Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, min träning och besatthet att klara tre ultror, mina krämpor och ovilja/vilja att vara gubbe mm. Jag driver mycket med mig själv men bevarar älskad familjs integritet. Den 4 nov efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för sedan väntar nya utmaningar.

Träningshjältar, skridskoglädje och OS-guld i en lite vissen vecka

Februari 2018Posted by Roland Fors Sun, February 11, 2018 11:40:04

Är så imponerad av människor som tränar disciplinerat och med kontinuitet, trots 100% jobb och många dessutom i roller som småbarnsföräldrar. När jag kör frun till tågstationen på morgonen redan kl sex så ser jag väldigt ofta två kvinnor i 30-årsåldern iförda reflexvästar och bärande pannlampor komma springande. Friskis och Svettis gym som jag också kör förbi är också redan då kl sex bemannat med en eller ett par mycket morgontidiga motionärer. Alla jag ser har säkert jobb som de därefter ska till, så jag är bara så himla imponerad.

Kanske kan någon som läser detta tycka att jag är mycket disciplinerad vad gäller träning men det är jag inte. Jag sätter upp kvantitetsmål som jag ofta håller någorlunda men kvaliteten blir aldrig riktigt vad jag sätter upp som mål. Jag är lite för bekväm och älskar ju mest att springa fram glidande och bara njuta av allt jag ser. Jag är heller nästan aldrig ute så tidigt som kl sex och tränar. De träningar som sker med kontinuitet är sim och badminton för de sker oftast på samma dagar och tider varje vecka. Många gånger blir ett träningspass för mig bestämt bara några minuter innan det sker och även längre springpass. Alla löpturer upp till tre mil planerar jag aldrig utan det blir snabba ryck med en ryggsäck med lite dricka och någon apelsin eller banan och hushållspapper om nöden kräver så att säga och sedan iväg. Springer jag under två mil så har jag för det mesta aldrig med något mer än lite hushållspapper och en mandarin i fickan.

Men för att återgå till dessa oerhört disciplinerade morgonmotionärer så är de beundransvärda och verkligen värda en eloge från omvärlden, i alla fall från mig. De är verkligen MINA TRÄNINGSHJÄLTAR och de kommer generellt sätt i alla fall att belasta sjukvården betydligt mindre än icke-motionärer. Ja så är det bara, så det så.

Så har OS börjat och Charlotte Kalla vann guld direkt i skiathlon på lördagen, underbart, HEJA CHARLOTTE OCH HEJA SVERIGE! Detta är ett tillägg på måndagen den 12 februari: Grattis Sebastian Samuelsson silver i jaktstarten i skidskytte!

Min träning under veckan har inte varit så bra, då jag dels jobbat, dels känt mig lite vissen och inte alls med samma fina vibbar som förra veckan. Men så är det ibland, upp och ner. Hur som helst så är uppnådd springkvantitet bara 3,3 mil. Tog tillbaka lite förlorad mark i dag söndag då jag sprang 2,3 mil varav 16 km i kuperad terräng. Övriga 10 km är backe och intervall. Har inte hunnit med badminton denna veckan, vilket är tråkigt för det är ju bara så jäkla roligt. Att spöa sonen i en match gör att jag känner mig ung. Tyvärr har han fler segrar än mig under detta året. Han kämpar liksom jag hårt för att inte förlora för han ser det som en förnedring att bli spöad av en mer än 40 år äldre gubbe. Har i alla fall dock simmat en timme samt suttit vid roddmaskinen i källaren i ca 1 timme. En icke godkänd träningsvecka men det kunde varit ännu mindre, så den får väl ändå ses som ok i och med att jag inte känt mig i toppform precis.

Jag har i alla fall känt en underbar glädje över att kunna åka skridsko på Ringsjön i några dagar, då det varit vinter även här nere i Skåne. Som ung grabb var jag den som alltid sprang ner de ca 1,5 km till Västra sjön i Kalmar (en vik in från Kalmarsund) och kollade isens bärighet. För så fort den bar så var alla kvarterets grabbar där och åkte skridsko och spelade hockey. Vi blev alla väldigt ledsna då snön la sig på isen eller det började töa igen. Det var på den tiden då barn och ungdomar faktiskt gillade att vara ute för några datorer, I-pads eller mobiler fanns ju inte. Så får väl hänvisa till det gamla ordspråket eller vad det nu är ”ränderna går aldrig ur” för jag känner samma underbara glädje i dag att få åka skridskor, som jag gjorde då jag var ung och vacker.smiley

Så det har blivit några mil runt Ringsjöns stränder, ca 4 mil men det är ju inte ansträngande speciellt då jag bara glider och njuter. Hur jag glider och njuter kan ses i en liten selfiefilm om ni klickar här. För vad var det jag skrev i förra inlägget "minst en selfie om dagen så vet man att man lever".smiley

Så för att avsluta med en länk till någon bra gammal låt jag associerar till så får det bli Kim Larsens This is my life, men han önskar vin, vilket som sagt inte är bra för mig så jag önskar natur och motion i stället. Har ju prövat vinet, vilket bara ger mig en tillfällig glädje och sedan sorg. Motionen och naturen är förutom familjen förstås mer beständiga glädjeämnen och mitt "världsbästa apotek", som man kan hämta kraft, styrka och glädje från.