Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Shame on you!

November 2017Posted by Roland Fors Sun, November 26, 2017 17:48:43

I dag så skäms jag över min blogg och det fullständigt ointressanta jag skriver. Jag skäms över den självcentrering jag haft och fortfarande har. Jag skäms så in i helvete då jag läser om Ida Boström, som har en aggressiv cancer men som kämpar ursinnigt för att få leva och vara mamma ett tag till. När man läser om Ida Boström så förstår man att hon är en kämpe som få och att hon är en fantastisk människa. Hennes kamp finns att läsa i artiklar i Expressen (länk) för ett år sedan och i går den 25 nov. Artiklarna är skrivna på ett mycket fint och gripande sätt av Robert Börjesson.

När Ida Boström fick sin cancer bestämde hon sig för att klara en ironman/järnmannen, som är 3,86 km simning sedan direkt därefter 180,2 km cykling och som avslutas med ett maratonlopp på 42 195 m. Visst klarade hon det. Hon beslöt sig också för att söka till läkarlinjen trots sin dyslexi och hon kom in och missade inte en tenta de terminerna hon gick där. Nu kämpar hon för att få leva och att få vara mamma ett tag till och ge sina barn så mycket minnen som möjligt. När man läser om Ida Boström och hennes kamp kan man inte annat än bli oerhört berörd. Jag hoppas på att det kan ske ett under så att hon får vara med på sina älskade barns skolavslutningar i många år till och där och då få höra ”Idas sommarvisa”, sjungas av sina barn. En visa, hon tycker så mycket om.

Att efter ovanstående skriva om banala saker om min träning, att jag varit lite förkyld känns löjligt och jag får plötsligt bara lust att lägga ner bloggen. Jag väljer ändå dock att ha den kvar för även om det är få som läser den, då den som sagt både är futtig och banal samt jävligt ointressant så är den ändå en viss hjälp för mig i min strävan att klara av mina mål. Det hjälper ju ingen människa att jag slutar skriva men å andra sidan så hjälper inte mina inlägg någon heller.smiley

Så tillbaka till en egotrippad gubbes röriga tankar om träning samt all annan jävla skit jag skriver. Ett skrivande som förmodligen sker som någon jävla form av självterapi. Jag brukar också säga att jag skriver lika fort och illa som jag tänker, så det går i en jävla fart utan vidare eftertanke.smiley

Jag överlevde även denna gång en MR-rörsröntgen utan att drabbas av panik. Det var faktiskt lätt, då de placerade en kamera /spegel över huvudet så att man kunde se sig själv och mynningen av magnetröntgenröret. Det har jag aldrig varit med om förr och det minskar antagligen väldigt mångas alarmtryck i panik och att röntgen måste avbrytas. Men hur som helst så får jag nu gå och vänta på ett besked ända till Lucia den 13 dec, då jag har en telefontid med min opererande läkare. Inser att jag faktiskt är lite rädd för att de celler som bildade den tumör som opererades bort, finns kvar och kanske växer eller sprider sig och ändrar karaktär från snälla till aggressiva. En rädsla som troligen är helt obefogad men som ändå finns där. Trots min ålder så vill jag leva länge till, i alla fall så länge jag kan röra mig och kan tänka och inte bara är en börda, som mina barn tycker det är jobbigt att hälsa på för att jag är dement och inte känner igen dem.

Trots lite lätt förkylning under senare delen av veckan så har det i alla fall blivit några mil (4) med gångspring och stavar i en fortfarande mycket blöt och geggig terräng. Har nog aldrig upplevt blötare underlag någon höst tidigare och den ”suger” verkligen.

I dag, söndag gjorde jag en trippelträning. Började dagen i gryningen med knappt tre mils cykling på två hjul på delvis lite halt underlag. Fortsatte (var bara tvungen att för första gången sedan i somras) enhjulscykla ca 6 km på en grusad skogsväg, vilket skedde utan fall och incidenter men med mycket möda och stort besvär. I och med att det är en 36-tums enhjuling jag sitter på, så sitter jag mycket högt med fötterna en bra bit från marken. Det är för det första svårt att komma igång med första tramptaget och även att hoppa av på ett mjukt sätt. Det är dock inga problem om man tränar ofta. Men idag gick det inte så bra och varje avhopp som inte var mjuka kändes som en elektrisk stöt genom ryggen. Det måste också sägas att det inte är med enhjulscyklande som tvåhjulscyklande att har man en gång lärt sig det så sitter det i ryggraden utan det fordras hela tiden övning. Trippeln fullbordades på seneftermiddagen med en löprunda på ca 7 km i närbelägen terräng i mörker med pannlampa, vilket jag måste öva mycket på. För det ska sägas att även i kända trakter blir omgivningarna inte alls så lätta att känna igen i mörker med en ljusstråle som bara lyser upp vägens underlag 5 – 10 meter framför. Fast det finns förstås mycket bättre pannlampor än vad jag har och i en bra sådan ska jag investera innan jag ska ta mig an Kullamannen Ultra nästa år den 2 - 3 nov.

Efter dagens trippelträning förstår jag vad som väntar och att det inte bara är att sätta ut skorna. Nej, stenhård träning med distans i både ljus och i mörker, intervall samt backträning i timme efter timme kommer att behövas. Än så länge så knackar jag bara på dörren till kvantitativ och kvalitativ träning. Jag ska ta det lugnt året ut för att sedan vid årsskiftet hoppas kunna höja ribban rejält.

Avslutningsvis: förlåt denna blogg som är mer att likna vid en personlig dagbok utan allmänt intresse men med vissa offentliga efterlämnade fotspår. Fotspår som likt verkliga fotspår i yrsnö snabbt fylls igen och inte syns så länge.

Så varför inte avsluta inlägget med en länk till ett av de vackraste inslagen på våra idrottsgalor över bortgångna idrottsprofiler. Ja det är vad jag tycker förstås. När Lisa Miskovsky sjunger ”Fields of Gold” 2012 för att hedra minnet av bland annat Sven Tumba, Ricky Bruch, Garvis Määtä, Kjell ”Hammarn” Johansson, Rickard Holmlund, Jan Svanlund, Sven ”Plex” Pettersson och Stefan Liv.