Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Farsdag, fars testamente och farsdomen

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 12, 2017 21:20:20

I dag på Fars dag, när solens första strålar tog bort det sista av nattens mörker trädde jag fötterna i mina röda Asics springdojjor och gav mig ut på en träningshalvmara på asfalt (ca 22 km). En halvmara som jag ofta sprang innan jag fick mina problem med rygg, ljumske, bröst- och magmuskulaturen och som har sin mittpunkt precis i Södra Rörum. Allt kändes så bra och jag ville känna hur kroppen skulle reagera på en lite längre sträcka. När jag kände solstrålarna i ansiktet kunde jag inte låta bli att nynna på den gamla men uppiggande låten "Here comes the sun" med The Beatles. En sol som betyder extra mycket för oss som har behov av ljuset för att inte bli deprimerade och jag blir så jäkla glad då jag ser den, känner den.

Under en springtur så dyker det upp hundratals av olika tankar i mitt huvud, en del plågsamma och andra som bomull. Att jag idag på Fars dag rannsakade mig själv i rollen som far var inte speciellt konstigt och inte heller att jag i tankarna skrev ett testamente till mina barn. Ett testamente utan guld och silver men med betydligt viktigare rikedomar ”viktiga ord att leva efter”.

Jag tänker ofta på min mor och far med glädje och idag speciellt på far, som var en kämpe, omtyckt av alla och som ställde upp för mig i alla besvärliga situationer jag hamnade i. Underbart att minnas det och allt roligt vi gjorde tillsammans. Bland annat så var vi alltid ute i naturen varje helg och vi gick på fotboll tillsammans och vi cyklade och campade oss igenom hela Danmark då jag var 12 år. Ett oförglömligt minne för själen. Ja vi gjorde mycket och du var en bra far, kanske lite för snäll.

Dock är det inte med glädje jag minns pappas sista timme/minuter i livet. Pappa låg döende på Norrlidens Sjukhem i Kalmar. Jag satt i en fåtölj bredvid hans säng. När jag suttit där från morgonen, hela dagen och hela natten och det skulle till och bli morgon igen så somnade jag. Då jag vaknade upp en knapp timme senare så sträckte jag ut min hand och tog pappas hand. Hans hand var kall. Min älskade far hade somnat in då jag satt och sov. Det är ett plågsamt minne och inte så fint som jag berättade då min mor somnade in, då jag höll hennes hand och sjöng och visslade hennes älsklingslåt. Men bättre sent än aldrig så här är en länk till Magnus Ugglas "Jag och min far". Du fick dock som du ville då jag paddlade ut i min kajak med din urna med din aska och strödde det i Kalmarsund och slängde i rosor. Tack Käre Far!

I min dom som far så ser jag mig själv som en fantastiskt bra pappa då barnen var små för i allt de och jag gjorde, deltog jag alltid genom att vara närvarande hela jag och inte bara kroppsligt. Jag njöt av att leka, spela fotboll, åka skridskor, åka skidor, bygga kojor, elda och grilla, vara stenåldersman och riddare, ja precis allt. Jag tog mig tid i glädje att läsa, spela spel och lära dem läsa och räkna. Jag fanns inte bara för dem då jag ville det utan när de ville det.

Sedan kom tonåren och då hade jag plötsligt en massa projekt och utmaningar som jag skulle göra. Jag var då inte den fantastiske pappan som jag varit då barnen var små och jag ger mig själv bara betyget ”knappt godkänd”. Jag vet att jag är mycket hård mot mig själv och kanske var jag lite bättre än ”knappt godkänd” men det är jag som ger mig domen och ingen annan. Då barnens mamma alltid varit en fantastisk mamma så betydde min frånvaro under delar av tonåren inte så mycket som det skulle kunna gjort för jag var ju tidvis närvarande både kroppslig och själsligt.Då barnen blev vuxna barn tycker jag att jag åter har blivit en jäkligt bra pappa som man kan prata med om precis allt och som är mycket förstående, ett bollplank och som inte säger att så ska du göra. Även om jag genom livets erfarenhet vet vägar till målet så finns det tusentals andra vägar som kan vara lika bra eller bättre även om de tar betydligt längre tid.

Så under de 2 timmar och 32 minuter som dagens halvmara (22 km) tog kom jag att inse att denna s k träningsblogg egentligen kanske är en självbiografi, ett testamente, ett försvarstal. Så kanske kommer jag till slut att helt ohämmat och utlämnande att släppa på allt jag kan gömma mig bakom och till slut stå där lika naken som jag kom till denna världen.

Slutligen ska det sägas om dagens halvmara: Den tog tid men det viktigaste: JAG KÄNDE INTE AV VÄRK I LJUMSKE, BRÖST OCH MAGE SOM JAG GJORDE INNAN OPERATIONEN OCH SOM DÅ OMÖJLIGGJORDE LÄNGRE DISTANSER! I övrigt så upplevde jag denna Farsdag som väldigt fin med pojkarna som lagade mat som jag gillar och dotter som ringde från Kalmar och hälsade.

Övrig träning:I fredags sprang jag en mil på Långstorpsslingans kuperade, tunga och genomgeggiga stig och i går, lördag sprang jag en mil på asfalt runt Höör. Dessa tre dagar med 42 km löpning har varit en ”kick” och nu känner jag att jag redan innan jul kan ta ut enhjulingen för att köra några mil och kanske tar jag en helmara med lätt ryggsäck, som träning också innan tomten kommer. För att springa med ryggsäck är ett måste både på Swedish Alpine Ultra och Kullamannen. Jag kommer nu också att börja springa då och då i mörker med pannlampa, då det är ungefär så här med väder och mörker den 2 nov nästa år, då Kullamannen körs.

Avslutningen på detta inlägg får bli en hyllning till min käre far och alla fädrar. Här är en länk till "Neil Diamonds Dear Father".