Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

Bara två månader kvar till examen i Simris Alg Ultra, HÄRLIGT!

Februari 2018Posted by Roland Fors Sun, February 18, 2018 12:01:42

Nu är det mindre än två månader till Simris Alg Ultra den 14 april. Vad jag längtar ”att få pröva mina vingar” och se hur de bär. Det känns jäkligt bra med det fysiska och denna veckas mående och träning har till skillnad mot den förra veckans varit mycket bra. Vi har ju också fått fyra GULD och ett par silver i OS vilket gjort att man kommit in i ett glädjerus, som påverkar psyket positivt och gör allting faan så mycket lättare. Sedan känner jag att det börjar andas VÅR!!! Denna underbara årstid då allt åter vaknar och allt blir återfött som det heter i psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. En psalm som skapats av en människa för människor vilket väl allt som har med gudstro att göra har gjorts. Ja jag kan inte tro något annat men visst hade det varit en trygghet att tro och vara säker på något himmelskt men tror man inte på en gud, så får man tro på sig själv. Jag tror inte det ska vara något problem med Simris Alg Ultra i alla fall men jag kan ju inte veta till 100%. Om jag skulle lyssnat på musik när jag springer så hade denna gladpoplåt varit given: Rick Astleys Never Gonna Give You Up , som väl i mitt fall får stå för att jag ger aldrig upp mina tre ultralopp, NEJ, ALDRIG, då får man jäklar bära mig av banan.smiley

Det är nu nästan 16 månader sedan jag började känna besvär av tumören, vilket är en lång tid vad gäller träning men en kort tid i livet. Denna 16 månaders period kan delas upp i ovisshetsperioden och spring till läkare (7 månader), perioden i väntan och oro över operationen (3 månader), rehabiliteringsperioden (4 månader) och friskhetsperioden som nu har hållit på i ca 2 månader med en fantastisk glädje över att kunna springa och röra mig obehindrat igen. Bäst att tillägga: så obehindrat en gubbe med diverse ålderskrämpor kan röra sig. Men en sak är säker, ju mer jag rör på mig med mina ålderskrämpor, desto mindre känner jag av dem, vilket också alla medicinska undersökningar visar. Så en rygg med ett ev inte alltför jäkligt diskbråck ska inte vilas, artrosknän ska inte vara stilla osv. Men det är inte lätt att inse då man har ont och bara vill vila, sitta eller ligga. Nu har jag inte ont så jag ska inte på något sätt överdriva mina ålderskrämpor men jag måste så klart ändå balansera mina aktiviteter och intensiteten i vad jag gör så att jag är någorlunda snäll mot kroppen så att det inte blir sämre.

Veckans träning. Äntligen en vecka som jag kan vara nöjd med vad gäller springlängd. Jag har sprungit 92 km. Jag har bara känt glädje, dels över alla våra svenska hjältar i OS (alla oavsett om man tagit medalj eller inte), dels över LIVET och att ha HÄLSAN och få leva i världens bästa land, SVERIGE! Så varför inte Tommy Körbergs Anthem på svenska, "I mitt hjärtas land", för det är vad Sverige är för mig! MITT HJÄRTAS LAND I EVIGHET! Och kanske är det också så att jag fått den stora förmånen att leva under en av Sveriges allra bästa perioder, efter andra världskrigets slut, guldåren från 50-talet och framåt och fram till nu. Även om våra pensioner inte är så bra nu längre som de var med det gamla ATP-pensionssystemet. Därför är det i alla fall bra för mig att fortsätta jobba, så att jag och frun får lite extra klirr i kassan till resor och andra nöjen + att jag känner att jag fortfarande gör samhällsnytta. Det är viktigt för att inte behövas är ju som att dö en smula.

Måndag den 12 februari. Började veckan lika bra som jag slutade den förra med drygt 2 mil spring (22 km på asfalt i komforttempo ca 9 km/timme) och hemma igen utan att känna minsta trötthet.

Tisdag den 13 februari. 30 minuter vid roddmaskinen i övrigt avkoppling.

Onsdag den 14 februari. 7 km i ”på gränsen fart”. En timme badminton och ännu en förlust, nej faan men nästa vecka så!

Torsdag den 15 februari. 10 km asfalt i komfortfart. En halvtimme blandad träning i källargymmet och mental träning mest med tanke på att jag ska vinna nästa veckas badmintonmatch.

Fredag den 16 februari. 13 km i slaskig nysnö på asfalt. En timme simträning.

Lördag den 17 februari 13 km på lite frusen asfalt men i en underbar morgon. En av mina bästa löpturer detta året, då allt kändes så oerhört lätt. En halvtimme rodd och en eftermiddagslöptur på 7 km

Söndag den 18 februari Hade tänkt springa 20 km i terräng men då spåret var oerhört isigt så sprang jag bara 10 km i terräng och därefter 10 km på asfalt.

En bra springvecka så förhoppningsvis blir nästkommande vecka lika bra eller bättre. Mitt spring mål blir 10 mil, badminton, lite källargym men det blir dock ingen sim då det inte hinns med. Ska i alla fall försöka hinna med lite intervall och backe.