Den offentliga kampen att springa ultralopp  2018

Den offentliga kampen att springa ultralopp 2018

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag träna ganska hårt. Efter en mara ena dagen och en träningsrunda på 2 mil i svår terräng andra dagen började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Då började mina besvär och i stället för att springa 30 - 40 mil varje månad fick jag springa till läkare, innan jag fick besked på att jag hade en tumör + 2 diskbråck i ryggraden.

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen och slutar i hopp om tre ultralopp 2018. Den handlar bara om mig"skratt" och är ointressant för andra utom kanske "de av samma skrot och korn". Bloggen kan av hänsyn till mig inte kommenteras.

Det blir varken skumpa eller gravöl bara sann äkta glädje och lycka!

September 2017Posted by Roland Fors Wed, September 20, 2017 17:00:33
Så fick jag då äntligen beskedet jag hoppats på att tumören skulle vara godartad, se utdrag av brev nedan. Men det blir ingen skumpa för att fira, då alkoholen för mig inte är bra och som jag måste avhålla mig från då den bara förstör. Men om det blivit ett negativt besked, att tumören varit full av cancer och metastaser, hade jag då avstått alkoholen (gravölet)? Den frågan kan jag inte besvara! Hur som helst, jag är nu bara glad och lycklig och kan se framåt igen. Visserligen har jag ju mina diskbråck kvar men då jag kommer att genomgå nya MR-undersökningar för att följa ryggraden och att inte fler tumörer dyker upp eller att allt inte är borta så får framtiden utvisa vad som ska göras med dem. Då jag ju nu inte alls gör några fysiska ansträngningar mer än promenader märker man inte av dem så mycket, så som sagt framtiden får utvisa.
Bara i Sverige görs massor av tumöroperationer och många får dystra negativa besked efter analyserna. I min glädje kan jag inte låta bli att tänka på alla dem. Jag tänker speciellt på min allra bästa vän Christer, som dog i cancer för drygt 8 år sedan. En kamrat sedan jag började skolan då jag var sju och som jag följde i hans kamp för livet men som tog slut 10 månader efter att han fått reda på att han hade en tumör. En tumör som skickade ut metastaser och där det till slut inte fanns något att göra. Men än värre är alla barn som får cancer och som dör i mycket unga år och lämnar efter sig en familj i ofattbar sorg.

Utöver mitt glada besked jag fick idag, så har jag varit med yngste sonen vid den fina motionsanläggningen Skryllegården utanför Lund och gått det fina 5-km-spåret, som har elbelysning, medan han sprang fram och tillbaka, nästan det dubbla. Vi spelar annars badminton en gång/vecka vilket är en härlig sport att utöva. Nu blir det inget spel detta året då jag måste vara mycket snäll mot ryggen men nästa år, då ska han få smörj igen av gubben, snart 70smiley.

Jag har också idag lyckats hitta snälla träningsövningar för nacke, axlar och rygg på nätet efter nack- och ryggoperationer så i väntan på sjukgymnastik får jag bli min egen sjukgymnast till den 23 oktober, då jag får träffa min personliga och duktiga. Hon som insåg att gubben inte bara var en gnällig "Ove" utan att han hade ont och led. Men idag trots fortfarande värk är jag bara glad och lycklig, en äkta och sann glädje och lycka och värken känns plötsligt 50% mindre.