen Ultra är för mig att likna med svenska ultralopps Formel 1, och vilken pojke vill inte köra en F1-bil.smiley
Men visst fick jag mig en rejäl tankeställare efter årets lopp då bara 40 kom i mål och över 100 bröt. Så Kullamannen Ultra och de 16 milen i höstrusk och mörker får väl ses som lite av ett mandomsprov för mig. Visserligen lite sent i livet men bättre sent än aldrig. Fast förresten inte faan sitter manligheten i benen, så jag får nog fortsätta att vara en naiv tonårig pojke i tänket och det visar väl också min blogg ganska väl. En gång i tiden så tog jag mig själv med ett större allvar än i dag och det är i alla fall något som är positivt med att bli äldre för klokare blir jag i alla fall inte.

Läste förresten på en lite halvtaskig och halvseriös sajt om egenskaper man ska ha för att vara en riktig man och en egenskap jag fastande för var: En man ska se sig större än han är. Den egenskapen gillade jag och när man tänker på sånger om en man så associerar jag direkt till Lill Lindfors ”En sådan karl”. smiley

Men punkt slut om Kullamannen och manlighet och till redovisning av min fysiska och mentala träning, som under veckan varit ganska lugn då min närmaste omgivning sagt åt mig på skarpen att inte rusa iväg och äventyra hela rehabiliteringen

Måndag:
15 km löpning i terräng och på grusväg, En halvtimme sammanlagd rodd, motionscykel, hantlar, trampmaskin, balansskiva. Sjukgymnastiksträning av rygg i ca 15 min.

Tisdag:
Mer eller mindre vilodag med bara en ca 8 km lätt naturpromenad på ”Brottets bana”, ett mycket passande namn på en vandringsled (förr ett järnvägsspår) till ett gammalt och sedan länge nedlagt sandstensbrott några kilometer utanför Höörs tätort.

Onsdag:
Lätt morgonvandring i ca 5 km i Fulltofta naturreservat vid Ringsjön (mellan Höör och Hörby). En halvtimmes stationsträning, rodd, motionscykel, hantlar, trampmaskin, balansskiva. 15 minuter med sjukgymnastens träningsprogram. 1200 meter simning.

Torsdag:
Tidig lätt morgonpromenad ca 5 km i Bjävröd i Fulltofta naturreservat. Vid lunch sprang jag 5 km i närbelägen terräng vid Orupssjukhuset och på eftermiddagen gjorde jag alla övningar enligt program av sjukgymnast.

Aktuell status:
Jag känner att min rehab går framåt och min rörlighet blir bättre och bättre. Så förhoppningsvis kan jag vid årsskiftet släppa på alla fördämningar och springa 2 – 3 mil om inte varje dag så i alla fall fyra till fem dagar av veckans sju. För att springa ultralopp behövs uthållighet både fysisk och mental, vilket jag får genom långa malande ganska långsamma löppass blandade med intervall och backträning och annan varierad träning som cykling på både ett och två hjul mm.

Men och det är väl bäst att avsluta detta inlägg med: Kullamannen är tuffare än alla andra fysiska utmaningar jag gjort tidigare i livet men den största och tuffaste utmaningen är ändå att bara vara människa, vilket de flesta av oss vet inte alltid är så lätt.