Den patetiske gubbens utmaningar 2019

Den patetiske gubbens utmaningar 2019

The same procedure as last year (tre ultror) + lite andra fysiska aktiviteter

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 2017, började jag få ont i bröst och rygg. Så i stället för att springa 30 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör i ryggraden". Den opererades bort i aug 2017. Jag satte då som mål att klara tre ultror under 2018. Simris Alg Ultra 63 km klarades av med minsta möjliga mariginal (3 min). Swedish Alpine Ultra Nikkaluokta - Abisko 107 km fick ställas in på plats p g a en inflammation i hälen. Kullamannen Ultra 161 km, Sveriges tuffaste ultra fick stigas av efter 10 mil i Mölle p g a svåra smärtor i vä knä. Jag bröt med stolthet men också i hopp om att det kommer fler chanser. Så oavsett fysiska krämpor ska jag försöka även i år 2019.

I ödmjuk och innerlig TACKSAMHET på Julalaftons morgon!

December 2018Posted by Roland Fors Mon, December 24, 2018 07:52:43

Skulle egentligen inget skriva förrän jag varit på MR av mitt vä knä men skriver några ord i innerlig ödmjukhet och tacksamhet när morgonljuset över ett vintrigt Ystad börjar synas denna Julaftons morgon 2018.
Du är inte som tomten som kommer på besök en bestämd dag och kommer med glädje och värme och sedan kramas om för att snabbt försvinna. Du är tomtens motpol och dessutom osynlig. Vi som får besök av dig är många och det vi har gemensamt är att vi aldrig vet när du kommer och vi vet heller aldrig hur länge du stannar. Du plågar våra själar så att vi känner oss ömkliga och odugliga. Du till och med i de mest plågsamma ögonblicken får oss att önska oss bort från jordelivet. Någonting som, då du lämnat oss, vi aldrig skulle kunna tänka oss för vi älskar livet och vi känner en ödmjuk tacksamhet över att få finnas till. Vi ser då och upplever det mesta som oerhört vackert och vi vill då också omfamna hela världen och allt som lever. Ja skillnaderna är ljusår emellan och varje människa som tvingas göra dessa ytterlighetsresor ser jag som det verkliga livets stora kämpar och hjältar.

Många av oss ytterlighetssjälar älskar att springa och springa långt för det får dig att hålla dig borta från oss eller att vi i alla fall inte bli plågade så ofta eller så mycket. Att springa oavsett fart är en sann och sund lycka för oss och det vi upplever när vi springer är som bomull för våra själar. Många av oss ytterlighetsmänniskor är framgångsrika och stora personligheter som beundras av många. Men även om vi vinner framgång och ära, så kan vi aldrig njuta fullt ut. Vi vet att du kan komma på besök när som helst och mer eller mindre oanmäld och då gör inga gamla meriter oss bättre rustade att ”mota dig i grind”.

Jag hurrar för idrottsmän, skådespelare och alla som gör beundransvärda prestationer. I mina tankar dock, ser jag den mot inre demoner kämpande människan, som inte ger upp utan för den osynliga inre kampen, som de mest beundransvärda. Jag har stor förståelse och respekterar själar som inte längre orkar föra kampen vidare. En kamp som inte har någon jublande och applåderande publik utan bara människor som står där vid sidan om och hoppas och lider och ännu mindre än vi själva vet när du är på väg bort.

Till mig har du kommit då och då i livet. Första gången för över 50 år sedan och ditt senaste jävliga besök för 10 år sedan. Det sista är en oärlig sanning för du har kommit och visat dig många gånger sedan dess. Men då har jag lyckats springa ifrån dig innan du blivit en börda och en jävlig plåga.

Så till er alla, som känner någon ytterlighetsmänniska som ni har kär och som får dessa oanmälda och oönskade besök: Ge aldrig upp hoppet för en lindring eller en total befrielse kan finnas i springandet eller annan fysisk aktivitet.

Till dig som tillhör den ej självvalda kategorin ytterlighetsmänniskor: Känn dig inte ensam för vi är många och säkerligen är vi några stycken som står på startlinjen i olika ultror 2019.

God Jul förresten oavsett vem du är och till vilken personlighetskategori du än tillhör, för det är ändå bara underkategorier för i grunden är vi alla ändå bara MÄNNISKOR!