Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Slutfas i rehabiliteringen och "In Memorium"

November 2017Posted by Roland Fors Thu, November 16, 2017 06:50:34

I går var jag hos min supersjukgymnast, ja vad ska man kalla en person som inser vad läkare inte inser och ser vad en vanlig röntgen missar, en tumör. Fast hon visste ju förstås inte att det var en tumör utan mer att det var något som inte stämde med mig. Mina smärtor, mina handikapp stämde liksom inte med att ”bara ha ett diskbråck”. Nu bagatelliserar jag verkligen inte diskbråck som kan vara av mildare grad och till graden ”fasansfullt” där den drabbade ligger i fosterställning och skriker ut sin smärta. Jag har haft den första typen och nästan den andra även om jag inte då låg i fosterställning utan kunde stå på benen med ryggen böjd i 90 graders vinkel men med jäkligt jobbiga smärtor.

Så då min superduktige sjukgymnast märkte att jag bara blev sämre och sämre under hennes behandling i våras så tog hon initiativ till möte med en ortoped, som i sin tur skickade mig till MR-röntgen av ryggen. En röntgen som utöver två diskbråck också visade en tumör och därmed förklarade vad mina olika smärtor i ljumske, bröst, mage och rygg berodde på.

Så tack än en gång snälla duktiga Britta för utan dig så hade jag antagligen stått på ruta ett än och famlat i mörker och bett någon bön till någon handpåläggare eller utdrivare av onda andar. En utdrivare av onda andrar hade jag kanske behövt ändå smileymen nu klarade den svenska sjukvården till slut mina bekymmer på ett föredömligt sätt. Problemet med sjukvården idag är att få en tid, att komma till rätt vårdcentral, rätt doktor, som tror på en och vill lägga ner lite jobb och resurser på felsökning och inte bara menar på att det går över eller är åldersrelaterat och därmed bortkastade resurser eller att man är hypokondriker.

Sista fasen i rehabiliteringen, som jag nu går in i innebär styrketräning så att jag ska kunna lyfta (normala lyft på 25 – 50 kg) igen och kunna bära en ryggsäck för vandring. Så ryggen måste tränas hårdare med tyngre hantlar, tuffare program och mer motstånd på roddapparaten t ex. Vad gäller springandet så känner jag att jag är färdigrehabiliterad och att det nu bara är vanlig löpträning som gäller för framtiden men med en successiv klok upptrappning.smiley

För 12 år sedan dog min käre bror Hans. En storebror 4 år äldre än mig och som när jag var liten alltid beskyddade mig och alltid lät mig vara med honom och de äldre killarna. Vi hade ett fantastiskt fint förhållande då vi var små och tonåringar och in i vuxenlivet som var helt utan bråk, avundsjuka och vi slogs aldrig. När min bror började jobba såg han alltid till att ge mig de där fina födelsedagspresenterna och julklapparna som pojkar ville ha. Min bror var oerhört snäll mot mig och han ställde alltid upp för mig.

Käre bror, kära Hans! Jag saknar dig oerhört mycket och våra samtal om allt, våra gemensamma minnen och vårt lika stora idrottsintresse som gjorde att vi ofta åkte på matcher, idrottsevenemang tillsammans. Det är som sagt 12 år sedan du och strax därefter pappa dog bara drygt ett halvår innan fotbolls-VM i Tyskland, som ni såg fram emot fotbollsfantaster som ni var. Ni hade sett fram emot VM i Ryssland nästa år lika mycket och jag är säker på att ni kommer att sitta på något moln över Ryssland tillsammans och titta på alla matcher som Sverige spelar och även alla andra matcher så klart. I mitt hjärta finns du käre bror alltid nära och det går inte en hel dag utan att jag minns något roligt vi gjorde tillsammans. Tack käre bror för att jag fick vara din bror och för att du tyckte om mig så mycket som jag vet att du gjorde.

Precis som med pappa paddlade du och jag ut på en sista färd tillsammans då jag strödde din aska utanför den ö i Ronneby skärgård som du älskade att vara på. Den ö som du alltid gick till med din båt och där du ankrade många dagar och nätter. Här är en länk till Aviciis låt Hey Brother som när den spelas gör att jag tänker ännu mer på dig kära Bror, Kära Hans.

I övrigt: löpning, promenader, simning, rodd, motionscykling, hantlar och träningsprogram a la sjukgymnast allt med 2018 års ultralopp som stora mål.

Förresten så är det nu i alla fall en person som tror att jag ska klara Kullamannen Ultra nästa år, Britta min sjukgymnast. I övrigt är det tummen ner eller vädjande att inte utsätta mig för som de säger, den nästan omänskliga ansträngningen för en gammal gubbe, som jag. Men nej för helvete, det är mitt mål och jag är envis. Men visst är jag inte redo, skadad eller sjuk så kastar jag självklart in handduken för även om jag är envis så kan ju även jag, trots diverse brister av sunt förnuft och klokhet, fatta nödvändiga beslut. Men där är vi absolut inte nu.