Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

Diagnos, operation, rehabilitering och ULTRAKAMP!

I nov 2016 efter att ha anmält mig till Kullamannen Ultra 161 km, började jag få ont i ljumske, bröst och rygg. Så i stället för att springa 30-40 mil/månad fick jag springa till läkare, innan jag fick diagnosen "en tumör + 2 diskbråck i ryggraden".

Den 13 sept 2017, två veckor efter tumöroperationen börjar bloggen om min rehab, träning och besatthet att klara tre ultror. Jag är seriös men driver mycket med mig själv och min ålder för tror att jag är mer tonåring än gubbe. Jag bevarar dock älskad familjs integritet. Efter Kullamannen Ultra går bloggen i graven men inte jag för då väntar nya utmaningar.

"Bambi på hal is" och "Herre på täppan"

Mars 2018Posted by Roland Fors Thu, March 15, 2018 11:13:36

Då jag var ute och sprang på Skåneleden och i ett till Höör närliggande motionsspår i tisdags så var det nästan en mil på jävligt halt is- och snöunderlag, vilket kan ses på bild och som en liten selfiefilm här, som jag kallar ”Bambi på hal is”. Ja det var väl ett jäkligt fyndigt namn på en film om en man/gubbe, som är allt annat än en bambi, ja i alla fall till utseendet?smiley

Men nu är nog våren snart här för snön smälter bort och det är inte längre bitande kallt. De fyra första dagarna denna veckan har varit mycket bra både kvalitets- och kvantitetsmässigt sett ut springperspektivet. I måndags sprang jag en asfaltsmil i hyfsad fart. I tisdags som berättades här ovan blev det 19 km totalt varav ca 9 km på hal is och snö. I går onsdag sprang jag 7 km i ”på gränsen fart” + 6 km i ganska tuffa backar och intervall. I dag, denna torsdag den 15 mars har jag nu på förmiddagen sprungit 14 km på asfalt i mycket avslappnat och lugnt tempo. Så när drygt halva veckans springaktiviteter är utförda så ser det ut som om jag för första gången på nästan ett och ett halvt år, ska nå över tio mil spring på en vecka, härligt! Det märks i mitt huvud att Simris Alg Ultra nu bara är en månad bort.

I nästa vecka eller veckan därpå ska jag köra till Simrishamn och testspringa de första 32 km av Simris Alg Ultraloppet fram till Brösarp, dels för att känna på de olika underlagen, dels för att se vilken fart jag behöver hålla för att inte riskera att repet dras vid de olika tidskontrollerna.

Och så var det, det här med ”herre på täppan”. Ja frun skulle kanske säga att jag är en sådan och då förhoppningsvis med glimten i ögat. Jag är kanske inte en jätteanpassbar och flexibel man/gubbe och kanske håller jag både i ratt och fjärrkontroll oftare än frun eller för det mesta och visst glömmer jag ibland att utföra saker i hemmet, som jag lovat men någon ”herre på täppan” eller någon jävla hustyrann är jag definitivt inte. Ja i alla fall inte om jag får säga det själv.smiley

Den som jag syftar på är inte en människa utan en björktrast som dök upp i vår trädgård i början på januari och som sedan dess har kommit varje dag för att kalasa på utlagda äpplen under vårt äppelträd. Att han är en riktig ”herre på täppan” är helt klart för så fort det har kommit andra björktrastar eller koltrastar för att ta del av äpplena, så har han jagat bort dem. De minsta fåglarna som blåmesar, talgoxar, rödhakar och bofinkar m fl bryr han sig inte om. Men de andra, de får inte en endaste liten äppelbit. Han är verkligen en ogin tyrann som ska ha allt själv. Dagligen har han ätit minst ett par äpplen och det är fascinerande att se hur en äppelhalva snabbt minskar under hans ivrigt hackande näbb. Nä fy, en sådan är jag inte, för är det något jag är så är det givmild och i alla fall inte en ogin ”herre på täppan”. Trädgårdens andra fåglar, som är många har också fått mat fast på andra platser än under äppelträdet. Till dem har det hängts ut talgbollar, lagts ut fröer, havregryn, nötter och även äpplen.

Förresten, vet ni vad? Jo, att ett typiskt kännetecken för en åldrande man/gubbe är att bry sig mycket om våra småfåglar. Det har jag läst och för att visa på gubbåldern riktigt ordentligt så gillade jag den här biten med The Trashmen ”Surfin Bird - Bird is the Word” då den kom 1963 och jag var 14, ja vad ska man säga. Förlåt för ungdomligt oförstånd eller har jag blivit gubbe, så att jag inte längre vill stå för mina tonår? Jag som ofta säger att jag är en tonåring i huvud och tanke. Hur faan ska jag ha det? Ja, det är också ett gubbkännetecken ”att vara lite förvirrad” men den största gemensamma nämnaren för alla oss gubbar är kanske allra mest att tro att vi är tonåringar.smiley