Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

WALLANDER, NU JÄVLAR BLIR VI GRANNAR!

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 19, 2017 18:58:29

VI SKA FLYTTA TILL YSTAD! Äntligen har vi hittat en lägenhet som uppfyller vår kravlista. Vi ska flytta till en stad där polisen Wallander med sin stab löser alla brott och fall vilket känns oerhört tryggt. smiley

Skämt åsido så har vi nu efter åratal av funderande och ett år med aktivt sökande funnit en lägenhet som vi vill ha (dock inte på Mariagatan där Wallander bor). Vi har med all säkerhet lagt ett alldeles för högt bud men hellre lite för högt än att plötsligt befinna sig i en nervös budgivning som kan sluta var som helst. För med 25 tkr – 50 tkr i högre bud åt gången så märks inte höjningen så mycket varje gång. Vi fick dock ge avkall på havsutsikten men det är fin utsikt ändå, över stadens hustak och över ett grönområde och ingen som helst insyn, samt högst upp i huset och på gaveln med en stor härlig inglasad balkong i västerläge. Lägenheten är helt totalrenoverad i en öppen, neutral och modern design. Stadens torg når vi på ett par minuter, vilket var viktigt för alla kvällspromenader vi ska göra i gränderna bland de gamla husen.

Så nu jävlar Ystad, nu kommer vi. Ska bli helt underbart att komma till havet igen. Jag som växte upp i Kalmar och då i stort sett alltid hörde vågornas kluckande eller mistluren som ljöd i Kalmarsund då det var dimma. I morgon kl tre skriver vi kontrakt och sedan flyttar vi när Ystad börjar vakna upp till våren och bor in oss innan alla dessa hundratusentals turister invaderar Ystad i juni till och med augusti. Så nu är det läge att börja leta efter ett windsurfingkit och börja windsurfa, vilket jag har tänkt i många år men då vi bor inne i landet så har det varit lite för besvärligt. Men nu så och man är aldrig för gammal för någonting. Det tar kanske bara lite längre tid att lära sig och många badgästers skratt, men vad gör det?smiley Jag lärde mig ju cykla enhjuling som drygt 50-åring, och enhjulade Haparanda - Ystad som 57-åring, så det kommer säkert att gå bra.

Vi har bott i vårt ganska charmiga hus med en fantastisk utsikt över Höör och med en stor och i stort sett insynsskyddad och mycket barnvänlig samt aktivitetsmöjlig tomt i 22 år. Där hade barnen en stor trädkoja med fönster och dörrar 5 meter ovan mark, där har vi spelat fotboll, krocket, badminton, haft fem– och tiokamper. Ja till och med åkt skridskor på uppspolad liten isbana. Ja det har varit en dröm att bo här med barnen. Så jag hoppas vi kommer att sälja huset till en barnfamilj som sedan kan få det lika underbart som vi har haft. Med nytt tak och bergvärme så kan man känna sig ganska trygg även om huset är byggt 1946. Men vi har bara varit två ägare sedan det byggdes för 71 år sedan. Visst kommer vi att sakna huset lite, men bara lite för samtidigt är det som att börja skriva på ett nytt kapitel i ens liv då man flyttar och skapar nya traditioner och aktiviteter samt träffar nya okända människor.

Bilden nedan visar mig stående vid en strand ett par km från Ystad centrum för ett par år sedan. Då skrev jag den dikt som finns i bilden nedan. Jag satt då i en solstol och fascinerades av vågornas upprördhet över att nå land och gjorde då jämförelsen våg – människa.

Är mycket medveten om mina bristande förmågor som poet smileymen då det är roligt att skriva kan man väl göra det ändå. Så då jag satt där i solstolen var jag lite nostalgisk och tänkte på alla dem jag känt, alla gamla vänner och min gamla kärnfamilj, som inte längre finns.

Det viktigaste med den "banala" dikten, eller vad vi nu ska kalla den, är budskapet att man måste passa på att leva nu innan det är för sent om man nu inte tror på ett liv efter detta och himmelens paradis förstås. Men jag tror att paradiset och helvetet bara finns här på jorden och att det i mångt och mycket är upp till mig att skapa ett eget litet paradis. Samtidigt är jag medveten om att yttre omständigheter kan göra ett liv väldigt jobbigt (t ex barn dör, plågsam sjukdom, handikapp, skilsmässa mm mm).

Visst ja, det var ju träning och spring den här bloggen skulle handla om. Men nu springer jag igen som bara faan. Ja som bara faan var väl kanske att ta i men nu är det en mil spring minst om dagen som gäller och ungefär på de tider jag sprang på innan jag började få mina problem. Så vad gäller korta springet så är det lugnt. Behöver dock mer konditionsträning förstås. Har i helgen också förutom all annan träning också simmat, vilket känns jäkligt bra för hela kroppen och också knoppen för jag känner mig så skönt avslappnad efteråt, som ett sunt nervlugnande piller.

Vad passar inte bättre att avsluta detta blogginlägg med Peps Persson och hans Blodsband i ”Oh boy, vilket vackert väder” för då tänker jag på Ystad, fest och sommar vid stranden och SKÅNE när det är som allra bäst!